Den felande länken (Serafimergenombrottet)

Nytt på YouTube: Mikael Askergren läser högt ur sina tidskriftsartiklar om det så kallade Serafimergenombrottet (ett gaturegleringsförslag för östra Kungsholmen i Stockholm), om en föreslagen ombyggnad av Kulturhuset i Stockholm, om en omlokalisering av Nobel Center till Kungsholmen och Norr Mälarstrand, och om Stockholms stadsbiblioteks framtid efter den stora tillbyggnaden av huvudbiblioteket vid Sveavägen blåsts av.

Högläsningen ackompanjeras av samma bilder som illustrerade artikeltexterna när de publicerades. De tre tidskriftsartiklarna är:

»Den felande länken» i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2008. askergren.com/felandelaenken.html

»Man skall av sluta det man påbörjat» i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 3-2009. askergren.com/avsluta.html

»Lägg framtidens storbibliotek i Kulturhuset!» (eller »Två tre flugor i en smäll») i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2009. askergren.com/flugor.html

Webb-adresserna ovan leder till de tre artiklarna i fråga på artikelförfattarens hemsida.

Vänligen ha överseende med det faktum att artikelförfattarens inläsning av artikeltexterna på intet sätt är perfekt, att inläsningen ursprungligen ej varit avsedd att publiceras. Artikelförfattaren lägger dock härmed ut filmen/högläsningen på YouTube för kännedom (varför inte), men hänvisar i första hand till tidskriftsartiklarna i tidskriften Arkitektur, respektive till artikeltexterna med illustrationer på artikelförfattarens hemsida: askergren.com

Filmen (inläsningen och bildsättningen) är från 2014. De tre artikeltexterna som läses upp är från 2008 och 2009. Illustrationerna som används i filmen är från 2008 och 2009.

Mikael Askergren den 19 juli 2016.

The Big Cover-Up: »Två tre flugor i en smäll»

(Forts.)

Två tre förslag till omdaning av Stockholms stadskärna: med anledning av att man bestämt att Asplunds stadsbiblioteksbyggnad vid observatorielunden ej skall byggas till vill jag bland annat föreslå en utbyggnad av Läsesalongen i Kulturhuset vid Sergels torg som den ideala lösningen på hur man skall lösa Stockholms stadsbiblioteks utrymmesbehov i framtiden.

Man bör dessutom passa på att – samtidigt som stadsbiblioteket utökar sin verksamhet vid Sergels torg – låta verksamheten krympa i motsvarande grad vid Observatorielunden, så att det blir möjligt att riva den mindre lyckade tillbyggnaden från 1930-talet. Det är nämligen med cylindertrumman helt exponerad och synlig (som den var vid invigningen 1928) som stockholmarna bäst förvaltar arvet efter Gunnar Asplund för framtiden. läs hela förslaget här.

Artikeln och förslaget i fråga sammanfattar innehållet i en serie tidiga inlägg på den här bloggen (på engelska), inlägg som sporrades av den just då pågående arkitekttävlingen om Gunnar Asplunds stadsbiblioteks framtid, inlägg under den sammanfattande rubriken »The Big Cover-Up».

Den felande länken: Asplunds cityplan

Igår kväll var det så dags: inbjuden av arkitekturmuseet och arkitekturmuseets vänner att i samband med en debattkväll kallad Samtal Stockholm presentera det gaturegleringsförslag som publicerades i tidskriften Arkitektur 8-2008 under rubriken »Den felande länken». Jag valde att presentera själva förslaget precis som i tidskriften Arkitektur, och då menar jag precis som i tidningen, nämligen som en serie bilder med kortfattade bildtexter. Jag visade samma bilder som i tidningen, i samma ordning som i tidningen, och läste högt de bildtexter som i tidningen ackompanjerade respektive bild. Jag valde denna tämligen bundna form för presentationen (väl medveten om risken att högläsning framstår som affekterat i ett såpass informellt sammanhang) för att spara tid om inte annat. Det gick fortare på det viset. Därmed fick jag också litet tid över att visa också några bilder som inte hade varit med i tidningen.

Den första bilden i »extramaterialet» föreställde omslaget till Cityplan 67. Det är väl just den omslagsbilden från 1967 som många som idag intresserar sig för cityomvandlingen i Stockholm ser framför sig när man (som jag gjorde i arkitektur 8-2008) vill slå ett slag för tanken på att på östra Kungsholmen binda samman Klarabergsgatans viadukt med Hantverkargatans affärsstråk och Norr Mälarstrands pittoreska promenad med en ny nordsydlig gata mellan Serafen och Kungsholms kyrka. Det är lätt att genast förknippa den gatuförbindelse jag föreslår med den höga grad av trafikteknokrati som kännetecknade planen från 1967. I Cityplan 67 hade motsvarande länk mellan Klarabergsgatans viadukt och Norr Mälarstrand klara drag av motorväg: doserade kurvor och planskilda korsningar både uppe vid Kungsholmsgatan och i korsningen med Hantverkargatan (jag har redan märkt sådana tendenser bland de reaktioner och den feedback jag fått på förslaget som det presenterades i tidningen i december, också bland stadsplaneringsproffs).

Men det är ju inte en sådan trafikled som jag föreslår i mitt gaturegleringsförslag. Mitt förslag handlar ju inte om bilism, det handlar ju inte om att bereda bilarna i Stockholm mer plats. Därför var det med stor tillfredsställelse (något av ett scoop kändes det som) som jag igår kväll för publiken i Moderna museets stora hörsal kunde visa en bild föreställande en stadsplaneskiss som visar att vår världsberömde Gunnar Asplund redan 1919 (!) föreslår en förlängning av Klarabergsgatan ned till Klara sjö, en ny bro över Klara sjö, och en ny förbindelse mellan Klarabergsgatan och Hantverkargatan (och Norr Mälarstrand).

Förutsättningen för Asplunds cityplansskiss från 1919 var den diskussion som fördes på 1910-talet om nödvändigheten av att flytta stambanan och centralstationen västerut. Därmed skulle man slippa järnvägsbron över Riddarholmen. Därmed skulle också mycket mark vid Klara sjö bli tillgänglig för ny citybebyggelse.

Det verkligt intressant och verkligt viktiga att notera i Asplunds skiss (apropå den vanliga reaktionen ute på stan hittills att mitt förslag från 2008 skulle vara ett förslag som handlade om bilism – ungefär som Cityplan 67 i mycket handlade om bilism och ingenting annat) är att det 1919 inte fanns någon bilism i egentlig mening, och framförallt inte fanns någon uppfattning om bilismens betydelse i framtiden. Asplunds impuls att binda samman det redan etablerade affärsstråket på Norrmalm (Hamngatan-Klarabergsgatan) med ett lika etablerat affärsstråk på Kungsholmen (Hantverkargatan) hade således ingenting med bilism att göra, handlade alltså inte alls om att bereda plats för fler bilar i stan. Asplunds impuls handlade om något helt annat än bilismens vara eller inte vara. Asplunds impuls att binda samman handlade just om detta: om det goda i att binda samman/integrera stadens delar med varandra.

När mitt förslag gick i tryck hösten 2008 trodde jag fortfarande att det var Sven Markelius & Co. som på 1940-talet strax efter andra världskrigets slut allra först lanserade tanken på en förlängning av Klarabergsgatan västerut, över spårområdet och över Klara sjö, hela vägen ned till Hantverkargatan och Norr Mälarstrand (mitt förslag illustrerades i december i den tryckta presentationen just med en skiss från 1946 föreställande vad jag då trodde var den första gången en sådan förbindelse publicerades). Det var först nu i februari 2009 som jag upptäckte att efterkrigstidens trafikteknokratiska motorvägslikande version av förbindelsen i fråga faktiskt byggde på en skiss från 1919 som inte alls präglades av bilism och trafikteknokrati.

Jag gjorde denna upptäckt av en lycklig slump. Eller serendipidy som engelsmännen säger. En bekant till mig tipsade mig häromdagen om Asplunds förslag från 1919 till ny centralstation i Stockholm vid S:t Eriksplan (tack Per Stensmo för ditt tips!). Jag blev genast nyfiken och begav mig omgående till Kungliga Biblioteket för att studera äldre årgångar av tidskriften arkitektur. Men det som fångade mitt intresse mer än själva centralstationsprojektet (som var ytterst rudimentärt redovisat i tidningspresentationen, bara en situationsplan, inga skisser på byggnaden som sådan) var den »sekundära» delen av projektet, närmare bestämt den bebyggelse som Asplund föreslog längs Klara sjö på det före detta spårområdet (Asplund var som många av hans samtida inne på att flytta stambanan västerut vilket skulle frigjort mark vi Klara sjö för ny innerstadsbebyggelse). Tack vare denna upptäckt kunde jag under debattkvällen på moderna museet igår kväll bemöta – med mer än bara ord – de kritiker som insinuerat att mitt förslag bara skulle vara till för bilisterna:

Asplund hade inte en tanke på bilisternas intressen när han fick impulsen att binda samman Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand. Och jag vill absolut hävda att inte heller jag fick impulsen att binda samman Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand för bilismens skull. Ingen jämförelse i övrigt naturligtvis, men både Asplund och jag har föreslagit en sådan förbindelse av helt andra skäl. För ingen av oss har det handlat om bilism.

The Big Cover-Up: “A Modest Proposal”

(Cont.)

Let’s swap. Let’s change places:

The architectural competition for finding an architect to design an addition to Stockholm’s famous City Library just took place, but the result of the competition has been much criticized—and for good reason. Instead of building a new main branch for the Stockholm municipal public library as an addition to Gunnar Asplund’s famous architectural icon, I agree with the critics:

Create a new main library somewhere else, in a setting where all the modern demands of a main library can be met without having to compromise the Asplund library’s iconic status. But where?

A new main library needs space. And space is plentiful, at a very good address for a big public library, inside the huge cultural megacenter designed by Peter Celsing, downtown: Kulturhuset.

The municipal repertory theater company (Stockholms stadsteater) which resides inside the center would have to move out, of course. But perhaps such a move would bring only good things, also to the theater company. I have already argued elsewhere that the theater company’s downtown business district location of today is less than ideal for activities that take place predominantly at night. During business hours, when the streets are full of people, the theater is closed. After business hours, when the theater opens, the streets are empty. People commuting from the late night performances simply do not feel entirely safe.

However, the cultural center would function very well indeed if it (the center) decided to concentrate on activities that are open during business hours. For instance: the main branch of the public library would be an ideal use for the center in its entirety. The big “black box” cube in the rear, which first was used by the national parliament (as temporary assembly hall), and today is used for the main auditorium/stage of the city theater, has room enough for both the wings, and overhead fly tower, and cellar, and workshops of the city’s largest proscenium theater (that’s how large that “black box” is!), and could easily be transformed into an attractive main hall for the library (lit by day from skylights overhead, just like the parliament assembly hall was), plus—below the the floor of the new main library hall—several floors of extensive storage space for books and other media.

As I’ve explained earlier, the small, mediatech-ish branch of the public library which already functions inside the center is really the only (!) permanent success story of the center since its opening. The library inside the center was always popular. It was popular when the center first opened (library then located on ground level, reachable directly from the piazza). It is popular now (after having moved up two flights of stairs). Apparently, ground floor or upstairs does not matter: all parts of the complex would function very well as parts of the new main branch of Stockholm’s municipal public library.

Critics of the recent architectural library competition have suggested the Slussen neighborhood as the best alternative site in the inner city for a new main library branch (if those in power were to decide to not add to Asplund’s library at all, and instead go to look for other possible sites in the inner city of Stockholm): there is a nice waterfront view, for starters, at Slussen. most public buildings look great on the waterfront.

I find Kulturhuset to be a better choice, better than Slussen: not only is Kulturhuset already an established, and a popular site for a public library branch (albeit at a modest scale up till now), relocating to slussen would never (!) work: those of us who have been around a while remember a proposal for a new, larger sized building complex near Slussen which was praised for its architectural qualities, but never came to be, anyway: the Mynningsladdaren project, designed by Bengt Lindroos (1980s, affectionately called “the cheddar cheese on stilts” in its day). Neither was any of the acclaimed designs by Sven Markelius (1960s and 1970s) for a city theater on the waterfront at slussen ever built. We who remember know that proposing an even bigger building in or near the scenic waterfront setting of Slussen would never come to fruition. Public opinion, and politics, would reject any such proposal.

But as we’ve already seen: luckily, the big empty spaces and floor surfaces that a modernized main library branch craves do in fact already exist, at an address we already know functions very well for a library: inside Kulturhuset, the municipal cultural center downtown.

So, if we move the city theater out of the cultural center, where would we move it? Would the Slussen neighborhood be a possibility?

Unfortunately the sheer size of a new city theater building, with fly towers and all, would have the same problem coming to fruition near scenic Slussen as a library building would. A new theater building at Slussen would never happen (just like a new public library in slussen would never happen).

In addition, Slussen is as problematic a location for a theater (which is really only open at night) as the present location is problematic: Slussen is not an attractive spot after business hours. One would prefer for the city theater to get a new home in a part of town where people move in the streets also at night:

Please note! It’s not the responsibility of the Stockholm City Theater repertory company to make the downtown business district, or Slussen, “come alive” again! Let the good people at the City Theater focus on doing what they do best: on doing theater, not urban renewal! Let the police, and let city planners and politicians worry about dead streets and violence and crime downtown. Instead, bring the theater to where people would be happy to go, also at night.

So, if there will be no library addition next to Asplund’s library, then the site next to Asplund’s library can be used for something else:

I propose the plot next to Gunnar Asplund’s iconic library as the new location for the city theater company: the neighborhood is alive night and day. The site is large enough for the city theater. Since there would be no need for a new theater complex on this site to connect physically with Asplund’s library building, the space between existing library and new theater can be cleared, and used for a plaza, or for extending the park landscape that surrounds Asplund’s library—this possibility will calm anyone who worries about Asplund’s library’s future silhouette being compromised by a new major addition.

(In addition: the steep Observatorielunden public park hill is high and wide enough to hide away the entire proscenium stage, fly towers and all underground, if necessary. This is not what I would personally propose, in my personal opinion there is plenty of room for a theater here, and no reason to hide absolutely everything underground, but the mere fact that such a solution would be possible should calm most of those who fear that a proscenium theater in this location would necessarily turn out to be “too big.”)

To sum up:

1. The large volume of new main branch of the public library fits inside the already existing Kulturhuset cultural center—no problems with a new building that “looks too big.” And the library as institution gains more from such an address downtown than at Slussen, or next to Asplund’s library for that matter.

2. When the main library branch relocates downtown, a new proscenium theater for the city theater can be built in the spot first meant for the library extension. The City Theater as institution would gain from moving to the neighborhood that surrounds Asplund’s library, because it is pleasant and safe also at night. The City Theater would this way manage—at last—to get away from the dead street scape at night downtown.

3. When the city theater moves away from the empty streets downtown, something can be done about the awful, ruined interiors inside Peter Celsing’s cultural center. The dignity of “real architecture” can be brought back. The kitsch can be thrown out.

4. And, as I have already suggested elsewhere: tearing down the first addition to Asplund’s library, to once again expose the exterior of the rotunda—all the way from the top to the ground—should be made a prerequisite in the reinventing process that will have to take place after the main branch of the library has moved downtown (reinventing Asplund’s library as—Yes what? Exciting to toy with ideas such as—a good space for a museum of architecture and/or design? Maybe the “functional” days for Asplund’s icon are over. Maybe it’s time to let it be “just” architecture). Tearing down the fourth side of the square would bring back the architectural drama of the library that has been hidden away ever since the library was added-on-to the first time.

Appendix 2008-10-05

It’s now official: there will be no addition to Gunnar Asplund’s famous Stockholm Public Library. “Too expensive” city officials say. A welcome turn of events: architectural critics rejoice, but the main branch of the Stockholm Public Library still needs a new home. The Asplund building is simply too little.

The Big Cover-Up: Gunnar Asplund

When the famous Stockholm City Library building, designed by Gunnar Asplund, was first inaugurated in 1928, it looked quite different from today. Only three sides of the square box had walls, the fourth side, in the rear, was left open, thus exposing the tall, slender central cylinder/rotunda from the top all the way to the ground.

Somehow I always liked this dramatic “look” better than what the building became a decade later—when a fourth side was built: ever since, the base of the rotunda/cylinder remains all covered-up and hidden from view on all four sides.

Still, it was Gunnar Asplund, the original architect, who himself got the chance to add to his own original design. But, in my opinion, Asplund should not have covered the fourth side. He should have tried to find a way to leave the cylinder exposed, also as the needs of the library grew with time.

Though I have never, in real life, seen the library the way it looks in early photographs, those early photographs always made me miss the exposed cylinder—if missing something you’ve never actually experienced is at all possible—when passing right next the building in the street, or when catching a glance of the top of the cylinder from nearby Odenplan public square. Or when looking down from the steep, wuthering heights of the Observatorielunden public park next to the library (thinking to myself “What if...”).

The recent international architectural competition (for yet another addition to the famous library building) did not result in any suggestions for restoring the 1928 design with exposed rotunda. (I would have suggested this, had I taken part in the competition. Which I did not.)

There were no such proposals among the competition entries, to my knowledge. Probably since the library is in lack of floor space anyway: tearing down almost a quarter of its present day volume would require the new addition to be even larger than stated in the competition brief. But, personally, I think making such an addition to the volume of the newest addition would have been advisable—if only to make possible the tearing down of Asplund’s own (mediocre by comparison) addition; to make exposing the rotunda/drum/cylinder possible again. Exposing it again would be so cool.

In the wake of the competition, with the winning design scheme being questioned by just about every critic who reviewed the competition result, the idea of just forgetting the competition ever took place, and start afresh, is suggested frequently.

If a new main building for the city library is in fact built somewhere else in the city, and not as any addition to the old main building (which more and more critics are proposing as the best alternative to erecting the winning proposal, and i have to agree with them all, the jury’s efforts and the winning proposal were equally disappointing, I believe reporter Elisabet Andersson explained it better than anyone else, read her account of what made the competition go all wrong, in this article), then it would actually be possible to tear down the fourth side/the first addition to the library. Because Asplund’s library would no longer have to meet the requirements of the modern main branch for all the many branches of Stockholm City Library (there are many branches). When time comes to reinvent the library building of Gunnar Asplund’s—after having moved the main library branch somewhere else—exposing the rotunda once again could (should!) be made one of the prerequisites of such a reinvention process.

After all: art is reduction. Architecture is reduction. Adding more and more to the original design certainly makes it more and more functional—but also diminishes the original’s architectural impact more and more with every addition. If the trivial, functional requirements of a main library can be provided for in a better way somewhere else in the city, the architectural impact of Asplund’s design can again be heightened to the level of its early glory days. By pulling down the fourth side of the square.

So—yes, i say, please find some other place for the future main library branch.

Which place, then? The Slussen district has already been proposed by many critics as a suitable spot.

I myself have another, I think better, idea. I will explain my proposal for cleaning up the city library mess in the very near future, here, on this blog—a proposal which in fact would clean up another mess in the city as well, and thus kill two problematic birds with one stone. Stay tuned!