Aleksander Wolodarskis ritbiträden: del 1

I det senaste numret av gratistidningen City (torsdag 28 januari 2010), på sidorna 6-7, har Natalia Kazmierska skrivit om Aleksander Wolodarski och om hans senaste stadsplaneringsprojekt, Norra stationsområdet (precis på stadsgränsen mellan Stockholm och Solna). Wolodarskis planprojekt har uppmärksammats i media framförallt för de två höga torn, Tors torn, som är tänkta att bli områdets signaturbyggnader.

Jag intervjuades av Kazmierska för denna artikel och citeras på ett par ställen i artikeln – men ett tryckfel har tyvärr insmugit sig i ett av mina citat. Det står »ritbräden» på ett ställe. Ritbiträden skulle det naturligtvis vara. Det borde alltså ha stått:

»Stadsbyggnadskontoret skaffade sig under 80-talet en oerhörd makt. De bestämde nu inte bara hur höga husen fick vara, utan styrde allt in i minsta detalj: fönsterspröjsar, fasadfärger. Arkitektkontoren som anlitades att förverkliga Wolodarskis visioner reducerades i praktiken till ritbiträden, säger Mikael Askergren.»

No problem. Shit happens. Men bör kanske påpekas.

Bilden ovan föreställer Aleksander Wolodarski på plats vid Norra station. Bilden illustrerar Natalia Kazmierskas artikel i City, och publiceras på denna blogg med benäget tillstånd från tidningen.

Läs hela cityartikeln här: city.se
Mer om Wolodarski som planerare: Problemet med bostadsområdet S:t Erik

En skateboardåkares dagdröm

Gott nytt år 2010. En skateboardåkares dagdröm (The Divine Transition) av Pelle Hybbinette är en kortfilm (3min42sek) till stor del inspelad inne i en av mina absoluta favoriter när det kommer till arkitektur, Kalmar domkyrka av Nicodemus Tessin d.ä.: Tessinkyrkans mäktiga tunnvalv förvandlas mitt under pågående högmässa i en uttråkad tonårings dagdröm till uppochnedvända skateboardramper fulla av skateboardåkare. Pelle Hybbinettes kortfilm visades 20 december 2009 i SVT.

Se filmen på SVT Play: En skateboardåkares dagdröm
Läs mer om Pelle Hybbinettes film här: www.transition.se
Läs mer om varför jag finner Kalmar domkyrka så intressant här: Det finns ingen religiös arkitektur

Nu är det jul igen

Nu är det jul igen, och julhandeln slår som vanligt alla rekord. det betyder också att svenska folket inte bara gör av med mer pengar, svenska folket stressar också mer och får mer ångest inför julen än någonsin tidigare (SVT Rapport 2009-12-08). Varför säger vi varje år att vi inte vill återuppleva förra årets julångest och att vi inte vill fortsätta göda all denna vulgära julkommersialism, men upprepar vår julstress och vår maniska julshopping varje år likafullt?

Självmotsägelsen är skenbar. Det föreligger i själva verket inte alls någon paradox: det är ju själva poängen med julen – att den kostar en massa pengar, att den är stressig och ångestfylld:

Alla religioner har grundats kring offerritualer av ett eller annat slag. (Blods-)offret i dessa ritualer svarar mot en djupt mänsklig och psykologiskt rationell impuls: tusen år av kristenhet har inte kunnat utplåna germanernas tradition att årligen, någon gång kring vintersolståndet, ta till ett riktigt rejält midvinterblotande för att blidka gudarna. Och även om vi inte längre offrar djur som vi hänger upp i offerlundarnas träd så offrar vi fortfarande våra pengar och vår tid och vår sinnesfrid och vår bekvämlighet. Vi stressar och förköper oss och plågar oss själva på alla upptänkliga vis kring jul: det är en offerrit. Den frid och det lugn som vi eventuellt känner på julafton när väl allt julstressande är över handlar inte om något Jesusbarn utan står i direkt proportion till hur mycket vi svettats och lidit och spenderat på varuhus dagarna före jul. All denna stress och all denna ångest är rentav en förutsättning för att vi skall kunna må bra och trivas med oss själva – inte bara kring julskinkan utan också under resten av året, ända tills det blir dags för att stressa inför nästa julskinka.

Det kan tyckas vara ett irrationellt beteende att stressa så inför julen när vi säger oss att det i själva verket bara är lugn och ro vi vill ha, men om man förstår detta ångestladdade shoppande som en intuitiv impuls att utföra en offerhandling för att blidka gudarna – då framstår beteendet genast som djupt mänskligt och på sitt sätt fullt rationellt: vi mår av allt att döma bättre under julen om vi under julen också ser till att må litet dåligt ibland (må dåligt i lagoma doser vill säga). Vi måste rentav må dåligt då och då, vi måste offra något för att annars kunna må riktigt bra. Utan offer inget välbefinnande: så är det mänskliga psyket konstruerat. Och för att kunna må riktigt, riktigt bra på julafton måste vi allt litet till mans må riktigt pissdåligt dagarna före jul.

Julen firas för övrigt med större iver norr om alperna än söder om dem. Julen är juligare i norr, trots att kristenheten i norr är yngre än den i söder, och trots att Nordeuropa de senaste hundra åren dessutom i allt väsentligt helt sekulariserats: Sveriges statskyrka har avskaffats, dess kyrkobyggnader avkristnas (Skeppsholmskyrkan i Stockholm) eller rivs (Maglarps nya kyrka utanför Trelleborg), men vi firar ändå mer jul i år än någonsin tidigare, det finns det papper på, det kan vi mäta i kronor och ören (DN 2009-11-26: julhandeln spås finanskrisen till trots omsätta 61,3 miljarder kronor 2009 – vilket är 1,8 miljarder mer än 2008).

Dessutom har stockholmarna sedan 1996 på Skeppsbron begåvats med världens största utomhusjulgran (se bilden): väldig, spikrak, perfekt konformad. Så perfekt konformad att det knappast kan vara en naturlig gran. Det är det inte heller. Grenar från en stor mängd mindre granar har monterats i förborrade hål i stammen. Det är en skulptur, det är byggd arkitektur: med sina diagonala slingor av juleljus som korsar varandra bildas spiralmönster som för tankarna till spolformade Swiss Re Building i London.

Världens största utomhusjulgran som sagt – och större än någon gran som någonsin restes under den tid då vi i Sverige fortfarande firade julen till minne av Jesu födelse (för att travestera allas vår julaftonsfavorit Karl-Bertil Jonssons julafton). Och det är ingen tillfällighet med en sådan jättegran just i våra dagar: nu när kristenheten förlorar alltmer mark i samhället får julens egentliga karaktär av offerrit och blot utrymme att (åter) växa till sig: julen växer – följaktligen växer julgranarna (»världens största!»), följaktligen växer julklappsbergen under julgranarna.

Den glögg- och granbarrsdoftande julsäsong vars stress och ångest och kostsamhet vi av allt att döma innerst inne (av psykologiska skäl) inte vill vara utan har vi således knappast de kristnas julbudskap att tacka för. Vi kommer av allt att döma fira jul också när kristendom inte längre utövas alls i vår del av världen. Den dag Sverige är helt avkristnat (kristenheten i Nordeuropa en tusenårig parentes?) kommer vi av allt att döma fira ännu mer jul än i vi gör idag i vår religiöst halvljumma samtid.

Det är inte så otänkbart som det kanske låter: japaner älskar att gifta sig på västerländskt vis i vit brudklänning till orgelmusik – utan att någonsin överväga att för den skull anamma västerlandets kristendom. Svenskarna har de senaste åren börjat fira halloween – utan att reflektera över denna helgs religiösa ursprung: svenskarna firar halloween för att det är kul helt enkelt. Svenskarna skulle utan problem i framtiden kunna fira jul utan några som helst religiös motiv för vare sig adventsljus, klappar, gran eller skinka. Det är det många svenskar redan som gör. Det är snarast så att en djupt känd kristen tro snarast står i vägen för att verkligen ta ut de kommersiella svängarna, och för att verkligen ge sig hän i ett allt mer upptrissat hedniskt (psykologiskt rationellt) försoningsblotande under julen.

The Big Cover-Up: »Två tre flugor i en smäll»

(Forts.)

Två tre förslag till omdaning av Stockholms stadskärna: med anledning av att man bestämt att Asplunds stadsbiblioteksbyggnad vid observatorielunden ej skall byggas till vill jag bland annat föreslå en utbyggnad av Läsesalongen i Kulturhuset vid Sergels torg som den ideala lösningen på hur man skall lösa Stockholms stadsbiblioteks utrymmesbehov i framtiden.

Man bör dessutom passa på att – samtidigt som stadsbiblioteket utökar sin verksamhet vid Sergels torg – låta verksamheten krympa i motsvarande grad vid Observatorielunden, så att det blir möjligt att riva den mindre lyckade tillbyggnaden från 1930-talet. Det är nämligen med cylindertrumman helt exponerad och synlig (som den var vid invigningen 1928) som stockholmarna bäst förvaltar arvet efter Gunnar Asplund för framtiden. läs hela förslaget här.

Artikeln och förslaget i fråga sammanfattar innehållet i en serie tidiga inlägg på den här bloggen (på engelska), inlägg som sporrades av den just då pågående arkitekttävlingen om Gunnar Asplunds stadsbiblioteks framtid, inlägg under den sammanfattande rubriken »The Big Cover-Up».

There’s Probably No God

The atheist bus campaign in London, UK (slogan: “There’s probably no god. Now stop worrying and enjoy your life.”) financed and supported by, among others, famous activist Richard Dawkins has started an international trend. Similar public transport anti-religion advertising campaigns have since appeared in several other cities, in Canada and the US, as well as in Spain and Italy. This summer a similar advertising campaign is seen also in the subway/underground stations in Stockholm, the Swedish capital.

The Swedish slogan “Gud finns nog inte” is pretty much a direct translation of the slogan on London’s buses. The Swedish campaign is organized and financed by, among others, Björn Ulvaeus, famous former member of pop group ABBA. He has in recent years made a name for himself in Sweden as anti-religion activist. (Svenska Dagbladet 8 July 2009.

As an atheist myself, my personal contribution to the current debate is an article I wrote not long ago, “There is no religious architecture”—the atheist’s guide to the unholy alliance (so to speak) between organized religion and art in western society, exploring the intellectual and emotional problem of being a firm non-believer while recognizing the historic importance of music and art and (not least) architecture which is labeled “religious,” and arriving at the conclusion that labeling magnificent examples of architecture as “religious” is always a misnomer, because even though the experience of great art throughout western history almost always is connected to religious life in a very practical, direct sense, the religious experience and the experience of great art is never the same experience. Religion is never art. Religion in and by itself is always kitsch.

My article is as of yet published only in Swedish, in the architectural review Kritik, #3-2008 (title in Swedish: “Det finns ingen religiös arkitektur”), read it here.

Peristyle: Capitals Up Close

(Cont.)

Now that the Stockholm City Library (as of today monday) has opened its first city library branch ever inside a subway station, i.e. inside the underground ticket hall of Stockholm’s Östermalmstorg station, it is possible to get a really close look at some of the ceiling details of the original architecture, especially of the intricate geometry of the (originally very tall, freestanding) concrete columns' beautifully designed capitals.

Bromma Towers

Five cylindrical housing towers on the corner of Bällstavägen and Spångavägen, Bromma, Sweden. Architect: Stockholms stads fastighetskontor, Husbyggnadsavdelningens arkitektbyrå, Stockholm, Sweden, 1952.

None of the original design’s small bedsit apartments remain today. They have all been turned into fewer but larger apartments, all with fully equipped bathrooms and kitchens. Elevators have been installed in all five apartment towers. The exteriors have not been changed, however. Typical vertical section and original floor plan from the public archives of the Stockholm planning department.

Den felande länken: Asplunds cityplan

Igår kväll var det så dags: inbjuden av arkitekturmuseet och arkitekturmuseets vänner att i samband med en debattkväll kallad Samtal Stockholm presentera det gaturegleringsförslag som publicerades i tidskriften Arkitektur 8-2008 under rubriken »Den felande länken». Jag valde att presentera själva förslaget precis som i tidskriften Arkitektur, och då menar jag precis som i tidningen, nämligen som en serie bilder med kortfattade bildtexter. Jag visade samma bilder som i tidningen, i samma ordning som i tidningen, och läste högt de bildtexter som i tidningen ackompanjerade respektive bild. Jag valde denna tämligen bundna form för presentationen (väl medveten om risken att högläsning framstår som affekterat i ett såpass informellt sammanhang) för att spara tid om inte annat. Det gick fortare på det viset. Därmed fick jag också litet tid över att visa också några bilder som inte hade varit med i tidningen.

Den första bilden i »extramaterialet» föreställde omslaget till Cityplan 67. Det är väl just den omslagsbilden från 1967 som många som idag intresserar sig för cityomvandlingen i Stockholm ser framför sig när man (som jag gjorde i arkitektur 8-2008) vill slå ett slag för tanken på att på östra Kungsholmen binda samman Klarabergsgatans viadukt med Hantverkargatans affärsstråk och Norr Mälarstrands pittoreska promenad med en ny nordsydlig gata mellan Serafen och Kungsholms kyrka. Det är lätt att genast förknippa den gatuförbindelse jag föreslår med den höga grad av trafikteknokrati som kännetecknade planen från 1967. I Cityplan 67 hade motsvarande länk mellan Klarabergsgatans viadukt och Norr Mälarstrand klara drag av motorväg: doserade kurvor och planskilda korsningar både uppe vid Kungsholmsgatan och i korsningen med Hantverkargatan (jag har redan märkt sådana tendenser bland de reaktioner och den feedback jag fått på förslaget som det presenterades i tidningen i december, också bland stadsplaneringsproffs).

Men det är ju inte en sådan trafikled som jag föreslår i mitt gaturegleringsförslag. Mitt förslag handlar ju inte om bilism, det handlar ju inte om att bereda bilarna i Stockholm mer plats. Därför var det med stor tillfredsställelse (något av ett scoop kändes det som) som jag igår kväll för publiken i Moderna museets stora hörsal kunde visa en bild föreställande en stadsplaneskiss som visar att vår världsberömde Gunnar Asplund redan 1919 (!) föreslår en förlängning av Klarabergsgatan ned till Klara sjö, en ny bro över Klara sjö, och en ny förbindelse mellan Klarabergsgatan och Hantverkargatan (och Norr Mälarstrand).

Förutsättningen för Asplunds cityplansskiss från 1919 var den diskussion som fördes på 1910-talet om nödvändigheten av att flytta stambanan och centralstationen västerut. Därmed skulle man slippa järnvägsbron över Riddarholmen. Därmed skulle också mycket mark vid Klara sjö bli tillgänglig för ny citybebyggelse.

Det verkligt intressant och verkligt viktiga att notera i Asplunds skiss (apropå den vanliga reaktionen ute på stan hittills att mitt förslag från 2008 skulle vara ett förslag som handlade om bilism – ungefär som Cityplan 67 i mycket handlade om bilism och ingenting annat) är att det 1919 inte fanns någon bilism i egentlig mening, och framförallt inte fanns någon uppfattning om bilismens betydelse i framtiden. Asplunds impuls att binda samman det redan etablerade affärsstråket på Norrmalm (Hamngatan-Klarabergsgatan) med ett lika etablerat affärsstråk på Kungsholmen (Hantverkargatan) hade således ingenting med bilism att göra, handlade alltså inte alls om att bereda plats för fler bilar i stan. Asplunds impuls handlade om något helt annat än bilismens vara eller inte vara. Asplunds impuls att binda samman handlade just om detta: om det goda i att binda samman/integrera stadens delar med varandra.

När mitt förslag gick i tryck hösten 2008 trodde jag fortfarande att det var Sven Markelius & Co. som på 1940-talet strax efter andra världskrigets slut allra först lanserade tanken på en förlängning av Klarabergsgatan västerut, över spårområdet och över Klara sjö, hela vägen ned till Hantverkargatan och Norr Mälarstrand (mitt förslag illustrerades i december i den tryckta presentationen just med en skiss från 1946 föreställande vad jag då trodde var den första gången en sådan förbindelse publicerades). Det var först nu i februari 2009 som jag upptäckte att efterkrigstidens trafikteknokratiska motorvägslikande version av förbindelsen i fråga faktiskt byggde på en skiss från 1919 som inte alls präglades av bilism och trafikteknokrati.

Jag gjorde denna upptäckt av en lycklig slump. Eller serendipidy som engelsmännen säger. En bekant till mig tipsade mig häromdagen om Asplunds förslag från 1919 till ny centralstation i Stockholm vid S:t Eriksplan (tack Per Stensmo för ditt tips!). Jag blev genast nyfiken och begav mig omgående till Kungliga Biblioteket för att studera äldre årgångar av tidskriften arkitektur. Men det som fångade mitt intresse mer än själva centralstationsprojektet (som var ytterst rudimentärt redovisat i tidningspresentationen, bara en situationsplan, inga skisser på byggnaden som sådan) var den »sekundära» delen av projektet, närmare bestämt den bebyggelse som Asplund föreslog längs Klara sjö på det före detta spårområdet (Asplund var som många av hans samtida inne på att flytta stambanan västerut vilket skulle frigjort mark vi Klara sjö för ny innerstadsbebyggelse). Tack vare denna upptäckt kunde jag under debattkvällen på moderna museet igår kväll bemöta – med mer än bara ord – de kritiker som insinuerat att mitt förslag bara skulle vara till för bilisterna:

Asplund hade inte en tanke på bilisternas intressen när han fick impulsen att binda samman Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand. Och jag vill absolut hävda att inte heller jag fick impulsen att binda samman Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand för bilismens skull. Ingen jämförelse i övrigt naturligtvis, men både Asplund och jag har föreslagit en sådan förbindelse av helt andra skäl. För ingen av oss har det handlat om bilism.

Den felande länken: debattkväll på Arkitekturmuseet

Mikael Askergren har inbjudits av Arkitekturmuseet/Arkitekturmuseets vänner att under en debattkväll i Moderna museets och Arkitekturmuseets stora hörsal tisdagen den 3 februari presentera det stadsplaneförslag som nyligen publicerades i tidskriften arkitektur under rubriken »Den felande länken».

Förslaget går ut på att man på Kungsholmen i Stockholm länkar samman Klarabergsgatans viadukt med Norr Mälarstrand, se bild ovan samt Mikael Askergrens hemsida.

Samma kväll kommer flera andra aktuella projekt för västra city och södra klara att presenteras – och debatteras. Här följer detaljerad information om debattkvällen:

Inbjudan

Samtal Stockholm
Tisdag 3 februari kl. 18 i auditoriet, fri entré.

Stockholm genomgår en ständig förändring. Just nu planeras och byggs en rad projekt;

Vid centralstationen ett stort konferenshotell; för nya Citybanans entré vid Vasagatan planeras ett högt markerande hus; staden och Statens fastighetsverk studerar ur olika aspekter hur området mellan Sergels torg och Gustaf Adolfs torg kan förvandlas positivt och dessutom öka i volym; samtidigt har ett förslag presenterats hur Kungsholmen bättre kan knytas till cityområdet och Sergels torg genom en förbindande länk från Klarabergsgatan till Norr Mälarstrand. I samband med dessa projekt bjuder vi in publiken och olika aktörer till ett samtal om Stockholm.

• Hur förs samtalen om stadens förändring bland olika aktörer?
• Vad är möjligt att genomföra?
• Vilka är förutsättningarna?

Medverkande:

• Anders Thalberg och Bengt Svensson, White arkitekter, om Stockholm Waterfront
• Peter Ohrstedt, Statens fastighetsverk, om departementskvarteren i Klara
• Ingela Lind, Stadsbyggnadskontoret, om stadens syn på förändringsarbetet
• Mikael Askergren om nya samband i staden

Ett arrangemang i samarbete med Arkitekturmuseets vänförening.

På förekommen anledning: om »arkitektonisk elitism»

Vad är »arkitektonisk elitism»? Vem är elitist och vem är det inte? Först en definition av begreppet »elitism» för att undvika all begreppsförvirring:

Elitism är en tro på eller ett undfallande förhållningssätt till en elit (en utvald grupp av personer vilkas personliga förmågor, specialiserad träning eller andra egenskaper placerar dem i det övre skiktet av sitt verksamhetsområde); denna elit anses av förespråkare ha bättre åsikter som bör tas mer allvarligt, eller anses vara de enda som passar som ledare. I ett samhälle som styrs av elitism erhåller denna grupp människor en särskild position eller särskilda privilegier i gruppen, i motsats till majoriteten av folket som inte har förmågor eller förutsättningar av att leva upp till kraven. Medlemmar av en ärvd elit kallas aristokrater. (Wikipedia)

Så till särfallet »arkitektonisk elitism»: trots att det är arkitekturen som oftast är mitt ämne när jag alls skriver har jag aldrig känt mig manad att vara särskilt lojal med arkitektkårens (egen-)intressen. Aldrig har jag väl i mina texter eller blogginlägg verkat eller argumenterat för att arkitektkåren som kollektiv (eller någon särskilt utvald, exklusiv del av arkitektkåren) elitistiskt skall åtnjuta särskilda privilegier på andra kollektivs (eller den enskildes) bekostnad. Jag har aldrig gått arkitektkårens (eller någon enskild arkitekts) ärenden. Inte någonsin vad jag vet. Tvärtom: jag har gång efter annan påpekat att det som arkitektkåren gärna för allmänheten framställer som allmänintresse i själva verket – om man bara skrapar litet på ytan – alltid visar sig ligga i kårens (den egna klickens) egenintresse i första hand. Gång på gång har jag pekat på att den altruism som arkitektkåren gärna påstår sig företräda är ett (själv-)bedrägeri.

Tag en av mina käpphästar, nämligen arkitektkårens/arkitekturdisciplinens förhållande till bostaden och boendet: arkitektkåren hävdar gärna att arkitekter är bäst på att förse allmänheten med en god boendemiljö, att allmänheten gör bäst i att överlåta utformandet av sitt boende i arkitektkårens händer. Jag har funnit att detta – av arkitektkårens egenintresse starkt färgade påstående – helt enkelt inte är sant. Arkitekter kan vara bra att ha i alla möjliga slags sammanhang, men inte när det gäller att förse massorna med bostäder (läs: när det gäller att bygga bostäder åt dem som inte själva har pengar att stå för notan; jfr Miljonprogrammet etc.).

Bostaden (läs: den bostad som inte är ett palats, den bostad som inte i första hand har representativa och/eller ceremoniella funktioner) är inte en uppgift som arkitektkåren är särskilt väl lämpad att ägna sig åt. De mest berömda arkitekternas mest berömda, mest avbildade, mest efterapade bostadshus – som framhålls av arkitekterna själva och av konsthistorikerna som arkitekturhistoriens allra mest förebildliga – visar sig i längden inte alls vara särskilt lämpliga som boendemiljöer: de högmodernistiska villor som ritades i det tidiga 1900-talet och som än idag utgör arkitekternas främsta kanon (villor av Ludwig Mies van der Rohe, Le Corbusier, Frank Lloyd Wright; villor av den modernistiska arkitekturens absoluta elit, alla kategorier) är idag nästan utan undantag obebodda.

De har omvandlats till museer. Och de blev inte museer i första hand som en komplimang till deras särdeles höga kvaliteter som boendemiljöer. de blev – ironiskt nog – museer för att de visat sig vara obeboeliga. De ursprungliga ägarna har helt enkelt valt att flytta därifrån. Och när dessa utsökta (men obeboeliga) modernistdrömmar tömts på boende, då återstår bara två saker: (1) att riva dem, eller (2) att omvandla dem till till museer, till utflyktsmål, till kultplatser. Som utflyktsmål för arkitekturturister fungerar de väl. Men inte som – bostäder: Housing is not architecture.

På förekommen anledning

Jag vill härmed – på förekommen anledning – deklarera en gång för alla att jag inte anser att det jag genom åren skrivit någonsin tjänat ett elitistiskt syfte/främjat en elitställning i samhället för vare sig arkitektkåren eller någon del av arkitektkåren, eller någon annan kår, eller politisk gruppering, eller socialgrupp, eller nation, eller stat, eller ras, eller religion.

Jag har dessutom, i alla mina texter till dags dato, verkligen gjort mitt yttersta för att vara så transparent och öppen i min tankegång som möjligt. Jag använder inte fikonspråk (fikonspråk som elitistiskt exkluderar). Jag använder sällan fackuttryck. Det jag skriver är inte fullt av hemliga referenser och undertexter som man bara uppfattar om man redan är invigd och ingår i en sluten, elitistisk, esoterisk gemenskap. Jag eftersträvar varje gång att tydligt redovisa att »det här och det här är mina utgångspunkter, det här är min tes, dessa är mina argument». Jag kanske inte alltid lyckas, men eftersträvar alltid ett glasklart resonemang. Och inget hemlighetsmakeri: texterna finns nästan alla att läsa på min hemsida helt gratis. Jag begränsar således inte tillgången till det jag skriver till ett exklusivt fåtal som är villiga/kapabla att betala dyrt för det.

Summa summarum: jag kan inte förstå vad jag skulle kunna göra för att med mitt skrivande agera mer egalitärt och mer demokratiskt.

Peder och jag

Alltnog. Jag har bara träffat Peder Alton en enda gång. Det var inte alls länge sedan, närmare bestämt hösten 2008, i samband med att arkitekturtidskriften Kritik firade sitt tredje nummer på bokhandeln Konst-ig på Söder i Stockholm. Alton kom fram till mig, presenterade sig, och frågade om han fick ställa några frågor. Visst, tyckte jag. Men det var egentligen bara en fråga han var intresserad av att ställa, skulle det visa sig. Och den frågan ställde han om och om igen: var inte en av mina tidigare artiklar för tidskriften Kritik (om Lyckans arkitektur av Alain de Botton) i grunden elitistisk?

Jag togs litet på sängen av frågan. (That’s a first, liksom. Elitist - moi?!) Jag försökte svara »nej». Men han var inte nöjd med detta svar. Om och om igen ställde han om samma fråga. Jag svarade mer och mer utförligt, mer och mer ordrikt. Så höll vi på fram och tillbaka i gott och väl tre kvart tror jag.

När jag tillslut lämnade releasefesten (tämligen utmattad av tvekampen med Alton) visste jag inte om jag fått fram mitt budskap eller inte. Men tänkte att saken nog var utagerad i vilket fall som helst. Jag insåg inte alls att jag faktiskt blivit intervjuad för Dagens Nyheter. Jag trodde vi minglade.

Någon vecka senare skrev Peder Alton i DN (24 november 2008) om en annan av mina artiklar; om min senaste artikel för tidskriften Kritik, den med rubriken »Det finns ingen religiös arkitektur». Då var det uppenbart att vi inte bara stått och minglat, att jag faktiskt hade låtit mig intervjuas utan att jag egentligen var medveten om att det var fråga om en intervju, och att jag i vilket fall som helst inte lyckats övertyga honom den där kvällen med mitt »nej». Han skrev nämligen i sin notis att, jodå, det Askergren skriver är visserligen av intresse, stilistiskt om inte annat, men att artikeln »innehåller en hel del arkitektonisk elitism».

Om vi inte hade träffats den där (första och enda) gången på Kritiks releasefest; om jag inte stått och försökt förklara i gott och väl tre kvart varför jag inte tyckte att det jag skriver kan klassas som elitistiskt – då hade jag förmodligen inte tagit någon notis om den lakoniska avsnoppningen (»arkitektonisk elitism») i Altons notis. En gång är ingen gång. Och tack Peder Alton för gratisreklamen i DN.

Men två gånger (eller ännu fler gånger, om man räknar alla de gånger Alton den där kvällen upprepade sin fråga) är ett mönster, en trend, en företeelse, en fast föreställning. Då börjar det bli dags att gå i svaromål.

Eftersom jag så sent som i den nyligen publicerad texten om det numera så brännbara ämnet religion (den redan omnämnda artikeln med rubriken »Det finns ingen religiös arkitektur») gör en stor grej av hur viktigt det är att försvara det öppna samhällets fria tanke, fria press, fria vetenskap, fria konst och fria känsla från att inskränkas av religiös och nationalistisk extremism, då vore det väl skrutt om jag inte själv försökte leva som jag lär. För Peder Alton kanske ett »elitism» här och ett »elitism» där inte spelar så stor roll. Han kanske inte med »elitism» menar det som står i ordböckerna. Det kanske bara är ett ord han (slarvigt) använder när en tankegång ter sig främmande för honom av en eller annan anledning. (jfr hur barnen i det socialistiska kollektivet i Lukas Moodyssons film Tillsammans skriker »jävla fascist» till varandra när de bråkar om leksaker och andra småsaker. När barn »slarvar» med de politiska invektiven då skrattar vi, det låter ju så tokroligt. Men när vuxna »slarvar» med begreppen på samma vis blir det mindre roligt: vad är värst, att bli kallad fascist eller elitist »slarvigt» av någon som inte begriper vad det är han eller hon egentligen säger, eller att bli kallad fascist eller elitist på fullt allvar?)

För undertecknad är »elitism» i vilket fall som helst ett ord som betyder precis det som står i ordböckerna, ingenting annat. Och när det nu är så att allt jag egentligen ägnar mig åt när jag sätter mig och skriver något är att försöka öppna upp för den fria tanken och känslan, att ifrågasätta hierarkier och att misstänkliggöra kotterier, då kan ett omdöme som »arkitektonisk elitism» i en bisats bli något som man verkligen stör sig på.

Och om Peder Alton tycker saken är värd att trappa upp från ett intet förpliktande releasemingelsnack till kulturkritik i tryck (i Dagens Nyheter), då är det väl inte konstigt att jag också svarar i skriftform (här på denna blogg).

Har jag lyckats, Peder? har jag lyckats bättre med mitt svar den här gången, i skrift?