nya brunkebergstorg (jag är skeptisk)

apropå stockholms stads nya planer att omvandla brunkebergstorg till ett "kulturtorg" med utomhusscen för parkteatern och trottoarkaféer: är det bara jag som är skeptisk?



jag är skeptisk eftersom jag till att börja med inte tror på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar i allmänhet, och har svårt att tro på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar på brunkebergstorg i synnerhet!

jag tror inte på brunkebergstorg som "kulturtorg". jag tror inte på ahrbom & partners nya fina arkitektillustrationer med alla dessa trottoarkaféer och lyckliga människor på brunkebergstorg. eller rättare sagt: det kanske går att få mig att tro på det här - men i så fall har jag ett mycket stort förbehåll. låt mig förklara:

i februari 2009 hade arkitekturmuseet i samarbete med arkitekturmuseets vänner vänligheten att inbjuda mig att komma till moderna museets hörsal och berätta om mitt gaturegleringsförslag för trakten kring stadshuset på kungsholmen i stockholm, det förslag som i december 2008 publicerats i tidskriften arkitektur under rubriken "den felande länken".

vid samma tillfälle berättade white arkitekter om nya kontors- och hotellbygget med adress klarabergsviadukten som döpts till "stockholm waterfront". dessutom redogjorde statens fastighetsverk om en framtida om- och tillbyggnad av kanslikvarteren i södra klara, också det ett projekt bara något stenkast från stadshuset. ingela lindh från stadsbyggnadskontoret skulle också ha varit med, men hon dök aldrig upp. men avgående stadsbyggnadsborgarrådet mikael söderlund var där.

efter projektpresentationerna var det dags för paneldebatt. som jag minns det blev det inte en särskilt intressant frågestund. ingen av oss i panelen sa något värt att återge här: inte heller jag själv bidrog med något minnesvärt.

det var först efteråt, när allt var över och alla redan var på väg hem till sitt som jag kom på vad jag skulle passat på att säga under frågestunden. men då var det försent: l'esprit d'escalier, som fransosen säger.

men nu idag när stockholms stad offentliggjort sina kulturtorgs- och trottoarkaféplaner för brunkebergstorg (till exempel i svd eller dn eller på kristina alvendals blogg) får jag ett osökt tillfälle att försöka förmedla det där jag önskar jag hade fått sagt redan för ett år sedan, i moderna museets hörsal:

både white arkitekter och fastighetsverket visade nämligen också (då, i februari 2009) bilder av hur massor av glada människor, glada flanörer, glada cyklister, glada mammor med barnvagnar, glada unga svärmande par osv. vimlade och nojsade och satt och fikade framför det nya "stockholm waterfront" på klarabergsviadukten respektive på brunkebergstorg. (ett mer "levande" brunkebergstorg har alltså varit i säck innan det kom i påse: det är av allt att döma statens fastighetsverks förhoppningar 2009 att göra "sina" regeringskvarter kring drottninggatan och brunkebergstorg trevligare att vistas i som 2010 smittat av sig på stockholms stad och stadsbyggnadskontoret.)



det är mycket vanligt att arkitekter illustrerar sina projekt med sånadäringa bilder, fulla av vimlande och lyckliga människor. det är så vanligt att man nästan inte reflekterar över det. men nu råkade det vara så att jag tidigare samma kväll visat egna bilder av verklighetens klarabergsviadukt som - på klarabergsviaduktens typiska vis - förstås istället var ständigt folktom och öde. det var ju just det min presentation i februari 2009 gick ut på: så länge klarabergsgatan inte dras fram till norr mälarstrand kommer trakten kring sergels torg (och klarabergsviadukten och brunkebergstorg) i praktiken vara dömd att ständigt befinna sig i norrmalms utkant, det minst sagt "centrala" läget till trots. sergels torg och södra klara och västra city måste knytas samman med kungsholmen och västra innerstaden lika effektivt som med östra innerstaden (hamngatan-birger jarlsgatan-strandvägen) och norra innerstaden (sveavägen-odengatan) för att trakten kring sergels torg (och brunkebergstorg) skall ha några som helst förutsättningar att bli en "levande" stadsdel. det räcker inte med trottoarkaféer. det räcker inte med 100 nya bostäder vid brunkebergstorg. sergels torg och klarabergsviadukten och brunkebergstorg kommer ha förutsättningar att "leva upp" först då man på ett otvunget vis kan ta sig (bila eller ta bussen eller cykla eller flanera) från nybroplan till fridhemsplan också över sergels torg (och inte bara via tegelbacken eller hötorget eller den långa omvägen via s:t eriksplan).

först då finns det förutsättningar för trottoarkaféer på brunkebergstorg!

vi är så vana vid arkitekters bilder att vi inte ens bryr oss om att invända mot deras förljugenhet. det hör liksom till, att arkitekter försöker få sina projekt att se mer attraktiva ut genom att fylla sina bilder med glada, fria människor (som man innerst inne vet aldrig kommer att söka upp och vistas på platsen i fråga). men i "stockholm waterfronts" och brunkebergstorgs fall skulle arkitekternas överdrivet optimistiska illustrationer med vimlande folkmassor faktiskt kunna utgöra en relativt sann bild av västra citys och brunkebergstorgs framtid! - förutsatt att man (detta är mitt ovan nämnda förbehåll) förlänger affärs- och flanörstråket hamngatan-klarabergsgatan från bolinders plan ned till riddarfjärden.

det var det jag önskade att jag hade fått sagt då den där kvällen i moderna museets hörsal för något år sedan. eller för att travestera en gammal valaffischslogan: gärna trottoarkaféer på brunkebergstorg, men först en rejäl satsning på "den felande länken"!!

(illustrationer: ahrbom & partner på stockholms stads hemsida. klicka på bilderna ovan för bilder i större format.)

antanas mockus enrique piñalosa bogotá

borgmästaren i bogotá, antanas mockus, moonar inför en fullsatt universitetsaula, kastar vatten på presidentkandidater och anställer horder av vitsminkade mimare (!) för att lära det kaotiska bogotás arroganta innevånare att uppföra sig som folk i trafiken och på offentliga platser - och LYCKAS av allt att döma med att sänka trafikdödligheten, mordfrekvensen, osv, osv!



dokumentären av danske filmaren andreas møl dalsgaard om bogotás två extraordinära borgmästare under 90-talet, antanas mockus och enrique peñalosa, går i repris i kunskapskanalen onsdagen den 3 februari 23.00 samt fredagen den 5 februari 21.00. se den!

se dalsgaards "monsterstäder" på svt play (60min): bogotá
mer om dalsgaards film (danska filminstitutet): här

aleksander wolodarskis ritbiträden: del 3

under första halvan av 1900-talet var stadsplanering bland det finaste man kunde arbeta med som arkitekt. det var inte för inte som sven markelius, sin tids stora arkitektstjärna, efter andra världskriget gärna blev chef för stockholms stadsplanekontor. han ville som stjärnarkitekt gärna förknippas med planering och folkhemsbyggande. det var minst lika fint för arkitekter att jobba med planering som att rita hus. och gränsen mellan vad som var vad hade dessutom blivit suddig. det ena gled in i det andra. stadsplanering arkitekturaliserades, och tvärtom.



så hände något. på 1980-talet var det med ens ute bland arkitekter att jobba med stadsplanering: proggare var ute, yuppies var inne, kollektivism var ute, individualism var inne. de som under 1980-talet gick ut arkitektskolan ville inte jobba med att som offentliganställda planarkitekter och byråkrater "bara" bestämma hur höga husen skulle få vara. arkitekter som ritade hus "på riktigt" såg ned på dem som "bara" jobbade med stadsplanering. alla nyutexaminerade arkitekter startade helst eget om de kunde.

men skrattar bäst som skrattar sist: offentliganställda planarkitekter ville fr o m 1980-talet också bli husbyggande stjärnarkitekter och individualister.

och tack vare det mandat som de offentliganställda planarkitekterna givits av de folkvalda redan under 1900-talets första hälft (stadsplaneringens arkitekturalisering, arkitekturens planifiering) hade de offentliganställda arkitekterna under 1980-talet mycket större förutsättningar än deras privatpraktiserande kolleger att som egomana individualister faktiskt förverkliga sina arkitekturdrömmar. de privatpraktiserande arkitekter ute på stan som under 1980-talet anlitades för att faktiskt projektera och bygga stockholms nya bostadsområden reducerades som sagt i praktiken till ritbiträden som "bara" hade som uppgift att förverkliga wolodarskis och inghes och andra starka planarkitekters mycket detaljerade "arkitekturvisioner". de mest tongivande "visionärerna" och de mest egomana och individualistiska arkitekterna var i 1980-talets stockholm med ens offentliganställda byråkrater!

snopet inte sant, vilken ödets ironi: under 1980-talet var det de föraktade, de "ofria" offentliganställda stadsplanerarna som egentligen ritade stockholms nya hus, inte de "fria" privatpraktiserande arkitekterna. om man verkligen ville vara säker på att få rita och bygga hus, då skulle man på 1980-talet inte starta eget, då skulle man söka sig till stockholms stadsbyggnadskontor!

bra eller dålig utveckling? bland våra folkvalda och bland stockholmare i gemen finns det nog inte särskilt många som reflekterat över eller ens noterat denna tingens ordning. klart är dock att det bland privatpraktiserande arkitekter i decennier rått ett stort missnöje med den makt offentliganställda arkitekter sedan 1980-talet utövat inte bara över skattefinansierade offentliga anläggningars form och funktion, utan även över enskilda privatfinansierade och av privatpraktiserande arkitekter ritade byggnaders estetiska utformning (ritar man ett hus vill man att huset skall präglas av ens egen estetik, inte någon annans). och själv har jag tidigare formulerat mig såhär om 1980-talets planeringspolitik.

men i det begynnande 2000-talet har läget förändrats och maktbalansen mellan offentliganställda och privatpraktiserande arkitekter förskjutits. det kan man läsa om här: ett stockholm vid historiens slut

(bilden ovan föreställer stockholmsförorten minneberg. planarkitekt: jan inghe-hagström, typiskt 1980-tal.)

aleksander wolodarskis ritbiträden: del 2

jag har ändrat mig: igår skrev jag om ett beklagligt (?) tryckfel, om hur ritbiträden blev "ritbräden" när natalia kazmierska citerade mig i en artikel om planarkitekten aleksander wolodarski för gratistidningen city 28 jan 2010.



men nu har jag sovit på saken. "feltrycket" kanske blev ganska lyckat ändå. själv tyckte jag först att beskrivningen av de arkitekter som genom åren varit beroende av aleksander wolodarskis välvilja som reducerade till "ritbräden" (istället för reducerade till ritbiträden, som sagt) var en obegriplig metafor. men när jag sovit på saken såg jag med ens för min inre syn en massa arkitekter som står på alla fyra och wolodarski som breder ut ritningar på deras ryggar, som om de vore levande ritbord (det var nog så natalia k menade i sin text).

haha, kinky liksom (jämför av den brittiska popkonstnären allen jones: table, chair, hatstand från 1969, ovan). i så fall kanske "ritbräden" blev ett mycket lyckat olycksfall i arbetet rentav. "ritbräden" à la allen jones kanske bara gjorde citatet bättre. tack, natalia för denna talande inre bild! nu när jag väl sett denna bild för min inre syn kan jag inte utplåna den!

aleksander wolodarskis ritbiträden: del 1

i det senaste numret av gratistidningen city (torsdag 28 januari 2010), på sidorna 6-7, har natalia kazmierska skrivit om aleksander wolodarski och om hans senaste stadsplaneringsprojekt, norra stationsområdet (precis på stadsgränsen mellan stockholm och solna). wolodarskis planprojekt har uppmärksammats i media framförallt för de två höga torn ("tors torn") som är tänkta att bli områdets signaturbyggnader.



jag intervjuades av kazmierska för denna artikel och citeras på ett par ställen i artikeln - men ett tryckfel har tyvärr insmugit sig i ett av mina citat. det står "ritbräden" på ett ställe. ritbiträden skulle det naturligtvis vara. det borde alltså ha stått:

"stadsbyggnadskontoret skaffade sig under 80-talet en oerhörd makt. de bestämde nu inte bara hur höga husen fick vara, utan styrde allt in i minsta detalj: fönsterspröjsar, fasadfärger. arkitektkontoren som anlitades att förverkliga wolodarskis visioner reducerades i praktiken till ritbiträden, säger mikael askergren."

no problem. shit happens. men bör kanske påpekas.

bilden ovan föreställer aleksander wolodarski på plats vid norra station. bilden illustrerar natalia kazmierskas artikel i city, och publiceras på denna blogg med benäget tillstånd från tidningen.

läs hela cityartikeln här: www.city.se
mer om wolodarski som planerare: problemet med bostadsområdet s:t erik

beka films

new from beka films; "living architectures" trailer 1:



more trailers from beka films; "koolhaas houseliving" trailers 1+2+3:

en skateboardåkares dagdröm

gott nytt år 2010. "en skateboardåkares dagdröm" ("the divine transition") av pelle hybbinette är en kortfilm (3min42sek) till stor del inspelad inne i en av mina absoluta favoriter när det kommer till arkitektur, kalmar domkyrka av nicodemus tessin d.ä.: tessinkyrkans mäktiga tunnvalv förvandlas mitt under pågående högmässa i en uttråkad tonårings dagdröm till uppochnedvända skateboardramper fulla av skateboardåkare. pelle hybbinettes kortfilm visades 20 december 2009 i svt.

se filmen på svt play: en skateboardåkares dagdröm

titta också in bakom bakom kulisserna i följande kortfilm (2min58sek) om hur man med trickfilmning (greenscreen) lyckades med den mycket övertygande illusionen av skateboardare som åker omkring på sina skateboards uppochner högt uppe under tessinkyrkans valv:



läs mer om pelle hybbinettes film här: www.transition.se
läs mer om varför jag tycker så mycket om kalmar domkyrka här: det finns ingen religiös arkitektur

nu är det jul igen

nu är det jul igen, och julhandeln slår som vanligt alla rekord. det betyder också att svenska folket inte bara gör av med mer pengar, svenska folket stressar också mer och får mer ångest inför julen än någonsin tidigare (svt rapport 2009-12-08). varför säger vi varje år att vi inte vill återuppleva förra årets julångest och att vi inte vill fortsätta göda all denna vulgära julkommersialism, men upprepar vår julstress och vår maniska julshopping varje år likafullt?

självmotsägelsen är skenbar. det föreligger i själva verket inte alls någon paradox: det är ju själva poängen med julen – att den kostar en massa pengar, att den är stressig och ångestfylld:

alla religioner har grundats kring offerritualer av ett eller annat slag. (blods-)offret i dessa ritualer svarar mot en djupt mänsklig och psykologiskt rationell impuls: tusen år av kristenhet har inte kunnat utplåna germanernas tradition att årligen, någon gång kring vintersolståndet, ta till ett riktigt rejält midvinterblotande för att blidka gudarna. och även om vi inte längre offrar djur som vi hänger upp i offerlundarnas träd så offrar vi fortfarande – våra pengar och vår tid och vår sinnesfrid och vår bekvämlighet. vi stressar och förköper oss och plågar oss själva på alla upptänkliga vis kring jul: det är en offerrit. den frid och det lugn som vi eventuellt känner på julafton när väl allt julstressande är över handlar inte om något jesusbarn utan står i direkt proportion till hur mycket vi svettats och lidit och spenderat på varuhus dagarna före jul. all denna stress och all denna ångest är rentav en förutsättning för att vi skall kunna må bra och trivas med oss själva – inte bara kring julskinkan utan också under resten av året, ända tills det blir dags för att stressa inför nästa julskinka.

det kan tyckas vara ett irrationellt beteende att stressa så inför julen när vi säger oss att det i själva verket bara är lugn och ro vi vill ha, men om man förstår detta ångestladdade shoppande som en intuitiv impuls att utföra en offerhandling för att blidka gudarna – då framstår beteendet genast som djupt mänskligt och på sitt sätt fullt rationellt: vi mår av allt att döma bättre under julen om vi under julen också ser till att må litet dåligt ibland (må dåligt i lagoma doser vill säga). vi måste rentav må dåligt då och då, vi måste offra något för att annars kunna må riktigt bra. utan offer inget välbefinnande: så är det mänskliga psyket konstruerat. och för att kunna må riktigt, riktigt bra på julafton måste vi allt litet till mans må riktigt pissdåligt dagarna före jul.

julen firas för övrigt med större iver norr om alperna än söder om dem. julen är juligare i norr, trots att kristenheten i norr är yngre än den i söder, och trots att nordeuropa de senaste hundra åren dessutom i allt väsentligt helt sekulariserats: sveriges statskyrka har avskaffats, dess kyrkobyggnader avkristnas (skeppsholmskyrkan i stockholm) eller rivs (maglarps nya kyrka utanför trelleborg), men vi firar ändå mer jul i år än någonsin tidigare, det finns det papper på, det kan vi mäta i kronor och ören (dn 2009-11-26: julhandeln spås finanskrisen till trots omsätta 61,3 miljarder kronor 2009 – vilket är 1,8 miljarder mer än 2008).



dessutom har stockholmarna sedan 1996 på skeppsbron begåvats med världens största utomhusjulgran (se bilden): väldig, spikrak, perfekt konformad. så perfekt konformad att det knappast kan vara en naturlig gran. det är det inte heller. grenar från en stor mängd mindre granar har monterats i förborrade hål i stammen. det är en skulptur, det är byggd arkitektur: med sina diagonala slingor av juleljus som korsar varandra bildas spiralmönster som för tankarna till spolformade swiss re building i london.

världens största utomhusjulgran som sagt – och större än någon gran som någonsin restes under den tid då vi i sverige fortfarande firade julen till minne av jesu födelse (för att travestera allas vår julaftonsfavorit karl-bertil jonssons julafton). och det är ingen tillfällighet med en sådan jättegran just i våra dagar: nu när kristenheten förlorar alltmer mark i samhället får julens egentliga karaktär av offerrit och blot utrymme att (åter) växa till sig: julen växer – följaktligen växer julgranarna ("världens största!"), följaktligen växer julklappsbergen under julgranarna.

den glögg- och granbarrsdoftande julsäsong vars stress och ångest och kostsamhet vi av allt att döma innerst inne (av psykologiska skäl) inte vill vara utan har vi således knappast de kristnas julbudskap att tacka för. vi kommer av allt att döma fira jul också när kristendom inte längre utövas alls i vår del av världen. den dag sverige är helt avkristnat (kristenheten i nordeuropa en tusenårig parentes?) kommer vi av allt att döma fira ännu mer jul än i vi gör idag i vår religiöst halvljumma samtid.

det är inte så otänkbart som det kanske låter: japaner älskar att gifta sig på västerländskt vis i vit brudklänning till orgelmusik – utan att någonsin överväga att för den skull anamma västerlandets kristendom. svenskarna har de senaste åren börjat fira halloween – utan att reflektera över denna helgs religiösa ursprung: svenskarna firar halloween för att det är kul helt enkelt. svenskarna skulle utan problem i framtiden kunna fira jul utan några som helst religiös motiv för vare sig adventsljus, klappar, gran eller skinka. det är det många svenskar redan som gör. det är snarast så att en djupt känd kristen tro snarast står i vägen för att verkligen ta ut de kommersiella svängarna, och för att verkligen ge sig hän i ett allt mer upptrissat hedniskt (psykologiskt rationellt) försoningsblotande under julen.

nu är det jul igen, och i julgranen hänger vi änglar och halmbockar och inte minst blodröda klot i mängder – jämför det hedniska julblotandets blodiga djurlik upphängda i offerlundens träd i gamla uppsala: offerträd som offerträd. när kommer den där mediekoncernen att börja hänga upp blodiga djurlik i granen på skeppsbron, tro? inte i år, eller nästa år förstås, men ...

två tre flugor i en smäll

två tre förslag till omdaning av stockholms stadskärna: med anledning av att man bestämt att asplunds stadsbiblioteksbyggnad vid observatorielunden ej skall byggas till vill jag bland annat föreslå en utbyggnad av läsesalongen i kulturhuset vid sergels torg som den ideala lösningen på hur man skall lösa stockholms stadsbiblioteks utrymmesbehov i framtiden.





man bör dessutom passa på att - samtidigt som stadsbiblioteket utökar sin verksamhet vid sergels torg - låta verksamheten krympa i motsvarande grad vid observatorielunden, så att det blir möjligt att riva den mindre lyckade tillbyggnaden från 1930-talet. det är nämligen med cylindertrumman helt exponerad och synlig (som den var vid invigningen 1928) som stockholmarna bäst förvaltar arvet efter gunnar asplund för framtiden. läs hela förslaget här: "två tre flugor i en smäll"

there's probably no god

the atheist bus campaign in london, uk (slogan: "there's probably no god. now stop worrying and enjoy your life.") financed and supported by, among others, famous activist richard dawkins has started an international trend. similar public transport anti-religion advertising campaigns have since appeared in several other cities, in canada and the us, as well as in spain and italy. this summer a similar advertising campaign is seen also in the subway/underground stations in stockholm, the swedish capital:



(click on image for larger size pic.) the swedish slogan "gud finns nog inte" is pretty much a direct translation of the slogan on london's buses. the swedish campaign is organized and financed by, among others, björn ulvaeus, famous former member of pop group abba. he has in recent years made a name for himself in sweden as anti-religion activist. (svenska dagbladet 8 july 2009.)

as an atheist myself, my personal contribution to the current debate is an article i wrote not long ago, "there is no religious architecture:" the atheist's guide to the unholy alliance (so to speak) between organized religion and art in western society, exploring the intellectual and emotional problem of being a firm non-believer while recognizing the historic importance of music and art and (not least) architecture which is labeled "religious," and arriving at the conclusion that labeling magnificent examples of architecture as "religious" is always a misnomer, because even though the experience of great art throughout western history almost always is connected to religious life in a very practical, direct sense, the religious experience and the experience of great art is never the same experience. religion is never art. religion in and by itself is always kitsch.



my article is as of yet published only in swedish, in kritik magazine #3-2008. title in swedish: "det finns ingen religiös arkitektur," read it here.

peristyle: capitals up close

now that the stockholm city library (as of today monday) has opened its first city library branch ever inside a subway station, i.e. inside the underground ticket hall of stockholm's östermalmstorg station, it is possible to get a really close look at some of the ceiling details of the original architecture, especially of the intricate geometry of the (originally very tall, freestanding) concrete columns' beautifully designed capitals. (click on images for larger size pics.)







continued from "peristyle underground: goodbye old friend"
and from "peristyle underground: capital mistake"

miscellaneous: bromma, sweden

five cylindrical housing towers on the corner of bällstavägen and spångavägen, bromma, sweden. architect: stockholms stads fastighetskontor, husbyggnadsavdelningens arkitektbyrå, stockholm, sweden, 1952.











none of the original design's small bedsit apartments remain today. they have all been turned into fewer but larger apartments, all with fully equipped bathrooms and kitchens. elevators have been installed in all five apartment towers. the exteriors have not been changed, however. typical vertical section and floorplan from the public archives of the stockholm planning department.
(click on images for larger size pics.)

den felande länken

mikael askergren har inbjudits av arkitekturmuseet/arkitekturmuseets vänner att under en debattkväll tisdagen den 3 februari presentera det stadsplaneförslag som nyligen publicerades i tidskriften arkitektur under rubriken "den felande länken":



förslaget går ut på att man på kungsholmen i stockholm länkar samman klarabergsgatans viadukt med norr mälarstrand, se bild ovan samt mikael askergrens hemsida.

samma kväll kommer flera andra aktuella projekt för västra city och södra klara att presenteras - och debatteras. här följer detaljerad information om debattkvällen från arkitekturmuseets hemsida:

samtal stockholm
tisdag 3 februari kl. 18 i auditoriet, fri entré.
stockholm genomgår en ständig förändring. just nu planeras och byggs en rad projekt;
vid centralstationen ett stort konferenshotell; för nya citybanans entré vid vasagatan planeras ett högt markerande hus; staden och statens fastighetsverk studerar ur olika aspekter hur området mellan sergels torg och gustaf adolfs torg kan förvandlas positivt och dessutom öka i volym; samtidigt har ett förslag presenterats hur kungsholmen bättre kan knytas till cityområdet och sergels torg genom en förbindande länk från klarabergsgatan till norr mälarstrand. i samband med dessa projekt bjuder vi in publiken och olika aktörer till ett samtal om stockholm.

- hur förs samtalen om stadens förändring bland olika aktörer?
- vad är möjligt att genomföra?
- vilka är förutsättningarna?

medverkande:
- anders thalberg och bengt svensson, white arkitekter, om stockholm waterfront
- peter ohrstedt, statens fastighetsverk, om departementskvarteren i klara
- ingela lind, stadsbyggnadskontoret, om stadens syn på förändringsarbetet
- mikael askergren om nya samband i staden

ett arrangemang i samarbete med arkitekturmuseets vänförening.

peristyle: capital mistake

capital: (in this context) distinctively treated upper end of a column.
capital mistake: (in this context) the mistreating of the distinctive geometry of the capitals of the columns that (used to) constitute the imposing peristyle of the "östermalmstorg" subway station ticket hall in stockholm, sweden.



continued from "peristyle underground: goodbye old friend"

ending the year 2008 on a sour note, by watching good architecture disappear: the remodeling of the ticket hall /underground peristyle/ of subway stop "östermalmstorg" in my native stockholm is almost finished. and almost everything about the end result is most irritating. and the most irritating detail of all is what they did to the capitals (distinctively designed upper ends) of the peristyle's columns. the diamond cut geometry with distinctively cut and angled planes used to end in a perfect square at the column's top, where the column "hits" the ceiling. not anymore. this is most irritating because it is all so unnecessary: ruining the distinctive geometry of the capitals (by lowering parts of the ceiling; but only parts) - to achieve what exactly?!
(click on images for larger size pics.)

miscellaneous: nanterre, france

housing towers, nanterre, france.
architect: émile aillaud, 1969-1978.
(click on images for larger size pics.)

eurohus galore

med anledning av bankmannen jacob palmstiernas nyutkomna memoarer (intervju i svd) finns all anledning att, här på denna blogg, göra ett återbesök i den ökända djursholmsvilla som palmstierna bebodde (och som blev förstasidesstoff) 1989.

1998, nästan tio år efter skandalen och kvällstidningsskriverierna, skrev jag ett par artiklar om fenomenet och varumärket eurohus, i vilka palmstiernas djursholmsvilla (händelsevis just ett kataloghus av fabrikatet eurohus) användes som åskådningsexempel.






(klicka på bilderna för bilder i större format.)

palmstierna anklagades 1989 för skattefusk eftersom han till sin arbetsgivare betalade långt under marknadsvärdet för villan i hyra (således i praktiken en obeskattad löneförmån; svenska skattebetalare subventionerade i praktiken bankmannens privata bostad). i flera veckor figurerade bilder av palmstiernas "lyxvilla" i djursholm (byggd 1978, adress: frejavägen 12) på alla kvällstidningars löpsedlar. och palmstierna förlorade direktörsposten i se-banken.

palmstierna frikändes så småningom. och gjorde så småningom professionell comeback (i en annan bank). men kvällstidningsdrevet och skandalskriverierna 1989 minns folk fortfarande.

frågorna jag ställde mig i mina artiklar från 1998 löd ungefär så här: hur kan det komma sig att medlemmar av sveriges eliter (familjen palmstierna äger och bebor slottet maltesholm i skåne, det blir inte mer elit än så) helt förlorar ansiktet om de anklagas för att fuska med skatten, men inte förlorar någon som helst prestige om de bebor en billig, "ful" katalogvilla? (det var inte för att villan var "ful" som den hamnade på löpsedlarna - skandalen handlade inte alls om arkitektur, bara om finanser.) varför är arkitektritat inte någon självklarhet (längre) när sveriges eliter bygger nytt i tjusiga djursholm? varför är arkitektur (numera) av allt att döma något helt oviktigt för sveriges eliter? (djursholm är fullt av "fula" eurohus.)

mina försök att ge svar på dessa frågor står att läsa i artiklarna som trycktes första gången 1998, och som numera även återfinns på min hemsida [askergren.com], här och här.

i somras, 2008, uppsökte jag åter - på ren impuls - alla de eurohus i djursholm som jag i samband med artikelskrivandet 1998 kartlagt och dokumenterat. jag uppsökte även danderyds kommuns offentliga ritningsarkiv för att titta på ritningarna till villa palmstierna.

en händelse som ser ut som en tanke: min eurohussafari i djursholm sommaren 2008 sammanfaller tidsmässigt ganska väl med utgivningen av palmstiernas memoarer hösten 2008. men jag var faktiskt i somras inte alls medveten om att palmstierna snart skulle komma ut med en memoarbok. men nu när hans memoarer kommit ut anser jag att det finns anledning att här på min blogg återvända till djursholm, till villa palmstierna, samt till mina tidigare artiklar om fenomenet eurohus.

nedan följer fler bilder på eurohus i djursholm, närmaste bestämt nytagna bilder av alla de eurohus i djursholm (utöver villa palmstierna) som (också) avfotograferades för min artikel om eurohusfenomenet för tidskriften bibel 1998. husen har genomgått vissa förändringar i vissa fall (nya fasadfärger, nya takmaterial, etc.) men är i andra fall helt intakta (vitt fasadtegel, svart betongtak).



















eurohusens adresser i tur och ordning:

frejavägen 12, djursholm (villa palmstierna)
frejavägen 18a, djursholm
frejavägen 18b, djursholm
friggavägen 1, djursholm
friggavägen 3, djursholm
götavägen 25b, djursholm
lokevägen 12, djursholm
norevägen 4a, djursholm
norevägen 4b, djursholm
svitiodsvägen 4, djursholm

miscellaneous: djursholm, sweden

corner of ragnaröksvägen and bragevägen, djursholm, sweden.
architect: hans jondal, stockholm, sweden, 1969. drawings from the public archives of the danderyds kommun planning department.
(click on images for larger size pics.)

miscellaneous: stocksund, sweden

stockbyvägen apartments, stocksund, sweden.
architect: j. curman arkitektkontor ab, stockholm, sweden, 1968. drawings from the public archives of the danderyds kommun planning department.
(click on images for larger size pics.)







 



 



 

miscellaneous: enköping, sweden

sleek canopy of former inner-city gas station, enköping, sweden. surrounded on all sides by typical swedish small-town mid-century housing.
(click on images for larger size pics.)

turning a corner: bergshamra, sweden

the inverted corner of the concrete box of the lutheran parish church in bergshamra, sweden serves as bellfry. the church bells placed in the inverted corner are visible through a large window from inside the church.
architect: georg varhelyi, 1960.
(click on images for larger size pics.)

miscellaneous: danderyd, sweden

kevinge highrise apartments, danderyd, sweden.
architect: gunnar jacobson, 1957.
drawings from the public archives of the danderyd planning department.
(click on images for larger size pics.)

miscellaneous: huddinge, sweden

karolinska university hospital, huddinge, sweden.
architect: hlls arkitektkontor, 1971-1975.
(click on image for larger size pic.)

tallinn's got talent: nõmme residence

concrete villa in the suburb of nõmme, tallinn, estonia.
architect: gert sarv (front architects, 2006)

tallinn's got talent: aaviku housing

aaviku housing (2003)
address: kakumäe, tallinn, estonia
architect: arhitektbüroo emil urbel oü, tallinn, estonia (indrek erm, emil urbel)
landscaping: oaas arhitektid oü (maria pukk, ivar lubjak)
photographer: kalle veesaar
67 one-family houses 86–140 square metres
450 sqm and 550 sqm plots
(click on images for larger size pictures)