The Big Cover-Up: Deutsche Oper

(Forts.)

För någon vecka sedan ondgjorde jag mig på denna blogg över den »slabbiga cafeteria» som Stockholms stadsteaters stackars publik får hålla till godo med i mellanakten. Dags för ett exempel på motsatsen, en modern teaterbyggnad som erbjuder sina besökare en enkel, avskalad, »demokratistisk», visserligen mycket konventionell men ändå verkligt högklassig foajéupplevelse – Deutsche Oper Berlin.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Kulturhuset vid Sergels torg är inte rätt plats för Stockholms stadsteater. Bygg en ny Stadsteater någon annanstans istället. Satsa på ett nytt hus åt Stockholms stadsteater istället för ett nytt hus åt Stockholms stadsbibliotek. Och låt sedan Stockholms stadsbibliotek ta över hela kulturhuset vid Sergels torg när Stadsteatern äntligen flyttat till ett välfungerande teaterhus.

Blogginlägget ovan ingår i en serie tidiga inlägg på den här bloggen (på engelska), inlägg som sporrades av den just då pågående arkitekttävlingen om Gunnar Asplunds stadsbiblioteks framtid, inlägg under den sammanfattande rubriken »The Big Cover-Up»

The Big Cover-Up: slabbig cafeteria

(Forts.)

Några bilder från den slabbiga cafeteria som Stockholms stadsteaters stackars publik får hålla till godo med som teaterfoajé. Den minimalistiska och sparsmakade nya uppsättningen på stora scenen av Shakespeares Hamlet kontempleras under mellanakten i en charmlös bricklunchmiljö (snacka verfremdungseffekt!).

Ingen ids flytta undan lunchserveringens slabbiga salladsbar när det är dags för denna slabbiga lunchcafeteria att kvällstid börja fungera som ett slags teaterfoajé. Rullvagnar för bricklunchbrickor och travar av barnstolar längs väggarna - precis det slags miljö man vill uppsöka för att under mellanakten begrunda pågående föreställning.

Mer av Mikael Askergren om problemet med att placera Stockholms stadsteater i Kulturhuset vid Sergels torg, och om den slabbiga cafeteria som utgör teaterns sorgliga publikfoajé: här

Blogginlägget ovan ingår i en serie tidiga inlägg på den här bloggen (på engelska), inlägg som sporrades av den just då pågående arkitekttävlingen om Gunnar Asplunds stadsbiblioteks framtid, inlägg under den sammanfattande rubriken »The Big Cover-Up».

Aleksander Wolodarskis ritbiträden: del 4

(Forts.)

Claesson Koivisto Rune på Arkitekturmuseet 10 februari-28 mars. Jag har inte sett utställningen, men bara det faktum att Arkitekturmuseet alls ställer ut Claesson Koivisto Rune påminner mig om hur frustrerande det var att på 1980-talet att inte bara planarkitekter fick rita mer och fler hus än »riktiga» husarkitekter, inredare och möbeldesigners och arkitekter som var mer intresserade av möbler och inredning än av »riktig» arkitektur fick också rita och bygga mer än »riktiga» husarkitekter. Tyckte de »riktiga» husarkitekterna, alltså.

Husarkitekterna tyckte att de stod under attack både ovanifrån (från planarkitekter som Aleksander Wolodarski och Jan Inghe-Hagström i Stockholm) och underifrån (från möbeldesigners som Claesson Koivisto Rune), husarkitekterna klagade över att möbeldesigners och planarkitekters revir växte – på husarkitekternas bekostnad, som de själva såg det.

Är balansen återställd idag? Ja det verkar så. Om en Claesson Koivisto Rune-utställning på Arkitekturmuseet hade retat gallfeber på »riktiga» husarkitekter för tio eller tjugo år sedan (då husarkitekterna fortfarande var så påtagligt frustrerade), då är det ingen som stör sig på en sådan utställning idag. Den passerar rentav ganska obemärkt. Inte bara möbelarkitekterna och möbelformgivarna ter sig mindre hotfulla för husarkitekter numera. Också planarkitekterna ter sig mindre egenmäktiga och hotfulla än för bara något decennium sedan:

Wolodarskis plan för norra station är i all sin storvulenhet mer ett fattigdomsbevis, mer ett bevis på planarkitekturens död, mer en den egenmäktige planarkitektens svanesång än ett styrkebevis på planarkitektens status. Planarkitekters status är inte vad den en gång var.

Det är snarare Södra Hammarbyhamnen och citytunneln i Malmö med tillhörande nyexploatering och nybyggnation i hela Malmöregionen som visar vart arkitektrollen är på väg: mot ett kompetent husritande som varken har med planering eller möbeldesign att göra (längre). visserligen som en mer inexakt disciplin än före revolten mot högmodernismen på 1970-talet (bostäders planlösande är till exempel inte en exakt vetenskap och en exakt färdighet, skill, som tycks angå eller ens intressera husarkitekter längre) – men likväl formalt kompetent i många andra avseenden.

Nya Brunkebergstorg: jag är fortsatt skeptisk

(Forts.)

Mer om Stockholms stads nya planer för Brunkebergstorg (vilka man nyligen kunnat läsa om i både SvD och DN, och som jag själv redan bloggat om för någon vecka sedan), i form av ett utdrag ur en längre, ännu opublicerad text från 1998 om »Brunkedoglio» – en text i vilken jag bland annat ägnar mig åt ett närstudium av Brunkebergstorgs roll och funktion i Stockholm:

[...] Det är de planskilda korsningarna och trafiksepareringen mer än något annat som gör city av idag till vad det är – och inte är. Tag Brunkebergstorg som exempel; en gång »mitt i smeten», idag en ointressant utkant och ett ingenmansland mellan nedgrävda gator och upphöjda viadukter. Det är inte sjuttiotalsarkitekturens »fel», det är stadsdelens förändrade topografi som förändrat torgets roll i stadsbilden.

Idag »skall» man tycka att arkitekturen runt Brunkebergstorg är av låg och oinspirerad kvalitet. Torgets arkitektur anses allmänt vara ett »problem». Svenska arkitekter »skall» visserligen också samtidigt tycka att Riksbanken i torgets norra ända är ett av stans bästa moderna hus. Men riksbanken är allt för belamrat med stucco lustro och annat krimskrams för att stå sig som »mästerverk» över tiden. Den mer opretentiösa sjuttiotalsarkitektur som flankerar riksbankens affekterade svarta granitkub vinner i längden. Den nyligen genomförda men mindre lyckade ombyggnaden av kvarteret Wahrenbergs parkeringshus till bostäder förtar inte effekten, eftersom ombyggnaden inte förändrat sjuttiotalsarkitekturen i den formsäkra kontorslänga som kvarteret wahrenberg fortfarande vänder mot torget.

Den enhetliga och kolossala arkitekturen kring Brunkebergstorg och det smått avsides läget, i ett slags splendid isolation, för tankarna till Michelangelos Capitolium/Campidoglio (latin/italienska) i Rom.

Både Brunkebergstorg och Capitolium/Campidoglio är långsträckta triangelformade rum med en monumentalbyggnad i fonden längs den sida som utgör triangelns kortaste ben. I båda fallen är arkitekturen på alla tre sidor enhetlig och i samma stil. I fallet Rom: såväl det tornförsedda Palazzo Senatorio som de flankerande museernas fasader har ritats av Michelangelo. I fallet Stockholm: Brunkebergstorg är en väl sammanhållen sammanställning av senmodernistiska byggnader i den abstrakta klassicism som är en av 1900-talets renaste arkitekturstilar; en stil från det sista decennium i vår omedelbara historia då arkitekter och planerare fortfarande åtnjuter ett samhälleligt och kulturellt förtroende samt, inte minst viktigt, visar ett professionellt självförtroende.

Båda torgen har händelsevis också en annan sak gemensamt. I båda fallen finns det »bakom ryggen» ett annat, större torgrum (bakom Michelangelos Palazzo Senatorio ligger Forum Romanum, bakom Riksbankens hus ligger Sergels torg). I båda fallen befinner sig dessa större stadsrum (Forum Romanum, Sergels torg) topografiskt på en lägre nivå. Campidoglio och Brunkebergstorg är båda upplyfta, i »förnäm avskildhet», över stadsmassan i övrigt.

I fallet Campidoglio förklaras situationen av att anläggningen redan från början byggdes på krönet av en klippa. I fallet Brunkedoglio är det topografiska åtskiljandet dock inte alls »naturligt»: torget är före cityomdaningen en integrerad del av gatunätet (»integrerad» inte bara i vedertagen mening utan även i den mer exakta betydelse som bill hillier ger begreppet i sin Space Syntax [...]. I samband med omdaningen skiljs torget från stadslivet för gott därför att resten av staden sänks, grävs ned till en nivå långt under gatunivån i stormaktstidens klarakvarter.

De som kritiserar Brunkebergstorg av idag och som saknar det Brunkebergstorg som en gång var tycks inte inse att det inte är sjuttiotalsarkitekturens utseende som förorsakat platsens »dödhet». Det faktum att Brunkebergstorg av idag inte pulserar av trafik och torghandel har ingalunda med husens utseende att göra. »Dödheten» är istället en direkt konsekvens av att torget, till skillnad från före regleringen, inte längre utgör en integrerad del av ett gatunät. Det är inte när man bygger kvarteret Wahrenbergs parkeringshus som Brunkebergstorg »dör». Platsbildningen framför Riksbanken »dör» när man sänker Hamngatan utan att samtidigt sänka ned Brunkebergstorg. Även om alla gamla hus kring torget sparats hade torget idag varit lika »dött», helt enkelt därför att den integrerande fysiska och rumsliga kontakten med stadslivets rörelser och rörlighet skurits av.

Det stora argumentet för cityomdaningen var framkomlighet och kommunikation. Stormaktstidens gränder var för trånga och kvarteren överstora, Hamngatsbacken var för brant, Brunkebergsåsen för mycket av ett trafikhinder. paradoxalt nog är det ökad segregering, motsatsen till framkomlighet man åstadkommit: de stora trafiklederna skär av mer än de förenar. Brunkebergstorg och trakten kring Malmskillnadsgatan kommunicerar inte alls med resten av staden utan är ödsligt avskurna, aborterade, bortopererade. [...] Man hade kunnat välja att sänka ned också Brunkebergstorg och Malmskillnadsgatan till samma nivå som Hamngatan och Sergels torg. [Alla stockholmare] som är gamla nog att minnas den stora s.k. Riksgropen vet att rullstensåsen under Brunkebergstorg är helt och hållet bortschaktad och har ersatts av underjordiska garage, kulvertar och källare. Man hade lika gärna kunnat välja att sänka alla gator och torg i city till en och samma nivå och därmed sluppit planskilda korsningar och motorledsdiken, och sluppit Brunkebergstorg som rumslig propp mellan city och Norrström. [...]

Så långt utdraget ur min hittills opublicerade text från 1998.

När jag började blogga om planerna för det »nya» Brunkebergstorg för någon vecka sedan var min ingång en annan än den i textutdraget ovan. Om jag skulle försöka syntetisera dessa två sätt att betrakta »problemet» Brunkebergstorg bleve kanske syntesen och slutresultatet något i den här stilen:

Vår tids Brunkedoglio är alltså inte en »autentisk» plats i ett i övrigt »söndersanerat» Södra Klara; vår tids Brunkedoglio är bara en teatral scenografi, ett slags potemkinkuliss – eftersom Brunkebergstorg egentligen grävdes bort helt och hållet i slutet av sextiotalet och försvann i Riksgropen som sagt. Om man accepterat verkligheten efter cityomdaningen och låtit Malmskillnadsgatan korsa Hamngatan i samma plan (istället för att höja Malmskillnadsgatan igen efter bortgrävandet och leda Malmskillnadsgatan på en viadukt över Hamngatan), då hade Brunkebergstorg varit integrerat på ett helt annat vis i Norrmalms gatunät än det är idag. Då hade Statens fastighetsverk (först, och sedan Stockholm stad) förmodligen aldrig känt något behov av att lansera idén om ett »nytt» Brunkebergstorg.

Jag hävdade för någon vecka sedan att om man förlänger Klarabergsgatan västerut på Kungsholmen, då kommer det med ens finnas förutsättningar för ett mer »levande» folkliv på Brunkebergstorg. Det är nog en sanning med modifikation: den stora nivåskillnaden mellan Brunkebergstorg och sergels torg finns ju kvar, och Malmskillnadsgatans viadukt över Hamngatan finns ju kvar också efter en förlängning av Klarabergsgatan. Brunkebergstorg måste nog undantas från de platser i stan som nämnvärt skulle påverkas av ett förverkligande av »Den felande länken».

Så det kanske inte är för Brunkebergstorgs skull vi skall förlänga Klarabergsgatan till Norr Mälarstrand. Vi måste visserligen bygga »Den felande länken» och förlänga Klarabergsgatan om vi vill att Stockholms city i allmänhet (och nya västra city i synnerhet) skall fungera någorlunda väl i framtiden. Men kanske vi också samtidigt måste acceptera att Brunkebergstorg är »förlorat», att varken trottoarkaféer eller ens »Den felande länken» hjälper i fallet Brunkebergstorg.

Statens fastighetsverks och stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendals förhoppningar om ett mer »levande» Brunkebergstorg kommer alltså ofelbart att komma på skam. Brunkebergstorg kommer aldrig (inte så länge den nuvarande nivåskillnaden mellan Brunkebergstorg och city i övrigt består, vill säga) att utgöra ett spontant mål för stadens flanörer. Det kommer att förbli en från stadslivet i övrigt isolerad plats, ett Brunkedoglio som (likt Roms Campidoglio) höjer sig över omgivningen i ett slags splendid isolation och som har ett värde (i den mån det har ett värde) som sjuttiotalsmodernistisk stilstudie, som skulptur, som bild, snarare än som ett stockholmarnas vardagsrum.

För att än en gång travestera en känd valaffischslogan: gärna trottoarkaféer på Brunkebergstorg, men först en rejäl satsning på att sänka Malmskillnadsgatan och Brunkebergstorg till Hamngatans och Sergels torgs nivå!

Nya Brunkebergstorg: jag är skeptisk

Apropå Stockholms stads nya planer att omvandla Brunkebergstorg till ett »kulturtorg» med utomhusscen för parkteatern och trottoarkaféer: är det bara jag som är skeptisk?

Jag är skeptisk eftersom jag till att börja med inte tror på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar i allmänhet, och har svårt att tro på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar på Brunkebergstorg i synnerhet!

Jag tror inte på Brunkebergstorg som »kulturtorg». Jag tror inte på Ahrbom & partners nya fina arkitektillustrationer med alla dessa trottoarkaféer och lyckliga människor på Brunkebergstorg. Eller rättare sagt: det kanske går att få mig att tro på det här – men i så fall har jag ett mycket stort förbehåll. Låt mig förklara:

I februari 2009 hade Arkitekturmuseet i samarbete med Arkitekturmuseets vänner vänligheten att inbjuda mig att komma till Moderna museets och Arkitekturmuseets stora hörsal och berätta om mitt gaturegleringsförslag för trakten kring stadshuset på Kungsholmen i Stockholm, det förslag som i december 2008 publicerats i tidskriften Arkitektur under rubriken »Den felande länken».

Vid samma tillfälle berättade White arkitekter om nya kontors- och hotellbygget med adress Klarabergsviadukten som döpts till Stockholm Waterfront. Dessutom redogjorde statens fastighetsverk om en framtida om- och tillbyggnad av kanslikvarteren i Södra Klara, också det ett projekt bara något stenkast från stadshuset. Ingela Lindh från stadsbyggnadskontoret skulle också ha varit med, men hon dök aldrig upp. Men avgående stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund var där.

Efter projektpresentationerna var det dags för paneldebatt. Som jag minns det blev det inte en särskilt intressant frågestund. Ingen av oss i panelen sa något värt att återge här: inte heller jag själv bidrog med något minnesvärt.

Det var först efteråt, när allt var över och alla redan var på väg hem till sitt som jag kom på vad jag skulle passat på att säga under frågestunden. men då var det försent: esprit de l’escalier, som fransosen säger.

Men nu idag när Stockholms stad offentliggjort sina kulturtorgs- och trottoarkaféplaner för Brunkebergstorg (till exempel i SvD eller DN eller på Kristina Alvendals blogg) får jag ett osökt tillfälle att försöka förmedla det där jag önskar jag hade fått sagt redan för ett år sedan, i Moderna museets stora hörsal:

Både White arkitekter och Fastighetsverket visade nämligen också (då, i februari 2009) bilder av hur massor av glada människor, glada flanörer, glada cyklister, glada mammor med barnvagnar, glada unga svärmande par osv. vimlade och nojsade och satt och fikade framför det nya Stockholm Waterfront på Klarabergsviadukten respektive på Drottninggatan och på Brunkebergstorg. (Ett mer »levande» Brunkebergstorg har alltså varit i säck innan det kom i påse: det är av allt att döma Statens fastighetsverks förhoppningar 2009 att göra »sina» regeringskvarter kring Drottninggatan och Brunkebergstorg trevligare att vistas i som 2010 smittat av sig på Stockholms stad och stadsbyggnadskontoret.)

Det är mycket vanligt att arkitekter illustrerar sina projekt med sånadäringa bilder, fulla av vimlande och lyckliga människor. Det är så vanligt att man nästan inte reflekterar över det. Men nu råkade det vara så att jag tidigare samma kväll visat egna bilder av verklighetens Klarabergsviadukt som – på Klarabergsviaduktens typiska vis – förstås istället var ständigt folktom och öde. Det var ju just det min presentation i februari 2009 gick ut på: så länge Klarabergsgatan inte dras fram till Norr Mälarstrand kommer trakten kring Sergels torg (och kring Klarabergsviadukten och Brunkebergstorg) i praktiken vara dömd att ständigt befinna sig i Norrmalms utkant, det minst sagt »centrala» läget till trots. Sergels torg och Södra Klara och västra city måste knytas samman med Kungsholmen och västra innerstaden lika effektivt som med östra innerstaden (Hamngatan-Birger Jarlsgatan-Strandvägen) och Norra innerstaden (Sveavägen-Odengatan) för att trakten kring Sergels torg (och Brunkebergstorg) skall ha några som helst förutsättningar att bli en »levande» stadsdel. Det räcker inte med trottoarkaféer. Det räcker inte med 100 nya bostäder vid Brunkebergstorg. Sergels torg och Klarabergsviadukten och Brunkebergstorg kommer ha förutsättningar att »leva upp» först då man på ett otvunget vis kan ta sig (bila eller ta bussen eller cykla eller flanera) från Nybroplan till Fridhemsplan också över Sergels torg (och inte bara via Tegelbacken eller Hötorget eller den långa omvägen via S:t Eriksplan).

Först då finns det förutsättningar för trottoarkaféer på Brunkebergstorg!

Vi är så vana vid arkitekters bilder att vi inte ens bryr oss om att invända mot deras förljugenhet. Det hör liksom till, att arkitekter försöker få sina projekt att se mer attraktiva ut genom att fylla sina bilder med glada, fria människor (som man innerst inne vet aldrig kommer att söka upp och vistas på platsen i fråga). Men i Stockholm Waterfronts och Brunkebergstorgs fall skulle arkitekternas överdrivet optimistiska illustrationer med vimlande folkmassor faktiskt kunna utgöra en relativt sann bild av västra citys och Brunkebergstorgs framtid! – förutsatt att man (detta är mitt ovan nämnda förbehåll) förlänger affärs- och flanörstråket Hamngatan-Klarabergsgatan från Bolinders plan ned till Riddarfjärden.

Det var det jag önskade att jag hade fått sagt då den där kvällen i museets hörsal för något år sedan. Eller för att travestera en gammal valaffischslogan: Gärna trottoarkaféer på Brunkebergstorg, men först en rejäl satsning på »Den felande länken»!!

Illustrationer: Ahrbom & Partner på Stockholms stads hemsida.

Ovanstående text har återpublicerats i sin helhet som krönika på yimby.se.
Se vad Yimbys läsare tyckte om texten här.

Antanas Mockus Enrique Piñalosa Bogotá

Borgmästaren i Bogotá, Antanas Mockus, moonar inför en fullsatt universitetsaula, kastar vatten på presidentkandidater och anställer horder av vitsminkade mimare (!) för att lära det kaotiska Bogotás arroganta innevånare att uppföra sig som folk i trafiken och på offentliga platser – och lyckas av allt att döma med att sänka trafikdödligheten, mordfrekvensen, osv, osv!

Dokumentären av danske filmaren Andreas Møl Dalsgaard om Bogotás två extraordinära borgmästare under 90-talet, Antanas Mockus och Enrique Peñalosa, går i repris i Kunskapskanalen onsdagen den 3 februari 23.00 samt fredagen den 5 februari 21.00. Se den!

Eller se Dalsgaards dokumentär på SVT Play (60min): Bogotá
Mer om Dalsgaards film (Danska filminstitutet): här

En obetalbar grej i filmen: Mockus sitter i en tevestudio med en gigantisk tygmorot i famnen (!!) och pratar helt allvarligt (!) om Bogotás finanser. Och det funkar! (Jag försöker tänka mig vår finansminister Anders Borg i teves morgonsoffa kramandes en jättemorot när han pratar statsbudget.) Mockus har universitetsbakgrund och visar med sin stora kramgoa tygmorot att pedagogik och didaktik inte bara är en färdighet, det är tamejfan en konst.