Manhattan vid Stora Skuggan (1981)

Jag städar bland gamla papper och finner följande »stadsplaneskiss» från 1981 – närmare bestämt vår allra första designuppgift när vi i vår årskurs började på Arkitekturskolan vid KTH hösten 1981. Vi delades in i grupper om 4-5 studenter som fick i uppgift att bygga sig en liten »by» ute i Stora Skuggan – ett friluftsområde inte långt från KTH. Grupperna som vi delats in i skulle där bygga sig varsitt litet enkelt »hus» som vi skulle övernatta i och sedan riva morgonen därpå. Som byggnadsmaterial fick vi endast använda oss av sådant som var gratis, som vi kunde finna på rivningstomter, i containrar och liknande. Jag tror övningen kallades »Enkel byggnad», »Enkla hus» eller något sådant. Och det hela började med en individuell tävling bland alla oss nya studenter om en gemensam »stadsplan» för vår lilla »by» ute i Stora Skuggan.

Jag känner mig ganska stolt nu så många år efteråt när jag påminns om att jag i denna »stadsplanetävling» faktiskt föreslog en »tät» plan, med husen tätt ihop, med hus på enskilda »tomter» i ett rutnätsmönster (ett s.k. grid), som på Manhattan minsann. Jag vill också minnas att jag var den ende i årskursen som föreslog en »stadsplan» av detta slag.

Naturligtvis var det inte min gridiron-plan som vann, lärarna valde istället ut en plan som bestod av en vid cirkel av hus (ett tjugotal hus, vi var nästan hundra studenter i vår årskurs) som inkorporerade ett stort träd i ringen som pittoreskt »landmärke», och med den obligatoriska lägerelden mitt i (minns ej vem av mina kursare som ritade denna vinnande, typiskt »arkitektiga» plan).

Jag tycker mig se en spikrak linje från detta mitt allra första, minst sagt brådmoget »hyperurbana» stadsplaneförslag och allt vad jag egentligen intresserat mig för när det gäller städer och stadsbyggande ända sedan dess. Som i dessa båda exempel:
Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u
Horror limitis

Sergels torg med upphöjt gångtorg (3 förslag)

Med anledning av Johan Hellekants artikel i SvD den 2 november 2017 (om de »hemliga» planerna bland fastighetsägarna kring Sergels torg om höjandet av Sergels torgs gångtorg till gatunivån) vill jag härmed påminna om en av mina äldre skisser till gestaltning av ett dylikt upphöjt gångtorg.

Det kan finnas anledning att påminna om denna skiss nu när det ju, enligt artikeln i SvD, ser ut som om ett upplyft gångtorg kan komma att bli verklighet tämligen snart.

Skissen i fråga (från 1995, läs en utförlig beskrivning av mitt tallskogsförslag här) går ut på att man planterar en dunge med fullvuxna tallar på torget, som om gångtorgets nedsänkta gryta vore ett slags blomkruka som kan fyllas med jord och växter. Förslaget kom när det begav sig att publiceras i både SvD och DN (den 11 december 1995 resp. 29 januari 1996).

Jag passar på att här och nu även slå ett slag för ett annat förslag för Sergels torgs gångtorg (se nedan) som också det kan vara värt att visa upp om den enligt SvD-artikeln »hemliga» planen att höja upp gångtorget till gatans nivå kommer att förverkligas. Detta andra förslag (från 1987) går ut på att man placerar en stor och maffig men samtidigt sittvänlig pyramid mitt på det nya gångtorget.

Jag skickade år 1987 in mina skisser med upphöjt torg och monumental pyramid till Svenska Dagbladets Stockholmspristävlan tillsammans med en förklarande text – men förslaget belönades inte, och omnämndes inte heller på något sätt av tidningen. Tiden var väl inte mogen ännu. Men om man skall tro Johan Hellekants nyligen publicerade artikel i SvD verkar tiden vara minst sagt mogen nu, idag, trettio (!) år senare...

Ett tredje förslag (se nedan, från 1985) går ut på att man helt enkelt dekorerar det upphöjda torget med likadana svarta och vita trianglar som nere på dagens nedsänkta gångtorg. (Förslaget med svarta och vita trianglar på det upplyfta gångtorget figurerar händelsevis på bild i en tidigare post på den här bloggen, för den som är intresserad.)

Alltnog. Är ett lyftande/höjande av gångtorget önskvärt? Är det ens möjligt rent tekniskt? Jodå. Men är det även konstnärligt »möjligt» att förändra torget på detta vis?

Jadå. Vad gäller de konstnärliga aspekterna av ett höjande/lyftande av gångtorget vill jag hävda att Celsings hus inte påverkas nämnvärt av en sådan åtgärd. I arkitekttävlingen om Kulturhusets utformning 1966 hade de flesta förslagsställarna valt att låta kulturkomplexets norrfasad nå ända ned till gångtorgets/Plattans nivå (stadsplanen med ett nedsänkt gångtorg var klar redan före tävlingen om kulturhuset utformning) – men så gjorde Peter Celsing inte i sitt vinnande förslag. Han skapade istället redan från början en »brottanvisning» i fasadkompositionen när han i praktiken delade komplexets fasad mot norr och mot platsbildningen i tu:

Kulturhusets fasad mot norr består dels av en glasad jättefasad för den del av komplexet som reser sig över gatans nivå, dels av en separat envånings glasfasad för läsesalongsvåningen under gatans nivå, den del av kulturkomplexet som vetter mot själva gångtorget/Plattan. En »gränd» i omgivande gators nivå löper mellan de båda glasade fasaderna. Man kan alltså lägga igen »hålet» i torget utan att förändra Kulturhusets huvudsakliga fasad alls. Den del av det stora kulturkomplexets glasfasad som reser sig ovanför gatans nivå har ju redan en sockel, den har redan en arkitektoniskt väl utformad anslutning till gränden alldeles framför. 

Läsesalongens envåniga glasfasad mot Plattan måste förstås offras om man lägger igen torget – men den förändringen av kulturkomplexets anslutning till omgivande gator och torg skulle kulturhusets arkitekt Peter Celsing säkert själv ha kunnat acceptera. Det är nästan som om Celsing med sin »brottanvisning» redan från början planerat för ett framtida ifyllande/igenläggande av det stora gångtorgshålet i »stadens golv»!

Blast from the Past: Filthy Rich

A blast from the past: Mikael Askergren’s own description of his “Filthy Rich” proposal for the international Bo 2000 Malmö architecture and urban planning competition (1997):

Experiments are costly, prototypes are expensive. It is always the rich who are the best guinea pigs for experiments in technical and/or conceptual development: the rich can afford trying out new technologies and housing concepts that are expensive to finance (and can afford failing at making them work). The general public at large will have to wait for the cheap, mass-produced version. Or they will shop second hand.

Experimental social housing for the masses therefore is a contradiction of terms. The best of intentions (ecology, sociopolitical virtues, etc.) do not matter: when one has great restrictions financially (which one always has when one builds social housing for the masses) it’s a bit much to ask for the build/the design to be not only cost effective, but technologically experimental and conceptually advanced as well. Because prototypes are so expensive, the only aspects of the financially restricted social housing sector of the building industry that can be made the subjects of experimentation are—experiments in cutting costs: lower ceilings, lower standards, smaller rooms, etc.

At the Bo 2000 Housing Expo in Malmö, Sweden, in addition to the more or less compulsory housing estates for working and middle class (see competition brief), there should—at least as a compliment to the underfinanced (and therefore less experimental) social housing—be a series of large (very large) dwellings/houses. Such houses have greater chances at becoming “interesting” in all respects: technologically, ecologically—and sociopolitically!—and architecturally!—than even the most advanced design for low budget social housing.

Blast from the Past: Labyrinths and Mazes

A blast from the past: a collection of various designs by Mikael Askergren (1992) for a hedge labyrinth/garden maze at Medevi Brunn, a great private estate in Östergötland (Ostro Gothia), Sweden. Such a hedge labyrinth in the gardens of Medevi Brunn was however never built/planted/realized.

Blast from the Past: Ueno

A blast from the past: an installation proposal by Mikael Askergren (1994) for the great rotunda in the Spiral Garden art gallery in Tokyo:

(a) 10 chairs
(b) 10 business suits
(c) 10 anonymous men from Iran

Anonymous Iranians shall remain seated at all times (staff monitor and supervise visits to lavatories, etc.). The dress and appearance of anonymous Iranians shall be neat, uniform, and attractive.

Mikael Askergren, Stockholm 1994-10-31.

Footnote (1). The above proposal for a temporary art installation in the great rotunda of the Spiral Garden art gallery in Tokyo, Japan (title of installation: Ueno) was a competition entry by Mikael Askergren for the 4th international Japan Art Scholarship competition 1994. Mikael Askergren’s competition entry was rejected by the competition's jury.

Footnote (2). Tokyo’s Ueno Park is notorious for its homeless illegal immigrants, many of them from Iran. More about illegal immigrants in Tokyo’s Ueno Park (Wikipedia): Iranians in Japan

Blast from the Past: Münchausen by Proxy

A blast from the past: proposal by Mikael Askergren (2004) for a warfare memorial in the former fortress and garrison town of Kristianstad, Sweden.

Mikael Askergren: “The ammunition is the thing: the choice between loading and not loading, between firing and not firing, between loose and sharp ammunition, is the choice between the fraudulent lightheartedness of Baron von Münchausen and—the cruel reality of warfare.”

Mikael Askergren, again: “Contemplating all the ammunition loaded and discharged during Kristianstad’s long history as fortified garrison town, I hereby propose as warfare memorial in the streets of the former garrison town of Kristianstad a giant piece of metaphorical ammunition—a giant, metaphorical ‘cannonball’ à la Baron von Münchausen.”

The proposal above for a warfare memorial in the (former) fortress and garrison town of Kristianstad, Sweden was Mikael Askergren’s contribution to an urban sculpture competition in 2004. Mikael Askergren’s competition entry was rejected by the competition's jury.

From the Merck Manual: “Münchausen syndrome by Proxy, MSBP, is a bizarre variant [of Münchausen syndrome] in which usually a child is used as a surrogate patient. The parent falsifies history and may injure the child with drugs or add blood or bacterial contaminants to urine specimens to simulate disease. The parent seeks medical care for the child and always appears to be deeply concerned and protective. The child is often seriously ill, requires frequent hospitalization, and may die.”

Image at top of blog entry: Hans Albers as Baron von Münchausen riding his famous cannonball in a German film (1943).