Guldfisken 31. Överklagande av bygglov + bilaga PM Hjalmarsson 2010

På förekommen anledning, apropå ofoget med »kontinuerliga taklyft mot gård» i allmänhet, och mitt överklagade av bygglovet för fastigheten Guldfisken 31, f.d. Riksförsäkringsverkets hus vid Nybrogatan i Stockholm i synnerhet.
Ärendets diarienummer: 28031-2023

Jag har alldeles nyss från Länsstyrelsen i Stockholms län fått en bekräftelse på att Länsstyrelsen idag (den 16 juni 2023) har tagit emot mitt överklagande. Jag publicerar överklagandet här på min egen blogg, för kännedom, för att jag finner resonemanget i överklagandet allmängiltigt och av vikt för allt slags byggande i hela Stockholms stad.

Först själva överklagandet i sin helhet. Efter det återges här nedanför i sin helhet en viktig bilaga i överklagandet: en pro memoria (PM) Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF som Hjalmar Hjalmarsson vid Länsstyrelsen i Stockholms län författade år 2010.

¶

Stockholm 2023-06-02

Till Länsstyrelsen i Stockholms län

Ärende: Överklagan bygglov för kv Guldfisken 31, Stockholm. Dnr 2021-07650

Klagande: Mikael Askergren, [...], Stockholm

Överklaganderätt: Undertecknad har igår torsdag (2023-06-01) mottagit beslut om bygglovet i fråga i ett mejl från [...] vid Stockholms stads stadsbyggnadskontors bygglovsavdelning. Enligt samma mejl har undertecknad rätt att inom tre veckor överklaga beslutet i fråga.

Överklagan: Jag anser fortfarande (jämför mitt yttrande daterat 2022-05-24) att påbyggnadens »kontinuerliga taklyft mot gård» strider mot detaljplanens bokstav i ett mycket grundläggande avseende och att bygglovet därför ej rimligen kan anses vara »planenligt». Utöver insändandet av mitt nya, förhoppningsvis tillräckligt utförliga yttrande (se nedan), vill jag än en gång göra Länsstyrelsen uppmärksam på två (2) dokument i ämnet »kontinuerligt taklyft mot gård» som jag fortfarande bedömer vara av intresse för ärendet. Båda två biläggs allra sist i detta dokument, efter mitt eget yttrande.

Men först, här följer mitt nya yttrande, i punktform:

• Bygglovets bifall och godkännande motiveras av Stockholms stad med att den föreslagna påbyggnaden är »planenlig», dvs. är tillåten enligt gällande detaljplan – och därför, underförstått, dessutom är utformad i enlighet med den gällande planens »anda». Bygglovets påbyggnad (två nya vindsvåningar) är i själva verket inte tillåten i gällande detaljplan, och är därför inte »planenlig». Stockholms stad har helt enkelt fel när Stockholms stad hävdar att den redan gällande detaljplanen tillåter en dylik påbyggnad. Den föreslagna påbyggnaden med två nya vindsvåningar och med en två våningar högre gårdsfasad är olaglig.

• För att göra det alls möjligt för Stockholms stad att komma fram till slutsatsen att bygglovets påbyggnad minsann är »planenlig» måste Stockholms stad internt ha antagit en helt ny, ohistorisk doktrin för hur en »byggrätt» över taklisthöjd (vindsvåning) fortsättningsvis skall beräknas, inte bara i helt nya detaljplaner utan även i äldre, befintlig bebyggelse. Stockholms stad måste ha bestämt sig för – märk! utan demokratisk insyn! varning! potentiell källa för kameraderi och nepotism och korruption! – att med berått mod helt sonika förkasta den doktrin som gällt i århundraden, och som fortfarande gällde när detaljplanen i fråga antogs, med en »symmetrisk» byggrätt för alla vindsvåningar över taklisthöjd (sadeltak, ingen förhöjd gårdsfasad) till förmån för den ohistoriska, och för den gällande detaljplanen helt främmande ny doktrinen med »asymmetrisk» byggrätt över taklisthöjd (pulpettak, »kontinuerligt taklyft mot gård» och vertikalt förhöjd gårdsfasad).

• Detta doktrinskifte är ingen »ringa» förändring, och kan på intet vis anses vara »planenlig». En detaljplan är till för säkerställa en rättvis och anständig standard för alla de av planen berörda fastigheternas tillgång till »ljus och luft» (direkt solljus, direkt himmelsvy), med mera. De minimiavstånd till omgivande byggnader, samt det maximala antalet inredda våningar som en detaljplan tillåter, alla sådana måttangivelser utgör ett komplext geometriskt pussel som i fallet Guldfisken 31 absolut även i framtiden förutsätter en förnuftig, sund och historiskt förankrad »symmetrisk» byggrätt för alla vindar (sadeltak, ingen förhöjd gårdsfasad). En gårdsfasad kan inte inom ramen för en så exakt formulerad geometri plötsligt byggas på med två hela våningar (6 meter) utan att omgivande fastigheter i kvarteret påverkas mycket påtagligt, och dessutom påverkas mycket negativt.

• Att bygga på gårdshusets vertikala fasad med två nya våningar (6 meter) är ingen »ringa» förändring. En två våningar högre fasadmur mittemot, tvärs över gården kommer att för alla dem (alla oss!) som idag bebor omkringliggande bostadshus innebära klart försämrade boendekvaliteter, motsvarande att man »halkar två våningar längre ned» i sitt eget hus – något som förstås påverkar de som bor längst ned i huset allra mest: i bostadslägenheterna på våning en trappa över gården innebär påbyggnaden att man att i framtiden endast åtnjuter boendekvaliteter motsvarande ett boende på våning minus en trappa under gården, i.e. ett boende under mark. Bostadslägenheter i källare tillhör i stockholmsk tradition inte gott byggnadsskick. Det var för att undvika en dylik »källar-effekt» för de kringboende som författarna till detaljplanen för Guldfisken 31 uttryckligen stipulerade att gårdens fasad ej får vara högre än gatufasaden, och att byggrätten för husets vindsvåning skall begränsas av en 45 grader inåtlutande linje även från gårdsfasadens taklistkant.

• Men att Stockholms stad så lättvindigt och oövertänkt förkastat en historiskt förankrad doktrin med »symmetriska» byggrätter till förmån för en helt ny och främmande doktrin med »asymmetriska» byggrätter är inte bara osunt, det är som sagt dessutom olagligt:

• Stockholms stad hävdar att stadens egen omdefinition och omtolkning av vad en »byggrätt» skall bestå i, att denna stadens nya doktrin för byggrätter har stöd i ny planlagstiftning (och i Boverkets minst sagt dubiösa tolkning av denna nya lagstiftning), men det har inte varit lagstiftarens avsikt att den nya lagen retroaktivt skall drastiskt förändra »byggrätterna» för redan gällande detaljplaner – jämför Bilaga 1 av 2: PM av Länsstyrelsens egen utredare Johan Hjalmarsson (2010-05-06).

• Den nya planlagstiftningen – samt inte Boverkets minst sagt dubiösa tolkning av denna nya lagstiftning – gäller således inte retroaktivt. Stockholms stads tjänstemän har därför ingen rätt att förklara bygglovet i fråga »planenligt» utan att först ha fått igenom en ändring av gällande detaljplan för fastigheten Guldfisken 31.

• En dylik påbyggnad kräver en helt ny detaljplan för fastigheten, kräver en »planprocess» – vilket är dyrt och tidsödande, men det vore det enda rätta förfarandet i ett fall som detta.

• Eftersom Stockholms stads folkvalda inte har presenterats med en ny detaljplan för kvarteret, och därför inte har haft tillfälle att i god demokratisk ordning debattera och yttra sig kring Stockholms stads nya doktrin med »asymmetriska» byggrätter, måste Länsstyrelsen i Stockholms län förkasta och ogiltigförklara bygglovet i fråga.

• Avslutningsvis, en kanske oförutsedd men ack så konkret negativ konsekvens av denna nya doktrin med »asymmetrisk» byggrätt för vindsvåningar: denna doktrin etablerar en helt ny ojämlikhet – en ny asymmetri! – mellan, å ena sidan, stockholmare med ett boende som vetter mot gata och, å andra sidan, stockholmare med ett boende som vetter mot gård. Så länge Länsstyrelsen inte sätter stopp för Stockholms stads nya, orättvisa och ohälsosamma doktrin för byggrätter måste alla stockholmare med adress »över gården» räkna med (!) att deras sol och himmel kan komma att byggas för i framtiden – helt »planenligt».

Datum som ovan, Mikael Askergren, Stockholm

Bilaga 1 av 2: Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF
En PM (404-2010-6546) daterad 2010-05-06 författad av Johan Hjalmarsson vid Länsstyrelsen i Stockholms län (10 sidor totalt). Hjalmarsson drar i sin utförliga utredning slutsatsen att alla »kontinuerliga taklyft mot gård» av det slag som bygglovet i fråga gäller strider mot lagens anda och mot lagstiftarens intentioner. Det vill säga att Boverkets besynnerliga tolkning av lagtexten (den tolkning som alla de som vill utföra dylika »taklyft» lutar sig mot) enligt Hjalmarsson är ohistorisk, oförnuftig och orimlig – citat (min understrykning):

Mot bakgrund av vad som ovan anförts torde några bärande skäl för Länsstyrelsen att ansluta sig till Boverkets nuvarande synsätt inte föreligga.

Bilagan (10 sidor) återfinns här nedanför i denna bloggpost.

Bilaga 2 av 2: Byggnadshöjdsbegreppet i Plan-och byggförordningen
En PM daterad 2012-03-25 författad av avdelningschefen vid Stockholms stads bygglovsavdelning Ann-Kristin Kaplan (1 sida totalt). Av Kaplans PM framgår att – citat (min understrykning):

Bygglovsavdelningen har i internt informationsmaterial den 11 januari 2012 ställt sig bakom Länsstyrelsens resonemang kring byggnadshöjdsbegreppet.

Det vill säga, har ställt sig bakom Johan Hjalmarssons resonemang i Länsstyrelsens egen utredning daterad 2010-05-06.

¶

Bilaga PM Hjalmarsson 2010. Totalt 10 inskannade sidor format A4:

»Läget?»

I skrivande stund (vecka 25, 2021) råder stor inrikespolitisk turbulens, direkt efter misstroendeomröstningen mot Löfven i allmänhet, och mot januariöverenskommelsens paragraf 44 (om fri hyressättning i nybyggda bostäder) i synnerhet. Jag känner mig manad att påminna om vad Lars Marcus (professor i stadsbyggnad, Chalmers) och Örjan Sjöberg (professor i ekonomisk geografi, Handelshögskolan) skrev på DN Debatt (under rubriken »Så kan kommuner skapa nya värdefulla lägen för bostäder») den 2 december 2018, citat:

Oerhört mycket av bostadens värde beror av var den ligger – dess läge. /…/
När det gäller kommunernas produktivitet har vi dock fastnat i frågan om snabbare planprocess. /…/
Under senare marknadsdrivna årtionden har detta gjort att nya bostadsprojekt förlagts till etablerade lägen nära stadskärnorna. Kommunerna har då blivit exploatörer av lägen i stället för producenter av lägen – man har levt på att sälja ut lagret i stället för att producera nytt. Det är att grovt missa potentialen i uppdraget; närhet och avstånd är vad som produceras genom stadsbyggnad. Med planmonopolet sitter därför kommunerna på inget mindre än Sveriges mest värdeskapande myndighetsutövning! Alla de lägen vi i dag investerar i (eller lånar på) har skapats genom tidigare planering.

Marcus och Sjöberg understryker vidare att alla de som hoppas på att »fri hyressättning» skulle kunna fungera som ett slags panacea och universalbotemedel mot alla problem inom svensk bostadspolitik, att alla de kommer att bli besvikna när reformen väl genomförts: så länge landets stadsplanerare och byggnadsnämnder fortsätter att försumma planmonopolets alla möjligheter att skapa nya värden, försumma dess möjligheter att skapa nya attraktiva lägen för hyresrätter, kommer varken »fri hyressättning» eller någon annan kortsiktig ekonomisk symbolpolitik leda till ett ökat bostadsbyggande i vårt land: läget är den springande punkten, inte hyresnivån.

Location, location, location.

Förresten, apropå regeringskrisen: vad skulle »fri hyressättning» egentligen innebära för den svenska bostadsmarknaden på sikt? Man undrar ifall alla de som i Sverige numera (tämligen aningslöst) förespråkar »fri hyressättning» insett att det efter ett avskaffande av systemet med centralt förhandlade hyror (i kombination med bostadsbidrag för dem som så behöver) genast kommer att bli nödvändigt att inrätta ett annat slags (skattefinansierat, och minst lika dyrt) socialt skyddsnät på bostadsmarknaden, förmodligen något slags social housing av det slag som man måst inrätta i alla (alla!) moderna välfärdsstater och liberala demokratier med mer eller mindre »fri» hyressättning: det vill säga ett separat, från den »fria» bostadsmarknaden åtskilt bostadsbestånd med (en av skattebetalarna subventionerad) lägre hyra, ett separat bestånd speciellt avsett för låginkomsttagare och resurssvaga: lika dyrt för skattebetalarna, totalt ineffektivt vad gäller att få fart på den privata sektorns bostadsbyggande (jämför Marcus och Sjöberg), plus ökad social stratifiering – för att inte säga ökad segregering. Vem, vilka skulle i vårt land egentligen vinna någonting alls på en sådan reform?

Är Thomas Piketty djursholmare?

Hela våren och sommaren 2014 har den franske ekonomen Thomas Piketty och hans storverk Kapitalet i 21:a århundradet (Le Capital au XXIe siècle/Capital in the Twenty-First Century) debatterats livligt, inte bara i svenska media utan framförallt i brittiska och amerikanska media.

Om jag hade känt till Piketty redan när jag för något år sedan skrev en artikel med rubriken »Är djursholmaren människa?» då hade jag utöver läsningen genom Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa? kunnat erbjuda en läsning genom Pikettys Kapitalet.

Och jag hade isåfall kunnat sammanfatta Djursholmsvillans historia ungefär såhär:

1. Djursholms villastad anläggs i den västerländska högkonjunktur som föregår första världskrigets utbrott, La Belle Époque, en tid då inkomst- och kapitalskillnaderna mellan rika och fattiga är som störst i västvärlden. Då byggs också ofantliga, jättelika kråkslott i Djursholm för många av Sveriges mer progressiva och bohemiska överklassfamiljer.

2. Efter första världskrigets ekonomiska katastrof och den därpå följande börskraschen 1929, då de rikastes kapital antingen förbrukats eller förintats av krig och börskrasch, då bygger man inte ofantliga kråkslott i Djursholm längre. I Djursholm byggs istället anspråkslösa men smakfulla funkispärlor i ljus puts med platta tak, och så småningom lika anspråkslösa men mer »hemtrevliga» enplansvillor i Swedish Empiricism, i taktilt tegel med sadeltak, nu för medelklassens tjänstemän. Den ekonomiska utjämningen och den demokratiska omfördelningen av allt nytt kapital i västerlandet under decennierna efter andra världskriget, den manifesteras således även i lilla Djursholm. Också en medelklassfamilj har nu råd att flytta till, rentav bygga sig en villa i, Djursholm.

3. Men på 1980-talet händer något, finansmarknaden avregleras och världshandeln globaliseras, med på nytt ökande klyftor mellan rika och fattiga som resultat, och en finansiell situation som åter närmar sig det som enligt Piketty egentligen är – och förblir! – det »normala» tillståndet genom historien. Decennierna efter andra världskrigets slut, med stor ekonomisk utjämning och genomgripande demokratisering har »bara» varit en parentes, ett undantag från normen: snarare en bieffekt av världskrigens katastrofala kapitalförstörelse än en konsekvens av, säg, en upplyst idealism hos de styrande. Djursholms politiskt progressiva guldålder sammanfaller med »undantagstillståndet» i västerlandets ekonomi efter andra världskriget.

På förekommen anledning: Wilkinson & Pickett Revisited

Jag hör till dem som tyckte att The Spirit Level av Richard Wilkinsons och Kate Pickett (London, 2009; Jämlikhetsanden på svenska) var bland det mest intressanta jag läst på länge när boken kom ut för några år sedan. Jag har omnämnt boken i flera föredrag och artikeltexter sedan dess.

Och jag har i samband med mina omnämnanden av boken även ofta återgett ett av bokens många intressanta diagram. Det diagram som jag då främst använt mig av ser ut så här:

En kort sammanfattning av Wilkinsons och Picketts resonemang: upp till en viss nivå spelar det i ett samhälle, en stat, en nation absolut en mycket stor roll vilken materiell standard medborgarna åtnjuter. Om ens dricksvatten är smutsigt och sjukdomsalstrande, om det inte finns sjukhus eller läkarvård, då spelar det absolut en stor roll för den allmänna »lyckonivån» att man får tillgång till rinnande vatten och avlopp, sjukhus, vägar och skolor.

Men (och det är nu bokens författare blir kontroversiella i vissa kretsar) när man väl nått en viss materiell miniminivå (den nivå som nationerna i den utvecklade delen av världen redan nått för länge sedan), då spelar det ingen (!) roll för den allmänna »lyckonivån» om den materiella standarden höjs ännu mer. Det finns det papper på. Det finns det partipolitiskt oberoende internationell statistik som visar.

Finns det då inget sätt att göra medborgarna i en redan någorlunda välmående nation lyckligare än de redan är? Jo, det finns ett sätt, men bara ett sätt (!) egentligen, enligt Wilkinson och Pickett, nämligen att fördela alla resurser och materiella tillgångar mer jämlikt. Stora löneskillnader gör alla olyckligare (också de rikaste blir olyckligare). Små löneskillnader gör att alla mår bättre (också de rikaste mår bättre). Det finns det också papper på. Det finns det också partipolitiskt oberoende internationell statistik som visar. Den enda (!) faktor som det finns statistiskt stöd för att hävda har en bestående verkan när det gäller att påverka människors »lycka» och hälsa och livslängd och livskvalitet i en positiv riktning när de väl fått sina skolor, sjukhus och vattenledningar är – ökad jämlikhet.

Så långt Wilkinson och Pickett. Och jag tror att de har rätt. Jag tror att de drar precis rätt slags slutsatser från det material de utgår ifrån. De som protesterat mot bokens slutsatser (ofta nog konservativa skribenter och borgerliga tankesmedjor) har inte kunnat åstadkomma trovärdiga motargument, som jag ser det.

Men jag har ändå länge haft en invändning mot bokens upplägg. Det finns en viktig samhällsföreteelse som inte berörs alls i boken, som inte förekommer på ett enda diagram, som inte förekommer alls i texten, och som ändå upptar en mycket stor del av väldigt många människors liv, nämligen – religion. En ateistisk religionsskeptiker som jag själv tycker naturligtvis att det är märkligt att en dylik bok, som är avsedd att avhandla i princip allt som påverkar folks liv till det bättre eller sämre, inte en enda gång snuddar vid det stora samhällsfenomenet/samhällsproblemet religion. Skulle religionen inte ha någon betydelse för samhällens allmänna »lyckonivå»? Spelar det verkligen ingen roll för den allmänna »lyckonivån» om folk tror på Gud eller inte?

Jag hade önskat mig åtminstone ett diagram med begreppsparet religiositet-sekularisering på den ena av koordinatsystemets axlar. I Wilkinsons och Picketts bok lyser dock begreppsparet religiositet-sekularisering med sin frånvaro.

Men så, med ens, plötsligt, i det avsnitt av Vetenskapens värld som visades på SVT den 22 oktober 2012, vilken lycka! Precis det diagram jag saknat i Wilkinson och Pickett plötsligt istället på svensk teve! På bästa sändningstid!

Och det var Stockholms universitets Pehr Granqvist som i teveprogrammet förklarade vad det där fina diagrammet med flaggor och moln (se ovan) var avsett att illustrera.

Granqvists forskning går ut på att undersöka religionens psykologi i förhållande till samhällets sekulära trygghetssystem. Och resultatet: i stater och nationer med högt utvecklade välfärdssystem (Sverige, till exempel) är människorna inte särskilt religiösa av sig. I stater och nationer utan offentligt finansierade trygghetssystem (exempelvis USA) är folk mycket mer religiösa. Således beror inte andelen religiösa utövare i en viss population av hur fattiga eller rika folk är i kronor och ören. Både det rika USA och det fattiga Bangladesh är mycket religiösa nationer. Och så vidare...

Mer av Mikael Askergren i ämnet:
Det finns ingen religiös arkitektur (2008)
Why Religion Facilitates Crime and Immorality (2011)

Why Religion Facilitates Crime and Immorality

This summer, I often find myself watching reruns of The Sopranos. In last night’s episode, Christopher Moltisanti was in the hospital with a bad gunshot wound, technically dead for about one minute before being resuscitated. Everyone in the extended family, especially Carmela and Tony Soprano, brooded on their relationships to God, to the church, to religion (season 2, episode 9: “From Where to Eternity”).

The episode concludes with everything returning to “normal”—Tony kills somebody, Carmela does nothing. As usual, the occasional onset of moral brooding amongst the members of the Soprano family does not bring about any great changes whatsoever: Tony carries on with his life in crime, Carmela remains at his side, as always enabling Tony in his career as professional criminal.

One might ask oneself: how is it even possible for Tony, Carmela, Christopher, et al. to be so deeply religious, to be such hardcore Catholics, to practice such hardcore Catholicism? This is the wrong question to ask oneself. It makes more sense to ask: why do so many of us tend to assume that religion will make people “better”?

Fyodor Dostoyevsky in his novel The Brothers Karamazov famously declared that if there was no God, there would be more immorality and crime, i.e. when people do not fear punishment from God after death, they automatically become immoral killing machines and start murdering off everyone in sight—while in fact, and contrary to what Dostoyevsky would have expected, global secularization in the 20th and 21st centuries has brought more peace and higher moral standards to the world than organized religion was ever able to bring for thousands of years.

Religious people often imply that religious people are morally superior to us nonbelievers. Nothing could be farther from the truth. As it turns out, the exact opposite that is true. Religious people are in fact greater “sinners” than nonreligious people. Religion, in fact, facilitates crime and immorality:

Religious people believe that there are entities “above” mere mortals (gods, goddesses) and there are entities “beneath” mere mortals (demons). I imagine that, to religious people, the psychological leap between (a) placing only metaphysical entities above and beneath oneself, and (b) to also start placing other mere mortals above oneself (saints, nuns, priests) as well as beneath oneself (homosexuals, adulterers, thieves, confessors to other religions than one’s own, people of other nationalities or races) on the hierarchical steps of that very same metaphysical ladder must be a very short psychological leap indeed.

Once the believer makes this leap, from thinking (a) to thinking (b), the concept of metaphysical hierarchies begins to serve worldly and political and nationalist and racist purposes (for instance). The metaphysics of religion thus not only distills in people the fear of a god, but—extrapolated into the everyday—facilitates despising and debasing and looking down on other people in general as well.

By contrast, the secularized mind has no concept of a metaphysical ladder of hierarchy between entities. The psychological and political and moral leap into placing other mere mortals above or—more alarmingly—beneath oneself is much greater for nonreligious people than for religious people. No wonder secularized people are more likely to actually practice the golden rule, for instance. No wonder secularized nations are more democratic, less corrupt, less violent, more peace loving, etc.

In addition—and contrary to what the nonbeliever might expect—to the believer there never is a clear line drawn between acceptable and unacceptable (religious) behavior. Being a law-abiding citizen, for instance, is not enough for a religious person. Also the most law-abiding of citizens constantly commit religious infractions of a greater or lesser nature. In the believer’s universe, one day does not go by in which a person does not “sin” in one way or other: in the believer’s universe, everything is “bad” behavior to a greater or lesser extent.

And if there is no clear line drawn between “good” and “bad” worldly acts (if more or less all acts are more or less “bad” acts, in a religious sense), then no wonder the clear line between secular lawfulness and secular criminality is so easy for religious people to cross. No wonder deeply religious people (like Tony and Carmela Soprano) make such little distinction between petty (?) everyday sins, like cussing, and—well, murder.

By contrast, nonreligious people can live entire lives without ever feeling they are necessarily “bad” people, without feeling they are behaving really “badly”—as long as they do not break the law. In the nonbeliever’s universe, there is in fact one clear line drawn between acceptable and unacceptable behavior, i.e. the line between legal and illegal. And therefore, this clear line between legality and illegality in secular society (albeit often making more or less arbitrary distinctions: in some countries it’s illegal to drive on the right side of the road, in other countries it’s illegal to drive on left side) is really important to nonreligious people. It is in fact more important to nonreligious people than to religious people. To break the laws of secular society and to cross the border into lawlessness is psychologically and morally a very great leap indeed to make for the nonbeliever. Most nonbelievers take pride in being law-abiding citizens. Religious people not so much. (!) No wonder secularized peoples and nations enjoy societies that are less crime laden.

In today’s infected public debate about the role of religion in modern society (for or against Richard Dawkins, etc.) one often hears to religious people referring to their particular religion or religious denomination as an especially “peace loving” one, thus supposing that those religious individuals who/those religious nations which are actually making war, committing violent acts, and committing acts of terrorism in the name of religion merely are sad exceptions to the (religious) rule of thumb that religious people are “better” than other people. When are religious people going to admit to the world that violence is not an anomaly, but a normal occurrence in religion. Violence is something to be expected from both extremist individuals and organized mainstream religion. I, for one, certainly expect religious people to be prone to violence: if religious people seem peace loving and meek, the way I see it, they simply aren’t that much into it; they simply aren’t that religious to begin with...

Secular peoples/secularized nations make less war/less violence/less crime than peoples/nations of any—any!—religion. The frequency and amplitude of criminal acts and acts of violence can after all be measured. The statistics all show the same thing: nonreligious people/peoples are more peace loving. Nonreligious people/peoples behave “better!”

Dostoyevsky was obviously wrong. Religious people in general are obviously wrong: religion will never do away with disdain or oppression or violence or crime. Au contraire ma chère; religion facilitates crime: it’s easier for religious people than for nonreligious people to behave badly. Religion facilitates double standards and moral ambiguity: it’s easier for religious people than for nonreligious people to treat other people like dirt.

People would live happier and better lives—including morally better lives!—if they stopped praying and gave up their religion. Religion is not pretty; religion is certainly not harmless and cute. Religion is bad for you! Religion is bad for us all.

(This is a work in progress: first version July 4, latest rewrite November 13, 2010. Thanks to Åke Nygren for his very helpful comments.)
More by Mikael Askergren on religion and morality, and on why art is always secular and why religion always is kitsch: There Is no Religious Architecture