(Forts.)
Claesson Koivisto Rune på Arkitekturmuseet 10 februari-28 mars. Jag har inte sett utställningen, men bara det faktum att Arkitekturmuseet alls ställer ut Claesson Koivisto Rune påminner mig om hur frustrerande det var att på 1980-talet att inte bara planarkitekter fick rita mer och fler hus än »riktiga» husarkitekter, inredare och möbeldesigners och arkitekter som var mer intresserade av möbler och inredning än av »riktig» arkitektur fick också rita och bygga mer än »riktiga» husarkitekter. Tyckte de »riktiga» husarkitekterna, alltså.
Husarkitekterna tyckte att de stod under attack både ovanifrån (från planarkitekter som Aleksander Wolodarski och Jan Inghe-Hagström i Stockholm) och underifrån (från möbeldesigners som Claesson Koivisto Rune), husarkitekterna klagade över att möbeldesigners och planarkitekters revir växte – på husarkitekternas bekostnad, som de själva såg det.
Är balansen återställd idag? Ja det verkar så. Om en Claesson Koivisto Rune-utställning på Arkitekturmuseet hade retat gallfeber på »riktiga» husarkitekter för tio eller tjugo år sedan (då husarkitekterna fortfarande var så påtagligt frustrerade), då är det ingen som stör sig på en sådan utställning idag. Den passerar rentav ganska obemärkt. Inte bara möbelarkitekterna och möbelformgivarna ter sig mindre hotfulla för husarkitekter numera. Också planarkitekterna ter sig mindre egenmäktiga och hotfulla än för bara något decennium sedan:
Wolodarskis plan för norra station är i all sin storvulenhet mer ett fattigdomsbevis, mer ett bevis på planarkitekturens död, mer en den egenmäktige planarkitektens svanesång än ett styrkebevis på planarkitektens status. Planarkitekters status är inte vad den en gång var.
Det är snarare Södra Hammarbyhamnen och citytunneln i Malmö med tillhörande nyexploatering och nybyggnation i hela Malmöregionen som visar vart arkitektrollen är på väg: mot ett kompetent husritande som varken har med planering eller möbeldesign att göra (längre). visserligen som en mer inexakt disciplin än före revolten mot högmodernismen på 1970-talet (bostäders planlösande är till exempel inte en exakt vetenskap och en exakt färdighet, skill, som tycks angå eller ens intressera husarkitekter längre) – men likväl formalt kompetent i många andra avseenden.