Manhattan vid Stora Skuggan (1981)

Jag städar bland gamla papper och finner följande »stadsplaneskiss» från 1981 – närmare bestämt vår allra första designuppgift när vi i vår årskurs började på Arkitekturskolan vid KTH hösten 1981. Vi delades in i grupper om 4-5 studenter som fick i uppgift att bygga sig en liten »by» ute i Stora Skuggan – ett friluftsområde inte långt från KTH. Grupperna som vi delats in i skulle där bygga sig varsitt litet enkelt »hus» som vi skulle övernatta i och sedan riva morgonen därpå. Som byggnadsmaterial fick vi endast använda oss av sådant som var gratis, som vi kunde finna på rivningstomter, i containrar och liknande. Jag tror övningen kallades »Enkel byggnad», »Enkla hus» eller något sådant. Och det hela började med en individuell tävling bland alla oss nya studenter om en gemensam »stadsplan» för vår lilla »by» ute i Stora Skuggan.

Jag känner mig ganska stolt nu så många år efteråt när jag påminns om att jag i denna »stadsplanetävling» faktiskt föreslog en »tät» plan, med husen tätt ihop, med hus på enskilda »tomter» i ett rutnätsmönster (ett s.k. grid), som på Manhattan minsann. Jag vill också minnas att jag var den ende i årskursen som föreslog en »stadsplan» av detta slag.

Naturligtvis var det inte min gridiron-plan som vann, lärarna valde istället ut en plan som bestod av en vid cirkel av hus (ett tjugotal hus, vi var nästan hundra studenter i vår årskurs) som inkorporerade ett stort träd i ringen som pittoreskt »landmärke», och med den obligatoriska lägerelden mitt i (minns ej vem av mina kursare som ritade denna vinnande, typiskt »arkitektiga» plan).

Jag tycker mig se en spikrak linje från detta mitt allra första, minst sagt brådmoget »hyperurbana» stadsplaneförslag och allt vad jag egentligen intresserat mig för när det gäller städer och stadsbyggande ända sedan dess. Som i dessa båda exempel:
Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u
Horror limitis

Blast from the Past: Filthy Rich

A blast from the past: Mikael Askergren’s own description of his “Filthy Rich” proposal for the international Bo 2000 Malmö architecture and urban planning competition (1997):

Experiments are costly, prototypes are expensive. It is always the rich who are the best guinea pigs for experiments in technical and/or conceptual development: the rich can afford trying out new technologies and housing concepts that are expensive to finance (and can afford failing at making them work). The general public at large will have to wait for the cheap, mass-produced version. Or they will shop second hand.

Experimental social housing for the masses therefore is a contradiction of terms. The best of intentions (ecology, sociopolitical virtues, etc.) do not matter: when one has great restrictions financially (which one always has when one builds social housing for the masses) it’s a bit much to ask for the build/the design to be not only cost effective, but technologically experimental and conceptually advanced as well. Because prototypes are so expensive, the only aspects of the financially restricted social housing sector of the building industry that can be made the subjects of experimentation are—experiments in cutting costs: lower ceilings, lower standards, smaller rooms, etc.

At the Bo 2000 Housing Expo in Malmö, Sweden, in addition to the more or less compulsory housing estates for working and middle class (see competition brief), there should—at least as a compliment to the underfinanced (and therefore less experimental) social housing—be a series of large (very large) dwellings/houses. Such houses have greater chances at becoming “interesting” in all respects: technologically, ecologically—and sociopolitically!—and architecturally!—than even the most advanced design for low budget social housing.

Blast from the Past: Labyrinths and Mazes

A blast from the past: a collection of various designs by Mikael Askergren (1992) for a hedge labyrinth/garden maze at Medevi Brunn, a great private estate in Östergötland (Ostro Gothia), Sweden. Such a hedge labyrinth in the gardens of Medevi Brunn was however never built/planted/realized.

Blast from the Past: Münchausen by Proxy

A blast from the past: proposal by Mikael Askergren (2004) for a warfare memorial in the former fortress and garrison town of Kristianstad, Sweden.

Mikael Askergren: “The ammunition is the thing: the choice between loading and not loading, between firing and not firing, between loose and sharp ammunition, is the choice between the fraudulent lightheartedness of Baron von Münchausen and—the cruel reality of warfare.”

Mikael Askergren, again: “Contemplating all the ammunition loaded and discharged during Kristianstad’s long history as fortified garrison town, I hereby propose as warfare memorial in the streets of the former garrison town of Kristianstad a giant piece of metaphorical ammunition—a giant, metaphorical ‘cannonball’ à la Baron von Münchausen.”

The proposal above for a warfare memorial in the (former) fortress and garrison town of Kristianstad, Sweden was Mikael Askergren’s contribution to an urban sculpture competition in 2004. Mikael Askergren’s competition entry was rejected by the competition's jury.

From the Merck Manual: “Münchausen syndrome by Proxy, MSBP, is a bizarre variant [of Münchausen syndrome] in which usually a child is used as a surrogate patient. The parent falsifies history and may injure the child with drugs or add blood or bacterial contaminants to urine specimens to simulate disease. The parent seeks medical care for the child and always appears to be deeply concerned and protective. The child is often seriously ill, requires frequent hospitalization, and may die.”

Image at top of blog entry: Hans Albers as Baron von Münchausen riding his famous cannonball in a German film (1943).

Nya Brunkebergstorg: jag är skeptisk

Apropå Stockholms stads nya planer att omvandla Brunkebergstorg till ett »kulturtorg» med utomhusscen för parkteatern och trottoarkaféer: är det bara jag som är skeptisk?

Jag är skeptisk eftersom jag till att börja med inte tror på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar i allmänhet, och har svårt att tro på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar på Brunkebergstorg i synnerhet!

Jag tror inte på Brunkebergstorg som »kulturtorg». Jag tror inte på Ahrbom & partners nya fina arkitektillustrationer med alla dessa trottoarkaféer och lyckliga människor på Brunkebergstorg. Eller rättare sagt: det kanske går att få mig att tro på det här – men i så fall har jag ett mycket stort förbehåll. Låt mig förklara:

I februari 2009 hade Arkitekturmuseet i samarbete med Arkitekturmuseets vänner vänligheten att inbjuda mig att komma till Moderna museets och Arkitekturmuseets stora hörsal och berätta om mitt gaturegleringsförslag för trakten kring stadshuset på Kungsholmen i Stockholm, det förslag som i december 2008 publicerats i tidskriften Arkitektur under rubriken »Den felande länken».

Vid samma tillfälle berättade White arkitekter om nya kontors- och hotellbygget med adress Klarabergsviadukten som döpts till Stockholm Waterfront. Dessutom redogjorde statens fastighetsverk om en framtida om- och tillbyggnad av kanslikvarteren i Södra Klara, också det ett projekt bara något stenkast från stadshuset. Ingela Lindh från stadsbyggnadskontoret skulle också ha varit med, men hon dök aldrig upp. Men avgående stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund var där.

Efter projektpresentationerna var det dags för paneldebatt. Som jag minns det blev det inte en särskilt intressant frågestund. Ingen av oss i panelen sa något värt att återge här: inte heller jag själv bidrog med något minnesvärt.

Det var först efteråt, när allt var över och alla redan var på väg hem till sitt som jag kom på vad jag skulle passat på att säga under frågestunden. men då var det försent: esprit de l’escalier, som fransosen säger.

Men nu idag när Stockholms stad offentliggjort sina kulturtorgs- och trottoarkaféplaner för Brunkebergstorg (till exempel i SvD eller DN eller på Kristina Alvendals blogg) får jag ett osökt tillfälle att försöka förmedla det där jag önskar jag hade fått sagt redan för ett år sedan, i Moderna museets stora hörsal:

Både White arkitekter och Fastighetsverket visade nämligen också (då, i februari 2009) bilder av hur massor av glada människor, glada flanörer, glada cyklister, glada mammor med barnvagnar, glada unga svärmande par osv. vimlade och nojsade och satt och fikade framför det nya Stockholm Waterfront på Klarabergsviadukten respektive på Drottninggatan och på Brunkebergstorg. (Ett mer »levande» Brunkebergstorg har alltså varit i säck innan det kom i påse: det är av allt att döma Statens fastighetsverks förhoppningar 2009 att göra »sina» regeringskvarter kring Drottninggatan och Brunkebergstorg trevligare att vistas i som 2010 smittat av sig på Stockholms stad och stadsbyggnadskontoret.)

Det är mycket vanligt att arkitekter illustrerar sina projekt med sånadäringa bilder, fulla av vimlande och lyckliga människor. Det är så vanligt att man nästan inte reflekterar över det. Men nu råkade det vara så att jag tidigare samma kväll visat egna bilder av verklighetens Klarabergsviadukt som – på Klarabergsviaduktens typiska vis – förstås istället var ständigt folktom och öde. Det var ju just det min presentation i februari 2009 gick ut på: så länge Klarabergsgatan inte dras fram till Norr Mälarstrand kommer trakten kring Sergels torg (och kring Klarabergsviadukten och Brunkebergstorg) i praktiken vara dömd att ständigt befinna sig i Norrmalms utkant, det minst sagt »centrala» läget till trots. Sergels torg och Södra Klara och västra city måste knytas samman med Kungsholmen och västra innerstaden lika effektivt som med östra innerstaden (Hamngatan-Birger Jarlsgatan-Strandvägen) och Norra innerstaden (Sveavägen-Odengatan) för att trakten kring Sergels torg (och Brunkebergstorg) skall ha några som helst förutsättningar att bli en »levande» stadsdel. Det räcker inte med trottoarkaféer. Det räcker inte med 100 nya bostäder vid Brunkebergstorg. Sergels torg och Klarabergsviadukten och Brunkebergstorg kommer ha förutsättningar att »leva upp» först då man på ett otvunget vis kan ta sig (bila eller ta bussen eller cykla eller flanera) från Nybroplan till Fridhemsplan också över Sergels torg (och inte bara via Tegelbacken eller Hötorget eller den långa omvägen via S:t Eriksplan).

Först då finns det förutsättningar för trottoarkaféer på Brunkebergstorg!

Vi är så vana vid arkitekters bilder att vi inte ens bryr oss om att invända mot deras förljugenhet. Det hör liksom till, att arkitekter försöker få sina projekt att se mer attraktiva ut genom att fylla sina bilder med glada, fria människor (som man innerst inne vet aldrig kommer att söka upp och vistas på platsen i fråga). Men i Stockholm Waterfronts och Brunkebergstorgs fall skulle arkitekternas överdrivet optimistiska illustrationer med vimlande folkmassor faktiskt kunna utgöra en relativt sann bild av västra citys och Brunkebergstorgs framtid! – förutsatt att man (detta är mitt ovan nämnda förbehåll) förlänger affärs- och flanörstråket Hamngatan-Klarabergsgatan från Bolinders plan ned till Riddarfjärden.

Det var det jag önskade att jag hade fått sagt då den där kvällen i museets hörsal för något år sedan. Eller för att travestera en gammal valaffischslogan: Gärna trottoarkaféer på Brunkebergstorg, men först en rejäl satsning på »Den felande länken»!!

Illustrationer: Ahrbom & Partner på Stockholms stads hemsida.

Ovanstående text har återpublicerats i sin helhet som krönika på yimby.se.
Se vad Yimbys läsare tyckte om texten här.

Bromma Towers

Five cylindrical housing towers on the corner of Bällstavägen and Spångavägen, Bromma, Sweden. Architect: Stockholms stads fastighetskontor, Husbyggnadsavdelningens arkitektbyrå, Stockholm, Sweden, 1952.

None of the original design’s small bedsit apartments remain today. They have all been turned into fewer but larger apartments, all with fully equipped bathrooms and kitchens. Elevators have been installed in all five apartment towers. The exteriors have not been changed, however. Typical vertical section and original floor plan from the public archives of the Stockholm planning department.

Eurohus Galore

Med anledning av bankmannen Jacob Palmstiernas nyutkomna memoarer (intervju i SvD) finns all anledning att, här på denna blogg, göra ett återbesök i den ökända Djursholmsvilla som Palmstierna bebodde (och som blev förstasidesstoff) 1989.

1998, nästan tio år efter skandalen och kvällstidningsskriverierna, skrev jag ett par artiklar om fenomenet och varumärket Eurohus, i vilka Palmstiernas Djursholmsvilla (händelsevis just ett kataloghus av fabrikatet Eurohus) användes som åskådningsexempel.

Palmstierna anklagades 1989 för skattefusk eftersom han till sin arbetsgivare betalade långt under marknadsvärdet för villan i hyra (således i praktiken en obeskattad löneförmån; svenska skattebetalare subventionerade i praktiken bankmannens privata bostad). I flera veckor figurerade bilder av Palmstiernas »lyxvilla» i Djursholm (byggd 1978, adress: Frejavägen 12) på alla kvällstidningars löpsedlar. Palmstierna förlorade direktörsposten i SE-banken.

Palmstierna frikändes så småningom, och gjorde så småningom professionell comeback (i en annan bank), men kvällstidningsdrevet och skandalskriverierna 1989 minns folk fortfarande.

Frågorna jag ställde mig i mina artiklar från 1998 löd ungefär så här: hur kan det komma sig att medlemmar av Sveriges eliter (familjen Palmstierna äger och bebor slottet Maltesholm i Skåne, det blir inte mer elit än så) helt förlorar ansiktet om de anklagas för att fuska med skatten, men inte förlorar någon som helst prestige om de bebor en billig, »ful» katalogvilla? (Det var inte för att villan var »ful» som den hamnade på löpsedlarna, skandalen handlade inte alls om arkitektur, bara om finanser.) varför är arkitektritat inte någon självklarhet (längre) när Sveriges eliter bygger nytt i tjusiga Djursholm? Varför är arkitektur (numera) av allt att döma något helt oviktigt för Sveriges eliter? (Djursholm är fullt av »fula» Eurohus.)

Mina försök att ge svar på dessa frågor står att läsa i artiklarna som trycktes första gången 1998, och som numera även återfinns på min hemsida (askergren.com), här och här.

I somras, 2008, uppsökte jag åter – på ren impuls – alla de Eurohus i Djursholm som jag i samband med artikelskrivandet 1998 kartlagt och dokumenterat. Jag uppsökte även Danderyds kommuns offentliga ritningsarkiv för att titta på ritningarna till Villa Palmstierna.

En händelse som ser ut som en tanke: min Eurohussafari i Djursholm sommaren 2008 sammanfaller tidsmässigt ganska väl med utgivningen av Palmstiernas memoarer hösten 2008, men jag var faktiskt i somras inte alls medveten om att Palmstierna snart skulle komma ut med en memoarbok. Nu när hans memoarer kommit ut anser jag att det finns anledning att här på min blogg återvända till Djursholm, till Villa Palmstierna, samt till mina tidigare artiklar om fenomenet Eurohus.

Nedan följer fler bilder på Eurohus i Djursholm, närmaste bestämt nytagna bilder av alla de Eurohus i Djursholm (utöver Villa Palmstierna) som (också) avfotograferades för min artikel om Eurohusfenomenet för tidskriften Bibel 1998. husen har genomgått vissa förändringar i vissa fall (nya fasadfärger, nya takmaterial, etc.) men är i andra fall helt intakta (vitt fasadtegel, svart betongtak).

Eurohusens adresser i tur och ordning:

Frejavägen 12, Djursholm (Villa Palmstierna)
Frejavägen 18a, Djursholm
Frejavägen 18b, Djursholm
Friggavägen 1, Djursholm
Friggavägen 3, Djursholm
Götavägen 25b, Djursholm
Lokevägen 12, Djursholm
Norevägen 4a, Djursholm
Norevägen 4b, Djursholm
Svitiodsvägen 4, Djursholm

Ragnaröksvägen, Djursholm

Corner of Ragnaröksvägen and Bragevägen, Djursholm, Sweden. Architect: Hans Jondal, 1969. Drawings from the public archives of the Danderyds kommun planning department.

Stockbyvägen Apartments, Stocksund

Stockbyvägen apartments, Stocksund, Sweden. Architect: J. Curman arkitektkontor AB, Stockholm, Sweden, 1968. Drawings from the public archives of the Danderyds kommun planning department.

Kevinge High-Rise

Three high-rise apartment buildings in Kevinge (Danderyd), Sweden. Architect: Gunnar Jacobson, 1957. Façades clad in copper. Daylight in bathrooms of larger apartments. Drawings from the public archives of the Danderyd planning department.

Tallinn’s Got Talent: Nõmme Residence

Concrete villa in the suburb of Nõmme, Tallinn, Estonia. Architect: Gert Sarv (Front Architects), 2006.