Ett inlägg i den senaste tidens debatt i dagspressen om »fula» nya hus som arkitekter gillar (modernism) kontra »fina» nya hus (i gammaldags stil) som vanligt folk gillar: om de stadsmiljöer som samtida arkitekter skapar verkligen är undermåliga, beror detta på att arkitekter insisterar på att rita »fula» hus, eller är det istället nivån på de nya husens »arkitektoniska kvalitet» som är problemet? Ingetdera, hävdar jag:
¶
Det är lätt hänt att man i en stad stirrar sig blind på hus: om man inte trivs i en viss stadsmiljö är det husens fel, de är »fula». I en jämförelse mellan nya och äldre stadsdlar drar man inte sällan den förhastade slutsatsen att trivseln uppstått i de äldre stadsdelarna för att husen där ser ut på ett visst sätt.
Folk – ej enbart lekmän utan även arkitekter och andra proffs! – ser inte skogen för alla träd. Ser inte staden för alla hus! Man vill inte inse vad det egentligen är som gör en stadsdel levande, dynamisk och omtyckt.
Tes: stadsdelar med många-och-små fastigheter upplevs generellt som trivsammare och mer levande än stadsdelar med få-och-stora fastigheter – oavsett byggnadsstil.
Låt oss jämföra två stockholmska stadsdelar i gammaldags stil (Östermalm och Skarpnäck – traditionella hustyper, sadeltak) med två modernistiska områden (Gärdet och Skärholmen – maskinestetik, platta tak).1
Märk! att de flesta av oss – såväl lekmän som arkitektproffs – i en sådan jämförelse skulle ranka Gärdet högre än Skarpnäck. Om gammaldags stil vore den absolut avgörande faktorn för att skapa trivsam stadsmiljö skulle vi väl tvärtom ranka det traditionalistiska Skarpnäck högre än det modernistiska Gärdet, inte sant.
Vidare skulle Skärholmen av de flesta av oss tilldelas minst lika låga betyg som Skarpnäck, medan Östermalm skulle tilldelas lika höga betyg som Gärdet, om inte högre.
Och man skall inte stirra sig blind på att de båda lägst rankade exemplen, Skarpnäck och Skärholmen, råkar ligga ett bra stycke utanför själva sta’n. Om avståndet från den egna bostaden till stadens centrum vore den absolut avgörande faktorn när folk väljer sitt boende, hur förklarar man i så fall den stora efterfrågan på radhus och villor som ligger ännu längre bort från centrum än vad både Skarpnäck och Skärholmen gör?
Både det traditionalistiska Skarpnäck och det modernistiska Skärholmen (låg rankning) kännetecknas händelsevis av en gles fastighetsindelning med få-och-stora hustomter, medan både det traditionalistiska Östermalm och det modernistiska Gärdet (hög rankning) istället kännetecknas av motsatsen, en myllrande fastighetsindelning med många-och-små hustomter (precis som de där perifera men mycket populära radhus- och villaområdena gör, för övrigt): hur vi spontant och intuitivt rankar dessa fyra bebyggelsestrukturer inbördes handlar alltså inte alls om vad den eller den förståsigpåaren tycker är »snyggt» eller »fult», inte ens egentligen om »arkitektonisk kvalitet», utan avgörs i slutänden av det sätt på vilket tomtgränser dragits och fastighetsmarken delats upp, av i hur hög grad den byggbara marken har delats in (eller inte delats in) i inbördes oberoende hustomter, av i hur hög grad markägandet är spritt på flera händer.
Jag har på annan plats lekt med tanken på lagstiftning om fastigheters och hustomters storlek – i analogi med det befintliga regelverket kring brandskydd, hissar, tillgänglighet för rörelsehindrade, etc. Jag är övertygad om (och anser mig på annan plats redan ha kunnat visa) att ett lagstadgat krav på kvarter med finmaskig underindelning i mindre, inbördes självständiga och oberoende hustomter skulle ha fler och större positiva konsekvenser för städers utveckling och stadsbors välfärd än, säg, ett krav på arkitekter att rita hus i gammal stil.2
Illustration
Första gången som jag använde mig av ett bildmontage med just dessa fyra flygbilder plus fyra tomtkartor var som illustration till artikeln Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016. Kartförlagor: Registerkarta över Stockholm, skala 1:4000, utgiven av fastighetsregistermyndigheten vid Stockholms stadsbyggnadskontor (1991). Flygfoton: källa1+2 | källa3 | källa4
Fotnoter
1 Jämförelsen mellan Östermalm, Gärdet, Skärholmen och Skarpnäck använde jag mig av för första gången i artikeln Horror limitis, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 24-januari 2015. Jag använde mig senare av samma uppsättning typexempel i artikeln Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, Kritik, nr 32-december 2016.
2 Om förslaget att lagstifta om tomtstorlekar och fastighetsindelningar m.m., jämför av Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016.