2016-08-22

Nobelcenter vid Riddarfjärden

På förekommen anledning. Jag vill påminna om en gammal favorit i repris:
Ny gata förbinder Norr Mälarstrand med Stockholms city via Centralstationen och Sergels torg. Ett nytt Nobelcenter placeras vid Riddarfjärden granne med Stockholms stadshus. Klicka här för att studera förslaget i sin helhet.
Allt om ”Den felande länken” (”Serafimergenombrottet”):
(1) ”Den felande länken” i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2008. askergren.com/felandelaenken.html
(2) ”Man skall avsluta det man påbörjat” i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 3-2009. askergren.com/avsluta.html
(3) ”Lägg framtidens storbibliotek i Kulturhuset!” (eller ”Två tre flugor i en smäll”) i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2009. askergren.com/flugor.html

2016-07-19

Den felande länken (Serafimergenombrottet)

Nytt på YouTube: Mikael Askergren läser högt ur sina tidskriftsartiklar om det så kallade Serafimergenombrottet (ett gaturegleringsförslag för östra Kungsholmen i Stockholm), om en föreslagen ombyggnad av Kulturhuset i Stockholm, om en omlokalisering av Nobel Center till Kungsholmen och Norr Mälarstrand, och om Stockholms stadsbiblioteks framtid efter den stora tillbyggnaden av huvudbiblioteket vid Sveavägen blåsts av.



Högläsningen ackompanjeras av samma bilder som illustrerade artikeltexterna när de publicerades. De tre tidskriftsartiklarna är:
(1) ”Den felande länken” i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2008. askergren.com/felandelaenken.html
(2) ”Man skall av sluta det man påbörjat” i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 3-2009. askergren.com/avsluta.html
(3) ”Lägg framtidens storbibliotek i Kulturhuset!” (eller ”Två tre flugor i en smäll”) i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2009. askergren.com/flugor.html

Webb-adresserna ovan leder till de tre artiklarna i fråga på artikelförfattarens hemsida.
Vänligen ha överseende med det faktum att artikelförfattarens inläsning av artikeltexterna på intet sätt är perfekt, att inläsningen ursprungligen ej varit avsedd att publiceras. Artikelförfattaren lägger dock härmed ut filmen/högläsningen på Youtube för kännedom (varför inte), men hänvisar i första hand till tidskriftsartiklarna i tidskriften Arkitektur, respektive till artikeltexterna med illustrationer på artikelförfattarens hemsida: askergren.com
Filmen (inläsningen och bildsättningen) är från 2014. De tre artikeltexterna som läses upp är från 2008 och 2009. Illustrationerna som används i filmen är från 2008 och 2009.
Mikael Askergren den 19 juli 2016.

2014-09-06

Nej till cykelstaden (del 2)

”Cykelkarneval” [sic] i Stockholm den 6 september 2014. Video HD 7 minuter filmad med mobilkamera på Sergels torg, nära ”karnevalstågets” startpunkt Brunkebergstorg:



Läs Mikael Askergrens utförliga kommentar till det här med cyklar inne i stan i del 1 av ”Nej till cykelstaden” (nedan).
Förresten (september 2014):
”Cyklister mest olycksdrabbade” (SVT Nyheter)
”Cyklister allvarligt skadade av dåliga cykelvägar” (SvD)

2014-08-15

På förekommen anledning: ”Kvinnor som hatar kvinnor”

Feministiskt initiativ har som bekant av svenska folket röstats in i europaparlamentet. Och många tror att Fi rentav kommer in i den svenska riksdagen i höst.

Med andra ord: något radikalt måste ha hänt sedan de mycket omtalade barnsjukdomarna och inre konflikterna inom Fi som skildrades med sådan hänsynslös skärpa i en tevedokumentär i SVT för ett antal år sedan (”Viljornas kamp - filmen om Fi” av Liv Cederstam, 2007). Vad har hänt? Hur återfann Fi styrfarten?



En klok dam i min umgängeskrets konstaterade då när det begav sig, med direkt anledning av den skoningslösa tevedokumentären, som om det vore den självklaraste saken i världen:

Män bildar ”lag”, kvinnor ”nätverkar”. Män bildar ”lag” och arbetar tillsammans för att vinna matchen, och matchvinsten är viktigare än lagmedlemmarnas inbördes personliga sympatier. Det är inte lagmedlemmarnas personliga inbördes sympatier som håller laget samman, det är det gemensamma målet, målet att gemensamt vinna matchen. Män kan vara lagspelare även om de inte gillar varandra på ett personligt plan. Såväl personliga sympatier som antipatier är underordnade lagets intressen. Kvinnor, å andra sidan, startar ”nätverk” - MEN (och det är ett stort ”men”) för att ett kvinnligt nätverk skall fungera och skall kunna nå de mål som nätverket i fråga sätter upp, då måste kvinnorna i nätverket allesammans verkligen TYCKA OM varandra. ENDAST då det kvinnliga nätverkets medlemmar verkligen gillar varandra kan de inom ramen för nätverket i fråga åstadkomma något över huvud taget. Därför blir det ingenting av så många av alla dessa sentida kvinnliga nätverk. De spricker ju så fort man inom nätverket inser att man INTE EGENTLIGEN gillar varandra. Män låter sig inte störas i lagarbetet av en sådan småsak. Män kan samarbeta ÄVEN om de på ett personligt plan inte gillar precis allt hos varandra. Därför har män som bildar ”lag” alltid en fördel framför kvinnor som startar ”nätverk”, såväl inom politiken som i kultur- eller näringslivet.

Så långt den kloka damen (fritt citerat). För henne var detta konstaterande som sagt helt självklart. Men inte för undertecknad. För undertecknad var hennes konstaterande en passant något av en aha-upplevelse:

Med ens förstod jag den där tevedokumentären om Fi:s (Feministiskt initiativs) uppgång och fall på ett helt nytt sätt. Det där hatet (ja faktiskt, det HAT) som Ebba Witt-Brattström, en av Fi:s mer prominenta grundare och styrelsemedlemmar helt oförblommerat gav uttryck för framför tevekameran, ett infamt medsysterhat som var uttalat personligt, det riktades särskilt mot en annan medlem av partiets styrelse, Sofia Karlsson. Det hatet hade jag dittills förstått som ”bara” en kuriositet i sammanhanget, en perifer företeelse i händelseförloppet, en (oavsiktligt komisk) sekundär effekt av ett annat, större skeende.

Vad som egentligen sköt Fi-skutan i sank, det tyckte jag inte framgick av filmen, minns jag att jag tänkte. Men om jag förstått den kloka damen rätt: det behövs i själva verket inget ”större skeende”, det räcker med något så banalt som personliga antipatier för att spränga ett feministiskt parti inifrån.

I så fall: de män som tog sig tid att se dokumentären på SVT om Fi:s uppgång och fall såg förmodligen en helt annan film (!) än de kvinnor som satt och tittade på samma teveapparater i samma tevesoffor precis samtidigt. Manliga tevetittare tänkte kanske att ”Jaha, det var ju intressant, och stundtals mycket underhållande på ett voyeuristiskt vis att få ta del av käbblet i partistyrelsen – men jag vet inte om jag förstod vad var det som fick Fi att upplösas EGENTLIGEN? Det EGENTLIGA skälet för sammanbrottet redovisades ju inte. Att tjejerna i styrelsen tyckte illa om varandra, det framgick ju klart, men det kan ju inte vara det EGENTLIGA skälet till att ett helt parti kollapsar? Kan det det?” Jo, det där ”perifera käbblet” kan (i så fall) absolut ha varit det ”egentliga” skälet till Fi:s kollaps.

Och omvänt: de kvinnor som såg dokumentärfilmen tänkte kanske att ”Jaha, då förstår jag PRECIS varför Fi kollapsade, tjejerna i styrelsen TYCKTE JU INTE OM VARANDRA, och då GÅR det ju helt enkelt inte att uträtta något tillsammans! Då spelar ju det politiska programmet ingen roll, då är ju ett verkligt samarbete HELT omöjligt!”

Om (säger OM) den kloka dam som jag citerade inledningsvis hade rätt angående kvinnor och kvinnors ”nätverkande”, vill säga...

Fi och riksdagsvalet 2014

Men tiden går. Fi fyller snart 10 år. Och hittills har Fi i 2014 års valrörelse lyckats undvika allt internt käbbel. Vad har hänt? Har Fi lärt sig av sina tidigare misstag? Har man blivit bättre på att prioritera hela lagets framgångar framför personliga sympatier och antipartier? Är den kloka damens avslöjanden om kvinnor som hatar kvinnor (för att travestera titeln på Stieg Larssons berömda deckare) endast giltiga för äldre generationers kvinnor (om ens då)? Relaterar yngre generationers kvinnor inbördes på ett helt annat vis än äldre generationers? Umgås Fi:s nyvärvade, yngre medlemmar på annat vis än partiets äldre grundare?

Nej, inte nödvändigtvis. Det har ju påståtts att Fi numera är ett utpräglat vänsterparti. Att Fi i varje sakfråga numera med automatik kan förväntas inta en vänsterposition. Och så har det i så fall blivit för att den liberala falang som var med att starta partiet (Witt-Brattström med flera) valt att kliva av. I så fall: det fungerade inte med ett pan-feministiskt parti. Det fanns inte plats för liberala, icke-socialistiska feminister i Fi. Det är ju klart att liberala feminister och vänsterradikala feminister inte EGENTLIGEN kan tycka om varandra...

När startar Sveriges liberala feminister ett eget borgerligt, icke-socialistiskt feministparti? Som motvikt till det alltmer vänsterbetonade Fi?

2014-08-08

Är Thomas Piketty djursholmare?

Hela våren och sommaren 2014 har den franske ekonomen Thomas Piketty och hans storverk ”Kapitalet i 21:a århundradet” (”Le Capital au XXIe siècle”/”Capital in the Twenty-First Century”) debatterats livligt, inte bara i svenska media utan framförallt i brittiska och amerikanska media.

Om jag hade känt till Piketty redan när jag för något år sedan skrev en artikel med rubriken ”Är djursholmaren människa?”, då hade jag utöver läsningen genom Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs ”Är svensken människa?” kunnat erbjuda en läsning genom Pikettys ”Kapitalet”.

Och jag hade isåfall kunnat sammanfatta Djursholmsvillans historia ungefär såhär:

1. Djursholms villastad anläggs i den västerländska högkonjunktur som föregår första världskrigets utbrott, La Belle Époque, en tid då inkomst- och kapitalskillnaderna mellan rika och fattiga är som störst i västvärlden. Då byggs också ofantliga, jättelika kråkslott i Djursholm för många av Sveriges mer progressiva och bohemiska överklassfamiljer.

2. Efter första världskrigets ekonomiska katastrof och den därpå följande börskraschen 1929, då de rikastes kapital antingen förbrukats eller förintats av krig och börskrasch, då bygger man inte ofantliga kråkslott i Djursholm längre. I Djursholm byggs istället anspråkslösa men smakfulla funkispärlor i ljus puts med platta tak, och så småningom lika anspråkslösa men mer ”hemtrevliga” enplansvillor i Swedish Empiricism, i taktilt tegel med sadeltak, nu för medelklassens tjänstemän. Den ekonomiska utjämningen och den demokratiska omfördelningen av allt nytt kapital i västerlandet under decennierna efter andra världskriget, den manifesteras således även i lilla Djursholm. Också en medelklassfamilj har nu råd att flytta till, rentav bygga sig en villa i, Djursholm.

3. Men på 1980-talet händer något, finansmarknaden avregleras och världshandeln globaliseras, med på nytt ökande klyftor mellan rika och fattiga som resultat, och en finansiell situation som åter närmar sig det som enligt Piketty egentligen är - och förblir! - det ”normala” tillståndet genom historien. Decennierna efter andra världskrigets slut, med stor ekonomisk utjämning och genomgripande demokratisering har ”bara” varit en parentes, ett undantag från normen: snarare en bieffekt av världskrigens katastrofala kapitalförstörelse än en konsekvens av, säg, en upplyst idealism hos de styrande. Djursholms politiskt progressiva guldålder sammanfaller med ”undantagstillståndet” i västerlandets ekonomi efter andra världskriget.

2014-08-03

På förekommen anledning: ”Itt saonds bättre inn inglisch”

Att beställa en kaffe ”to go” går fortare än att säga ”att ta med”. Det skiljer bara en stavelse, men en stavelse kan uppenbarligen upplevas som en stavelse för mycket. Vi är många svensktalande som beställer vårt italienska espressokaffe med varm mjölk ”to go” - på engelska.

Det handlar inte bara om vad som låter ”coolast” (för att använda ett annat vanligt svengelskt uttryck). Uttryck som lånats in från engelskan är påfallande ofta mer ekonomiska än motsvarande uttryck på svenska. Så oavsett vad man personligen tycker om folk som svänger sig med svengelska uttryck och anglicismer kan man konstatera att man i den engelskspråkiga världen påfallande ofta lyckas uttrycka sig mer ekonomiskt – i antal stavelser – än vi svensktalande gör. Och detta spelar faktiskt roll för hur vi väljer att blanda flera språk när vi svenskspråkiga talar med varandra.

Handlar engelskans sedan länge dominerande ställning internationellt således uteslutande om vem som vann andra världskriget? Nej, inte enbart. Engelskan har många tilltalande egenskaper som gör just detta språk ovanligt lämpligt som lingua franca för vår tid.

Som det där med att man helt avskaffat genus för bestämd artikel. I alla andra jämförbara språk måste man hålla reda på maskulinum, femininum, neutrum och – i svenskan – utrum (reale). Den som inte talar franska eller tyska eller svenska som modersmål kommer att ha stora svårigheter att nöta in om det heter ”le” eller ”la”, om det heter ”der”, ”die” eller ”das”, om det heter ”-en” eller ”-et”. Man kommer att välja fel artikel många gånger innan man äntligen lärt sig, om man någonsin lär sig till hundra procent. Den ständiga genusosäkerheten och de ständiga genusfelstegen förbrukar onödigt mycket tid och energi för alla dem som försöker lära sig det nya språket – och, vad värre är, stör och låter illa och oskönt för alla de modersmålstalare som behöver lyssna till alla oss som med fel bestämd artikel ständigt misshandlar deras modersmål.

På engelska heter det emellertid som bekant alltid ”the”. Alltid samma enkla val. Det finns ju bara en bestämd artikel att välja på. Till både de icke modersmålstalandes OCH modersmålstalandes fromma. De som har engelska som modersmål slipper störa sig på utlänningars felaktiga val av bestämd artikel när de (utlänningarna) försöker tala engelska.

Färre stavelser än i andra språk

Engelskan är även mycket ekonomisk (såväl tids- som platsbesparande) tack vare det faktum att det är så enkelt att bilda verb av substantiv (och tvärtom). Inga platskrävande ändelser behövs. Verbets infinitivform är ofta exakt densamma som motsvarande substantivs grundform, ofta enstaviga både som verb och substantiv: jämför ”a step” (substantiv)/”to step” (verb), ”a talk”/”to talk”, ”a smoke”/”to smoke”. Det blir totalt 12 stavelser i de uppräknade exemplen ovan.

På svenska kräver samma uttryck 15 stavelser, på grund av de tillagda ändelserna (nästan alltid ett ”-a” på slutet) i verbens infinitivformer: ”ett steg”/”att stega”, ”ett tal”/”att tala”, ”en rök”/”att röka”.

Engelskan är således både lättare att lära sig (man slipper för varje substantiv nöta in vilken av två eller fler olika bestämda artiklar som är rätt), och tar dessutom mindre plats, såväl i tal som i skrift, när man väl kommer igång med att tala och skriva på engelska.

Engelskan klarar sig utmärkt väl utan ett flertal olika bestämda artiklar. En enda bestämd artikel (”the”) gör inte engelskan mer svårbegriplig eller nyansfattig än andra språk. Men hur kan engelskan klara sig såpass bra med, av allt att döma, mycket färre stavelser? Med färre stavelser i så gott som alla ord och uttryck och satsbildningar borde det ju finnas färre möjliga ordbildningar, och i förlängningen färre möjliga satsbildningar. Språket borde rimligtvis bli nyansfattigare ju färre stavelser man tar i bruk när man bildar uttryck och satser, inte sant. Hur kan det i så fall komma sig att engelskan ofta påstås vara ett av de mest nyansrika språk som finns, med kanske störst antal synonymer, och störst antal glosor över huvud taget?

Färre stavelser, men fler diftonger

Anledningen till att det på engelska inte behövs lika många stavelser som på andra språk är ju att det finns många fler möjliga enstaviga och fåstaviga ord på engelska än i andra moderna språk – eftersom engelskan (i jämförelse med svenskan, exempelvis) är så oerhört rik på DIFTONGER. Vilket som jag förstått det är en relativt ny företeelse i engelskan: i fornengelskan skall det ha funnits lika många, eller få, diftonger som i, säg, fornskandinaviskan.

Dessutom har man från fornengelskan behållit fornspråkets många tonande respektive icke tonande läspljud (som i ”the” respektive ”thing”), läspljud som helt försvunnit i våra moderna nordiska språk. Med så många möjliga diftonger att välja mellan (utöver rena vokaler) plus tonande och icke tonande läspningar (utöver alla konventionella konsonantljud) kan man bilda många fler enstaviga och fåstaviga ord än i andra språk – än i språk utan vare sig diftonger eller läspningar.

I de fall då, säg, svenska dialekter är rika på diftonger utgör dessa dialektala diftonger ”enbart” uttalsvariationer av ord och uttryck som i standardspråket alltsomoftast saknar diftong. Dialekternas diftonger som sådana förändrar således inte ordens betydelser. Dialektala diftonger ger inte de svensktalande (varken dem som talar riksspråket eller någon av dem som talar dialekt) fler enstaviga ordbildningar att välja mellan. Dialekternas diftonger erbjuder endast fler uttalsvarianter av ett och samma ord. I engelskan, däremot, med sina många diftonger även i standardspråket, ÄR diftonger som sådana betydelsebärande, GÖR diftonger skillnad mellan olika betydelser. En diftong förändrar på engelska en stavelses och ett ords och en sats betydelse.

Låt oss testa denna hypotes. Först en serie enstaviga (inbördes snarlika) ord på engelska – med respektive utan diftonger –, och efter serien med enstaviga engelska ord, dessas svenska motsvarigheter.

Först på engelska:

> on
> own
> soon
> swoon
> bread
> bride
> braid
> brood

Nu på svenska:

> på
> egen / äga
> snart
> svimma / dåna / svärma
> bröd
> brud
> fläta
> avkomma / grubbla

Och för jämförelsens skull även på franska – ett diftongfattigt språk också det:

> sur
> propre / posséder
> bientôt
> pâmoison / se pâmer
> pain
> mariée / épouse
> tresse / tresser
> couvée / progéniture / couver / ruminer

Vilken lista på enstaviga engelska ord som helst kommer således i översättning till ett annat, diftongfattigt språk att kräva fler stavelser än på engelska, kommer att kräva flerstaviga ordbildningar.

Men enstavigheten hos den diftongrika engelskan kan dock anses vara imaginär. Var diftong innehåller ju (minst) två olika vokalljud. Borde vi inte inom ramen för en sådan här sammanställning i så fall räkna var diftong som (minst) två stavelser, rent tekniskt?

Diftonger räknas som enstaviga

Det kanske man kan välja att göra som akademisk övning – och i så fall kommer man förmodligen fram till att det krävs lika många ”stavelser” på engelska som på andra språk. Men intuitivt räknar vi inte stavelser på det viset. Intuitivt räknar vi inte diftonger som flera stavelser. På vers räknas alla diftonger som en stavelse. I en dikt skriven på vers, eller i en sångtext som följer en melodi med ett visst antal taktslag, räknas en diftong alltid som endast EN stavelse. Känslomässigt upplever vi således också de mest utstuderade diftonger – om än aldrig så tid- och utrymmeskrävande – som enkla stavelser.

Av vilket följer vår intuitiva upplevelse av engelskan som inte bara ett lätt språk att lära sig (med bara en enda bestämd artikel, ”the”, samt med ofta identiska substantiv- och verbformer), utan även ett (utrymmesmässigt) mycket ekonomiskt språk: i antalet stavelser räknat, om inte annat.

Och ekonomi i uttrycket är något som tilltalar till exempel konstnärer. Inte konstigt att musiker ofta tycker att sångtexter på engelska ”låter bättre”. Det har inte bara med den anglosaxiska populärkulturens prestige och coolhetsfaktor att göra, det har även med engelskans stavelsefattighet att göra, vilken upplevs som effektiv och ekonomisk i uttrycket.

Missförstå mig rätt. Jag finner den diftongfattiga standardsvenskan välljudande och skön. Som så många andra i Stockholm med omnejd talar jag en i princip diftongbefriad svenska, och den diftongfattiga standardsvenskan klingar i mina öron skönare än diftongbelamrade dialekter. I det avseendet är jag chauvinist, helt klart. Jag agiterar således på intet vis för att införa fler diftonger i svenskt standarduttal. Jag tycker inte heller att det finns anledning att när man sinsemellan talar svenska överdriva bruket av anglicismer, även om uttryck på engelska ofta faktiskt ÄR effektivare och mer ekonomiska än svenskans motsvarigheter. Överdiven svengelska låter larvigt.

Men jag tror att jag äntligen – efter åratal av grubblerier – funnit ett hållbart svar på frågor av typen ”Varför tycker så många svenska populärmusiker och låtskrivare att allt 'låter bättre' på engelska?” eller ”Varför tenderar inte bara populärkulturikoner utan även högst seriösa bildkonstnärer och tonsättare att betitla sina verk på engelska hellre än på svenska/tyska/franska?”

Och svaret lyder: det handlar inte bara om engelskans coolhetsfaktor, eller om att bli förstådd utanför det egna landets gränser, det handlar i hög grad om ett konstnärligt tilltalande val av språk och uttryck, om språkmässig effektekonomi. Det handlar om diftongerna.

(Med reservation för inexakt och möjligen inkonsekvent språkteoretisk terminologi: undertecknad är inte språkproffs, undertecknads språkintresse är – i begreppets ursprungliga betydelse – dilettantiskt. Förlagorna till såväl Storbritanniens som Förenta staternas flagga kommer från Wikipedia. Montaget med båda nationsflaggorna i en och samma bild är dock utfört av undertecknad.)

2013-11-07

”En pizza i Kärrtorp”

Förslag till nybyggnad (”infill”) i hörnet Kärrtorpsvägen-Sophie Sagers gata, Kv. Mursmäckan, Kärrtorp:



Montage: Mikael Askergren © 2013, fotoförlaga: Pär Eliaeson © 2013.

Kvarteret med stadsradhus i Kärrtorp har ritats av A1 arkitekter och byggts av Småa. Radhuskvarteret stod färdigt 2011 och belönades med utmärkelsen ”Årets Stockholmsbyggnad” 2012. Men själva kvartershörnet lämnades av Stockholms stads stadsbyggnadskontor och av arkitekten intressant nog (typiskt nog) obebyggt.



Återstår bara för SBK att omlokalisera några parkeringsplatser och skriva ett start-PM för Ny detaljplan för del av Kv. Mursmäckan.

Se fler bilder av hushörn och hörnhus, och läs mer om arkitekters neurotiska förhållande till hushörn och hörnhus i en artikel av Mikael Askergren för det senaste numret av arkitekturtidskriften Kritik #21-2013.

Den rikt illustrerade artikeltexten finns fr.o.m. idag att läsa i sin helhet på nätet: här

2013-10-15

På förekommen anledning: Kungahusets dubiösa varumärkesbyggande

Att gräva där man står, det är ju bra, det skall man ju göra, det är ju alltid en bra utgångspunkt när man skriver romaner, eller målar tavlor, eller designar.

Så när Svenskt Tenn för ett par tre år sedan lanserade en eldskärm kallad ”Slottet brinner”, föreställande slottet Tre kronor, en eldskärm designad av Carl Philip Bernadotte minsann, då var det inte utan att jag tänkte att, ja, jo, så kan man absolut göra – om man är kunglig. Att designa en eldskärm i form av ett brinnande kungligt slott, det är ju ”att gräva där man står” – om man är kunglig. Jag tyckte nog som först att en eldskärm som ser ut som det brinnande slottet Tre kronor när man tänder en brasa i den öppna spisen, det är en ganska fyndig design – om man är kunglig.

Men tack vare Bo Madestrands avslöjande i tidskriften Form nr 5-2013 vet vi nu att Svenskt Tenns eldskärm (pris: SEK 14.500:-) inte är designad av Carl Philip.

Egentligen borde ingen ha blivit förvånad. Tänk bara på alla de andra kungligheternas mer eller mindre dubiösa försök till varumärkesbyggande genom åren. Till exempel engagemanget för diverse välgörande ändamål, företrädesvis bland kungahusets kvinnliga medlemmar. Eller hovstatens försök att få Sveriges kung att framstå som en mer sammansatt och intressant person än han egentligen är, närmare bestämt försöket att lansera Carl XVI Gustaf som finsmakare och stor konnässör av exklusiva whiskysorter...

Läs mer om den svenska kungafamiljens ofta tafatta försök till varumärkesbyggande, som exempelvis kungens påstådda intresse för exklusiva whiskysorter, läs mer om the Oslo luncheon unopened whiskey bottle incident, på min hemsida: Monarchy Rules

Fler länkar:

Bo Madestrands redan mycket spridda text om designprinsens (?) eldskärm finns förstås publicerad på nätet: tidskriften Form
Se även Sveriges Televisions nyhetssajt, inklusive video: SVT Nyheter
Det tog inte ens 24 timmar efter Bo Madestrands avslöjande för Svenskt Tenn att stryka prinsens namn från produkten: Dagens Nyheter
Den italienska eldskärm som av många anses ha plagierats av Svenskt Tenn ser ut så här: Hannes Dükler

2013-06-27

Nej till cykelstaden (del 1)

(Forts.)

Nej till cykelstaden. Redan idag har cyklisterna börjat bli ett jätteproblem i Stockholmstrafiken. Det cyklas mot rödljus, på trottoarer, mot enkelriktat. Det är ett rent elände hur folk beter sig så fort de gränslar en cykel.



Men inte så konstigt egentligen. Cyklister är förstås alltid mer benägna att bryta mot trafikreglerna än vad både bilister och gångtrafikanter är:

När man som cyklist väl fått upp litet fart vill man inte i onödan bromsa, eftersom det är ”jobbigt” att få fart igen. Därför är man som cyklist mer benägen att strunta i rödljus än vad en bilist är. En bilist låter bensinmotorn göra jobbet, det är inte ”jobbigt” för bilisten att stanna och strax åter rulla igång en bil. Fotgängaren kvittar det om han måste stanna upp ett slag, att stanna upp ett slag vid röd gubbe är inte särskilt ”jobbigt”, det kostar inte särskilt mycket extra energi att ”starta” igen när det blir grön gubbe. Men cyklisten förlorar såpass mycket rörelseenergi när han stannar vid ett rödljus, och måste göra av med såpass mycket mer energi när han börjar trampa igen när det slagit om till grönt, att det påverkar omdömet. Det är ”för jobbigt” att hela tiden stanna och starta när man cyklar. Därför är cyklisten benägen att fuska vid rödljus i mycket högre grad än vad både bilisten och fotgängaren är. Därför är cyklisten benägen att rulla på i full karriär när trafikrytmen av en eller annan anledning bromsas upp, till exempel på en gågata.

Att bara cykla där man faktiskt får cykla, det är också ”för jobbigt”, eftersom det innebär att man inte alltid kan cykla den snabbaste, kortaste, rakaste vägen. Om man som cyklist förväntas göra omvägar (på grund av enkelriktning åt ”fel” håll, exempelvis), då kostar det cyklisten mer energi och fler tramp på pedalerna helt enkelt. Det är ”för jobbigt”. Därför är cyklisten benägen att strunta i trafikreglerna och systematiskt cykla mot enkelriktat och på trottoarer och på gågator.

Att cykla i dåligt väder är också ”jobbigt”. Man blir blöt av regn och slask, vilket inte är kul. Därför är man i regn och rusk som cyklist mer benägen att fuska vid rödljus eller när det är enkelriktat åt ”fel” håll än som bilist. Bilisters humör och psykologi och trafikbeteende påverkas inte av vädret på samma sätt som cyklisters. För en cyklist kan dåligt väder i allra högsta grad påverka omdömet i negativ riktning. Och Stockholm är vädermässigt tyvärr en stor del av året en mycket ”jobbig” stad att cykla i. Stockholm kan nog aldrig bli en riktigt bra cykelstad. På grund av skitvädret, om inte annat.

Cyklister är opålitliga, och därför på sitt sätt farligare än vad bilister är. En någorlunda säker trafikmiljö kräver förutsägbarhet, och cyklister är av naturen (!) oförutsägbara. Människor är mer benägna att handla verkligt omdömeslöst om de sitter på en cykel än om de sitter i en bil - det är bara ”mänskligt”. En framtid med allt fler cyklister i Stockholm är således ett mardrömsscenario. En utbyggnad av tunnelbana och annan spårbunden kollektivtrafik är således att föredra framför en utbyggnad av Storstockholms system av cykelbanor.

Mer av Mikael Askergren i ämnet i ett tidigare inlägg på den här bloggen: ”Cykel på tuben” (nedan).
Förresten (september 2014):
”Cyklister mest olycksdrabbade” (SVT Nyheter)
”Cyklister allvarligt skadade av dåliga cykelvägar” (SvD)

2013-05-04

Posthuset: nytt bygglov mars 2013

Följetongen om Posthuset vid Nybrogatan fortsätter. Byggherren har lämnat in en ny bygglovsansökan (februari 2013). Stadsbyggnadsnämnden har i sin tur beviljat denna nya ansökan (mars 2013). Precis som förra gången (juli 2011) har bygglovet beviljats som ”planenligt”, det vill säga utan ändring i detaljplanen. Jämför vertikalsektion genom ny vindsvåning i bygglov 2011 respektive bygglov 2013, nedan:

Bilden ovan med de bägge vertikalsektionerna placerade rakt ovanför varandra och i samma skala är ett montage. Gul heldragen linje markerar befintlig kallvind och befintligt yttertak före påbyggnad. Förlagorna till såväl vertikalsektion 2011 som vertikalsektion 2013 kommer från Stockholms stadsbyggnadskontors offentliga ritningsarkiv.

I skrivande stund (maj 2013) har en fastighetsägare i grannskapet överklagat också detta nya bygglov.
Fastighetbeteckning: Guldfisken 18.
Det nya bygglovets diarienummer hos Stockholms stad: 2013-01941
Överklagandeärendets diarienummer hos länsstyrelsen i Stockholms län: 13187-2013

Mitt första inlägg på denna blogg om Posthuset: ”Skandal! (Prins Carl Philips byggplaner)” (nedan).
Se även:
De sista neurotikerna
Stenstadsekologi

2013-03-31

”Lesa bucker, dricka mjulk” etc.

När man städar i datorn dyker det upp allt möjligt som man hunnit glömma bort. Följande ”läs- och uttalsövningar” är smakprov från ett projekt som sysselsatt mig i text och bild från och till sedan 1999.

”Bucker”, ”Verklighet och drum” och så vidare: texten i följande ”läsövning” har jag manipulerat i Photoshop. Som förlaga använde jag en bokrecension i Dagens Nyheter med för mina syften lämpliga rubriker och egennamn (2007):



Härnäst några förslag till läs- och uttalsövning som storskalig installation utanpå (och/eller inuti) Dramatens hus vid Nybroplan i Stockholm.

Klicka på bilderna nedan för bilder i större format, med läsbar text (2009):







Avslutningsvis, i repris, delar av läs- och uttalsövningarna ovan som redan publicerats här på denna blogg, med anledning av att jag för några år sedan noterat att inte ens SVT (och SVT:s språkvårdare?) längre bjöd något motstånd. Också SVT hade kapitulerat. Med ens hade det blivit vanligt att inte bara SVT:s sportjournalister utan även SVT:s ”riktiga” nyhetsuppläsare uttalade alla ö-ljud som u-ljud. ”Uttalsövning för nyhetsuppläsare m.fl.” (2011):



Lesa bucker dricka mjulk
Hagelbussa sockersutt
Vintermussa jettetrutt
Futter rutter hasselnutter
Bujning rujning skattehujning

Läsa böcker dricka mjölk
Hagelbössa sockersött
Vintermössa jättetrött
Fötter rötter hasselnötter
Böjning röjning skattehöjning

2013-03-23

Mikael Askergren på TV (favorit i repris)

När man städar i datorn dyker det upp allt möjligt som man hunnit glömma bort. Jag har idag på YouTube publicerat följande två gamla videoklipp som jag själv medverkar i.

Först ett inslag från SVT:s kulturmagasin ”Centrum” 1999 (Göteborg är bajs):




Sedan ett inslag från SVT:s kulturmagasin ”Stockholm” 1996 (3 tablåer inspirerade av filmen I fjol i Marienbad):



Mer om dessa videoklipp och om idéerna bakom dem finns att läsa på min hemsida, närmare bestämt här:
Göteborg är bajs
3 Tableaux Inspired by the Film Last Year at Marienbad

2013-03-22

Det bara pågår och pågår

En banderoll med texten VINDSINREDNING PÅGÅR ser till att ingen som passerar skall kunna missförstå vad alla byggnadsställningar är till för. Det kan inte ha undgått någon som de senaste dagarna hastat förbi på Sturegatan eller rastat hunden i Stureparken att lägga märke till byggfirmans banderoll högt däruppe.



En nästan kvarterslång banderoll. Alla bokstäver är stora bokstäver, versaler, inga gemener. Det är bara utropstecknet som saknas. Att inreda kallvindar är således ingenting som man i byggbranschen skäms för eller smyger med, tvärt om.



Men vi som är benägna att reflektera över alla de problem som varje ny vindsinredning för med sig, inte bara för dem som bor i grannskapet, utan för alla stockholmare, vi suckar uppgivet och tänker: ”Ytterligare en bit av stenstaden som kommer att bli fullkomligt omöjlig att vistas i vintertid. Med iskanor på trottoarerna och läskiga istappar dinglande från hängrännorna.”

Mer om de klimatproblem som Stockholms stads vindsinredningspolitik förorsakar:
Stenstadsekologi

2013-02-21

”Stenstadsekologi” och ”Det nya Lort-Sverige”

Det blir Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt som tillslut kommer att avgöra om byggentreprenören Oscar Properties och arkitekten John Pawson har rätt att bygga på f.d. Posthuset vid Nybrogatan på Östermalm med ett sprillans nytt penthouse i två våningar.



Läs mer om det, om stenstadsekologi och istappar, och om den sänkta hygien- och bostadsstandarden i nybyggda svenska hyresrätter, i två nya artiklar av Mikael Askergren för det senaste numret av arkitekturtidskriften Kritik #19-2013. Artikeltexterna finns fr.o.m. idag även att läsa på nätet:
Stenstadsekologi
Det nya Lort-Sverige

Notisen om Stockholms stads ”istappstelefon” publicerades i lokaltidningen ”Mitt i Östermalm” den 5 februari 2013. (Klicka på illustrationen ovan för större bild.)

2012-12-23

Länsstyrelsen nobbar John Pawson

På Svenska Dagbladets hemsida meddelas idag att ”[d]et blir inget stort penthouse ovanpå posthuset på Östermalm om länsstyrelsen i Stockholm får bestämma. De har just upphävt bygglovet som fick stor uppmärksamhet för ett år sedan då rykten spreds att lägenheten var ämnad för prins Carl Philip.”



Läs hela artikeln i Svenskan här:
Lyxigt penthouse på Östermalm får nobben av länsstyrelsen

2012-11-30

Ur ROCKY vol. 23 av Martin Kellerman



Ovanstående strip med seriehunden ROCKY av Martin Kellerman, ur samlingsvolym nr 23 (2012), publiceras på denna blogg med benäget tillstånd av Kartago förlag, Stockholm.

Kommentarer överflödiga. Mer om Carl Philip Bernadottes byggplaner/John Pawsons penthouseprojekt ovanpå gamla Posthuset vid Nybrogatan i Stockholm: De sista neurotikerna

2012-10-25

På förekommen anledning: Wilkinson & Pickett Revisited

Jag hör till dem som tyckte att ”The Spirit Level” av Richard Wilkinsons och Kate Pickett (London, 2009; ”Jämlikhetsanden” på svenska) var bland det mest intressanta jag läst på länge när boken kom ut för några år sedan. Jag har omnämnt boken i flera föredrag och artikeltexter sedan dess.

Och jag har i samband med mina omnämnanden av boken även ofta återgett ett av bokens många intressanta diagram. Det diagram som jag då främst använt mig av ser ut så här:



En kort sammanfattning av Wilkinsons och Picketts resonemang: upp till en viss nivå spelar det i ett samhälle, en stat, en nation absolut en mycket stor roll vilken materiell standard medborgarna åtnjuter. Om ens dricksvatten är smutsigt och sjukdomsalstrande, om det inte finns sjukhus eller läkarvård, då spelar det absolut en stor roll för den allmänna ”lyckonivån” att man får tillgång till rinnande vatten och avlopp, sjukhus, vägar och skolor.

Men (och det är nu bokens författare blir kontroversiella i vissa kretsar) när man väl nått en viss materiell miniminivå (den nivå som nationerna i den utvecklade delen av världen redan nått för länge sedan), då spelar det ingen (!) roll för den allmänna ”lyckonivån” om den materiella standarden höjs ännu mer. Det finns det papper på. Det finns det partipolitiskt oberoende internationell statistik som visar.

Finns det då inget sätt att göra medborgarna i en redan någorlunda välmående nation lyckligare än de redan är? Jo, det finns ett sätt, men bara ett sätt (!) egentligen, enligt Wilkinson och Pickett, nämligen att fördela alla resurser och materiella tillgångar mer jämlikt. Stora löneskillnader gör alla olyckligare (också de rikaste blir olyckligare). Små löneskillnader gör att alla mår bättre (också de rikaste mår bättre). Det finns det också papper på. Det finns det också partipolitiskt oberoende internationell statistik som visar. Den enda (!) faktor som det finns statistiskt stöd för att hävda har en bestående verkan när det gäller att påverka människors ”lycka” och hälsa och livslängd och livskvalitet i en positiv riktning när de väl fått sina skolor, sjukhus och vattenledningar är – ökad jämlikhet.

Så långt Wilkinson och Pickett. Och jag tror att de har rätt. Jag tror att de drar precis rätt slags slutsatser från det material de utgår ifrån. De som protesterat mot bokens slutsatser (ofta nog konservativa skribenter och borgerliga tankesmedjor) har inte kunnat åstadkomma trovärdiga motargument, som jag ser det.

Men jag har ändå länge haft en invändning mot bokens upplägg. Det finns en viktig samhällsföreteelse som inte berörs alls i boken, som inte förekommer på ett enda diagram, som inte förekommer alls i texten, och som ändå upptar en mycket stor del av väldigt många människors liv, nämligen – religion. En ateistisk religionsskeptiker som jag själv tycker naturligtvis att det är märkligt att en dylik bok, som är avsedd att avhandla i princip allt som påverkar folks liv till det bättre eller sämre, inte en enda gång snuddar vid det stora samhällsfenomenet/samhällsproblemet religion. Skulle religionen inte ha någon betydelse för samhällens allmänna ”lyckonivå”? Spelar det verkligen ingen roll för den allmänna ”lyckonivån” om folk tror på Gud eller inte?

Jag hade önskat mig åtminstone ett diagram med begreppsparet religiositet-sekularisering på den ena av koordinatsystemets axlar. I Wilkinsons och Picketts bok lyser dock begreppsparet religiositet-sekularisering med sin frånvaro.

Men så, med ens, plötsligt, i det avsnitt av Vetenskapens värld som visades på SVT den 22 oktober 2012, vilken lycka! Precis det diagram jag saknat i Wilkinson och Pickett plötsligt istället på svensk teve! På bästa sändningstid!





Och det var Stockholms universitets Pehr Granqvist som i teveprogrammet förklarade vad det där fina diagrammet med flaggor och moln (se ovan) var avsett att illustrera.

Granqvists forskning går ut på att undersöka religionens psykologi i förhållande till samhällets sekulära trygghetssystem. Och resultatet: i stater och nationer med högt utvecklade välfärdssystem (Sverige, till exempel) är människorna inte särskilt religiösa av sig. I stater och nationer utan offentligt finansierade trygghetssystem (exempelvis USA) är folk mycket mer religiösa. Således beror inte andelen religiösa utövare i en viss population av hur fattiga eller rika folk är i kronor och ören. Både det rika USA och det fattiga Bangladesh är mycket religiösa nationer. Och så vidare...

Mer av Mikael Askergren i ämnet:
Det finns ingen religiös arkitektur (2008)
Why Religion Facilitates Crime and Immorality (2011)

2012-10-20

Death by Icicle (uppföljning)

Som bekant har jag redan tidigare på denna blogg resonerat en hel del kring ett av stockholmarnas största livskvalitetsproblem numera, de glashala trottoarerna och de istappar och isklumpar som faller från taken vintertid – och faktiskt ibland tar livet av annars fullt friska stockholmare. (Death by Icicle skulle man som sagt kunna kalla detta numera mycket stockholmska sätt att trilla av pinn.)



Och även om man inte får en isklump i huvudet eller halkar omkull och bryter höften tvingas man ändå som fotgängare (också som fotgängare med barnvagn eller rollator) allt oftare ut i snömodden bland bilar och bussar för att trottoarerna numera vintertid regelmässigt stängs av – för att undvika isrelaterade olyckor på trottoarerna. Det är inte bara ett stort irritationsmoment, det där med att tvingas bort från trottoarerna ut i gatan så fort det snöat litet, det innebär förstås också stora problem för biltrafiken och busstrafiken att behöva konkurrera med gångtrafikanter och fotgängare om utrymmet i körbanan.

Alltnog. Nu har man (äntligen) i media börjat rapportera hur mycket alla dessa isrelaterade skador faktiskt kostar oss skattebetalare i kronor och ören:

SVT:s nyhetssajt rapporterade den 17 oktober 2012 (med ett förvånat och liksom nyvaket tonfall) att Stockholms alla fotgängare numera lever minst lika farligt som stadens bilister och cyklister. Av alla som skadas i trafiken på Stockholms gator och torg är andelen ”singelolyckor” med gångtrafikanter (det vill säga fotgängare som halkar och faller omkull på glashala trottoarer) chockerande stor: ”I fjol skadades 4.735 personer i Stockholmstrafiken. Av dem var drygt 1.500 gående som skadades i singelolyckor, dvs halkade eller ramlade omkull.”

Mer från samma nyhetsbulletin: ”Det här är ett stort mörkertal som kommer fram. Polisen räknar dem inte som trafikolyckor”, säger Anton Västberg, enhetschef på Trafikkontoret. ”Det är första gången vi ser de här siffrorna.”

Det visar sig alltså nu att alla dessa ”singelolyckor” bland Stockholms fotgängare på ett år (2008) kostat skattebetalarna en extra halv miljard (SEK 500.000.000) enbart för vård av skallfrakturer, arm- och benbrott, för sjukskrivningar, och så vidare. Det vill säga: glashala trottoarer och fallande istappar utgör inte bara ett stort irritationsmoment i allas vår vardag numera, de kostar oss alla stora pengar. En halv miljard delat med 1.500, det blir... Oj! Varje ”singelolycka”, varje skallfraktur och benbrott kostar skattebetalarna i snitt mer än 300.000 spänn! Drygt trehundratusen! Nästan en halv miljon varje gång!

Och eftersom dylika isrelaterade ”singelolyckor” bland fotgängare egentligen bara inträffar under vinterhalvåret (medan bil- och cykelolyckor inträffar året om), då borde man i statistiken snarast jämföra antalet fotgängarskador på ett år (drygt 1.500) mot hur många bil och cykelolyckor som inträffar under ett halvt år. Då ökar andelen fotgängarskador genast från ”bara” en tredjedel (drygt 1.500 av totalt dryga 4.500) under ett kalenderår till gott och väl hälften (drygt 1.500 av totalt dryga 3.000) bara under vinterhalvåret!

Det är som sagt det här med att Stockholms innerstads taklandskap blivit ”varmare”, med allt fler uppvärmda, inredda, bebodda vindsvåningar ovanpå Stockholms gamla innerstadshus (som tidigare ”bara” haft oinredda kallvindar) som förorsakar alla dessa glashala trottoarer och fallande istappar och isklumpar. De varma tak- och terrassytorna får snön att börja smälta för tidigt, när det fortfarande är minusgrader ute i luften, och smältvattnet fryser sedan till is igen så fort det når ouppvärmda trottoarer, stuprör och hängrännor.

Illustrationen ovan, en skylt som varnar för takras, kommer från en av Hyresgästföreningens trycksaker (2011).

Länk till SVT:s nyhetssajt 2012-10-17 (inklusive video 2min24sek):
Fotgängare drabbas värst i Stockholmstrafiken

2012-07-22

På förekommen anledning: ”kitsch”

Björn Skifs och Agnes framför ”When You Tell The World You're Mine” (kompositör Jörgen Elofsson) i Storkyrkan under Kronprinsessan Victorias bröllop i Stockholm den 19 juni 2010; ett verkligt praktexempel på svensk ädelkitsch – om än på engelska (YouTube):





Den som känner mig vet att jag inte alls är monarkist eller rojalist. Men trots det har monarkin i Sverige varit ett ämne som upptagit mig en hel del genom åren. (Ett exempel på detta från 2000, länk: Monarchy Rules)

I samband med kronprinsessbröllopet 2010 minns jag att jag funderade en hel del över varför kungahuset/monarkin i media framstår som mest bara kitsch numera. Jämför: när Victorias pappa gifte sig för ett antal decennier sedan (1976, närmare bestämt), då var det knappast fråga om någon hämningslös kitschfest. Tråkigare var det nog då den gången, tråkigare rent medialt, rent TV-mässigt. Men den gången slapp bröllopsgästerna åtminstone oförblommerad kitsch under själva bröllopsceremonin. Den gången slapp åtminstone såväl bröllopsgäster som TV-tittare höra Björn Skifs waila i Storkyrkan. Vad har hänt med monarkin? På bara någon generation?

Märk att kronprinsessbröllopets kitschighet inte var något unikum, inte var något undantag från regeln vad kungahuset anbelangar. Bröllopets kitschighet var snarare en ny kulmen på en utveckling i kungahuset och i samhället och i kulturlivet som pågått i åratal, i sekler faktiskt. Att samtidens offentliga ceremonier och riter i hög grad präglas av kitsch (istället för konst) har efter hand blivit vanligare och vanligare. Och om inte ens det svenska kungahuset längre lyckas arrangera stora tilldragelser av ceremoniell eller rituell karaktär utan att allt bara blir till kitsch, vem av alla oss andra kan då förväntas lyckas med en sådan sak även då man gör sitt bästa att undvika alla kitschigheter?

Kitschens hegemoni i samtidens alla offentliga riter och ceremonier är naturligtvis en oundviklig konsekvens av det nya konstbegrepp som formulerades (brukar man säga) på 1800-talet. Konstnären förklarade sig fri. Vad Gud eller prästerskapet eller kungen eller kungahuset tyckte om ens målningar eller romaner eller symfonier spelade inte längre någon roll. Konstnären var inte längre ”bara” en lakej som ”bara” hade som uppgift att glorifiera Gud och kungamakten. Kungen var inte hjältekungen, var inte hjälten längre, konstnären var den nya hjälten. Och konstnären var inte längre intresserad av att gestalta åt kyrka och kungahus.

Med denna konstens och konstnärens frigörelse följde dock, med nödvändighet, att alla de rum och alla de evenemang som var Guds och kungens, och som konstnären tidigare ägnat all sin kraft och all sin sensibilitet att formge och gestalta (palatsarkitektur, gudstjänstmusik, etc.) helt övergavs av konstnären. Kvar i dessa rum och i dessa ceremonier och riter återstod då förstås bara Gud, och kungen, och – kitsch.

Missförstå mig rätt. Jag rodnar visserligen och blir såpass generad å alla inblandades vägnar när jag på YouTube ser Björn Skifs waila i Storkyrkan att jag måste gömma mig bakom en kudde. Men (och det är ett viktigt ”men”) jag är inte nostalgisk, jag längtar inte alls tillbaka till hur det var förr, till hur det var före konstens och vetenskapens frihet. Den frihet som konstnären och vetenskapsmannen vunnit åt sig ska vi alla bara vara glada och tacksamma för. Denna frihet från äldre tiders auktoritära styren är en av Västerlandets stora framgångar inom ramen för moderniteten. Att uppgiften att komponera musik till ett kronprinsessbröllop inte längre är ett ämne för allvarligt sinnade, seriösa tonkonstnärer är naturligtvis bra! Konsten ska inte ägna sig åt att glorifiera monarkin. På sitt vis var Björn Skifs wailande med andra ord en stor seger – för konsten och konstens frihet; för den seriösa konstens frihet från gamla auktoritära maktsystem. Utmärkt att den seriösa konsten och de seriösa konstnärerna inte längre figurerar i sådana sammanhang. (Men desto pinsammare för alla dem som ställer upp.)

Minneskonsert ikväll

Till sist, varför skriver jag om ett två år gammalt kronprinsessbröllop just idag, mer än två år senare? Till viss del för att jag hittills (i åratal!) varit alltför generad å alla inblandades vägnar för att, till exempel, återbesöka sångstunden i fråga på YouTube.

Men den utlösande faktorn, det som fick mig att just idag den 22 juli 2012 dra mig till minnes kronprinsessbröllopet, detta lågvattenmärke i det svenska kulturlivets samtidshistoria, och faktiskt också leta fram videorna med den wailande Björn Skifs på YouTube, det var – tråkigt nog – det faktum att det just idag är på dagen ett år sedan Anders Breiviks besinningslösa bombande och dödande i Oslo och på Utøya. I kväll kommer den som så vill att på svensk TV kunna se en minneskonsert i Oslo med anledning av ettårsminnet. (”Minneskonsert för offren i Oslo och Utøya” i SVT1 ikväll den 22 juli klockan 20.00-21.30.) Ja så var det faktiskt: nyheten om kvällens minneskonsert i Oslo fick mig att tänka på kronprinsessbröllopet i Stockholm för två år sedan.

Jag kommer inte att se minneskonserten i Oslo på TV ikväll. Jag har nämligen en stark föraning om att denna konsert – i likhet med alla andra försök till allvarsamma ceremonier och riter i samtiden, till exempel i likhet med kronprinsessbröllopet i Stockholm 2010 – kommer att präglas av kitsch i så hög grad att jag inte kommer att stå ut med att titta.

Enda anledningen till att jag mer eller mindre tvingade mig själv att se kronprinsessbröllopet på TV då för två år sedan, det var ju det faktum att monarkin i Sverige var ett ämne som redan upptagit mig i många år: ”Naturligtvis måste jag se kronprinsessbröllopet på TV! Även om jag blir jättegenerad å alla inblandades vägnar, även om Björn Skifs wailar för full hals i Storkyrkan!”

Men i fallet Oslo/Utøya föreligger inga dylika skäl som kan få mig att tvinga mig själv att titta. I fallet Oslo/Utøya skulle det vara mig alltför osmakligt att låta minnet av det som skedde där för idag precis ett år sedan störas/smutsas av ett eller annat kitschigt inslag (en wailande norsk popstjärna?) under minneskonserten. Personligen väljer jag att minnas det som skedde i Oslo/på Utøya utan minneskonsert/utan minnesceremoni/utan minnesritual på TV.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt med allt detta, jag kan sörja det faktum att vi i samtiden – efter Guds död och Konstens frihet – inte har funnit något sätt att gestalta ceremonier och riter i offentligheten på ett för alla inblandade helt värdigt vis. (Kitsch är alltid föremålen/offren ovärdigt.) Men konsten är nu en gång fri. Ja konsten och vetenskapen måste få vara fria. Så om en återgång till konstens och vetenskapens ödmjuka underkastelse under Gud och under gamla tiders auktoritära styren inte är något alternativ (nej, det är det inte – jämför, länk: Häpp!), då är det kanske snarare dags för oss alla att fråga oss varför vi fortfarande håller på med ceremonier och riter, varför det fortfarande är genom tafatt gestaltade ceremonier och kitschigt utformade riter som vi helst firar vår kärlek och helst väljer att minnas våra döda?

Mer av undertecknad om kitsch:
Det finns ingen religiös arkitektur
Det finns ingen religiös konst
Religion Is Kitsch (Video)

2012-07-12

På förekommen anledning: ”kreativitet”

Förresten, på förekommen anledning:

Nej, konstens uppgift är inte att ”förändra världen”, eller att ”överskrida gränser”, eller ens att vara ”nyskapande” och ”kreativ”. Dess enda uppgift är att vara sann.

Konst handlar inte om ”kreativitet”. Konst handlar ”bara” om sanning. Jämför talesättet att konsten är ”en lögn som är sann”.

(Men – invänder kanske någon – vad är ”sanning” och vad är inte ”sanning”, förresten? Finns det ”sanning”? Är inte allt relativt? Finns det överhuvudtaget några som helst förutsättningar för att vi alla tillsammans skall kunna enas om vad som är ”sant” och vad som inte är det? – Precis! Det är just det som är frågan, det är just det som är problemet, det är just det som är uppgiften!)

Och för att vara ”sann” behöver man inte per se vara nyskapande eller kreativ. Däremot UPPLEVS ”det sanna” ofta som just ”omstörtande” och/eller ”nyskapande” och/eller ”gränsöverskridande”, eftersom vi i vardagen/i mediebruset inte är vana vid att få verkligen skildrad som den verkligen ”är”.

Märkligt således att man såpass ofta efterlyser ”kreativitet” och ”nyskapande” som ett värde i sig i konsten. Däremot INTE ALLS märkligt att man minst lika ofta efterlyser ”kreativitet” i affärs- och reklambranschen. Det är ju snarast i affärsvärlden som begrepp som innovation och kreativitet hör hemma. (Se bilderna nedan, resultatet av en bildsökning på Internet med sökord som ”creativity”, ”kreativitet”, ”marketing”, etc.) Reklam och business handlar ju en hel del om ”hitte-på”.

Men det gör alltså INTE konsten. Konst är inte hitte-på. Konst är inte samma sak som kreativitet. Konst är inte kreativt.





























2012-07-06

Cykel på tuben

Stella Fare har lyckats få (hopfällbara) cyklar tillåtna på Stockholms tunnelbana från årsskiftet – något som idag fredagen den 6 juli 2012 rapporteras i alla nyhetsmedia, inklusive Dagens Nyheter, se bild nedan.



Stopp och belägg! Inte nog med att detta cykelbeslut måste rivas upp. Låt oss samtidigt inte bara (åter) förbjuda cyklar på stadsbussar och tunnelbanetåg, låt oss även passa på att samtidigt förbjuda andra skrymmande artefakter i kollektivtrafiken, t.ex. resväskor:

De som anser sig ha råd att resa till Thailand på semestern bör också kunna förväntas kosta på sig att t.ex. ta taxi till flygplatsen med alla sina stora, skrymmande väskor. Vardagspendlarna ska inte behöva snubbla på alla dessa gigantiska Thailandsväskor p.g.a. deras ägares, dessa felprioriterande (läs: oförskämda) Thailandsresenärers, snålhet.

Det handlar naturligtvis bara om snålhet att inte ta taxi till flygplatsen när man ändå lägger tusentals kronor på semesterresan i övrigt. Det är bara det att resandets demokratiserande de senaste åren, med extremt billiga flygbiljetter numera, har inneburit att folk inte tycker att de skall behöva betala något alls för sitt resande över huvud taget längre. Om flygbiljetten bara kostar några tior, varför ta en taxi för flera hundra till flygplatsen? (Idag kan som bekant resan ut till flygplatsen inte sällan bli dyrare än själva flygbiljetten.) Klart man numera anser sig ”ha rätt” att ta sina stora väskor med sig på bussen, t-banan, pendeln istället för att betala ”dyrt” för en taxi, eller betala ”dyrt” för att parkera den egna bilen på flygplatsens långtidsparkering.

Tänk om, Thailandsresenärer! Stadsbussar och tunnelbanetåg är inte till för dem som har särskilda transportbehov (att transportera skrymmande cyklar, resväskor), i synnerhet inte när dessa särskilda transportbehov inte handlar om en regelrätt vardagskonsumtion av kollektivtrafiken (i samband med utlandsresor på semestern, eller i samband med friluftsliv på fritiden).

Kollektivtrafikens stadsbussar och tunnelbanvagnar är i första hans avsedda för vardagspendlares behov. De som har särskilda (läs: skrymmande) transportbehov bör i framtiden uppmanas använda särskilda transportmedel (taxi, budbil, etc). De som använder bussar och tåg varje dag skall slippa trängas med andras cyklar, och slippa snubbla över andras tunga resväskor.

Hmm, förbjud även ryggsäckar på stadsbussar och tunnelbanetåg förresten. Vardagspendlare skall slippa få sig smällar av backpackerturisters ryggsäckar gång efter annan. 



Om politikerna ska lyckas få stockholmarna att ta buss eller tåg till jobbet i större utsträckning i framtiden (för att spara energi, för att minska mängderna bilavgaser i innerstan, osv), då måste man vara strängare från ansvarigt håll vad avser vad som är okej beteende trafikanter emellan och vad som inte är okej beteende trafikanter emellan i kollektivtrafiken. Då måste man se till att vardagspendlandet i kollektivtrafiken inte blir i det närmaste outhärdligt på grund av vissa tillfällighetstrafikanters ”missbruk” av kollektivtrafikmedlen. Om bilister  i framtiden skall börja föredra kollektivtrafiklösningar framför den egna bilen när de vardagspendlar, då måste dessa bilister som skall ”vinnas över” till kollektivtrafiken slippa snubbla över gigantiska resväskor och backpacker-ryggsäckar. Och framförallt: slippa snubbla över en massa cyklar i tunnelbanan!

2011-12-22

Skandal! (Prins Carl Philips byggplaner)

Jag fick precis nyss senaste numret av arkitekturtidskriften Kritik med posten. På sidorna 8-13 i detta nummer 15 av tidskriften Kritik (december 2011) presenteras planerna på ett två våningars penthouse ovanpå f.d. Posthuset på Östermalm i Stockholm (adress: Nybrogatan 57). Detta penthouse ritas av den världsberömde brittiske arkitekten John Pawson. Enligt ryktet åt prins Carl Philip (!).



Jag råkade träffa tidskriftsartikelns författare Peter Hallén häromdagen, och det var han som vid detta tillfälle berättade att det är Carl Philip som förmodligen kommer att flytta in här när allt är klart. (Men prinsens namn nämns inte av Hallén i artikeln. I Halléns artikel antyds det bara att det är åt prinsen man bygger.)

Projektets problem kommer att ha stora konsekvenser för andra liknande påbyggnadsprojekt i Stockholms innerstad i framtiden. Därför vore en offentlig genomlysning av detta hittills helt privata projekt av stort allmänintresse. Och projektets problem är, i korthet:

1. Arkitekten respekterar inte gällande detaljplan - men får ändå bygglovet godkänt

I artikeltexten förklaras att Stockholms stad börjat strunta i tidigare vedertagna regler för vilka slags påbyggnader som tillåts utan ändring i stadsplan. Pawsons påbyggnad kommer inte att vara synlig för fotgängare på Nybrogatan, men den innebär en desto större förändring mot gården: den innebär en helt ny, hela två våningar hög vertikal påbyggnad av gårdens fasad. Husets vertikala fasad blir alltså mot gården två våningar högre än tidigare. Hyresgästerna på Nybrogatan 59 och på Kommendörsgatan 12-18 kommer att kunna se avsevärt mycket mindre av himlen. Deras utsikt kommer istället bestå av en vertikal mur, 6 meter hög, totalt drygt 50 meter lång, nästan helt utan fönsteröppningar. Och de kommer att få avsevärt mindre sol- och himmelsljus. Påbyggnaden kommer att kasta en stor, två våningar hög slagskugga mot alla grannar i kvarteret med fönster mot gården.

Gällande detaljplan (från 1937) tillåter endast yttertak med lutning högst 30 grader. (Gällande detaljplan är dessutom symmetrisk: den tillåter samma slags taklutning mot gatan som mot gården.) Gällande detaljplan tillåter visserligen inredning av den kalla vinden under detta tak, men tillåter alltså inte alls en påbyggnad i flera våningar över det 30 graders yttertak som redan finns idag. Det yttertak som finns idag fyller redan precis ut den maxvolym som gällande detaljplan tillåter. Trots det beviljades tidigare i år denna bygglovsansökan med en helt ny, två våningar hög vertikal vägg mot gården. Skandal!

Men det anmärkningsvärda är inte att en fastighetsägare vill bygga högre och bygga mer än detaljplanen tillåter (det har fastighetsägare velat göra i alla tider). Det anmärkningsvärda är att Stockholms stads tjänstemän inte längre gör sig besvär att ändra i detaljplaner när fastighetsägare söker bygglov. Det anmärkningsvärda är att Stockholms stad numera godkänner stora om- och påbyggnadsprojekt utan att ändra i detaljplanen. När stora om- och påbyggnader godkänns utan en regelrätt detaljplaneprocess (utan uställning av den nya planen, utan möjlighet för grannar att ha synpunkter, etc.) har allmänheten inte längre någon som helst insyn i hur Stockholms byggnadsbestånd förändras. När allmänheten märker vad som skett är det redan försent, om- eller tillbyggnaden är redan genomförd. (Om inte en arkitekturtidskrift hade presenterat projektet i en artikel redan nu hade också jag ställts inför fullbordat faktum, försent.) Detta med att Stockholms stad börjat strunta i sina egna regler (!) för hur bygglovsansökningar skall behandlas innebär i förlängningen ett stort demokratiproblem.

2. Vindsinredningar och takterrasser skapar problem med istappar och hala trottoarer

Men inte nog med att projektet innebär sämre ljusförhållanden (och begränsad fri sikt mot himlen) för alla grannar som redan bor i samma kvarter: också mot gatan förorsakar dylika påbyggnader stora problem; också de stockholmare som inte alls bor i grannskapet utan bara passerar förbi - vanliga fotgängare, vanliga trafikanter - kommer att påverkas.

Det har ju hävdats att en anledning till att vi i Stockholm om vintrarna de senaste åren haft så mycket olyckor med istappar (ibland med dödlig utgång) kan vara att vi i Stockholm systematiskt börjat inreda kallvindar till uppvärmda bostäder. Varma yttertak (och varma takterrassbjälklag) ger ökad snösmältning - närmare bestämt ger snösmältning också när det annars råder minusgrader och snön på taken inte borde börja smälta ännu - och när smältvattnet når de inte alls uppvärmda hängrännorna fryser det till igen och skapar en massa farliga istappar.



I de fall hängrännor och stuprör försetts med värmande elslingor slipper man visserligen isbildning just där, just i hängrännor och stuprör, men vattnet fryser istället till is igen när det rinner ut på marken; det bildar tjocka och glashala iskanor på icke uppvärmda trottoarer.

Förr om åren var vindarna i innerstan nästan alltid oinredda (och takterrasser i innerstan något mycket sällsynt) och istappsproblemet därför mindre. Pawsons projekt för gamla f.d. Posthusets påbyggnad innebär fler varma takterrasser och fler varma yttertak som i sin tur innebär fler istappar och fler glashala trottoarer i Stockholms innerstad i framtiden; innebär istappar som hotfullt kommer att dingla över fotgängarna på Nybrogatans glashala trottoarer.

Om vi skall få bukt med istappsproblemet/istrottoarproblemet i Stockholm måste vi vara mer kritiska mot vindsinredningar/vindspåbyggnader i framtiden. (Jag har bloggat i detta ämne redan tidigare, under rubriken ”Tak över huvudet”.) Att underkänna f.d. Posthusets påbyggnad vore en bra början.

3. Prins Carl Philip bygger penthouse som skuggar grannarna i kvarteret och skapar illavarslande istappar dinglande över Nybrogatans gångtrafikanter

Man behöver inte vara anti-rojalist för att provoceras av en pikant detalj i sammanhanget: det ryktas att det är prins Carl Philip som skall bo i takvåningen, att det är vår statschefs ättelägg som bygger sig ett penthouse som kastar stor slagskugga mot (vilket medför sämre livskvalitet för) de undersåtar som råkar bo i samma kvarter, och som dessutom skapar farliga istappar som riskerar att falla ned och skada de undersåtar som råkar ha ett ärende förbi på Nybrogatans trottoar. Är det sådant här som våra skattepengar/hovets apanage skall gå till?! Till ett glorifierat svartbygge?! Ett svartbygge med istappar??!! Ett svartbygge som gör Nybrogatans trottoarer glashala i framtiden???!!!

Jag blev ursinnig när jag såg projekt presenteras i tidningen Kritik i eftermiddags. Vilket godtycke! Jag skiter i om världsberömde john Pawson ritar det hela: också för John Pawson och för Carl Philip Bernadotte skall detaljplanens bestämmelser gälla!

Vad kan ha fått handläggande arkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor att bevilja detta bygglov? En tjusig bjudresa? Vinprovning i Toscana? Träffa världsberömde Pawson i London men samtidigt passa på att äta och dricka gott på exklusiva Londonrestauranger? Jag bara frågar. Eller räckte det med litet kunglig glans för att påverka handläggarens goda omdöme i fel riktning? Handlar det gravt felaktiga beslutet att bevilja detta bygglov ”bara” om att det är Carl Philip Bernadotte som skall bo här?

Och tänk på det exempel som projektet statuerar: ”Om Carl Philip Bernadotte får göra så, då kan väl jag också få göra så.” Vill vi att alla fastighetsägare i framtiden skall få bygga på våra innerstadsgårdars fasader vertikalt med flera våningar till överallt? Så att fler och fler av Stockholms innerstadsgårdar blir ännu muggigare och mörkare än de redan är? Nästa gång kanske det är din gård som (tack vare Carl Philips exempel) blir muggigare och mörkare. Nästa gång kanske det är du som får en istapp i huvudet för att ännu en kallvind inretts till penthouse. Osv.

Enligt artikeln i tidskriften Kritik är bygglovet redan godkänt (den 26 juli 2011, närmare bestämt).

Projektpresentationen i tidskriften Kritik innebar en smärre chock: det är mitt grannhus som skall byggas på. Ja, jag kommer - om projektet förverkligas - istället för himmel behöva se prinsens anskrämliga nya takvånings två våningar höga baksida (som sagt en vertikal mur, 6 meter hög, totalt drygt 50 meter lång, nästan helt utan fönsteröppningar) tvärs över innerstadsgården var gång jag tittar ut. Ja, jag hör själv till alla dem som ständigt kommer att befinna sig, och leva sina liv (bokstavligen!) i prinsens och det svenska kungahusets slagskugga om projektet förverkligas. Inte någon särskilt kul tanke alls faktiskt.

Appendix 2012: Jag har överklagat till Länsstyrelsen

Jag har överklagat bygglov 2011-07861 till Länsstyrelsen. Överklagandet är daterat Stockholm 2012-01-08. Valda stycken ur skrivelsen till Länsstyrelsen i Stockholms län:

Överklagandet

I ett tjänsteutlåtande daterat 2011-05-13 (sid 2 av 5) föreslår handläggande planarkitekt att bygglov 2011-07861 skall bifallas med följande motivering: ”Den sökta åtgärden är planenlig.” Men det är inte sant. Den sökta åtgärden kan rimligtvis inte klassas som ”planenlig”. Enligt gällande detaljplan är det inte tillåtet att bygga på huset på det vis som man sökt bygglov för.

Enligt den gällande detaljplanen från 1937 (plan 1778) har fastighetsägaren inte rätt att bygga högre mot gården än mot gatan, och samma taklutning (30 grader) skall gälla för gårdsfasad som för gatufasad: detaljplanen är i detta avseende således helt symmetrisk. Posthuset som det står där idag är händelsevis redan lika stort och högt som gällande detaljplan tillåter. Detaljplanen tillåter inte att man bygger två våningar till ovanpå det existerande huset.

I bygglovet 2011-07861 beviljas dock – i strid med gällande detaljplan – en påbyggnad i två plan. Denna påbyggnad har dessutom en sektion som är asymmetrisk – också detta i strid med gällande detaljplan: mot gatan underkastar man sig i bygglovsansökan visserligen gällande praxis (?) med att hålla sig innanför en linje som lutar 45 grader från taklisten, men mot gården vill man genomföra ett så kallat ”kontinuerligt taklyft mot gård” (se bilaga utskrift av artikel SvD 2012-01-04) vilket i praktiken innebär en påbyggnad i form av en två våningar hög vertikal vägg.

Påbyggnaden innebär en avsevärd livskvalitetssänkning för oss ”berörda”. Den två våningar höga nya fasadväggen mot gården kommer att kasta en två våningar hög och drygt 50 meter lång slagskugga över fastigheterna Guldfisken 4, Guldfisken 5 och Guldfisken 22 – som alla tre ligger norr om, och som alla tre delar fastighetsgräns med Guldfisken 18. Alla boende som har fönster mot gården i dessa tre fastigheter kommer därigenom få en sänkt ”dagsljusstandard” så att säga. Åskådningsexempel: den som idag bor med fönster mot gården på våning en trappa upp ”halkar ned två våningar” vad gäller dagsljusstandard och kommer att få lika litet sol och se lika litet av himlen som han eller hon skulle göra redan idag om han eller hon bodde i källaren, under markytan.

Livskvalitetssänkningen är förstås mest märkbar för dem som bor längst ned. När gårdsfasaden Guldfisken 18 blir två våningar högre, då är det de två nedersta våningarna i Guldfisken 4, Guldfisken 5 och Guldfisken 22 som förlorar mest av den sol och det himmelsljus som man enligt gällande detaljplan från 1937 har rätt till. I synnerhet vintertid, när solen står lågt. (Och vintern är lång i vår del av världen.) I praktiken innebär detta förfarande med ”kontinuerligt taklyft mot gård” faktiskt en ”kontinuerlig förslumning” av befintliga boendemiljöer. Ett boende med fönster mot gård som enligt gällande detaljplan har rätt till ett minimum av sol och himmel måste rimligen i framtiden klassas som ”slum” när det (boendet) plötsligt förlorar sitt minimum av sol och himmel.

Men även de som bor högre upp i husen drabbas av en sänkt ”dagsljusstandard” eller minskat ”dagsljuskapital” eller hur man nu skall uttrycka det. I synnerhet som många i fastigheten Guldfisken 22 (inklusive undertecknad) endast har fönster mot gården.

Detta vårt ”dagsljuskapital” berövas oss med Stockholms stads goda minne, trots att den gällande detaljplanen inte alls ger Stockholms stad rätt att ta vår sol och vår himmel ifrån oss för att godtyckligt, helt utan motkrav, utan motprestation, skänka bort denna vår sol och vår himmel till någon annan.

När det, som i fallet Stockholms stads nya policy för ”kontinuerliga taklyft mot gård”, inte längre är detaljplanens bokstav som avgör vilka bygglov som beviljas eller inte beviljas blir ju beslutsprocessen offer för godtycke. När varken de boende i kvarteret eller väljarna (eller ens de folkvalda) längre har insyn i vilka bygglov som i strid mot gällande detaljplan beviljas som ”planenligt” rutinärenden, eller som ”normalt” avsteg från detaljplan ”enligt praxis”, då blir beslutsprocessen odemokratisk. Godtycke och demokratiunderskott öppnar i sin tur upp för tjänstemannakorruption (nepotism, vänskapskorruption, bjudresor, gåvor...).

I detaljplanen för Guldfisken 18 står att det skall vara 30 graders taklutning både mot gata och gård. Men enligt uppgift (se bilagor) är det ”praxis” numera att för fasad mot gata rutinmässigt bevilja 45 graders taklutning. Detaljplanens bokstav gäller således inte alls längre när bygglovsansökningar behandlas av Stockholms stad, det är istället en godtycklig praxis man följer, en praxis som inte står i några papper, som inte klubbats på något stadsplanenämndsmöte, som de enskilda stockholmarna alltså inte kan läsa sig till någonstans att det är denna praxis som ”egentligen” gäller för en viss fastighet. Men inte nog med det. Stadsbyggnadsnämnden och Stockholms stadsbyggnadskontor tar sig rätten att ”tolka” den gällande detaljplanen ännu friare när det gäller fasad mot gård. Mot gård beviljar man numera enligt uppgift (se bilagor) rutinmässigt påbyggnader i flera våningar som ”planenliga”, trots att sådana påbyggnader är något som detaljplanen absolut inte tillåter, och något man fortfarande aldrig (!) ens skulle få för sig att bevilja när det gäller fasad mot gata.

Denna asymmetri i hur man ”tolkar” gällande detaljplan beroende på om det gäller fasad mot gata eller gård får som direkt konsekvens att de som bor med fönster mot gården behandlas av stadsbyggnadsnämnd och stadsbyggnadskontor som om de vore mindre värda än de som bor med fönster mot gatan. Asymmetrin i tolkningen av detaljplanernas föreskrifter innebär att stockholmarna systematiskt (och rutinmässigt!) delas in i ett A- och ett B-lag beroende på om man har fönster mot gata eller gård. I framtiden är det bara A-laget, de med fönster mot gatan, som kan räkna med stadsbyggnadsnämndens och stadsbyggnadskontorets hjälp och lojala stöd att försvara de boendekvaliteter som man redan, kanske sedan länge, sedan generationer, enligt gällande detaljplan faktiskt har laglig rätt till.

Stockholms stads nya ”asymmetriska” policy för att tillåta nya takvåningar i flera våningar utan ändring i detaljplan leder till godtyckliga överföringar av stora värden (såväl livskvalitetsmässiga som ekonomiska) från en fastighetsägare till en annan utan att den fastighetsägare som på detta vis ökar den egna fastigheternas värde på en annan fastighets bekostnad behöver erbjuda någon som helst motprestation eller kompensation till den eller till dem som förlorar på ”affären” (att förlora sol- och himmelsljus sänker inte bara livskvaliteten för de boende, det sänker uppenbarligen också fastighetens ekonomiska värde på fastighetsmarknaden). Det är inte rimligt. Det är inte rättvist. Det är godtyckligt och odemokratiskt. Och – godtycke öppnar som sagt i förlängningen upp för tjänstemannakorruption.

Sammanfattning

Bygglov 2011-07861 överklagas av undertecknad av flera skäl: bygglovet överklagas (1) för att påbyggnaden i två våningar innebär en personlig livskvalitetssänkning. Bygglovet överklagas (2) för att en sådan mycket stor livskvalitetssänkning för flertalet berörda inte rimligen skall kunna anses vara ”planenlig”, det vill säga inte rimligen skall kunna bifallas utan att stadsbyggnadskontoret och stadsplanenämnden gör sig besväret att ändra i gällande detaljplan. Bygglovet överklagas (3) för att godtycket i hur den gällande detaljplanen tolkas leder till demokratiunderskott och öppnar upp för tjänstemannakorruption. Bygglovet överklagas (4) för att asymmetrin i hur gällande detaljplanen tolkas av Stockholms stad delar in stockholmarna i ett A- och ett B-lag med olika mycket skydd för lagstadgade, i detaljplan fastlagda boendekvaliteter.

Jag känner mig bestulen. Och den som i mitt fall utfört själva stölden av ”min” sol är inte i första hand fastighetsägaren Guldfisken 18, utan Stockholms stad. Det är ju inte förvånande att ett fastighetsbolag vill bygga så mycket som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt åt bolagets ägare. Det är desto mer anmärkningsvärt att Stockholms stad bifaller bygglov 2011-07861 utan några som helst motkrav för den byggrätt som tilldelats Guldfisken 18 på grannfastigheternas bekostnad. Det är endast i totalitära stater som enskilda medborgares tillgångar konfiskeras godtyckligt och utan motprestation av överheten. Det borde i en rättsstat vara omöjligt att lägga vantarna på ”någon annans” sol och himmel utan lov, utan demokratiskt fattade beslut och utan motkrav.

Det är inte bra om besluten om verkligt stora förändringar i stadens taklandskap är något som lämnas till enskilda tjänstemäns godtycke. Det är inte bra om det inte står skrivet någonstans ”vad som egentligen gäller” så att varken vanliga stockholmare – eller länsstyrelsens jurister, för den delen – kan läsa sig till på vilka grunder tjänstemännen avgör vilka bygglovsansökningar som är ”planenliga” eller ”enligt praxis” respektive vilka som inte är det. Dessutom öppnar ett sådant godtycke som sagt i förlängningen upp bygglovshanteringen för tjänstemannakorruption (vänskapskorruption, nepotism, bjudresor, gåvor...).

Enligt uppgift efterlyser man från Stockholms stadsbyggnadskontor ”vägledning” från länsstyrelsen och andra instanser när det gäller hur man skall tolka den nya plan- och bygglagen från 2011 (jämför bilaga utskrift av artikel SvD 2012-04-01):

”Stadsbyggnadskontoret räknar med vägledande domar från länsstyrelsen samt mark- och miljödomstolarna om hur vindar mot gårdar får byggas om mer generöst än förr.”

Bygglov 2011-07861 kommer utan tvekan att bli prejudicerande för framtiden. Undertecknad känner sig därför dubbelt manad att överklaga, dels i sin egenskap av personligen konkret berörd, dels för att ge länsstyrelsen skäl och tillfälle att vägleda Stockholms stad med en sådan av Stockholms stad efterfrågad lämplighetsbedömning av stadens nya takvåningspolicy. Länsstyrelsens bedömning av bygglov 2011-07861 kommer ha vittgående konsekvenser under överskådlig tid.

Stockholms stads nya policy för ”kontinuerliga taklyft mot gård” måste framstå som problematisk oavsett vilket politiskt läger man tillhör. Det är en policy som måste framstå som orättfärdig vare sig man anser sig stå till höger eller till vänster på den politiska värdeskalan.

I ett tjänsteutlåtande daterat 2011-05-13 (sid 2 av 5) föreslås som sagt att bygglov 2011-07861 skall bifallas med följande motivering: ”Den sökta åtgärden är planenlig.” Det tål att upprepas att det inte är sant. Den sökta åtgärden kan rimligtvis inte klassas som ”planenlig”. Att som i det aktuella fallet (Guldfisken 18) bygga på ett sexvåningshus med hela två våningar till kan inte rimligen klassas som ”rutinärende”, som ”normalvariation” inom gällande detaljplan, ens ”enligt praxis”, det måste rimligtvis klassas som en helt ny byggrätt – och en helt ny byggrätt kräver rimligtvis en ny detaljplan, kräver rimligtvis demokratisk insyn i beslutet.

--

Så långt mitt överklagande. Som avslutning några användbara faktauppgifter och klickbara länkar:

F.d. Posthusets adress: Nybrogatan 57, Stockholm
Fastighetsbeteckning: kv. Guldfisken 18
Fastighetsägare: Oscar Properties
Diarienummer för bygglov: 2011-07861-571
Gällande detaljplan: Pl 1778
Gällande tilläggsplaner: 6908 A, 7575 A


Totalt tre stycken besvär har inkommit till Stadsbyggnadskontoret i Stockholm. Alla tre överklaganden/besvär har vidarebefordrats till länsstyrelsen i Stockholms län.

Svenska Dagbladet om Stockholms framtid med allt fler påbyggnader av samma slag som på Nybrogatan 57:
Högre vindsvåningar byggs i Stockholm

Läs Peter Halléns artikel i Kritik #15 som PDF på nätet:
Jahn Pawson i Stockholms taklandskap

Fotot ovan föreställande f.d. Posthuset vid Nybrogatan 57 kommer från Stockholmskällan, bilden är tagen av N.E. Grundén (1961). Skylten som varnar för takras kommer från en av Hyresgästföreningens trycksaker. Texten ovan har redigerats (information om mitt överklagande till länsstyrelsen har adderats, länkar har adderats, etc.) efter hand efter det att den ursprungliga bloggposten publicerades här den 22 december 2011. Posten ovan senast uppdaterad/redigerad den 1 december 2012.

2011-10-31

En skateboardåkares dagdröm (favorit i repris)

Kortfilmen ”En skateboardåkares dagdröm” (”The Divine Transition”) av Pelle Hybbinette är till stor del inspelad inne i Kalmar domkyrka:

Tessinkyrkans mäktiga tunnvalv förvandlas mitt under pågående högmässa i en uttråkad tonårings dagdröm till uppochnedvända skateboardramper fulla av skateboardåkare. Pelle Hybbinettes kortfilm visades första gången den 20 december 2009 i SVT. Den visades i repris idag den 31 oktober 2011 och finns nu åter att tillgå på SVT Play.



Se filmen igen på SVT Play (tillgänglig t.o.m. 30 november 2011), länk: En skateboardåkares dagdröm

Titta också in bakom bakom kulisserna i följande kortfilm om hur man med trickfilmning (s.k. greenscreen-teknik) lyckades med den mycket övertygande illusionen av skateboardare som åker omkring på sina skateboards uppochner högt uppe under Tessinkyrkans valv, länk: The Divine Transition - Behind The Scenes

Läs mer om varför jag genom åren funnit just Kalmar domkyrka av Nicodemus Tessin d.ä. så exceptionellt intressant att studera och kommentera, här: Det finns ingen religiös arkitektur

2011-10-28

Modernism Is Pop: Music Video Reboot Shop

(Cont.)

Hello again all you crazy music lovers. To all those of you who never had a chance in 2008 to see the four amazing/fun/smart/dumbfounding contemporary-high-architecture-meets-popular-culture-videos that constituted the backbone of the blog video series “Modernism Is Pop” back then, and to all those of you who are more recent visitors to this blog and to the “Modernism Is Pop” series (who haven’t been able to watch these four videos when revisiting the 2008 blog posts because the YouTube accounts streaming the videos in 2008 have been canceled since then, or the like) - here they are, all four of them, once again (from new sources/new accounts on YouTube):



1. Modernism Is Pop: Hippety Hip Hop
The “Flute Song” video of Los Angeles rappers Alkaholiks (2006) is filmed against the backdrop of several contemporary architectural landmarks in Malmö, Sweden (of all places) - such as the new Turning Torso housing tower (Santiago Calatrava 2005), and the recent Öresund Bridge, which connects Malmö/Sweden and Copenhagen/Denmark since 2000. But also the not quite recent, but all the more classical, high-modernism of Malmö’s Hyllie water tower of 1973 gets to be in the video.


2. Modernism Is Pop: Bollywood Doo Wop
A certain Bollywood hunk flunks his bunk (i have no idea what that means) in front of Gehry, Calatrava, and Moneo.



3. Modernism Is Pop: Way Over the Top
Video clip of Europe performing their “Prisoners in Paradise” (1991) inside the Institut du monde arabe in Paris.



4. Modernism Is Pop: Boobs Galore Nonstop
Here it is, the video clip which started this whole series of architectural pop videos, “James Bond Theme (Moby’s Re-version)” from 1997.

Enjoy!