Guldfisken 31. Överklagande av bygglov + bilaga PM Hjalmarsson 2010

På förekommen anledning, apropå ofoget med »kontinuerliga taklyft mot gård» i allmänhet, och mitt överklagade av bygglovet för fastigheten Guldfisken 31, f.d. Riksförsäkringsverkets hus vid Nybrogatan i Stockholm i synnerhet.
Ärendets diarienummer: 28031-2023

Jag har alldeles nyss från Länsstyrelsen i Stockholms län fått en bekräftelse på att Länsstyrelsen idag (den 16 juni 2023) har tagit emot mitt överklagande. Jag publicerar överklagandet här på min egen blogg, för kännedom, för att jag finner resonemanget i överklagandet allmängiltigt och av vikt för allt slags byggande i hela Stockholms stad.

Först själva överklagandet i sin helhet. Efter det återges här nedanför i sin helhet en viktig bilaga i överklagandet: en pro memoria (PM) Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF som Hjalmar Hjalmarsson vid Länsstyrelsen i Stockholms län författade år 2010.

¶

Stockholm 2023-06-02

Till Länsstyrelsen i Stockholms län

Ärende: Överklagan bygglov för kv Guldfisken 31, Stockholm. Dnr 2021-07650

Klagande: Mikael Askergren, [...], Stockholm

Överklaganderätt: Undertecknad har igår torsdag (2023-06-01) mottagit beslut om bygglovet i fråga i ett mejl från [...] vid Stockholms stads stadsbyggnadskontors bygglovsavdelning. Enligt samma mejl har undertecknad rätt att inom tre veckor överklaga beslutet i fråga.

Överklagan: Jag anser fortfarande (jämför mitt yttrande daterat 2022-05-24) att påbyggnadens »kontinuerliga taklyft mot gård» strider mot detaljplanens bokstav i ett mycket grundläggande avseende och att bygglovet därför ej rimligen kan anses vara »planenligt». Utöver insändandet av mitt nya, förhoppningsvis tillräckligt utförliga yttrande (se nedan), vill jag än en gång göra Länsstyrelsen uppmärksam på två (2) dokument i ämnet »kontinuerligt taklyft mot gård» som jag fortfarande bedömer vara av intresse för ärendet. Båda två biläggs allra sist i detta dokument, efter mitt eget yttrande.

Men först, här följer mitt nya yttrande, i punktform:

• Bygglovets bifall och godkännande motiveras av Stockholms stad med att den föreslagna påbyggnaden är »planenlig», dvs. är tillåten enligt gällande detaljplan – och därför, underförstått, dessutom är utformad i enlighet med den gällande planens »anda». Bygglovets påbyggnad (två nya vindsvåningar) är i själva verket inte tillåten i gällande detaljplan, och är därför inte »planenlig». Stockholms stad har helt enkelt fel när Stockholms stad hävdar att den redan gällande detaljplanen tillåter en dylik påbyggnad. Den föreslagna påbyggnaden med två nya vindsvåningar och med en två våningar högre gårdsfasad är olaglig.

• För att göra det alls möjligt för Stockholms stad att komma fram till slutsatsen att bygglovets påbyggnad minsann är »planenlig» måste Stockholms stad internt ha antagit en helt ny, ohistorisk doktrin för hur en »byggrätt» över taklisthöjd (vindsvåning) fortsättningsvis skall beräknas, inte bara i helt nya detaljplaner utan även i äldre, befintlig bebyggelse. Stockholms stad måste ha bestämt sig för – märk! utan demokratisk insyn! varning! potentiell källa för kameraderi och nepotism och korruption! – att med berått mod helt sonika förkasta den doktrin som gällt i århundraden, och som fortfarande gällde när detaljplanen i fråga antogs, med en »symmetrisk» byggrätt för alla vindsvåningar över taklisthöjd (sadeltak, ingen förhöjd gårdsfasad) till förmån för den ohistoriska, och för den gällande detaljplanen helt främmande ny doktrinen med »asymmetrisk» byggrätt över taklisthöjd (pulpettak, »kontinuerligt taklyft mot gård» och vertikalt förhöjd gårdsfasad).

• Detta doktrinskifte är ingen »ringa» förändring, och kan på intet vis anses vara »planenlig». En detaljplan är till för säkerställa en rättvis och anständig standard för alla de av planen berörda fastigheternas tillgång till »ljus och luft» (direkt solljus, direkt himmelsvy), med mera. De minimiavstånd till omgivande byggnader, samt det maximala antalet inredda våningar som en detaljplan tillåter, alla sådana måttangivelser utgör ett komplext geometriskt pussel som i fallet Guldfisken 31 absolut även i framtiden förutsätter en förnuftig, sund och historiskt förankrad »symmetrisk» byggrätt för alla vindar (sadeltak, ingen förhöjd gårdsfasad). En gårdsfasad kan inte inom ramen för en så exakt formulerad geometri plötsligt byggas på med två hela våningar (6 meter) utan att omgivande fastigheter i kvarteret påverkas mycket påtagligt, och dessutom påverkas mycket negativt.

• Att bygga på gårdshusets vertikala fasad med två nya våningar (6 meter) är ingen »ringa» förändring. En två våningar högre fasadmur mittemot, tvärs över gården kommer att för alla dem (alla oss!) som idag bebor omkringliggande bostadshus innebära klart försämrade boendekvaliteter, motsvarande att man »halkar två våningar längre ned» i sitt eget hus – något som förstås påverkar de som bor längst ned i huset allra mest: i bostadslägenheterna på våning en trappa över gården innebär påbyggnaden att man att i framtiden endast åtnjuter boendekvaliteter motsvarande ett boende på våning minus en trappa under gården, i.e. ett boende under mark. Bostadslägenheter i källare tillhör i stockholmsk tradition inte gott byggnadsskick. Det var för att undvika en dylik »källar-effekt» för de kringboende som författarna till detaljplanen för Guldfisken 31 uttryckligen stipulerade att gårdens fasad ej får vara högre än gatufasaden, och att byggrätten för husets vindsvåning skall begränsas av en 45 grader inåtlutande linje även från gårdsfasadens taklistkant.

• Men att Stockholms stad så lättvindigt och oövertänkt förkastat en historiskt förankrad doktrin med »symmetriska» byggrätter till förmån för en helt ny och främmande doktrin med »asymmetriska» byggrätter är inte bara osunt, det är som sagt dessutom olagligt:

• Stockholms stad hävdar att stadens egen omdefinition och omtolkning av vad en »byggrätt» skall bestå i, att denna stadens nya doktrin för byggrätter har stöd i ny planlagstiftning (och i Boverkets minst sagt dubiösa tolkning av denna nya lagstiftning), men det har inte varit lagstiftarens avsikt att den nya lagen retroaktivt skall drastiskt förändra »byggrätterna» för redan gällande detaljplaner – jämför Bilaga 1 av 2: PM av Länsstyrelsens egen utredare Johan Hjalmarsson (2010-05-06).

• Den nya planlagstiftningen – samt inte Boverkets minst sagt dubiösa tolkning av denna nya lagstiftning – gäller således inte retroaktivt. Stockholms stads tjänstemän har därför ingen rätt att förklara bygglovet i fråga »planenligt» utan att först ha fått igenom en ändring av gällande detaljplan för fastigheten Guldfisken 31.

• En dylik påbyggnad kräver en helt ny detaljplan för fastigheten, kräver en »planprocess» – vilket är dyrt och tidsödande, men det vore det enda rätta förfarandet i ett fall som detta.

• Eftersom Stockholms stads folkvalda inte har presenterats med en ny detaljplan för kvarteret, och därför inte har haft tillfälle att i god demokratisk ordning debattera och yttra sig kring Stockholms stads nya doktrin med »asymmetriska» byggrätter, måste Länsstyrelsen i Stockholms län förkasta och ogiltigförklara bygglovet i fråga.

• Avslutningsvis, en kanske oförutsedd men ack så konkret negativ konsekvens av denna nya doktrin med »asymmetrisk» byggrätt för vindsvåningar: denna doktrin etablerar en helt ny ojämlikhet – en ny asymmetri! – mellan, å ena sidan, stockholmare med ett boende som vetter mot gata och, å andra sidan, stockholmare med ett boende som vetter mot gård. Så länge Länsstyrelsen inte sätter stopp för Stockholms stads nya, orättvisa och ohälsosamma doktrin för byggrätter måste alla stockholmare med adress »över gården» räkna med (!) att deras sol och himmel kan komma att byggas för i framtiden – helt »planenligt».

Datum som ovan, Mikael Askergren, Stockholm

Bilaga 1 av 2: Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF
En PM (404-2010-6546) daterad 2010-05-06 författad av Johan Hjalmarsson vid Länsstyrelsen i Stockholms län (10 sidor totalt). Hjalmarsson drar i sin utförliga utredning slutsatsen att alla »kontinuerliga taklyft mot gård» av det slag som bygglovet i fråga gäller strider mot lagens anda och mot lagstiftarens intentioner. Det vill säga att Boverkets besynnerliga tolkning av lagtexten (den tolkning som alla de som vill utföra dylika »taklyft» lutar sig mot) enligt Hjalmarsson är ohistorisk, oförnuftig och orimlig – citat (min understrykning):

Mot bakgrund av vad som ovan anförts torde några bärande skäl för Länsstyrelsen att ansluta sig till Boverkets nuvarande synsätt inte föreligga.

Bilagan (10 sidor) återfinns här nedanför i denna bloggpost.

Bilaga 2 av 2: Byggnadshöjdsbegreppet i Plan-och byggförordningen
En PM daterad 2012-03-25 författad av avdelningschefen vid Stockholms stads bygglovsavdelning Ann-Kristin Kaplan (1 sida totalt). Av Kaplans PM framgår att – citat (min understrykning):

Bygglovsavdelningen har i internt informationsmaterial den 11 januari 2012 ställt sig bakom Länsstyrelsens resonemang kring byggnadshöjdsbegreppet.

Det vill säga, har ställt sig bakom Johan Hjalmarssons resonemang i Länsstyrelsens egen utredning daterad 2010-05-06.

¶

Bilaga PM Hjalmarsson 2010. Totalt 10 inskannade sidor format A4:

På förekommen anledning: om ”upplyfta citattecken” respektive »gåsögon» på svenska

Från det ena till något helt annat, jag passar på att ställa en typografisk fråga till bloggens läsare: någon av er alla har kanske lagt märke till att jag i mina artikeltexter (på svenska) på webbplatsen askergren.com alltid använder »gåsögon» numera (istället för de på svenska mycket vanligare ”upphöjda” citattecknen).

Jag har nämligen lagt märke till att alla ordbehandlingsprogram och webbläsare och mejlprogram av idag behandlar varje svenskt upplyft citattecken till vänster om ett citat (”) som om det vore ett (likadant) engelskt upplyft citattecken till höger om ett citat. Det innebär att ett citat på svenska, om textraden är något för kort, automatiskt avstavas direkt efter det första citattecknet, så här:

Bla bla bla bla bla bla ”
citat” bla bla.

Vänster citattecken lämnas alltså kvar på den övre textraden (!) när resten av citatet flyttas ned till nästa rad. Och jag har inte lyckats finna något sätt att sätta stopp för detta ofog medan jag skriver. Men jag har också lagt märkt att man helt slipper detta styvmoderliga behandlande av ”upplyfta” citattecken på svenskt vis (båda två riktade åt samma håll) om man i digitaliserad text på svenska använder s.k. gåsögon istället:

Bla bla bla bla bla bla
»citat» bla bla.

Jag har därför nyligen sett till att i hemsidans texter på svenska byta ut alla ”upplyfta” citattecken mot »gåsögon».

Är detta ett nytt fenomen? Eftersom jag under hela mitt vuxna liv aldrig någonsin tidigare lagt märke till detta ofog frågar jag mig om det är fråga om en »bugg» som dykt upp helt plötsligt, från ingenstans, i de allra senaste versionerna av alla moderna operativsystem och dataprogram (som man kan förmoda författats av programmerare som inte känner till svenskt citatteckenbruk). Är det ett problem enbart hos oss i mac-världen?

Förresten: jag låter aldrig mina datorprogram avstava ord, varken i artikeltexter eller i mejl, jag litar inte på avstavningsunktionen i programmen, de avstavar ju så »fult» på svenska – och jag gissar att fenomenet med ensamma vänstercitattecken uppträder mycket mer sällan om man låter datorn avstava långa ord, eftersom ett citat i slutet av en textrad då automatiskt alltsomoftast avstavas mitt i citatet (istället för efter vänster citattecken):

Bla bla bla bla bla bla ”ci-
tat” bla bla.

Eftersom jag vägrar avstava ord i digitaliserad text uppträder ofoget med ensamma vänstercitattecken förmodligen oftare i mina texter än hos andra? Är det därför som ingen (!) av alla dem som jag hittills frågat säger sig ha lagt märke till detta fenomen?

Om Du som läser detta händelsevis använder PC skulle jag uppskatta om Du genomförde följande cittatteckentest i ett ordbehandlings- eller mejlprogram, vilket som helst: författa en textrad med ett citat längst ut till höger i raden, låt citatet bestå av ett enda ord, ett enstavigt ord med ”upphöjda” citattecken både till höger och vänster om ordet, förläng sedan textraden med fler och fler mellanslag (varsomhelst i textraden) ända tills det att ”citatet” längst ut till höger i textraden förflyttas ned till nästa rad: stannar vänster citattecken kvar på den övre raden då? Även på en PC? Hör isåfall av Dig! Tack på förhand!

På förekommen anledning: »Kvinnor som hatar kvinnor»

Feministiskt initiativ har som bekant av svenska folket röstats in i europaparlamentet. Och många tror att Fi rentav kommer in i den svenska riksdagen i höst.

Med andra ord: något radikalt måste ha hänt sedan de mycket omtalade barnsjukdomarna och inre konflikterna inom Fi som skildrades med sådan hänsynslös skärpa i en tevedokumentär i SVT för ett antal år sedan (Viljornas kamp – filmen om Fi av Liv Cederstam, 2007). Vad har hänt? Hur återfann Fi styrfarten?

En klok dam i min umgängeskrets konstaterade då när det begav sig, med direkt anledning av den skoningslösa tevedokumentären, som om det vore den självklaraste saken i världen:

Män bildar »lag», kvinnor »nätverkar». Män bildar »lag» och arbetar tillsammans för att vinna matchen, och matchvinsten är viktigare än lagmedlemmarnas inbördes personliga sympatier. Det är inte lagmedlemmarnas personliga inbördes sympatier som håller laget samman, det är det gemensamma målet, målet att gemensamt vinna matchen. Män kan vara lagspelare även om de inte gillar varandra på ett personligt plan. Såväl personliga sympatier som antipatier är underordnade lagets intressen. Kvinnor, å andra sidan, startar »nätverk» – men (och det är ett stort »men») för att ett kvinnligt nätverk skall fungera och skall kunna nå de mål som nätverket i fråga sätter upp, då måste kvinnorna i nätverket allesammans verkligen tycka om varandra. Endast då det kvinnliga nätverkets medlemmar verkligen gillar varandra kan de inom ramen för nätverket i fråga åstadkomma något över huvud taget. Därför blir det ingenting av så många av alla dessa sentida kvinnliga nätverk. De spricker ju så fort man inom nätverket inser att man inte egentligen gillar varandra. Män låter sig inte störas i lagarbetet av en sådan småsak. Män kan samarbeta även om de på ett personligt plan inte gillar precis allt hos varandra. Därför har män som bildar »lag» alltid en fördel framför kvinnor som startar »nätverk», såväl inom politiken som i kultur- eller näringslivet.

Så långt den kloka damen (fritt citerat). För henne var detta konstaterande som sagt helt självklart. Men inte för undertecknad. För undertecknad var hennes konstaterande en passant något av en aha-upplevelse:

Med ens förstod jag den där tevedokumentären om Fi:s (Feministiskt initiativs) uppgång och fall på ett helt nytt sätt. Det där hatet (ja faktiskt, det hat) som Ebba Witt-Brattström, en av Fi:s mer prominenta grundare och styrelsemedlemmar helt oförblommerat gav uttryck för framför tevekameran, ett infamt medsysterhat som var uttalat personligt, det riktades särskilt mot en annan medlem av partiets styrelse, Sofia Karlsson. Det hatet hade jag dittills förstått som »bara» en kuriositet i sammanhanget, en perifer företeelse i händelseförloppet, en (oavsiktligt komisk) sekundär effekt av ett annat, större skeende.

Vad som egentligen sköt Fi-skutan i sank, det tyckte jag inte framgick av filmen, minns jag att jag tänkte. Men om jag förstått den kloka damen rätt: det behövs i själva verket inget »större skeende», det räcker med något så banalt som personliga antipatier för att spränga ett feministiskt parti inifrån.

I så fall: de män som tog sig tid att se dokumentären på SVT om Fi:s uppgång och fall såg förmodligen en helt annan film (!) än de kvinnor som satt och tittade på samma teveapparater i samma tevesoffor precis samtidigt. Manliga tevetittare tänkte kanske att »Jaha, det var ju intressant, och stundtals mycket underhållande på ett voyeuristiskt vis att få ta del av käbblet i partistyrelsen – men jag vet inte om jag förstod vad var det som fick Fi att upplösas egentligen? Det egentliga skälet för sammanbrottet redovisades ju inte. Att tjejerna i styrelsen tyckte illa om varandra, det framgick ju klart, men det kan ju inte vara det egentliga skälet till att ett helt parti kollapsar? Kan det det?» Jo, det där »perifera käbblet» kan (i så fall) absolut ha varit det »egentliga» skälet till Fi:s kollaps.

>Och omvänt: de kvinnor som såg dokumentärfilmen tänkte kanske att »Jaha, då förstår jag precis varför Fi kollapsade, tjejerna i styrelsen tyckte ju inte om varandra, och då går det ju helt enkelt inte att uträtta något tillsammans! Då spelar ju det politiska programmet ingen roll, då är ju ett verkligt samarbete helt omöjligt!»

Om (säger om) den kloka dam som jag citerade inledningsvis hade rätt angående kvinnor och kvinnors »nätverkande», vill säga...

Fi och riksdagsvalet 2014

Men tiden går. Fi fyller snart 10 år. Och hittills har Fi i 2014 års valrörelse lyckats undvika allt internt käbbel. Vad har hänt? Har Fi lärt sig av sina tidigare misstag? Har man blivit bättre på att prioritera hela lagets framgångar framför personliga sympatier och antipartier? Är den kloka damens avslöjanden om kvinnor som hatar kvinnor (för att travestera titeln på Stieg Larssons berömda deckare) endast giltiga för äldre generationers kvinnor (om ens då)? Relaterar yngre generationers kvinnor inbördes på ett helt annat vis än äldre generationers? Umgås Fi:s nyvärvade, yngre medlemmar på annat vis än partiets äldre grundare?

Nej, inte nödvändigtvis. Det har ju påståtts att Fi numera är ett utpräglat vänsterparti. Att Fi i varje sakfråga numera med automatik kan förväntas inta en vänsterposition. Och så har det i så fall blivit för att den borgerligt liberala falang som var med att starta partiet (Witt-Brattström med flera) valt att kliva av. I så fall: det fungerade inte med ett pan-feministiskt parti. Det fanns inte plats för liberala, icke-socialistiska feminister i Fi. Det är ju klart att liberala feminister och vänsterradikala feminister inte egentligen kan tycka om varandra...

När startar Sveriges liberala feminister ett eget borgerligt, icke-socialistiskt feministparti? Som motvikt till det alltmer vänsterbetonade Fi?

På förekommen anledning: »itt saonds bättre inn inglisch»

Att beställa en kaffe »to go» går fortare än att säga »att ta med». Det skiljer bara en stavelse, men en stavelse kan uppenbarligen upplevas som en stavelse för mycket. Vi är många svensktalande som beställer vårt italienska espressokaffe med varm mjölk »to go» – på engelska.

Det handlar inte bara om vad som låter »coolast» (för att använda ett annat vanligt svengelskt uttryck). Uttryck som lånats in från engelskan är påfallande ofta mer ekonomiska än motsvarande uttryck på svenska. Så oavsett vad man personligen tycker om folk som svänger sig med svengelska uttryck och anglicismer kan man konstatera att man i den engelskspråkiga världen påfallande ofta lyckas uttrycka sig mer ekonomiskt – i antal stavelser – än vi svensktalande gör. Och detta spelar faktiskt roll för hur vi väljer att blanda flera språk när vi svenskspråkiga talar med varandra.

Handlar engelskans sedan länge dominerande ställning internationellt således uteslutande om vem som vann andra världskriget? Nej, inte enbart. Engelskan har många tilltalande egenskaper som gör just detta språk ovanligt lämpligt som lingua franca för vår tid.

Som det där med att man helt avskaffat genus för bestämd artikel. I alla andra jämförbara språk måste man hålla reda på maskulinum, femininum, neutrum och – i svenskan – utrum (reale). Den som inte talar franska eller tyska eller svenska som modersmål kommer att ha stora svårigheter att nöta in om det heter »le» eller »la», om det heter »der», »die» eller »das», om det heter »-en» eller »-et». Man kommer att välja fel artikel många gånger innan man äntligen lärt sig, om man någonsin lär sig till hundra procent. Den ständiga genusosäkerheten och de ständiga genusfelstegen förbrukar onödigt mycket tid och energi för alla dem som försöker lära sig det nya språket – och, vad värre är, stör och låter illa och oskönt för alla de modersmålstalare som behöver lyssna till alla oss som med fel bestämd artikel ständigt misshandlar deras modersmål.

På engelska heter det emellertid som bekant alltid »the». Alltid samma enkla val. Det finns ju bara en bestämd artikel att välja på. Till både de icke modersmålstalandes och modersmålstalandes fromma. De som har engelska som modersmål slipper störa sig på utlänningars felaktiga val av bestämd artikel när de (utlänningarna) försöker tala engelska.

Färre stavelser än i andra språk

Engelskan är även mycket ekonomisk (såväl tids- som platsbesparande) tack vare det faktum att det är så enkelt att bilda verb av substantiv (och tvärtom). Inga platskrävande ändelser behövs. Verbets infinitivform är ofta exakt densamma som motsvarande substantivs grundform, ofta enstaviga både som verb och substantiv: jämför »a step» (substantiv)/»to step» (verb), »a talk»/»to talk», »a smoke»/»to smoke». Det blir totalt 12 stavelser i de uppräknade exemplen ovan.

På svenska kräver samma uttryck 15 stavelser, på grund av de tillagda ändelserna (nästan alltid ett »-a» på slutet) i verbens infinitivformer: »ett steg»/»att stega», »ett tal»/»att tala», »en rök»/»att röka».

Engelskan är således både lättare att lära sig (man slipper för varje substantiv nöta in vilken av två eller fler olika bestämda artiklar som är rätt), och tar dessutom mindre plats, såväl i tal som i skrift, när man väl kommer igång med att tala och skriva på engelska.

Engelskan klarar sig utmärkt väl utan ett flertal olika bestämda artiklar. En enda bestämd artikel (»the») gör inte engelskan mer svårbegriplig eller nyansfattig än andra språk. Men hur kan engelskan klara sig såpass bra med, av allt att döma, mycket färre stavelser? Med färre stavelser i så gott som alla ord och uttryck och satsbildningar borde det ju finnas färre möjliga ordbildningar, och i förlängningen färre möjliga satsbildningar. Språket borde rimligtvis bli nyansfattigare ju färre stavelser man tar i bruk när man bildar uttryck och satser, inte sant. Hur kan det i så fall komma sig att engelskan ofta påstås vara ett av de mest nyansrika språk som finns, med kanske störst antal synonymer, och störst antal glosor över huvud taget?

Färre stavelser, men fler diftonger

Anledningen till att det på engelska inte behövs lika många stavelser som på andra språk är ju att det finns många fler möjliga enstaviga och fåstaviga ord på engelska än i andra moderna språk – eftersom engelskan (i jämförelse med svenskan, exempelvis) är så oerhört rik på diftonger. Vilket som jag förstått det är en relativt ny företeelse i engelskan: i fornengelskan skall det ha funnits lika många, eller få, diftonger som i, säg, fornskandinaviskan.

Dessutom har man från fornengelskan behållit fornspråkets många tonande respektive icke tonande läspljud (som i »the» respektive »thing»), läspljud som helt försvunnit i våra moderna nordiska språk. Med så många möjliga diftonger att välja mellan (utöver rena vokaler) plus tonande och icke tonande läspningar (utöver alla konventionella konsonantljud) kan man bilda många fler enstaviga och fåstaviga ord än i andra språk – än i språk utan vare sig diftonger eller läspningar.

I de fall då, säg, svenska dialekter är rika på diftonger utgör dessa dialektala diftonger »enbart» uttalsvariationer av ord och uttryck som i standardspråket alltsomoftast saknar diftong. Dialekternas diftonger som sådana förändrar således inte ordens betydelser. Dialektala diftonger ger inte de svensktalande (varken dem som talar riksspråket eller någon av dem som talar dialekt) fler enstaviga ordbildningar att välja mellan. Dialekternas diftonger erbjuder endast fler uttalsvarianter av ett och samma ord. I engelskan, däremot, med sina många diftonger även i standardspråket, är diftonger som sådana betydelsebärande, gör diftonger skillnad mellan olika betydelser. En diftong förändrar på engelska en stavelses och ett ords och en sats betydelse.

Låt oss testa denna hypotes. Först en serie enstaviga (inbördes snarlika) ord på engelska – med respektive utan diftonger –, och efter serien med enstaviga engelska ord, dessas svenska motsvarigheter.

Först på engelska:

> on
> own
> soon
> swoon
> bread
> bride
> braid
> brood

Nu på svenska:

> på
> egen / äga
> snart
> svimma / dåna / svärma
> bröd
> brud
> fläta
> avkomma / grubbla

Och för jämförelsens skull även på franska – ett diftongfattigt språk också det:

> sur
> propre / posséder
> bientôt
> pâmoison / se pâmer
> pain
> mariée / épouse
> tresse / tresser
> couvée / progéniture / couver / ruminer

Vilken lista på enstaviga engelska ord som helst kommer således i översättning till ett annat, diftongfattigt språk att kräva fler stavelser än på engelska, kommer att kräva flerstaviga ordbildningar.

Men enstavigheten hos den diftongrika engelskan kan dock anses vara imaginär. Var diftong innehåller ju (minst) två olika vokalljud. Borde vi inte inom ramen för en sådan här sammanställning i så fall räkna var diftong som (minst) två stavelser, rent tekniskt?

Diftonger räknas som enstaviga

Det kanske man kan välja att göra som akademisk övning – och i så fall kommer man förmodligen fram till att det krävs lika många »stavelser» på engelska som på andra språk. Men intuitivt räknar vi inte stavelser på det viset. Intuitivt räknar vi inte diftonger som flera stavelser. På vers räknas alla diftonger som en stavelse. I en dikt skriven på vers, eller i en sångtext som följer en melodi med ett visst antal taktslag, räknas en diftong alltid som endast en stavelse. Känslomässigt upplever vi således också de mest utstuderade diftonger – om än aldrig så tid- och utrymmeskrävande – som enkla stavelser.

Av vilket följer vår intuitiva upplevelse av engelskan som inte bara ett lätt språk att lära sig (med bara en enda bestämd artikel, »the», samt med ofta identiska substantiv- och verbformer), utan även ett (utrymmesmässigt) mycket ekonomiskt språk: i antalet stavelser räknat, om inte annat.

Och ekonomi i uttrycket är något som tilltalar till exempel konstnärer. Inte konstigt att musiker ofta tycker att sångtexter på engelska »låter bättre». Det har inte bara med den anglosaxiska populärkulturens prestige och coolhetsfaktor att göra, det har även med engelskans stavelsefattighet att göra, vilken upplevs som effektiv och ekonomisk i uttrycket.

Missförstå mig rätt. Jag finner den diftongfattiga standardsvenskan välljudande och skön. Som så många andra i Stockholm med omnejd talar jag en i princip diftongbefriad svenska, och den diftongfattiga standardsvenskan klingar i mina öron skönare än diftongbelamrade dialekter. I det avseendet är jag chauvinist, helt klart. Jag agiterar således på intet vis för att införa fler diftonger i svenskt standarduttal. Jag tycker inte heller att det finns anledning att när man sinsemellan talar svenska överdriva bruket av anglicismer, även om uttryck på engelska ofta faktiskt är effektivare och mer ekonomiska än svenskans motsvarigheter. Överdiven svengelska låter larvigt.

Men jag tror att jag äntligen – efter åratal av grubblerier – funnit ett hållbart svar på frågor av typen »Varför tycker så många svenska populärmusiker och låtskrivare att allt ›låter bättre› på engelska?» eller »Varför tenderar inte bara populärkulturikoner utan även högst seriösa bildkonstnärer och tonsättare att betitla sina verk på engelska hellre än på svenska/tyska/franska?»

Och svaret lyder: det handlar inte bara om engelskans coolhetsfaktor, eller om att bli förstådd utanför det egna landets gränser, det handlar i hög grad om ett konstnärligt tilltalande val av språk och uttryck, om språkmässig effektekonomi. Det handlar om diftongerna.

(Med reservation för inexakt och möjligen inkonsekvent språkteoretisk terminologi: undertecknad är inte språkproffs, undertecknads språkintresse är – i begreppets ursprungliga betydelse – dilettantiskt. Förlagorna till såväl Storbritanniens som Förenta staternas flagga kommer från Wikipedia. Montaget med båda nationsflaggorna i en och samma bild är dock utfört av undertecknad.)

På förekommen anledning: »det meningslösa manliga våldet»

Till en början hålls dörren i mellanväggen hela tiden öppen, så att experimentets stora feta vita albinoråtta kan röra sig fritt mellan burens två kammare. Burens golv är strömförande. En elektrisk stöt: råttan hoppar högt.

En stöt till: råttan hoppar högt igen. Men den har snart lärt sig att en ljudsignal varje gång ger 4 sekunders förvarning. Fortsättningsvis, varje gång ljudsignalen hörs, smiter den genast genom den lilla dörren i mellanväggen bort från den varslade elstöten till lugnet utan elstöt i burens andra kammare.

Och så håller det på ett bra tag. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Råttan har lärt sig undkomma alla obehagliga elstötar, och mår av allt att döma riktigt bra. När man i efterskott sammanställer råttans alla fysiologiska data visar sig att en laboratorieråtta som ständigt befinner sig på flykt undan elstötar inte är mer stressad eller olycklig än vilken annan labbråtta som helst. Den äter rätt, sköter sin päls, är lika pigg och stark som före experimentet.

I experimentets andra fas stängs den lilla dörren i mellanväggen. Råttan kan inte längre undkomma de elektriska stötarna. Den hoppar högt, den försöker krafsa sig ut, den försöker klättra på de hala väggarna. Men utan resultat. Den har snart lärt sig att stötarna är oundvikliga. Råttan ger upp, den reagerar inte ens längre på vare sig ljudsignal eller elstöt, den bara tar emot och tar emot. Den slutar också att äta, den sköter inte sin päls, den blir sjuk.

I experimentets tredje fas är burens dörr fortfarande stängd. I den slutna kammaren med det då och då strömförande golvet placeras denna gång två stora feta vita labbråttor. Var gång de får en stöt blir de aggressiva. De börjar slåss med varandra. Deras slagsmål är helt »meningslösa», slagsmålen leder ingen vart, de kan inte ta vägen någonstans, deras aggressiva utfall mot varandra hjälper dem inte att de undkomma stötarna, och gör inte heller de elektriska stötarna mindre obehagliga för dem båda att erfara – men (och det är ett mycket viktigt »men») dessa råttor som agerar ut och tar till »meningslöst våld» så fort de får en stöt, de förblir hela tiden fysiskt och psykiskt precis lika friska (!) som den ensamma råtta som i experimentets första fas lärt sig att undfly och undkomma alla stötar.

En tillvaro på ständig flykt har inte gjort råttan i experimentets första fas någon påtaglig fysisk eller psykisk skada. Hellre fly än illa fäkta, som det heter. Inte heller de »meningslösa» slagsmålen i experimentets tredje fas verkar laboratorieråttor ta någon påtaglig fysisk eller psykisk skada av. »Meningslöst våld» är således för en råtta en fördelaktigare överlevnads- och fortlevnadsstrategi än den apati och uppgivenhet som råttan i experimentets andra fas försjunker i.

Också en människas första impuls i en jobbig situation är antingen att fly undan, eller (om det inte är möjligt att fly undan) att agera ut: att puckla på vem som helst, att klippa till den som råkar stå närmast. Det är bara det att aggressivitet och »meningslöst» våld straffas hårt i alla civiliserade samhällen. Man kan förlora jobbet. Hamna i fängelse. Förlora sin familj. Förlora sina vänner. Så istället väljer man att undertrycka sina aggressioner. Man sväljer förtreten. Man riktar sina aggressiva impulser inåt, in mot den egna organismen istället. Vilket i förlängningen gör en sjuk. Så sjuk att man kan dö av det. Hjärtinfarkt. Slaganfall. Självmord.

Menar filmens berättarröst. Berättarrösten tillhör den franske läkaren, vetenskapsmannen och författaren Henri Laborit. Filmen heter Min farbror från Amerika. Filmen är från 1980 och regisserad av Alain Resnais efter ett prisbelönt manus av en viss Jean Gruault.

I filmen förekommer en kärlekstriangel. Historien om denna kärlekstriangel återberättas två gånger. Första gången på ett för franska melodramer tämligen konventionellt vis. Men när samma kärlekstriangel ageras ut framför filmkameran en andra gång (som någon minuts stum slapstick), då är den otrogne äkta maken med ens utklädd till rödögd labbråtta, med ett stort vitt råtthuvud och stora vita råttassar istället för händer. Sekvensen med labbråttan som genom dörren i burens mellanvägg flyr undan en elstöt korsklipps med bilder av den otrogne äkta maken som i råttskepnad flyr till sin älskarinna, bort från ansvaret för fru och barn.

I en med kärlekstriangeln parallell handling konkurrerar två unga män om en och samma position i ett större företag. Också denna gång berättas historien på två sätt. Första gången på konventionellt vis. Den andra gången korsklipps bilder på två riktiga labbråttor som slåss i laboratoriets råttbur med bilder på de två konkurrerande unga männen när de i råttskepnad, med stora vita råtthuvuden och råttassar, brottas med varandra hej vilt inne på företagets huvudkontor.

Och så vidare.

Om människor i trängda lägen inte kan lägga benen på ryggen och fly fältet (till exempel för att de inte har råd att betala hyran utan ett jobb att gå till, om än aldrig så trist), då blir de snart aggressiva och börjar föra våld på sin omgivning. Och om de av ett eller annat skäl inte kan, eller inte tillåter sig själva att föra våld på sin omgivning (till exempel för att de som sagt inte har råd att betala hyran utan ett jobb att gå till), då för de i sista hand våld på sig själva.

Men vad som faktiskt utgör en verkligt »hopplös» situation för en individ, eller en grupp individer, det kan förstås alltid diskuteras. När är en lidande människa verkligen berövad allt hopp? För filmens högborgerliga rollgestalter består ju de »burar» som karaktärerna känner sig begränsade av, eller rentav inlåsta i, snarare av sociala konventioner än av faktiska, fysiska eller finansiella hinder.

Alltnog. I skrivande stund har kravallerna i Stockholmsförorten Husby redan hunnit klinga av. Även metadebatten – debatten i media om media, det vill säga debatten i media om sätten på vilka media rapporterat om kravallerna – också den har hunnit klinga av. Men rapporteringen kring kravallerna i Husby dröjer sig kvar i mig som ett slags eko i en ekokammare, eftersom den (rapporteringen) har fått mig att minnas en film jag såg för många år sedan, en på sin tid mäkta framgångsrik och flerfaldigt prisbelönt film med kända franska skådespelare i seriösa karaktärsroller korsklippta med bilder på råttor som utsätts för elektriska stötar i ett laboratorium.

En film om hur människor i förtvivlade situationer agerar – eller inte förmår agera alls. Om man så vill en film inte bara om den frustrerade medelklassens våldshämningar, utan även om den inte lika våldshämmade underklassens »meningslösa» krog- och festplatsvåld, fotbollshuligan- och läktarvåld, fattigdoms- och förortsvåld.

Apropå exempelvis det Jens Liljestrand skrev i Expressen den 26 maj 2013, om »det meningslösa manliga våldet» [sic] i samband med kravallerna i Stockholmsförorten Husby.

Illustrationer: Stillbild från filmen Min farbror från Amerika. Filmens originaltitel: Mon oncle d'Amérique, Frankrike 1980. Manus: Jean Gruault. Regi: Alain Resnais. Länk till hemsida med utskrift av allt det som berättarrösten hörs yttra i filmen (på franska): Henri Laborit.

På förekommen anledning: Wilkinson & Pickett Revisited

Jag hör till dem som tyckte att The Spirit Level av Richard Wilkinsons och Kate Pickett (London, 2009; Jämlikhetsanden på svenska) var bland det mest intressanta jag läst på länge när boken kom ut för några år sedan. Jag har omnämnt boken i flera föredrag och artikeltexter sedan dess.

Och jag har i samband med mina omnämnanden av boken även ofta återgett ett av bokens många intressanta diagram. Det diagram som jag då främst använt mig av ser ut så här:

En kort sammanfattning av Wilkinsons och Picketts resonemang: upp till en viss nivå spelar det i ett samhälle, en stat, en nation absolut en mycket stor roll vilken materiell standard medborgarna åtnjuter. Om ens dricksvatten är smutsigt och sjukdomsalstrande, om det inte finns sjukhus eller läkarvård, då spelar det absolut en stor roll för den allmänna »lyckonivån» att man får tillgång till rinnande vatten och avlopp, sjukhus, vägar och skolor.

Men (och det är nu bokens författare blir kontroversiella i vissa kretsar) när man väl nått en viss materiell miniminivå (den nivå som nationerna i den utvecklade delen av världen redan nått för länge sedan), då spelar det ingen (!) roll för den allmänna »lyckonivån» om den materiella standarden höjs ännu mer. Det finns det papper på. Det finns det partipolitiskt oberoende internationell statistik som visar.

Finns det då inget sätt att göra medborgarna i en redan någorlunda välmående nation lyckligare än de redan är? Jo, det finns ett sätt, men bara ett sätt (!) egentligen, enligt Wilkinson och Pickett, nämligen att fördela alla resurser och materiella tillgångar mer jämlikt. Stora löneskillnader gör alla olyckligare (också de rikaste blir olyckligare). Små löneskillnader gör att alla mår bättre (också de rikaste mår bättre). Det finns det också papper på. Det finns det också partipolitiskt oberoende internationell statistik som visar. Den enda (!) faktor som det finns statistiskt stöd för att hävda har en bestående verkan när det gäller att påverka människors »lycka» och hälsa och livslängd och livskvalitet i en positiv riktning när de väl fått sina skolor, sjukhus och vattenledningar är – ökad jämlikhet.

Så långt Wilkinson och Pickett. Och jag tror att de har rätt. Jag tror att de drar precis rätt slags slutsatser från det material de utgår ifrån. De som protesterat mot bokens slutsatser (ofta nog konservativa skribenter och borgerliga tankesmedjor) har inte kunnat åstadkomma trovärdiga motargument, som jag ser det.

Men jag har ändå länge haft en invändning mot bokens upplägg. Det finns en viktig samhällsföreteelse som inte berörs alls i boken, som inte förekommer på ett enda diagram, som inte förekommer alls i texten, och som ändå upptar en mycket stor del av väldigt många människors liv, nämligen – religion. En ateistisk religionsskeptiker som jag själv tycker naturligtvis att det är märkligt att en dylik bok, som är avsedd att avhandla i princip allt som påverkar folks liv till det bättre eller sämre, inte en enda gång snuddar vid det stora samhällsfenomenet/samhällsproblemet religion. Skulle religionen inte ha någon betydelse för samhällens allmänna »lyckonivå»? Spelar det verkligen ingen roll för den allmänna »lyckonivån» om folk tror på Gud eller inte?

Jag hade önskat mig åtminstone ett diagram med begreppsparet religiositet-sekularisering på den ena av koordinatsystemets axlar. I Wilkinsons och Picketts bok lyser dock begreppsparet religiositet-sekularisering med sin frånvaro.

Men så, med ens, plötsligt, i det avsnitt av Vetenskapens värld som visades på SVT den 22 oktober 2012, vilken lycka! Precis det diagram jag saknat i Wilkinson och Pickett plötsligt istället på svensk teve! På bästa sändningstid!

Och det var Stockholms universitets Pehr Granqvist som i teveprogrammet förklarade vad det där fina diagrammet med flaggor och moln (se ovan) var avsett att illustrera.

Granqvists forskning går ut på att undersöka religionens psykologi i förhållande till samhällets sekulära trygghetssystem. Och resultatet: i stater och nationer med högt utvecklade välfärdssystem (Sverige, till exempel) är människorna inte särskilt religiösa av sig. I stater och nationer utan offentligt finansierade trygghetssystem (exempelvis USA) är folk mycket mer religiösa. Således beror inte andelen religiösa utövare i en viss population av hur fattiga eller rika folk är i kronor och ören. Både det rika USA och det fattiga Bangladesh är mycket religiösa nationer. Och så vidare...

Mer av Mikael Askergren i ämnet:
Det finns ingen religiös arkitektur (2008)
Why Religion Facilitates Crime and Immorality (2011)

På förekommen anledning: »kitsch»

Björn Skifs och Agnes framför »When You Tell The World You're Mine» (kompositör Jörgen Elofsson) i Storkyrkan under Kronprinsessan Victorias bröllop i Stockholm den 19 juni 2010; ett verkligt praktexempel på svensk ädelkitsch – om än på engelska (YouTube):

Den som känner mig vet att jag inte alls är monarkist eller rojalist. Men trots det har monarkin i Sverige varit ett ämne som upptagit mig en hel del genom åren. (Ett exempel på detta från 2000, länk: Monarchy Rules)

I samband med kronprinsessbröllopet 2010 minns jag att jag funderade en hel del över varför kungahuset/monarkin i media framstår som mest bara kitsch numera. Jämför: när Victorias pappa gifte sig för ett antal decennier sedan (1976, närmare bestämt), då var det knappast fråga om någon hämningslös kitschfest. Tråkigare var det nog då den gången, tråkigare rent medialt, rent tevemässigt. Men den gången slapp bröllopsgästerna åtminstone oförblommerad kitsch under själva bröllopsceremonin. Den gången slapp åtminstone såväl bröllopsgäster som TV-tittare höra Björn Skifs waila i Storkyrkan. Vad har hänt med monarkin? På bara någon generation?

Märk att kronprinsessbröllopets kitschighet inte var något unikum, inte var något undantag från regeln vad kungahuset anbelangar. Bröllopets kitschighet var snarare en ny kulmen på en utveckling i kungahuset och i samhället och i kulturlivet som pågått i åratal, i sekler faktiskt. Att samtidens offentliga ceremonier och riter i hög grad präglas av kitsch (istället för konst) har efter hand blivit vanligare och vanligare. Och om inte ens det svenska kungahuset längre lyckas arrangera stora tilldragelser av ceremoniell eller rituell karaktär utan att allt bara blir till kitsch, vem av alla oss andra kan då förväntas lyckas med en sådan sak även då man gör sitt bästa att undvika alla kitschigheter?

Kitschens hegemoni i samtidens alla offentliga riter och ceremonier är naturligtvis en oundviklig konsekvens av det nya konstbegrepp som formulerades (brukar man säga) på 1800-talet. Konstnären förklarade sig fri. Vad Gud eller prästerskapet eller kungen eller kungahuset tyckte om ens målningar eller romaner eller symfonier spelade inte längre någon roll. Konstnären var inte längre »bara» en lakej som »bara» hade som uppgift att glorifiera Gud och kungamakten. Kungen var inte hjältekungen, var inte hjälten längre, konstnären var den nya hjälten. Och konstnären var inte längre intresserad av att gestalta åt kyrka och kungahus.

Med denna konstens och konstnärens frigörelse följde dock, med nödvändighet, att alla de rum och alla de evenemang som var Guds och kungens, och som konstnären tidigare ägnat all sin kraft och all sin sensibilitet att formge och gestalta (palatsarkitektur, gudstjänstmusik, etc.) helt övergavs av konstnären. Kvar i dessa rum och i dessa ceremonier och riter återstod då förstås bara Gud, och kungen, och – kitsch.

Missförstå mig rätt. Jag rodnar visserligen och blir såpass generad å alla inblandades vägnar när jag på YouTube ser Björn Skifs waila i Storkyrkan att jag måste gömma mig bakom en kudde. Men (och det är ett viktigt »men») jag är inte nostalgisk, jag längtar inte alls tillbaka till hur det var förr, till hur det var före konstens och vetenskapens frihet. Den frihet som konstnären och vetenskapsmannen vunnit åt sig ska vi alla bara vara glada och tacksamma för. Denna frihet från äldre tiders auktoritära styren är en av Västerlandets stora framgångar inom ramen för moderniteten. Att uppgiften att komponera musik till ett kronprinsessbröllop inte längre är ett ämne för allvarligt sinnade, seriösa tonkonstnärer är naturligtvis bra! Konsten ska inte ägna sig åt att glorifiera monarkin. På sitt vis var Björn Skifs wailande med andra ord en stor seger – för konsten och konstens frihet; för den seriösa konstens frihet från gamla auktoritära maktsystem. Utmärkt att den seriösa konsten och de seriösa konstnärerna inte längre figurerar i sådana sammanhang. (Men desto pinsammare för alla dem som ställer upp.)

Minneskonsert ikväll

Till sist, varför skriver jag om ett två år gammalt kronprinsessbröllop just idag, mer än två år senare? Till viss del för att jag hittills (i åratal!) varit alltför generad å alla inblandades vägnar för att, till exempel, återbesöka sångstunden i fråga på YouTube.

Men den utlösande faktorn, det som fick mig att just idag den 22 juli 2012 dra mig till minnes kronprinsessbröllopet, detta lågvattenmärke i det svenska kulturlivets samtidshistoria, och faktiskt också leta fram videorna med den wailande Björn Skifs på YouTube, det var – tråkigt nog – det faktum att det just idag är på dagen ett år sedan Anders Breiviks besinningslösa bombande och dödande i Oslo och på Utøya. I kväll kommer den som så vill att på svensk TV kunna se en minneskonsert i Oslo med anledning av ettårsminnet. (»Minneskonsert för offren i Oslo och Utøya» i SVT ikväll den 22 juli klockan 20.00-21.30.) Ja så var det faktiskt: nyheten om kvällens minneskonsert i Oslo fick mig att tänka på kronprinsessbröllopet i Stockholm för två år sedan.

Jag kommer inte att se minneskonserten i Oslo på TV ikväll. Jag har nämligen en stark föraning om att denna konsert – i likhet med alla andra försök till allvarsamma ceremonier och riter i samtiden, till exempel i likhet med kronprinsessbröllopet i Stockholm 2010 – kommer att präglas av kitsch i så hög grad att jag inte kommer att stå ut med att titta.

Enda anledningen till att jag mer eller mindre tvingade mig själv att se kronprinsessbröllopet på TV då för två år sedan, det var ju det faktum att monarkin i Sverige var ett ämne som redan upptagit mig i många år: »Naturligtvis måste jag se kronprinsessbröllopet på TV! Även om jag blir jättegenerad å alla inblandades vägnar, även om Björn Skifs wailar för full hals i Storkyrkan!»

Men i fallet Oslo/Utøya föreligger inga dylika skäl som kan få mig att tvinga mig själv att titta. I fallet Oslo/Utøya skulle det vara mig alltför osmakligt att låta minnet av det som skedde där för idag precis ett år sedan störas/smutsas av ett eller annat kitschigt inslag (en wailande norsk popstjärna?) under minneskonserten. Personligen väljer jag att minnas det som skedde i Oslo/på Utøya utan minneskonsert/utan minnesceremoni/utan minnesritual på TV.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt med allt detta, jag kan sörja det faktum att vi i samtiden – efter Guds död och Konstens frihet – inte har funnit något sätt att gestalta ceremonier och riter i offentligheten på ett för alla inblandade helt värdigt vis. (Kitsch är alltid föremålen/offren ovärdigt.) Men konsten är nu en gång fri. Ja konsten och vetenskapen måste få vara fria. Så om en återgång till konstens och vetenskapens ödmjuka underkastelse under Gud och under gamla tiders auktoritära styren inte är något alternativ (nej, det är det inte – jämför, länk: Häpp!), då är det kanske snarare dags för oss alla att fråga oss varför vi fortfarande håller på med ceremonier och riter, varför det fortfarande är genom tafatt gestaltade ceremonier och kitschigt utformade riter som vi helst firar vår kärlek och helst väljer att minnas våra döda?

Mer av undertecknad om kitsch:
Det finns ingen religiös arkitektur
Det finns ingen religiös konst
Religion Is Kitsch (Video)

På förekommen anledning: »kreativitet»

Förresten, på förekommen anledning:

Nej, konstens uppgift är inte att »förändra världen», eller att »överskrida gränser», eller ens att vara »nyskapande» och »kreativ». Dess enda uppgift är att vara sann.

Konst handlar inte om »kreativitet». Konst handlar »bara» om sanning. Jämför talesättet att konsten är »en lögn som är sann».

(Men – invänder kanske någon – vad är »sanning» och vad är inte »sanning», förresten? Finns det »sanning»? Är inte allt relativt? Finns det överhuvudtaget några som helst förutsättningar för att vi alla tillsammans skall kunna enas om vad som är »sant» och vad som inte är det? – Precis! Det är just det som är frågan, det är just det som är problemet, det är just det som är uppgiften!)

Och för att vara »sann» behöver man inte per se vara nyskapande eller kreativ. Däremot upplevs »det sanna» ofta som just »omstörtande» och/eller »nyskapande» och/eller »gränsöverskridande», eftersom vi i vardagen/i mediebruset inte är vana vid att få verkligen skildrad som den verkligen »är».

Märkligt således att man såpass ofta efterlyser »kreativitet» och »nyskapande» som ett värde i sig i konsten. Däremot inte alls märkligt att man minst lika ofta efterlyser »kreativitet» i affärs- och reklambranschen. Det är ju snarast i affärsvärlden som begrepp som innovation och kreativitet hör hemma. (Se bilderna nedan, resultatet av en bildsökning på Internet med sökord som »creativity», »kreativitet», »marketing», etc.) Reklam och business handlar ju en hel del om »hitte-på».

Men det gör alltså inte konsten. Konst är inte hitte-på. Konst är inte samma sak som kreativitet. Konst är inte kreativt.

På förekommen anledning: om »arkitektonisk elitism»

Vad är »arkitektonisk elitism»? Vem är elitist och vem är det inte? Först en definition av begreppet »elitism» för att undvika all begreppsförvirring:

Elitism är en tro på eller ett undfallande förhållningssätt till en elit (en utvald grupp av personer vilkas personliga förmågor, specialiserad träning eller andra egenskaper placerar dem i det övre skiktet av sitt verksamhetsområde); denna elit anses av förespråkare ha bättre åsikter som bör tas mer allvarligt, eller anses vara de enda som passar som ledare. I ett samhälle som styrs av elitism erhåller denna grupp människor en särskild position eller särskilda privilegier i gruppen, i motsats till majoriteten av folket som inte har förmågor eller förutsättningar av att leva upp till kraven. Medlemmar av en ärvd elit kallas aristokrater. (Wikipedia)

Så till särfallet »arkitektonisk elitism»: trots att det är arkitekturen som oftast är mitt ämne när jag alls skriver har jag aldrig känt mig manad att vara särskilt lojal med arkitektkårens (egen-)intressen. Aldrig har jag väl i mina texter eller blogginlägg verkat eller argumenterat för att arkitektkåren som kollektiv (eller någon särskilt utvald, exklusiv del av arkitektkåren) elitistiskt skall åtnjuta särskilda privilegier på andra kollektivs (eller den enskildes) bekostnad. Jag har aldrig gått arkitektkårens (eller någon enskild arkitekts) ärenden. Inte någonsin vad jag vet. Tvärtom: jag har gång efter annan påpekat att det som arkitektkåren gärna för allmänheten framställer som allmänintresse i själva verket – om man bara skrapar litet på ytan – alltid visar sig ligga i kårens (den egna klickens) egenintresse i första hand. Gång på gång har jag pekat på att den altruism som arkitektkåren gärna påstår sig företräda är ett (själv-)bedrägeri.

Tag en av mina käpphästar, nämligen arkitektkårens/arkitekturdisciplinens förhållande till bostaden och boendet: arkitektkåren hävdar gärna att arkitekter är bäst på att förse allmänheten med en god boendemiljö, att allmänheten gör bäst i att överlåta utformandet av sitt boende i arkitektkårens händer. Jag har funnit att detta – av arkitektkårens egenintresse starkt färgade påstående – helt enkelt inte är sant. Arkitekter kan vara bra att ha i alla möjliga slags sammanhang, men inte när det gäller att förse massorna med bostäder (läs: när det gäller att bygga bostäder åt dem som inte själva har pengar att stå för notan; jfr Miljonprogrammet etc.).

Bostaden (läs: den bostad som inte är ett palats, den bostad som inte i första hand har representativa och/eller ceremoniella funktioner) är inte en uppgift som arkitektkåren är särskilt väl lämpad att ägna sig åt. De mest berömda arkitekternas mest berömda, mest avbildade, mest efterapade bostadshus – som framhålls av arkitekterna själva och av konsthistorikerna som arkitekturhistoriens allra mest förebildliga – visar sig i längden inte alls vara särskilt lämpliga som boendemiljöer: de högmodernistiska villor som ritades i det tidiga 1900-talet och som än idag utgör arkitekternas främsta kanon (villor av Ludwig Mies van der Rohe, Le Corbusier, Frank Lloyd Wright; villor av den modernistiska arkitekturens absoluta elit, alla kategorier) är idag nästan utan undantag obebodda.

De har omvandlats till museer. Och de blev inte museer i första hand som en komplimang till deras särdeles höga kvaliteter som boendemiljöer. de blev – ironiskt nog – museer för att de visat sig vara obeboeliga. De ursprungliga ägarna har helt enkelt valt att flytta därifrån. Och när dessa utsökta (men obeboeliga) modernistdrömmar tömts på boende, då återstår bara två saker: (1) att riva dem, eller (2) att omvandla dem till till museer, till utflyktsmål, till kultplatser. Som utflyktsmål för arkitekturturister fungerar de väl. Men inte som – bostäder: Housing is not architecture.

På förekommen anledning

Jag vill härmed – på förekommen anledning – deklarera en gång för alla att jag inte anser att det jag genom åren skrivit någonsin tjänat ett elitistiskt syfte/främjat en elitställning i samhället för vare sig arkitektkåren eller någon del av arkitektkåren, eller någon annan kår, eller politisk gruppering, eller socialgrupp, eller nation, eller stat, eller ras, eller religion.

Jag har dessutom, i alla mina texter till dags dato, verkligen gjort mitt yttersta för att vara så transparent och öppen i min tankegång som möjligt. Jag använder inte fikonspråk (fikonspråk som elitistiskt exkluderar). Jag använder sällan fackuttryck. Det jag skriver är inte fullt av hemliga referenser och undertexter som man bara uppfattar om man redan är invigd och ingår i en sluten, elitistisk, esoterisk gemenskap. Jag eftersträvar varje gång att tydligt redovisa att »det här och det här är mina utgångspunkter, det här är min tes, dessa är mina argument». Jag kanske inte alltid lyckas, men eftersträvar alltid ett glasklart resonemang. Och inget hemlighetsmakeri: texterna finns nästan alla att läsa på min hemsida helt gratis. Jag begränsar således inte tillgången till det jag skriver till ett exklusivt fåtal som är villiga/kapabla att betala dyrt för det.

Summa summarum: jag kan inte förstå vad jag skulle kunna göra för att med mitt skrivande agera mer egalitärt och mer demokratiskt.

Peder och jag

Alltnog. Jag har bara träffat Peder Alton en enda gång. Det var inte alls länge sedan, närmare bestämt hösten 2008, i samband med att arkitekturtidskriften Kritik firade sitt tredje nummer på bokhandeln Konst-ig på Söder i Stockholm. Alton kom fram till mig, presenterade sig, och frågade om han fick ställa några frågor. Visst, tyckte jag. Men det var egentligen bara en fråga han var intresserad av att ställa, skulle det visa sig. Och den frågan ställde han om och om igen: var inte en av mina tidigare artiklar för tidskriften Kritik (om Lyckans arkitektur av Alain de Botton) i grunden elitistisk?

Jag togs litet på sängen av frågan. (That’s a first, liksom. Elitist - moi?!) Jag försökte svara »nej». Men han var inte nöjd med detta svar. Om och om igen ställde han om samma fråga. Jag svarade mer och mer utförligt, mer och mer ordrikt. Så höll vi på fram och tillbaka i gott och väl tre kvart tror jag.

När jag tillslut lämnade releasefesten (tämligen utmattad av tvekampen med Alton) visste jag inte om jag fått fram mitt budskap eller inte. Men tänkte att saken nog var utagerad i vilket fall som helst. Jag insåg inte alls att jag faktiskt blivit intervjuad för Dagens Nyheter. Jag trodde vi minglade.

Någon vecka senare skrev Peder Alton i DN (24 november 2008) om en annan av mina artiklar; om min senaste artikel för tidskriften Kritik, den med rubriken »Det finns ingen religiös arkitektur». Då var det uppenbart att vi inte bara stått och minglat, att jag faktiskt hade låtit mig intervjuas utan att jag egentligen var medveten om att det var fråga om en intervju, och att jag i vilket fall som helst inte lyckats övertyga honom den där kvällen med mitt »nej». Han skrev nämligen i sin notis att, jodå, det Askergren skriver är visserligen av intresse, stilistiskt om inte annat, men att artikeln »innehåller en hel del arkitektonisk elitism».

Om vi inte hade träffats den där (första och enda) gången på Kritiks releasefest; om jag inte stått och försökt förklara i gott och väl tre kvart varför jag inte tyckte att det jag skriver kan klassas som elitistiskt – då hade jag förmodligen inte tagit någon notis om den lakoniska avsnoppningen (»arkitektonisk elitism») i Altons notis. En gång är ingen gång. Och tack Peder Alton för gratisreklamen i DN.

Men två gånger (eller ännu fler gånger, om man räknar alla de gånger Alton den där kvällen upprepade sin fråga) är ett mönster, en trend, en företeelse, en fast föreställning. Då börjar det bli dags att gå i svaromål.

Eftersom jag så sent som i den nyligen publicerad texten om det numera så brännbara ämnet religion (den redan omnämnda artikeln med rubriken »Det finns ingen religiös arkitektur») gör en stor grej av hur viktigt det är att försvara det öppna samhällets fria tanke, fria press, fria vetenskap, fria konst och fria känsla från att inskränkas av religiös och nationalistisk extremism, då vore det väl skrutt om jag inte själv försökte leva som jag lär. För Peder Alton kanske ett »elitism» här och ett »elitism» där inte spelar så stor roll. Han kanske inte med »elitism» menar det som står i ordböckerna. Det kanske bara är ett ord han (slarvigt) använder när en tankegång ter sig främmande för honom av en eller annan anledning. (jfr hur barnen i det socialistiska kollektivet i Lukas Moodyssons film Tillsammans skriker »jävla fascist» till varandra när de bråkar om leksaker och andra småsaker. När barn »slarvar» med de politiska invektiven då skrattar vi, det låter ju så tokroligt. Men när vuxna »slarvar» med begreppen på samma vis blir det mindre roligt: vad är värst, att bli kallad fascist eller elitist »slarvigt» av någon som inte begriper vad det är han eller hon egentligen säger, eller att bli kallad fascist eller elitist på fullt allvar?)

För undertecknad är »elitism» i vilket fall som helst ett ord som betyder precis det som står i ordböckerna, ingenting annat. Och när det nu är så att allt jag egentligen ägnar mig åt när jag sätter mig och skriver något är att försöka öppna upp för den fria tanken och känslan, att ifrågasätta hierarkier och att misstänkliggöra kotterier, då kan ett omdöme som »arkitektonisk elitism» i en bisats bli något som man verkligen stör sig på.

Och om Peder Alton tycker saken är värd att trappa upp från ett intet förpliktande releasemingelsnack till kulturkritik i tryck (i Dagens Nyheter), då är det väl inte konstigt att jag också svarar i skriftform (här på denna blogg).

Har jag lyckats, Peder? har jag lyckats bättre med mitt svar den här gången, i skrift?