Apropå Stockholms stads nya planer att omvandla Brunkebergstorg till ett »kulturtorg» med utomhusscen för parkteatern och trottoarkaféer: är det bara jag som är skeptisk?
Jag är skeptisk eftersom jag till att börja med inte tror på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar i allmänhet, och har svårt att tro på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar på Brunkebergstorg i synnerhet!
Jag tror inte på Brunkebergstorg som »kulturtorg». Jag tror inte på Ahrbom & partners nya fina arkitektillustrationer med alla dessa trottoarkaféer och lyckliga människor på Brunkebergstorg. Eller rättare sagt: det kanske går att få mig att tro på det här – men i så fall har jag ett mycket stort förbehåll. Låt mig förklara:
I februari 2009 hade Arkitekturmuseet i samarbete med Arkitekturmuseets vänner vänligheten att inbjuda mig att komma till Moderna museets och Arkitekturmuseets stora hörsal och berätta om mitt gaturegleringsförslag för trakten kring stadshuset på Kungsholmen i Stockholm, det förslag som i december 2008 publicerats i tidskriften Arkitektur under rubriken »Den felande länken».
Vid samma tillfälle berättade White arkitekter om nya kontors- och hotellbygget med adress Klarabergsviadukten som döpts till Stockholm Waterfront. Dessutom redogjorde statens fastighetsverk om en framtida om- och tillbyggnad av kanslikvarteren i Södra Klara, också det ett projekt bara något stenkast från stadshuset. Ingela Lindh från stadsbyggnadskontoret skulle också ha varit med, men hon dök aldrig upp. Men avgående stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund var där.
Efter projektpresentationerna var det dags för paneldebatt. Som jag minns det blev det inte en särskilt intressant frågestund. Ingen av oss i panelen sa något värt att återge här: inte heller jag själv bidrog med något minnesvärt.
Det var först efteråt, när allt var över och alla redan var på väg hem till sitt som jag kom på vad jag skulle passat på att säga under frågestunden. men då var det försent: esprit de l’escalier, som fransosen säger.
Men nu idag när Stockholms stad offentliggjort sina kulturtorgs- och trottoarkaféplaner för Brunkebergstorg (till exempel i SvD eller DN eller på Kristina Alvendals blogg) får jag ett osökt tillfälle att försöka förmedla det där jag önskar jag hade fått sagt redan för ett år sedan, i Moderna museets stora hörsal:
Både White arkitekter och Fastighetsverket visade nämligen också (då, i februari 2009) bilder av hur massor av glada människor, glada flanörer, glada cyklister, glada mammor med barnvagnar, glada unga svärmande par osv. vimlade och nojsade och satt och fikade framför det nya Stockholm Waterfront på Klarabergsviadukten respektive på Drottninggatan och på Brunkebergstorg. (Ett mer »levande» Brunkebergstorg har alltså varit i säck innan det kom i påse: det är av allt att döma Statens fastighetsverks förhoppningar 2009 att göra »sina» regeringskvarter kring Drottninggatan och Brunkebergstorg trevligare att vistas i som 2010 smittat av sig på Stockholms stad och stadsbyggnadskontoret.)
Det är mycket vanligt att arkitekter illustrerar sina projekt med sånadäringa bilder, fulla av vimlande och lyckliga människor. Det är så vanligt att man nästan inte reflekterar över det. Men nu råkade det vara så att jag tidigare samma kväll visat egna bilder av verklighetens Klarabergsviadukt som – på Klarabergsviaduktens typiska vis – förstås istället var ständigt folktom och öde. Det var ju just det min presentation i februari 2009 gick ut på: så länge Klarabergsgatan inte dras fram till Norr Mälarstrand kommer trakten kring Sergels torg (och kring Klarabergsviadukten och Brunkebergstorg) i praktiken vara dömd att ständigt befinna sig i Norrmalms utkant, det minst sagt »centrala» läget till trots. Sergels torg och Södra Klara och västra city måste knytas samman med Kungsholmen och västra innerstaden lika effektivt som med östra innerstaden (Hamngatan-Birger Jarlsgatan-Strandvägen) och Norra innerstaden (Sveavägen-Odengatan) för att trakten kring Sergels torg (och Brunkebergstorg) skall ha några som helst förutsättningar att bli en »levande» stadsdel. Det räcker inte med trottoarkaféer. Det räcker inte med 100 nya bostäder vid Brunkebergstorg. Sergels torg och Klarabergsviadukten och Brunkebergstorg kommer ha förutsättningar att »leva upp» först då man på ett otvunget vis kan ta sig (bila eller ta bussen eller cykla eller flanera) från Nybroplan till Fridhemsplan också över Sergels torg (och inte bara via Tegelbacken eller Hötorget eller den långa omvägen via S:t Eriksplan).
Först då finns det förutsättningar för trottoarkaféer på Brunkebergstorg!
Vi är så vana vid arkitekters bilder att vi inte ens bryr oss om att invända mot deras förljugenhet. Det hör liksom till, att arkitekter försöker få sina projekt att se mer attraktiva ut genom att fylla sina bilder med glada, fria människor (som man innerst inne vet aldrig kommer att söka upp och vistas på platsen i fråga). Men i Stockholm Waterfronts och Brunkebergstorgs fall skulle arkitekternas överdrivet optimistiska illustrationer med vimlande folkmassor faktiskt kunna utgöra en relativt sann bild av västra citys och Brunkebergstorgs framtid! – förutsatt att man (detta är mitt ovan nämnda förbehåll) förlänger affärs- och flanörstråket Hamngatan-Klarabergsgatan från Bolinders plan ned till Riddarfjärden.
Det var det jag önskade att jag hade fått sagt då den där kvällen i museets hörsal för något år sedan. Eller för att travestera en gammal valaffischslogan: Gärna trottoarkaféer på Brunkebergstorg, men först en rejäl satsning på »Den felande länken»!!
Illustrationer: Ahrbom & Partner på Stockholms stads hemsida.
Ovanstående text har återpublicerats i sin helhet som krönika på yimby.se.
Se vad Yimbys läsare tyckte om texten här.