Hagastaden. Hur kunde det bli såhär?

FYI: här en etta på 37 kvadrat i Hagastaden, Stockholm som det för en vuxen människa inte går att bo i, men som trots det i skrivande stund erbjuds de köande hos Stockholms bostadsförmedling att anmäla intresse för (9.747 spänn i månaden *gulp*).

Två extremt smala huskroppar med totalt fyra trapphus – men varför??? (Jfr liten principskiss av hela »kvarteret» längre ned på samma A4 ritningsblad.) Man hade kunnat klara sig med kanske två trapphus i en enda, sammanslagen, vidare huskropp – med lägenheter som går mer på djupet och därmed får rimligare rumsmått och rumsproportioner. Med ett glesare rutnät av tvärgator längs Norra stationsgatan hade varje tvärgata dessutom kunnat göras dubbelt så bred och kvarteren mellan dessa bredare tvärgator dubbelt så stora och gårdsytorna i varje kvarter mer generöst tilltagna.

Eller åtminstone placera badrummet längs samma vägg som köksuppställningen (kubiskt badrum och liten kubisk kokvrå vägg-i-vägg på djupet?) och därmed få en mer sammanhållen golvyta att möblera mer fritt. Jag fattar ingenting. Hur kunde det bli såhär? Vad håller arkitektkåren på med?

Husarkitekt: Brunnberg & Forshed (kv. Algoritmen 1, Stockholm, 2016).
Planarkitekt: Aleksander Wolodarski.
Åh, ständigt denne Wolodarski... Jämför:
Problemet med bostadsområdet S:t Erik
Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF

Jämför även:
Om den svenska planlösningskonsten och dess förfall

Guldfisken 31. Överklagande av bygglov + bilaga PM Hjalmarsson 2010

På förekommen anledning, apropå ofoget med »kontinuerliga taklyft mot gård» i allmänhet, och mitt överklagade av bygglovet för fastigheten Guldfisken 31, f.d. Riksförsäkringsverkets hus vid Nybrogatan i Stockholm i synnerhet.
Ärendets diarienummer: 28031-2023

Jag har alldeles nyss från Länsstyrelsen i Stockholms län fått en bekräftelse på att Länsstyrelsen idag (den 16 juni 2023) har tagit emot mitt överklagande. Jag publicerar överklagandet här på min egen blogg, för kännedom, för att jag finner resonemanget i överklagandet allmängiltigt och av vikt för allt slags byggande i hela Stockholms stad.

Först själva överklagandet i sin helhet. Efter det återges här nedanför i sin helhet en viktig bilaga i överklagandet: en pro memoria (PM) Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF som Hjalmar Hjalmarsson vid Länsstyrelsen i Stockholms län författade år 2010.

¶

Stockholm 2023-06-02

Till Länsstyrelsen i Stockholms län

Ärende: Överklagan bygglov för kv Guldfisken 31, Stockholm. Dnr 2021-07650

Klagande: Mikael Askergren, [...], Stockholm

Överklaganderätt: Undertecknad har igår torsdag (2023-06-01) mottagit beslut om bygglovet i fråga i ett mejl från [...] vid Stockholms stads stadsbyggnadskontors bygglovsavdelning. Enligt samma mejl har undertecknad rätt att inom tre veckor överklaga beslutet i fråga.

Överklagan: Jag anser fortfarande (jämför mitt yttrande daterat 2022-05-24) att påbyggnadens »kontinuerliga taklyft mot gård» strider mot detaljplanens bokstav i ett mycket grundläggande avseende och att bygglovet därför ej rimligen kan anses vara »planenligt». Utöver insändandet av mitt nya, förhoppningsvis tillräckligt utförliga yttrande (se nedan), vill jag än en gång göra Länsstyrelsen uppmärksam på två (2) dokument i ämnet »kontinuerligt taklyft mot gård» som jag fortfarande bedömer vara av intresse för ärendet. Båda två biläggs allra sist i detta dokument, efter mitt eget yttrande.

Men först, här följer mitt nya yttrande, i punktform:

• Bygglovets bifall och godkännande motiveras av Stockholms stad med att den föreslagna påbyggnaden är »planenlig», dvs. är tillåten enligt gällande detaljplan – och därför, underförstått, dessutom är utformad i enlighet med den gällande planens »anda». Bygglovets påbyggnad (två nya vindsvåningar) är i själva verket inte tillåten i gällande detaljplan, och är därför inte »planenlig». Stockholms stad har helt enkelt fel när Stockholms stad hävdar att den redan gällande detaljplanen tillåter en dylik påbyggnad. Den föreslagna påbyggnaden med två nya vindsvåningar och med en två våningar högre gårdsfasad är olaglig.

• För att göra det alls möjligt för Stockholms stad att komma fram till slutsatsen att bygglovets påbyggnad minsann är »planenlig» måste Stockholms stad internt ha antagit en helt ny, ohistorisk doktrin för hur en »byggrätt» över taklisthöjd (vindsvåning) fortsättningsvis skall beräknas, inte bara i helt nya detaljplaner utan även i äldre, befintlig bebyggelse. Stockholms stad måste ha bestämt sig för – märk! utan demokratisk insyn! varning! potentiell källa för kameraderi och nepotism och korruption! – att med berått mod helt sonika förkasta den doktrin som gällt i århundraden, och som fortfarande gällde när detaljplanen i fråga antogs, med en »symmetrisk» byggrätt för alla vindsvåningar över taklisthöjd (sadeltak, ingen förhöjd gårdsfasad) till förmån för den ohistoriska, och för den gällande detaljplanen helt främmande ny doktrinen med »asymmetrisk» byggrätt över taklisthöjd (pulpettak, »kontinuerligt taklyft mot gård» och vertikalt förhöjd gårdsfasad).

• Detta doktrinskifte är ingen »ringa» förändring, och kan på intet vis anses vara »planenlig». En detaljplan är till för säkerställa en rättvis och anständig standard för alla de av planen berörda fastigheternas tillgång till »ljus och luft» (direkt solljus, direkt himmelsvy), med mera. De minimiavstånd till omgivande byggnader, samt det maximala antalet inredda våningar som en detaljplan tillåter, alla sådana måttangivelser utgör ett komplext geometriskt pussel som i fallet Guldfisken 31 absolut även i framtiden förutsätter en förnuftig, sund och historiskt förankrad »symmetrisk» byggrätt för alla vindar (sadeltak, ingen förhöjd gårdsfasad). En gårdsfasad kan inte inom ramen för en så exakt formulerad geometri plötsligt byggas på med två hela våningar (6 meter) utan att omgivande fastigheter i kvarteret påverkas mycket påtagligt, och dessutom påverkas mycket negativt.

• Att bygga på gårdshusets vertikala fasad med två nya våningar (6 meter) är ingen »ringa» förändring. En två våningar högre fasadmur mittemot, tvärs över gården kommer att för alla dem (alla oss!) som idag bebor omkringliggande bostadshus innebära klart försämrade boendekvaliteter, motsvarande att man »halkar två våningar längre ned» i sitt eget hus – något som förstås påverkar de som bor längst ned i huset allra mest: i bostadslägenheterna på våning en trappa över gården innebär påbyggnaden att man att i framtiden endast åtnjuter boendekvaliteter motsvarande ett boende på våning minus en trappa under gården, i.e. ett boende under mark. Bostadslägenheter i källare tillhör i stockholmsk tradition inte gott byggnadsskick. Det var för att undvika en dylik »källar-effekt» för de kringboende som författarna till detaljplanen för Guldfisken 31 uttryckligen stipulerade att gårdens fasad ej får vara högre än gatufasaden, och att byggrätten för husets vindsvåning skall begränsas av en 45 grader inåtlutande linje även från gårdsfasadens taklistkant.

• Men att Stockholms stad så lättvindigt och oövertänkt förkastat en historiskt förankrad doktrin med »symmetriska» byggrätter till förmån för en helt ny och främmande doktrin med »asymmetriska» byggrätter är inte bara osunt, det är som sagt dessutom olagligt:

• Stockholms stad hävdar att stadens egen omdefinition och omtolkning av vad en »byggrätt» skall bestå i, att denna stadens nya doktrin för byggrätter har stöd i ny planlagstiftning (och i Boverkets minst sagt dubiösa tolkning av denna nya lagstiftning), men det har inte varit lagstiftarens avsikt att den nya lagen retroaktivt skall drastiskt förändra »byggrätterna» för redan gällande detaljplaner – jämför Bilaga 1 av 2: PM av Länsstyrelsens egen utredare Johan Hjalmarsson (2010-05-06).

• Den nya planlagstiftningen – samt inte Boverkets minst sagt dubiösa tolkning av denna nya lagstiftning – gäller således inte retroaktivt. Stockholms stads tjänstemän har därför ingen rätt att förklara bygglovet i fråga »planenligt» utan att först ha fått igenom en ändring av gällande detaljplan för fastigheten Guldfisken 31.

• En dylik påbyggnad kräver en helt ny detaljplan för fastigheten, kräver en »planprocess» – vilket är dyrt och tidsödande, men det vore det enda rätta förfarandet i ett fall som detta.

• Eftersom Stockholms stads folkvalda inte har presenterats med en ny detaljplan för kvarteret, och därför inte har haft tillfälle att i god demokratisk ordning debattera och yttra sig kring Stockholms stads nya doktrin med »asymmetriska» byggrätter, måste Länsstyrelsen i Stockholms län förkasta och ogiltigförklara bygglovet i fråga.

• Avslutningsvis, en kanske oförutsedd men ack så konkret negativ konsekvens av denna nya doktrin med »asymmetrisk» byggrätt för vindsvåningar: denna doktrin etablerar en helt ny ojämlikhet – en ny asymmetri! – mellan, å ena sidan, stockholmare med ett boende som vetter mot gata och, å andra sidan, stockholmare med ett boende som vetter mot gård. Så länge Länsstyrelsen inte sätter stopp för Stockholms stads nya, orättvisa och ohälsosamma doktrin för byggrätter måste alla stockholmare med adress »över gården» räkna med (!) att deras sol och himmel kan komma att byggas för i framtiden – helt »planenligt».

Datum som ovan, Mikael Askergren, Stockholm

Bilaga 1 av 2: Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF
En PM (404-2010-6546) daterad 2010-05-06 författad av Johan Hjalmarsson vid Länsstyrelsen i Stockholms län (10 sidor totalt). Hjalmarsson drar i sin utförliga utredning slutsatsen att alla »kontinuerliga taklyft mot gård» av det slag som bygglovet i fråga gäller strider mot lagens anda och mot lagstiftarens intentioner. Det vill säga att Boverkets besynnerliga tolkning av lagtexten (den tolkning som alla de som vill utföra dylika »taklyft» lutar sig mot) enligt Hjalmarsson är ohistorisk, oförnuftig och orimlig – citat (min understrykning):

Mot bakgrund av vad som ovan anförts torde några bärande skäl för Länsstyrelsen att ansluta sig till Boverkets nuvarande synsätt inte föreligga.

Bilagan (10 sidor) återfinns här nedanför i denna bloggpost.

Bilaga 2 av 2: Byggnadshöjdsbegreppet i Plan-och byggförordningen
En PM daterad 2012-03-25 författad av avdelningschefen vid Stockholms stads bygglovsavdelning Ann-Kristin Kaplan (1 sida totalt). Av Kaplans PM framgår att – citat (min understrykning):

Bygglovsavdelningen har i internt informationsmaterial den 11 januari 2012 ställt sig bakom Länsstyrelsens resonemang kring byggnadshöjdsbegreppet.

Det vill säga, har ställt sig bakom Johan Hjalmarssons resonemang i Länsstyrelsens egen utredning daterad 2010-05-06.

¶

Bilaga PM Hjalmarsson 2010. Totalt 10 inskannade sidor format A4:

Ser inte staden för alla hus

Ett inlägg i den senaste tidens debatt i dagspressen om »fula» nya hus som arkitekter gillar (modernism) kontra »fina» nya hus (i gammaldags stil) som vanligt folk gillar: om de stadsmiljöer som samtida arkitekter skapar verkligen är undermåliga, beror detta på att arkitekter insisterar på att rita »fula» hus, eller är det istället nivån på de nya husens »arkitektoniska kvalitet» som är problemet? Ingetdera, hävdar jag:

¶

Det är lätt hänt att man i en stad stirrar sig blind på hus: om man inte trivs i en viss stadsmiljö är det husens fel, de är »fula». I en jämförelse mellan nya och äldre stadsdlar drar man inte sällan den förhastade slutsatsen att trivseln uppstått i de äldre stadsdelarna för att husen där ser ut på ett visst sätt.

Folk – ej enbart lekmän utan även arkitekter och andra proffs! – ser inte skogen för alla träd. Ser inte staden för alla hus! Man vill inte inse vad det egentligen är som gör en stadsdel levande, dynamisk och omtyckt.

Tes: stadsdelar med många-och-små fastigheter upplevs generellt som trivsammare och mer levande än stadsdelar med få-och-stora fastigheter – oavsett byggnadsstil.

Låt oss jämföra två stockholmska stadsdelar i gammaldags stil (Östermalm och Skarpnäck – traditionella hustyper, sadeltak) med två modernistiska områden (Gärdet och Skärholmen – maskinestetik, platta tak).¹

Märk! att de flesta av oss – såväl lekmän som arkitektproffs – i en sådan jämförelse skulle ranka Gärdet högre än Skarpnäck. Om gammaldags stil vore den absolut avgörande faktorn för att skapa trivsam stadsmiljö skulle vi väl tvärtom ranka det traditionalistiska Skarpnäck högre än det modernistiska Gärdet, inte sant.

Vidare skulle Skärholmen av de flesta av oss tilldelas minst lika låga betyg som Skarpnäck, medan Östermalm skulle tilldelas lika höga betyg som Gärdet, om inte högre.

Och man skall inte stirra sig blind på att de båda lägst rankade exemplen, Skarpnäck och Skärholmen, råkar ligga ett bra stycke utanför själva sta’n. Om avståndet från den egna bostaden till stadens centrum vore den absolut avgörande faktorn när folk väljer sitt boende, hur förklarar man i så fall den stora efterfrågan på radhus och villor som ligger ännu längre bort från centrum än vad både Skarpnäck och Skärholmen gör?

Både det traditionalistiska Skarpnäck och det modernistiska Skärholmen (låg rankning) kännetecknas händelsevis av en gles fastighetsindelning med få-och-stora hustomter, medan både det traditionalistiska Östermalm och det modernistiska Gärdet (hög rankning) istället kännetecknas av motsatsen, en myllrande fastighetsindelning med många-och-små hustomter (precis som de där perifera men mycket populära radhus- och villaområdena gör, för övrigt): hur vi spontant och intuitivt rankar dessa fyra bebyggelsestrukturer inbördes handlar alltså inte alls om vad den eller den förståsigpåaren tycker är »snyggt» eller »fult», inte ens egentligen om »arkitektonisk kvalitet», utan avgörs i slutänden av det sätt på vilket tomtgränser dragits och fastighetsmarken delats upp, av i hur hög grad den byggbara marken har delats in (eller inte delats in) i inbördes oberoende hustomter, av i hur hög grad markägandet är spritt på flera händer.

Jag har på annan plats lekt med tanken på lagstiftning om fastigheters och hustomters storlek – i analogi med det befintliga regelverket kring brandskydd, hissar, tillgänglighet för rörelsehindrade, etc. Jag är övertygad om (och anser mig på annan plats redan ha kunnat visa) att ett lagstadgat krav på kvarter med finmaskig underindelning i mindre, inbördes självständiga och oberoende hustomter skulle ha fler och större positiva konsekvenser för städers utveckling och stadsbors välfärd än, säg, ett krav på arkitekter att rita hus i gammal stil.²

Illustration

Första gången som jag använde mig av ett bildmontage med just dessa fyra flygbilder plus fyra tomtkartor var som illustration till artikeln Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016. Kartförlagor: Registerkarta över Stockholm, skala 1:4000, utgiven av fastighetsregistermyndigheten vid Stockholms stadsbyggnadskontor (1991). Flygfoton: källa1+2 | källa3 | källa4

Fotnoter

¹ Jämförelsen mellan Östermalm, Gärdet, Skärholmen och Skarpnäck använde jag mig av för första gången i artikeln Horror limitis, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 24-januari 2015. Jag använde mig senare av samma uppsättning typexempel i artikeln Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, Kritik, nr 32-december 2016.

² Om förslaget att lagstifta om tomtstorlekar och fastighetsindelningar m.m., jämför av Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016.

Nya Centralstationen (WTF??!!)

Apropå de igår offentliggjorda planerna på överdäckning av Centralstationens spårområde mitt i Stockholm. Läs mer om projektet/se Jernhusens video, här:
SvD / Vimeo / centralstaden.se

Avfasade hörn, avfasade hörn, ständigt dessa avfasade hörn – jämför svenska arkitekters förkärlek för att alltid »fasa av, trappa ned», och så vidare, här: Tack, Sune! (1995)

Och är det verkligen en bra idé att göra Klarabergsviadukten hälften så bred – jag menar, hur går det då med ett fullt utvecklat »boulevardsystem» genom City, från Saltsjön och Nybroplan via Hamngatan och Klarabergsgatan och Bolinders plan och SERAFIMERGENOMBROTTET ner till Norr Mälarstrand och Riddarfjärden??!! Hur går det med spårvagnen från Djurgården förbi Centralen till Rålis??!! Här skall man lägga en massa miljarder på »ny infrastruktur», men så RIVER man samtidigt halva Klarabergsviadukten, RIVER man värdefull befintlig infrastruktur, och SABBAR därigenom möjligheten att i framtiden med en vid båge av breda flanörstråk ÄNTLIGEN binda samman Kungsholmen med City och resten av innerstan??!! Man blir bara så trött...

Jämför, om »Serafimergenombrottet», på hemsidan:
Den felande länken (2008)
Man skall avsluta det man påbörjat (2009)
Två tre flugor i en smäll (2009)
Ett stort genombrott (2011)
Nobel center (2020)
Jämför, om »Serafimergenombrottet», här på bloggen:
Nya Brunkebergstorg: jag är skeptisk (2010)
Nya Brunkebergstorg: jag är fortsatt skeptisk (2010)
Tegelbackselände? (2011)

»Läget?»

I skrivande stund (vecka 25, 2021) råder stor inrikespolitisk turbulens, direkt efter misstroendeomröstningen mot Löfven i allmänhet, och mot januariöverenskommelsens paragraf 44 (om fri hyressättning i nybyggda bostäder) i synnerhet. Jag känner mig manad att påminna om vad Lars Marcus (professor i stadsbyggnad, Chalmers) och Örjan Sjöberg (professor i ekonomisk geografi, Handelshögskolan) skrev på DN Debatt (under rubriken »Så kan kommuner skapa nya värdefulla lägen för bostäder») den 2 december 2018, citat:

Oerhört mycket av bostadens värde beror av var den ligger – dess läge. /…/
När det gäller kommunernas produktivitet har vi dock fastnat i frågan om snabbare planprocess. /…/
Under senare marknadsdrivna årtionden har detta gjort att nya bostadsprojekt förlagts till etablerade lägen nära stadskärnorna. Kommunerna har då blivit exploatörer av lägen i stället för producenter av lägen – man har levt på att sälja ut lagret i stället för att producera nytt. Det är att grovt missa potentialen i uppdraget; närhet och avstånd är vad som produceras genom stadsbyggnad. Med planmonopolet sitter därför kommunerna på inget mindre än Sveriges mest värdeskapande myndighetsutövning! Alla de lägen vi i dag investerar i (eller lånar på) har skapats genom tidigare planering.

Marcus och Sjöberg understryker vidare att alla de som hoppas på att »fri hyressättning» skulle kunna fungera som ett slags panacea och universalbotemedel mot alla problem inom svensk bostadspolitik, att alla de kommer att bli besvikna när reformen väl genomförts: så länge landets stadsplanerare och byggnadsnämnder fortsätter att försumma planmonopolets alla möjligheter att skapa nya värden, försumma dess möjligheter att skapa nya attraktiva lägen för hyresrätter, kommer varken »fri hyressättning» eller någon annan kortsiktig ekonomisk symbolpolitik leda till ett ökat bostadsbyggande i vårt land: läget är den springande punkten, inte hyresnivån.

Location, location, location.

Förresten, apropå regeringskrisen: vad skulle »fri hyressättning» egentligen innebära för den svenska bostadsmarknaden på sikt? Man undrar ifall alla de som i Sverige numera (tämligen aningslöst) förespråkar »fri hyressättning» insett att det efter ett avskaffande av systemet med centralt förhandlade hyror (i kombination med bostadsbidrag för dem som så behöver) genast kommer att bli nödvändigt att inrätta ett annat slags (skattefinansierat, och minst lika dyrt) socialt skyddsnät på bostadsmarknaden, förmodligen något slags social housing av det slag som man måst inrätta i alla (alla!) moderna välfärdsstater och liberala demokratier med mer eller mindre »fri» hyressättning: det vill säga ett separat, från den »fria» bostadsmarknaden åtskilt bostadsbestånd med (en av skattebetalarna subventionerad) lägre hyra, ett separat bestånd speciellt avsett för låginkomsttagare och resurssvaga: lika dyrt för skattebetalarna, totalt ineffektivt vad gäller att få fart på den privata sektorns bostadsbyggande (jämför Marcus och Sjöberg), plus ökad social stratifiering – för att inte säga ökad segregering. Vem, vilka skulle i vårt land egentligen vinna någonting alls på en sådan reform?

På förekommen anledning: om ”upplyfta citattecken” respektive »gåsögon» på svenska

Från det ena till något helt annat, jag passar på att ställa en typografisk fråga till bloggens läsare: någon av er alla har kanske lagt märke till att jag i mina artikeltexter (på svenska) på webbplatsen askergren.com alltid använder »gåsögon» numera (istället för de på svenska mycket vanligare ”upphöjda” citattecknen).

Jag har nämligen lagt märke till att alla ordbehandlingsprogram och webbläsare och mejlprogram av idag behandlar varje svenskt upplyft citattecken till vänster om ett citat (”) som om det vore ett (likadant) engelskt upplyft citattecken till höger om ett citat. Det innebär att ett citat på svenska, om textraden är något för kort, automatiskt avstavas direkt efter det första citattecknet, så här:

Bla bla bla bla bla bla ”
citat” bla bla.

Vänster citattecken lämnas alltså kvar på den övre textraden (!) när resten av citatet flyttas ned till nästa rad. Och jag har inte lyckats finna något sätt att sätta stopp för detta ofog medan jag skriver. Men jag har också lagt märkt att man helt slipper detta styvmoderliga behandlande av ”upplyfta” citattecken på svenskt vis (båda två riktade åt samma håll) om man i digitaliserad text på svenska använder s.k. gåsögon istället:

Bla bla bla bla bla bla
»citat» bla bla.

Jag har därför nyligen sett till att i hemsidans texter på svenska byta ut alla ”upplyfta” citattecken mot »gåsögon».

Är detta ett nytt fenomen? Eftersom jag under hela mitt vuxna liv aldrig någonsin tidigare lagt märke till detta ofog frågar jag mig om det är fråga om en »bugg» som dykt upp helt plötsligt, från ingenstans, i de allra senaste versionerna av alla moderna operativsystem och dataprogram (som man kan förmoda författats av programmerare som inte känner till svenskt citatteckenbruk). Är det ett problem enbart hos oss i mac-världen?

Förresten: jag låter aldrig mina datorprogram avstava ord, varken i artikeltexter eller i mejl, jag litar inte på avstavningsunktionen i programmen, de avstavar ju så »fult» på svenska – och jag gissar att fenomenet med ensamma vänstercitattecken uppträder mycket mer sällan om man låter datorn avstava långa ord, eftersom ett citat i slutet av en textrad då automatiskt alltsomoftast avstavas mitt i citatet (istället för efter vänster citattecken):

Bla bla bla bla bla bla ”ci-
tat” bla bla.

Eftersom jag vägrar avstava ord i digitaliserad text uppträder ofoget med ensamma vänstercitattecken förmodligen oftare i mina texter än hos andra? Är det därför som ingen (!) av alla dem som jag hittills frågat säger sig ha lagt märke till detta fenomen?

Om Du som läser detta händelsevis använder PC skulle jag uppskatta om Du genomförde följande cittatteckentest i ett ordbehandlings- eller mejlprogram, vilket som helst: författa en textrad med ett citat längst ut till höger i raden, låt citatet bestå av ett enda ord, ett enstavigt ord med ”upphöjda” citattecken både till höger och vänster om ordet, förläng sedan textraden med fler och fler mellanslag (varsomhelst i textraden) ända tills det att ”citatet” längst ut till höger i textraden förflyttas ned till nästa rad: stannar vänster citattecken kvar på den övre raden då? Även på en PC? Hör isåfall av Dig! Tack på förhand!

Är det verkligen så att »segrarna skriver historien»?

Det heter att »segrarna skriver historien» – underförstått: de som segrar i krig (med våld), de ser till att historieskrivningen passar deras egna intressen – militär seger leder till kulturell dominans när kriget är slut.

Visst skriver segrarna historien när kriget väl är över, absolut – men är det så enkelt att det är den militära segern (och bara den) som ger segrarna tolkningsföreträde och kulturellt övertag över tid? Jag vill härmed tipsa en mycket intressant dokumentär av Rüdiger Suchsland: Hitlers Hollywood (2017), om UFA och Tredje rikets filmindustri 1933-1945 (på UR Play). Väl spenderade två timmar, eftersom man inte bara får se klipp ur filmer av Riefenstahl (som vanligt) utan även klipp ur massor av andra filmer som man inte annars brukar ta sig tid att visa när man visar klipp ur den tidens tyska filmpropaganda. Och något man slås av är – de ariska skönhetsidealen i Hitlertyskland till trots – hur fula, föga attraktiva de tyska filmstjärnorna är. Kvinnorna är inte särskilt kvinnliga (plattbröstade, alldagliga), männen inte särskilt manliga (smalaxlade, flyende hakor).

Tysk leading man: Carl Raddatz – ingen Gary Cooper direkt. Stillbild från Hitlers Hollywood (2017).

Tysk leading lady: Kristina Söderbaum – ingen Greta Garbo direkt. Båda två för övrigt svenskfödda, men medan Greta snart lämnar Babelsberg och Berlin till förmån för en karriär i USA blir Kristina kvar i Tyskland. Stillbild från Hitlers Hollywood (2017).

I den amerikanska filmindustrins Hollywood befinner sig stjärnorna paradoxalt nog (?) närmare de ariska utseendeidealen än vad Tysklands egna filmstjärnor gör. Vad gäller fysisk skönhet och rasens renhet har amerikanerna »vunnit» över tyskarna redan innan de (amerikanerna) ger sig in i andra världskriget. Och tyskarna är också ganska dåliga på att dansa och sjunga, dekoren och kostymerna i de tyska underhållningsfilmerna med sång och dans är tämligen mediokra, de står sig slätt i jämförelse med Hollywoods motsvarigheter: också när det gäller show och musikal har amerikanerna »vunnit» över tyskarna långt innan kriget brutit ut. Ett sammanträffande? En slump?

Det är inte ens så att det är tyskarna själva som skapat stereotypen för hur nazister framställts på film ända sedan 1945. I tyskarnas egna filmer är soldater i uniform som folk är mest, inte särskilt snygga eller atletiska. I tyskarnas egna filmer från krigsåren förekommer ingen blond, bredaxlad, sexig Sturmbannführer. Det är i Hollywood som den sexige blonde besten i SS-uniform skapas. Han kommer från Hollywood, inte egentligen från Tyskland.

Man brukar dra slutsatsen (eller hur?) att den som tar hem den militära segern också »skriver historien», och, i förlängningen, bestämmer mode och blir efter den militära segern kulturellt ledande i alla möjlig avseenden. Kausalitet: militär-seger-leder-till-kulturell-dominans, inte tvärtom. Kulturell dominans följer av militär seger. Militär-seger-ger-en-rätt-att-skriva-historien-och-att-formulera-klädmodet-och-så-vidare. Vad händer om man vänder på det resonemanget? Tänk om det istället är så att man inte kan vinna militärt om man inte redan vunnit kulturellt och socialt? Om man sedan hundra år tillbaka (som amerikanerna) hegemoniskt behärskar såväl klädmodet (jeans) som populärkultur (Hollywood, jazz, pop, rockmusik) då kan man i längden helt enkelt inte förlora militärt – så lyder min tes. Den militära segern följer snarare av den redan etablerade kulturella segern, inte tvärtom. En tysk seger i andra världskriget hade helt enkelt varit otänkbar. Tysk schlager, joddling och ompa-ompa-musik hade aldrig vunnit över Dixieland och Elvis, amerikanska jeans hade alltid segrat över lederhosen till slut. Uteslutande med militär makt kan man inte vinna ett världskrig. Med en redan etablerad kulturell hegemoni följer den militära segern i det närmaste med automatik.

Dokumentären Hitlers Hollywood (2017) finns i skrivande stund fortfarande att se på UR Play, månaden ut (Märk! endast månaden ut!), till och med den 31 juli 2020, uppdelad i två entimmeslånga avsnitt (tysk speakerröst, undertexter på svenska):
Del 1. Drama och kärlek
Del 2. Prestigeproduktioner
Filmen i sin helhet på tyska (utan undertexter) på YouTube:
youtu.be/7ullyQhmmPU
Trailer (på engelska) på YouTube:
youtu.be/eAPu5k_1yk4

Märka ord: Rainer Werner Fassbinder

Rainer Werner Fassbinder: Chinesisches Roulette (1976).

Märka ord: Modernare (?) byggregler

Nationen har som bekant i dagarna begåvats med en sprillans ny statlig utredning – om byggregler.

Läs mer om SOU 2019:68 Modernare byggregler här:
arkitekten.se
Ladda ned hela utredningen som PDF här:
SOU 2019:68

Förresten, så här ser händelsevis omslagets baksida ut:

Och titta! I »blurben» på sista sidan av den 628-sidiga utredningen (omslagets baksida) står det faktiskt så här (citat utredningens författare Kurt Eliasson och Anna Sander):

Vi föreslår åtgärder för att regelverket och dess tillämpning ska bli förutsägbar, flexibel och enkel.

Det låter fel. »Förutsägbar» syftar ju i satsen ovan både på substantivet »tillämpning» och på substantivet »regelverk». »Förutsägbar tillämpning» är förstås grammatiskt korrekt, men vad med »förutsägbar regelverk»? Vad med »flexibel regelverk»? Vad med »enkel regelverk»? Det skaver i öronen. Man skulle kunna skriva så här i stället:

Vi föreslår åtgärder för att regelverket ska bli förutsägbart, flexibelt och enkelt att tillämpa.

Man skall inte märka ord, heter det. Eller skall man det? I ett dylikt fall? Är det månne så att den bristande språkkänslan/grammatiken i det föreliggande fallet säger något om en föreliggande bristfällig känsla för byggnadskonst? Om en föreliggande bristfällig känsla för – kultur?

Mer av Mikael Askergren om byggregler och boendestandard:
Om den svenska planlösningskonsten och dess förfall
Det nya Lort-Sverige

Vett och etikett (2 av 2)

Hur parkerar du bäst din elsparkcykel/hyrscooter? Mitt på trottoaren förstås (dvs inte intill husväggen), och allra helst på tvären (dvs inte parallellt med hur folk rör sig på trottoaren) – allt för att din elsparkcykel/hyrscooter skall utgöra största möjliga hinder och för att du skall lyckas åstadkomma största möjliga irritation. Gratulerar! (Skånegatan, Stockholm, 7 september 2019. Foto: Johan Johansson.)

Mer i ämnet:
Andreas Cervenka
Apropå det:
Nej till cykelstaden