Aleksander Wolodarskis ritbiträden: del 3

(Forts.)

Under första halvan av 1900-talet var stadsplanering bland det finaste man kunde arbeta med som arkitekt. Det var inte för inte som Sven Markelius, sin tids stora arkitektstjärna, efter andra världskriget gärna blev chef för Stockholms stadsplanekontor. Han ville som stjärnarkitekt gärna förknippas med planering och folkhemsbyggande. Det var minst lika fint för arkitekter att jobba med planering som att rita hus. Och gränsen mellan vad som var vad hade dessutom blivit suddig, det ena gled in i det andra. Stadsplanering arkitekturaliserades, och tvärtom.

Så hände något. På 1980-talet var det med ens ute bland arkitekter att jobba med stadsplanering: proggare var ute, yuppies var inne, kollektivism var ute, individualism var inne. De som under 1980-talet gick ut arkitektskolan ville inte jobba med att som offentliganställda planarkitekter och byråkrater »bara» bestämma hur höga husen skulle få vara. arkitekter som ritade hus »på riktigt» såg ned på dem som »bara» jobbade med stadsplanering. Alla nyutexaminerade arkitekter startade helst eget om de kunde.

Men skrattar bäst som skrattar sist: offentliganställda planarkitekter ville fr o m 1980-talet också bli husbyggande stjärnarkitekter och individualister. Och tack vare det mandat som de offentliganställda planarkitekterna givits av de folkvalda redan under 1900-talets första hälft (stadsplaneringens arkitekturalisering, arkitekturens planifiering) hade de offentliganställda arkitekterna under 1980-talet mycket större förutsättningar än deras privatpraktiserande kolleger att som egomana individualister faktiskt förverkliga sina arkitekturdrömmar. De privatpraktiserande arkitekter ute på stan som under 1980-talet anlitades för att faktiskt projektera och bygga Stockholms nya bostadsområden reducerades som sagt i praktiken till ritbiträden som »bara» hade som uppgift att förverkliga Wolodarskis och Inghes och andra starka planarkitekters mycket detaljerade »arkitekturvisioner». De mest tongivande »visionärerna» och de mest egomana och individualistiska arkitekterna var i 1980-talets Stockholm med ens offentliganställda byråkrater!

Snopet inte sant, vilken ödets ironi: under 1980-talet var det de föraktade, de »ofria» offentliganställda stadsplanerarna som egentligen ritade Stockholms nya hus, inte de »fria» privatpraktiserande arkitekterna. Om man verkligen ville vara säker på att få rita och bygga hus, då skulle man på 1980-talet inte starta eget, då skulle man söka sig till Stockholms stadsbyggnadskontor!

Bra eller dålig utveckling? Bland våra folkvalda och bland stockholmare i gemen finns det nog inte särskilt många som reflekterat över eller ens noterat denna tingens ordning. Klart är dock att det bland privatpraktiserande arkitekter i decennier rått ett stort missnöje med den makt offentliganställda arkitekter sedan 1980-talet utövat inte bara över skattefinansierade offentliga anläggningars form och funktion, utan även över enskilda privatfinansierade och av privatpraktiserande arkitekter ritade byggnaders estetiska utformning (ritar man ett hus vill man att huset skall präglas av ens egen estetik, inte någon annans). Och själv har jag tidigare formulerat mig såhär om 1980-talets planeringspolitik.

Men i det begynnande 2000-talet har läget förändrats och maktbalansen mellan offentliganställda och privatpraktiserande arkitekter förskjutits. Det kan man läsa om här: Ett Stockholm vid historiens slut

Bilden ovan föreställer stockholmsförorten Minneberg, planarkitekt: Jan Inghe-Hagström, typiskt 1980-tal.

Aleksander Wolodarskis ritbiträden: del 2

(Forts.)

Jag har ändrat mig: igår skrev jag om ett beklagligt (?) tryckfel, om hur ritbiträden blev »ritbräden» när Natalia Kazmierska citerade mig i en artikel om planarkitekten Aleksander Wolodarski för gratistidningen City 28 jan 2010.

Men nu har jag sovit på saken. »Feltrycket» kanske blev ganska lyckat ändå. Själv tyckte jag först att beskrivningen av de arkitekter som genom åren varit beroende av Aleksander Wolodarskis välvilja som reducerade till »ritbräden» (istället för reducerade till ritbiträden, som sagt) var en obegriplig metafor. Men när jag sovit på saken såg jag med ens för min inre syn en massa arkitekter som står på alla fyra och Wolodarski som breder ut ritningar på deras ryggar, som om de vore levande ritbord (det var nog så Natalia K menade i sin text).

Hehe, kinky liksom (jämför av den brittiska popkonstnären Allen Jones: Table, Chair, Hatstand från 1969, ovan). i så fall kanske »ritbräden» blev ett mycket lyckat olycksfall i arbetet rentav. »Ritbräden» à la Allen Jones kanske bara gjorde citatet bättre. Tack, Natalia för denna talande inre bild! Nu när jag väl sett denna bild för min inre syn kan jag inte utplåna den!

Aleksander Wolodarskis ritbiträden: del 1

I det senaste numret av gratistidningen City (torsdag 28 januari 2010), på sidorna 6-7, har Natalia Kazmierska skrivit om Aleksander Wolodarski och om hans senaste stadsplaneringsprojekt, Norra stationsområdet (precis på stadsgränsen mellan Stockholm och Solna). Wolodarskis planprojekt har uppmärksammats i media framförallt för de två höga torn, Tors torn, som är tänkta att bli områdets signaturbyggnader.

Jag intervjuades av Kazmierska för denna artikel och citeras på ett par ställen i artikeln – men ett tryckfel har tyvärr insmugit sig i ett av mina citat. Det står »ritbräden» på ett ställe. Ritbiträden skulle det naturligtvis vara. Det borde alltså ha stått:

»Stadsbyggnadskontoret skaffade sig under 80-talet en oerhörd makt. De bestämde nu inte bara hur höga husen fick vara, utan styrde allt in i minsta detalj: fönsterspröjsar, fasadfärger. Arkitektkontoren som anlitades att förverkliga Wolodarskis visioner reducerades i praktiken till ritbiträden, säger Mikael Askergren.»

No problem. Shit happens. Men bör kanske påpekas.

Bilden ovan föreställer Aleksander Wolodarski på plats vid Norra station. Bilden illustrerar Natalia Kazmierskas artikel i City, och publiceras på denna blogg med benäget tillstånd från tidningen.

Läs hela cityartikeln här: city.se
Mer om Wolodarski som planerare: Problemet med bostadsområdet S:t Erik

En skateboardåkares dagdröm

Gott nytt år 2010. En skateboardåkares dagdröm (The Divine Transition) av Pelle Hybbinette är en kortfilm (3min42sek) till stor del inspelad inne i en av mina absoluta favoriter när det kommer till arkitektur, Kalmar domkyrka av Nicodemus Tessin d.ä.: Tessinkyrkans mäktiga tunnvalv förvandlas mitt under pågående högmässa i en uttråkad tonårings dagdröm till uppochnedvända skateboardramper fulla av skateboardåkare. Pelle Hybbinettes kortfilm visades 20 december 2009 i SVT.

Se filmen på SVT Play: En skateboardåkares dagdröm
Läs mer om Pelle Hybbinettes film här: www.transition.se
Läs mer om varför jag finner Kalmar domkyrka så intressant här: Det finns ingen religiös arkitektur

Nu är det jul igen

Nu är det jul igen, och julhandeln slår som vanligt alla rekord. det betyder också att svenska folket inte bara gör av med mer pengar, svenska folket stressar också mer och får mer ångest inför julen än någonsin tidigare (SVT Rapport 2009-12-08). Varför säger vi varje år att vi inte vill återuppleva förra årets julångest och att vi inte vill fortsätta göda all denna vulgära julkommersialism, men upprepar vår julstress och vår maniska julshopping varje år likafullt?

Självmotsägelsen är skenbar. Det föreligger i själva verket inte alls någon paradox: det är ju själva poängen med julen – att den kostar en massa pengar, att den är stressig och ångestfylld:

Alla religioner har grundats kring offerritualer av ett eller annat slag. (Blods-)offret i dessa ritualer svarar mot en djupt mänsklig och psykologiskt rationell impuls: tusen år av kristenhet har inte kunnat utplåna germanernas tradition att årligen, någon gång kring vintersolståndet, ta till ett riktigt rejält midvinterblotande för att blidka gudarna. Och även om vi inte längre offrar djur som vi hänger upp i offerlundarnas träd så offrar vi fortfarande våra pengar och vår tid och vår sinnesfrid och vår bekvämlighet. Vi stressar och förköper oss och plågar oss själva på alla upptänkliga vis kring jul: det är en offerrit. Den frid och det lugn som vi eventuellt känner på julafton när väl allt julstressande är över handlar inte om något Jesusbarn utan står i direkt proportion till hur mycket vi svettats och lidit och spenderat på varuhus dagarna före jul. All denna stress och all denna ångest är rentav en förutsättning för att vi skall kunna må bra och trivas med oss själva – inte bara kring julskinkan utan också under resten av året, ända tills det blir dags för att stressa inför nästa julskinka.

Det kan tyckas vara ett irrationellt beteende att stressa så inför julen när vi säger oss att det i själva verket bara är lugn och ro vi vill ha, men om man förstår detta ångestladdade shoppande som en intuitiv impuls att utföra en offerhandling för att blidka gudarna – då framstår beteendet genast som djupt mänskligt och på sitt sätt fullt rationellt: vi mår av allt att döma bättre under julen om vi under julen också ser till att må litet dåligt ibland (må dåligt i lagoma doser vill säga). Vi måste rentav må dåligt då och då, vi måste offra något för att annars kunna må riktigt bra. Utan offer inget välbefinnande: så är det mänskliga psyket konstruerat. Och för att kunna må riktigt, riktigt bra på julafton måste vi allt litet till mans må riktigt pissdåligt dagarna före jul.

Julen firas för övrigt med större iver norr om alperna än söder om dem. Julen är juligare i norr, trots att kristenheten i norr är yngre än den i söder, och trots att Nordeuropa de senaste hundra åren dessutom i allt väsentligt helt sekulariserats: Sveriges statskyrka har avskaffats, dess kyrkobyggnader avkristnas (Skeppsholmskyrkan i Stockholm) eller rivs (Maglarps nya kyrka utanför Trelleborg), men vi firar ändå mer jul i år än någonsin tidigare, det finns det papper på, det kan vi mäta i kronor och ören (DN 2009-11-26: julhandeln spås finanskrisen till trots omsätta 61,3 miljarder kronor 2009 – vilket är 1,8 miljarder mer än 2008).

Dessutom har stockholmarna sedan 1996 på Skeppsbron begåvats med världens största utomhusjulgran (se bilden): väldig, spikrak, perfekt konformad. Så perfekt konformad att det knappast kan vara en naturlig gran. Det är det inte heller. Grenar från en stor mängd mindre granar har monterats i förborrade hål i stammen. Det är en skulptur, det är byggd arkitektur: med sina diagonala slingor av juleljus som korsar varandra bildas spiralmönster som för tankarna till spolformade Swiss Re Building i London.

Världens största utomhusjulgran som sagt – och större än någon gran som någonsin restes under den tid då vi i Sverige fortfarande firade julen till minne av Jesu födelse (för att travestera allas vår julaftonsfavorit Karl-Bertil Jonssons julafton). Och det är ingen tillfällighet med en sådan jättegran just i våra dagar: nu när kristenheten förlorar alltmer mark i samhället får julens egentliga karaktär av offerrit och blot utrymme att (åter) växa till sig: julen växer – följaktligen växer julgranarna (»världens största!»), följaktligen växer julklappsbergen under julgranarna.

Den glögg- och granbarrsdoftande julsäsong vars stress och ångest och kostsamhet vi av allt att döma innerst inne (av psykologiska skäl) inte vill vara utan har vi således knappast de kristnas julbudskap att tacka för. Vi kommer av allt att döma fira jul också när kristendom inte längre utövas alls i vår del av världen. Den dag Sverige är helt avkristnat (kristenheten i Nordeuropa en tusenårig parentes?) kommer vi av allt att döma fira ännu mer jul än i vi gör idag i vår religiöst halvljumma samtid.

Det är inte så otänkbart som det kanske låter: japaner älskar att gifta sig på västerländskt vis i vit brudklänning till orgelmusik – utan att någonsin överväga att för den skull anamma västerlandets kristendom. Svenskarna har de senaste åren börjat fira halloween – utan att reflektera över denna helgs religiösa ursprung: svenskarna firar halloween för att det är kul helt enkelt. Svenskarna skulle utan problem i framtiden kunna fira jul utan några som helst religiös motiv för vare sig adventsljus, klappar, gran eller skinka. Det är det många svenskar redan som gör. Det är snarast så att en djupt känd kristen tro snarast står i vägen för att verkligen ta ut de kommersiella svängarna, och för att verkligen ge sig hän i ett allt mer upptrissat hedniskt (psykologiskt rationellt) försoningsblotande under julen.

The Big Cover-Up: »Två tre flugor i en smäll»

(Forts.)

Två tre förslag till omdaning av Stockholms stadskärna: med anledning av att man bestämt att Asplunds stadsbiblioteksbyggnad vid observatorielunden ej skall byggas till vill jag bland annat föreslå en utbyggnad av Läsesalongen i Kulturhuset vid Sergels torg som den ideala lösningen på hur man skall lösa Stockholms stadsbiblioteks utrymmesbehov i framtiden.

Man bör dessutom passa på att – samtidigt som stadsbiblioteket utökar sin verksamhet vid Sergels torg – låta verksamheten krympa i motsvarande grad vid Observatorielunden, så att det blir möjligt att riva den mindre lyckade tillbyggnaden från 1930-talet. Det är nämligen med cylindertrumman helt exponerad och synlig (som den var vid invigningen 1928) som stockholmarna bäst förvaltar arvet efter Gunnar Asplund för framtiden. läs hela förslaget här.

Artikeln och förslaget i fråga sammanfattar innehållet i en serie tidiga inlägg på den här bloggen (på engelska), inlägg som sporrades av den just då pågående arkitekttävlingen om Gunnar Asplunds stadsbiblioteks framtid, inlägg under den sammanfattande rubriken »The Big Cover-Up».

There’s Probably No God

The atheist bus campaign in London, UK (slogan: “There’s probably no god. Now stop worrying and enjoy your life.”) financed and supported by, among others, famous activist Richard Dawkins has started an international trend. Similar public transport anti-religion advertising campaigns have since appeared in several other cities, in Canada and the US, as well as in Spain and Italy. This summer a similar advertising campaign is seen also in the subway/underground stations in Stockholm, the Swedish capital.

The Swedish slogan “Gud finns nog inte” is pretty much a direct translation of the slogan on London’s buses. The Swedish campaign is organized and financed by, among others, Björn Ulvaeus, famous former member of pop group ABBA. He has in recent years made a name for himself in Sweden as anti-religion activist. (Svenska Dagbladet 8 July 2009.

As an atheist myself, my personal contribution to the current debate is an article I wrote not long ago, “There is no religious architecture”—the atheist’s guide to the unholy alliance (so to speak) between organized religion and art in western society, exploring the intellectual and emotional problem of being a firm non-believer while recognizing the historic importance of music and art and (not least) architecture which is labeled “religious,” and arriving at the conclusion that labeling magnificent examples of architecture as “religious” is always a misnomer, because even though the experience of great art throughout western history almost always is connected to religious life in a very practical, direct sense, the religious experience and the experience of great art is never the same experience. Religion is never art. Religion in and by itself is always kitsch.

My article is as of yet published only in Swedish, in the architectural review Kritik, #3-2008 (title in Swedish: “Det finns ingen religiös arkitektur”), read it here.

Peristyle: Capitals Up Close

(Cont.)

Now that the Stockholm City Library (as of today monday) has opened its first city library branch ever inside a subway station, i.e. inside the underground ticket hall of Stockholm’s Östermalmstorg station, it is possible to get a really close look at some of the ceiling details of the original architecture, especially of the intricate geometry of the (originally very tall, freestanding) concrete columns' beautifully designed capitals.

Bromma Towers

Five cylindrical housing towers on the corner of Bällstavägen and Spångavägen, Bromma, Sweden. Architect: Stockholms stads fastighetskontor, Husbyggnadsavdelningens arkitektbyrå, Stockholm, Sweden, 1952.

None of the original design’s small bedsit apartments remain today. They have all been turned into fewer but larger apartments, all with fully equipped bathrooms and kitchens. Elevators have been installed in all five apartment towers. The exteriors have not been changed, however. Typical vertical section and original floor plan from the public archives of the Stockholm planning department.

Den felande länken: Asplunds cityplan

Igår kväll var det så dags: inbjuden av arkitekturmuseet och arkitekturmuseets vänner att i samband med en debattkväll kallad Samtal Stockholm presentera det gaturegleringsförslag som publicerades i tidskriften Arkitektur 8-2008 under rubriken »Den felande länken». Jag valde att presentera själva förslaget precis som i tidskriften Arkitektur, och då menar jag precis som i tidningen, nämligen som en serie bilder med kortfattade bildtexter. Jag visade samma bilder som i tidningen, i samma ordning som i tidningen, och läste högt de bildtexter som i tidningen ackompanjerade respektive bild. Jag valde denna tämligen bundna form för presentationen (väl medveten om risken att högläsning framstår som affekterat i ett såpass informellt sammanhang) för att spara tid om inte annat. Det gick fortare på det viset. Därmed fick jag också litet tid över att visa också några bilder som inte hade varit med i tidningen.

Den första bilden i »extramaterialet» föreställde omslaget till Cityplan 67. Det är väl just den omslagsbilden från 1967 som många som idag intresserar sig för cityomvandlingen i Stockholm ser framför sig när man (som jag gjorde i arkitektur 8-2008) vill slå ett slag för tanken på att på östra Kungsholmen binda samman Klarabergsgatans viadukt med Hantverkargatans affärsstråk och Norr Mälarstrands pittoreska promenad med en ny nordsydlig gata mellan Serafen och Kungsholms kyrka. Det är lätt att genast förknippa den gatuförbindelse jag föreslår med den höga grad av trafikteknokrati som kännetecknade planen från 1967. I Cityplan 67 hade motsvarande länk mellan Klarabergsgatans viadukt och Norr Mälarstrand klara drag av motorväg: doserade kurvor och planskilda korsningar både uppe vid Kungsholmsgatan och i korsningen med Hantverkargatan (jag har redan märkt sådana tendenser bland de reaktioner och den feedback jag fått på förslaget som det presenterades i tidningen i december, också bland stadsplaneringsproffs).

Men det är ju inte en sådan trafikled som jag föreslår i mitt gaturegleringsförslag. Mitt förslag handlar ju inte om bilism, det handlar ju inte om att bereda bilarna i Stockholm mer plats. Därför var det med stor tillfredsställelse (något av ett scoop kändes det som) som jag igår kväll för publiken i Moderna museets stora hörsal kunde visa en bild föreställande en stadsplaneskiss som visar att vår världsberömde Gunnar Asplund redan 1919 (!) föreslår en förlängning av Klarabergsgatan ned till Klara sjö, en ny bro över Klara sjö, och en ny förbindelse mellan Klarabergsgatan och Hantverkargatan (och Norr Mälarstrand).

Förutsättningen för Asplunds cityplansskiss från 1919 var den diskussion som fördes på 1910-talet om nödvändigheten av att flytta stambanan och centralstationen västerut. Därmed skulle man slippa järnvägsbron över Riddarholmen. Därmed skulle också mycket mark vid Klara sjö bli tillgänglig för ny citybebyggelse.

Det verkligt intressant och verkligt viktiga att notera i Asplunds skiss (apropå den vanliga reaktionen ute på stan hittills att mitt förslag från 2008 skulle vara ett förslag som handlade om bilism – ungefär som Cityplan 67 i mycket handlade om bilism och ingenting annat) är att det 1919 inte fanns någon bilism i egentlig mening, och framförallt inte fanns någon uppfattning om bilismens betydelse i framtiden. Asplunds impuls att binda samman det redan etablerade affärsstråket på Norrmalm (Hamngatan-Klarabergsgatan) med ett lika etablerat affärsstråk på Kungsholmen (Hantverkargatan) hade således ingenting med bilism att göra, handlade alltså inte alls om att bereda plats för fler bilar i stan. Asplunds impuls handlade om något helt annat än bilismens vara eller inte vara. Asplunds impuls att binda samman handlade just om detta: om det goda i att binda samman/integrera stadens delar med varandra.

När mitt förslag gick i tryck hösten 2008 trodde jag fortfarande att det var Sven Markelius & Co. som på 1940-talet strax efter andra världskrigets slut allra först lanserade tanken på en förlängning av Klarabergsgatan västerut, över spårområdet och över Klara sjö, hela vägen ned till Hantverkargatan och Norr Mälarstrand (mitt förslag illustrerades i december i den tryckta presentationen just med en skiss från 1946 föreställande vad jag då trodde var den första gången en sådan förbindelse publicerades). Det var först nu i februari 2009 som jag upptäckte att efterkrigstidens trafikteknokratiska motorvägslikande version av förbindelsen i fråga faktiskt byggde på en skiss från 1919 som inte alls präglades av bilism och trafikteknokrati.

Jag gjorde denna upptäckt av en lycklig slump. Eller serendipidy som engelsmännen säger. En bekant till mig tipsade mig häromdagen om Asplunds förslag från 1919 till ny centralstation i Stockholm vid S:t Eriksplan (tack Per Stensmo för ditt tips!). Jag blev genast nyfiken och begav mig omgående till Kungliga Biblioteket för att studera äldre årgångar av tidskriften arkitektur. Men det som fångade mitt intresse mer än själva centralstationsprojektet (som var ytterst rudimentärt redovisat i tidningspresentationen, bara en situationsplan, inga skisser på byggnaden som sådan) var den »sekundära» delen av projektet, närmare bestämt den bebyggelse som Asplund föreslog längs Klara sjö på det före detta spårområdet (Asplund var som många av hans samtida inne på att flytta stambanan västerut vilket skulle frigjort mark vi Klara sjö för ny innerstadsbebyggelse). Tack vare denna upptäckt kunde jag under debattkvällen på moderna museet igår kväll bemöta – med mer än bara ord – de kritiker som insinuerat att mitt förslag bara skulle vara till för bilisterna:

Asplund hade inte en tanke på bilisternas intressen när han fick impulsen att binda samman Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand. Och jag vill absolut hävda att inte heller jag fick impulsen att binda samman Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand för bilismens skull. Ingen jämförelse i övrigt naturligtvis, men både Asplund och jag har föreslagit en sådan förbindelse av helt andra skäl. För ingen av oss har det handlat om bilism.