Jag slutar från och med nu att blogga. Meddelas endast på detta vis. Tack för all feedback genom åren. Jag låter bloggens redan publicerade texter och bilder vara kvar, men kommer alltså inte att publicera mig här på bloggen längre. För den som inte kan få nog av Mikael Askergren hänvisas till hemsidan: www.askergren.com
2012-01-04
2011-12-25
Jättegravar i Bulgarien/jättegravar i Sverige
Det går att se dokumentären
Se den! Men det är inte bara i Östeuropa som romerna uttrycker sig kulturellt i form av överdådiga gravmonument, så är det också här i Sverige, exempelvis i den romska sektionen av Norra Begravningsplatsen, Solna. Mer info:
2011-12-22
Skandal! (Prins Carl Philips byggplaner)
Jag fick precis nyss senaste numret av arkitekturtidskriften Kritik med posten. På sidorna 8-13 i detta nummer 15 av tidskriften Kritik (december 2011) presenteras planerna på ett två våningars penthouse ovanpå f.d. Posthuset på Östermalm i Stockholm (adress: Nybrogatan 57). Detta penthouse ritas av den världsberömde brittiske arkitekten John Pawson. Enligt ryktet åt prins Carl Philip (!).
Jag råkade träffa tidskriftsartikelns författare Peter Hallén häromdagen, och det var han som vid detta tillfälle berättade att det är Carl Philip som förmodligen kommer att flytta in här när allt är klart. (Men prinsens namn nämns inte av Hallén i artikeln. I Halléns artikel antyds det bara att det är åt prinsen man bygger.)
Projektets problem kommer att ha stora konsekvenser för andra liknande påbyggnadsprojekt i Stockholms innerstad i framtiden. Därför vore en offentlig genomlysning av detta hittills helt privata projekt av stort allmänintresse. Och projektets problem är, i korthet:
1. Arkitekten respekterar inte gällande detaljplan - men får ändå bygglovet godkänt
I artikeltexten förklaras att Stockholms stad börjat strunta i den vedertagna regeln i Stockholms innerstad att man över taklisthöjd bara får bygga innanför en linje som lutar 45 grader från takfot (för att inte skugga grannar för mycket). Pawsons projekt följer visserligen regeln mot gatan (mot gatan håller man sig innanför 45-graderslinjen) men inte mot gården: påbyggnaden reser en helt ny, hela två våningar hög vertikal yttervägg mot gården. Huset blir alltså två våningar högre mot gården än tidigare. Påbyggnaden kommer alltså att kasta en stor slagskugga mot alla grannar med fönster mot gården. Hyresgästerna på Nybrogatan 59 och på Kommendörsgatan 12-18 kommer att få avsevärt mindre sol- och himmelsljus.
Gällande detaljplan (från 1937) tillåter inte ens tak som lutar 45 grader, gällande detaljplan tillåter endast yttertak med lutning högst 30 grader. Gällande detaljplan tillåter inredning av den kalla vinden under detta tak, men tillåter inte påbyggnad i flera våningar över det 30 graders yttertak som redan finns idag.
Det yttertak som finns idag fyller redan precis ut den maxvolym som gällande detaljplan tillåter. Trots det beviljades bygglov tidigare i år. Skandal!
2. Varma yttertak skapar istappar
Men inte nog med att projektet innebär sämre ljusförhållanden för alla andra som redan bor i samma kvarter: också mot gatan förorsakar dylika påbyggnader stora problem. Det har ju hävdats att en anledning till att vi i Stockholm om vintrarna de senaste åren haft så mycket olyckor med istappar (ibland med dödlig utgång) kan vara att vi i Stockholm börjat inreda kallvindar till uppvärmda bostäder. Varma yttertak ger ökad snösmältning, och när smältvattnet når de inte alls uppvärmda hängrännorna fryser det till igen och skapar en massa farliga istappar. Förr om åren var vindarna i innerstan oinredda och istappsproblemet därför mindre, har det hävdats. (Jag har själv bloggat om detta tidigare, närmare bestämt här:
3. Prins Carl Philip bygger penthouse som skuggar grannarna i kvarteret och skapar illavarslande istappar dinglande över Nybrogatans gångtrafikanter
Man behöver inte vara anti-rojalist för att provoceras av en pikant detalj i sammanhanget: det ryktas att det är prins Carl Philip som skall bo i takvåningen, att det är vår statschefs ättelägg som bygger sig ett penthouse som kastar stor slagskugga mot (vilket medför sämre livskvalitet för) de undersåtar som råkar bo i samma kvarter, och som dessutom skapar farliga istappar som riskerar att falla ned och skada de undersåtar som råkar ha ett ärende förbi på Nybrogatans trottoar. Är det sådant här som våra skattepengar/hovets apanage skall gå till?! Till ett glorifierat svartbygge?! Ett svartbygge med istappar??!!
Jag blev ursinnig när jag såg projekt presenteras i tidningen Kritik i eftermiddags. Vilket godtycke! Jag skiter i om världsberömde john Pawson ritar det hela: också för John Pawson och för Carl Philip Bernadotte skall 45-gradersvinkelregeln gälla!
Vad kan ha fått handläggande arkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor att bevilja detta bygglov? En tjusig bjudresa? Vinprovning i Toscana? Träffa världsberömde Pawson i London men samtidigt passa på att äta och dricka gott på exklusiva Londonrestauranger? Jag bara frågar. Eller räckte det med litet kunglig glans för att påverka handläggarens goda omdöme i fel riktning? Handlar det gravt felaktiga beslutet att bevilja detta bygglov "bara" om att det är Carl Philip Bernadotte som skall bo här?
Och tänk på det exempel som projektet statuerar. ("Om Carl Philip Bernadotte får göra så, då kan väl jag också få göra så.") Vill vi att alla fastighetsägare i framtiden skall få bygga på våra innerstadsgårdars fasader vertikalt med flera våningar till överallt? Så att fler och fler av Stockholms innerstadsgårdar blir ännu muggigare och mörkare än de redan är? Nästa gång kanske det är din gård som (tack vare Carl Philips exempel) blir muggigare och mörkare. Nästa gång kanske det är du som får en istapp i huvudet för att ännu en kallvind inretts till penthouse. Osv.
Enligt artikeln i tidskriften Kritik är bygglovet redan godkänt (den 26 juli 2011, närmare bestämt). Men bygglovet har aldrig varit utställt (sådana mindre, enskilda bygglov ställs inte ut). Därför har allmänheten vad jag förstått tre veckor på sig att överklaga "efter det att man fått besked eller blivit underrättad" om saken. I mitt fall alltså från och med idag, den 22 december 2011, när tidskriften Kritik damp ned i brevlådan och med ens gjorde saken känd för undertecknad.
Projektpresentationen i tidskriften Kritik innebar en smärre chock: det är mitt grannhus som skall byggas på. Ja, jag kommer - om projektet förverkligas - istället för himmel behöva se prinsens anskrämliga nya takvånings två våningar höga baksida (en vertikal mur, 6 meter hög, totalt drygt 50 meter lång, nästan helt utan fönsteröppningar) tvärs över innerstadsgården var gång jag tittar ut. Ja, jag hör själv till alla dem som ständigt kommer att befinna sig, och leva sina liv (bokstavligen!) i prinsens slagskugga om projektet förverkligas. Inte någon särskilt kul tanke alls faktiskt.
Appendix januari 2012
Jag har överklagat bygglov 2011-07861 till Länsstyrelsen. Överklagandet är daterat Stockholm 2012-01-08. Valda stycken ur skrivelsen till Länsstyrelsen i Stockholms län:
Överklagandet
I ett tjänsteutlåtande daterat 2011-05-13 (sid 2 av 5) föreslår handläggande planarkitekt att bygglov 2011-07861 skall bifallas med följande motivering: "Den sökta åtgärden är planenlig." Men det är inte sant. Den sökta åtgärden kan rimligtvis inte klassas som "planenlig". Enligt gällande detaljplan är det inte tillåtet att bygga på huset på det vis som man sökt bygglov för.
Enligt den gällande detaljplanen från 1937 (plan 1778) har fastighetsägaren inte rätt att bygga högre mot gården än mot gatan, och samma taklutning (30 grader) skall gälla för gårdsfasad som för gatufasad: detaljplanen är i detta avseende således helt symmetrisk. Posthuset som det står där idag är händelsevis redan lika stort och högt som gällande detaljplan tillåter. Detaljplanen tillåter inte att man bygger två våningar till ovanpå det existerande huset.
I bygglovet 2011-07861 beviljas dock – i strid med gällande detaljplan – en påbyggnad i två plan. Denna påbyggnad har dessutom en sektion som är asymmetrisk – också detta i strid med gällande detaljplan: mot gatan underkastar man sig i bygglovsansökan visserligen gällande praxis (?) med att hålla sig innanför en linje som lutar 45 grader från taklisten, men mot gården vill man genomföra ett så kallat "kontinuerligt taklyft mot gård" (se bilaga utskrift av artikel SvD 2012-01-04) vilket i praktiken innebär en påbyggnad i form av en två våningar hög vertikal vägg.
Påbyggnaden innebär en avsevärd livskvalitetssänkning för oss "berörda". Den två våningar höga nya fasadväggen mot gården kommer att kasta en två våningar hög och drygt 50 meter lång slagskugga över fastigheterna Guldfisken 4, Guldfisken 5 och Guldfisken 22 – som alla tre ligger norr om, och som alla tre delar fastighetsgräns med Guldfisken 18. Alla boende som har fönster mot gården i dessa tre fastigheter kommer därigenom få en sänkt "dagsljusstandard" så att säga. Åskådningsexempel: den som idag bor med fönster mot gården på våning en trappa upp "halkar ned två våningar" vad gäller dagsljusstandard och kommer att få lika litet sol och se lika litet av himlen som han eller hon skulle göra redan idag om han eller hon bodde i källaren, under markytan.
Livskvalitetssänkningen är förstås mest märkbar för dem som bor längst ned. När gårdsfasaden Guldfisken 18 blir två våningar högre, då är det de två nedersta våningarna i Guldfisken 4, Guldfisken 5 och Guldfisken 22 som förlorar mest av den sol och det himmelsljus som man enligt gällande detaljplan från 1937 har rätt till. I synnerhet vintertid, när solen står lågt. (Och vintern är lång i vår del av världen.) I praktiken innebär detta förfarande med "kontinuerligt taklyft mot gård" faktiskt en "kontinuerlig förslumning" av befintliga boendemiljöer. Ett boende med fönster mot gård som enligt gällande detaljplan har rätt till ett minimum av sol och himmel måste rimligen i framtiden klassas som "slum" när det (boendet) plötsligt förlorar sitt minimum av sol och himmel.
Men även de som bor högre upp i husen drabbas av en sänkt "dagsljusstandard" eller minskat "dagsljuskapital" eller hur man nu skall uttrycka det. I synnerhet som många i fastigheten Guldfisken 22 (inklusive undertecknad) endast har fönster mot gården.
Detta vårt "dagsljuskapital" berövas oss med Stockholms stads goda minne, trots att den gällande detaljplanen inte alls ger Stockholms stad rätt att ta vår sol och vår himmel ifrån oss för att godtyckligt, helt utan motkrav, utan motprestation, skänka bort denna vår sol och vår himmel till någon annan.
När det, som i fallet Stockholms stads nya policy för "kontinuerliga taklyft mot gård", inte längre är detaljplanens bokstav som avgör vilka bygglov som beviljas eller inte beviljas blir ju beslutsprocessen offer för godtycke. När varken de boende i kvarteret eller väljarna (eller ens de folkvalda) längre har insyn i vilka bygglov som i strid mot gällande detaljplan beviljas som "planenligt" rutinärenden, eller som "normalt" avsteg från detaljplan "enligt praxis", då blir beslutsprocessen odemokratisk. Godtycke och demokratiunderskott öppnar i sin tur upp för tjänstemannakorruption (nepotism, vänskapskorruption, bjudresor, gåvor...).
I detaljplanen för Guldfisken 18 står att det skall vara 30 graders taklutning både mot gata och gård. Men enligt uppgift (se bilagor) är det "praxis" numera att för fasad mot gata rutinmässigt bevilja 45 graders taklutning. Detaljplanens bokstav gäller således inte alls längre när bygglovsansökningar behandlas av Stockholms stad, det är istället en godtycklig praxis man följer, en praxis som inte står i några papper, som inte klubbats på något stadsplanenämndsmöte, som de enskilda stockholmarna alltså inte kan läsa sig till någonstans att det är denna praxis som "egentligen" gäller för en viss fastighet. Men inte nog med det. Stadsbyggnadsnämnden och Stockholms stadsbyggnadskontor tar sig rätten att "tolka" den gällande detaljplanen ännu friare när det gäller fasad mot gård. Mot gård beviljar man numera enligt uppgift (se bilagor) rutinmässigt påbyggnader i flera våningar som "planenliga", trots att sådana påbyggnader är något som detaljplanen absolut inte tillåter, och något man fortfarande aldrig (!) ens skulle få för sig att bevilja när det gäller fasad mot gata.
Denna asymmetri i hur man "tolkar" gällande detaljplan beroende på om det gäller fasad mot gata eller gård får som direkt konsekvens att de som bor med fönster mot gården behandlas av stadsbyggnadsnämnd och stadsbyggnadskontor som om de vore mindre värda än de som bor med fönster mot gatan. Asymmetrin i tolkningen av detaljplanernas föreskrifter innebär att stockholmarna systematiskt (och rutinmässigt!) delas in i ett A- och ett B-lag beroende på om man har fönster mot gata eller gård. I framtiden är det bara A-laget, de med fönster mot gatan, som kan räkna med stadsbyggnadsnämndens och stadsbyggnadskontorets hjälp och lojala stöd att försvara de boendekvaliteter som man redan, kanske sedan länge, sedan generationer, enligt gällande detaljplan faktiskt har laglig rätt till.
Stockholms stads nya "asymmetriska" policy för att tillåta nya takvåningar i flera våningar utan ändring i detaljplan leder till godtyckliga överföringar av stora värden (såväl livskvalitetsmässiga som ekonomiska) från en fastighetsägare till en annan utan att den fastighetsägare som på detta vis ökar den egna fastigheternas värde på en annan fastighets bekostnad behöver erbjuda någon som helst motprestation eller kompensation till den eller till dem som förlorar på "affären" (att förlora sol- och himmelsljus sänker inte bara livskvaliteten för de boende, det sänker uppenbarligen också fastighetens ekonomiska värde på fastighetsmarknaden). Det är inte rimligt. Det är inte rättvist. Det är godtyckligt och odemokratiskt. Och – godtycke öppnar som sagt i förlängningen upp för tjänstemannakorruption.
Sammanfattning
Bygglov 2011-07861 överklagas av undertecknad av flera skäl: bygglovet överklagas (1) för att påbyggnaden i två våningar innebär en personlig livskvalitetssänkning. Bygglovet överklagas (2) för att en sådan mycket stor livskvalitetssänkning för flertalet berörda inte rimligen skall kunna anses vara "planenlig", det vill säga inte rimligen skall kunna bifallas utan att stadsbyggnadskontoret och stadsplanenämnden gör sig besväret att ändra i gällande detaljplan. Bygglovet överklagas (3) för att godtycket i hur den gällande detaljplanen tolkas leder till demokratiunderskott och öppnar upp för tjänstemannakorruption. Bygglovet överklagas (4) för att asymmetrin i hur gällande detaljplanen tolkas av Stockholms stad delar in stockholmarna i ett A- och ett B-lag med olika mycket skydd för lagstadgade, i detaljplan fastlagda boendekvaliteter.
Jag känner mig bestulen. Och den som i mitt fall utfört själva stölden av "min" sol är inte i första hand fastighetsägaren Guldfisken 18, utan Stockholms stad. Det är ju inte förvånande att ett fastighetsbolag vill bygga så mycket som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt åt bolagets ägare. Det är desto mer anmärkningsvärt att Stockholms stad bifaller bygglov 2011-07861 utan några som helst motkrav för den byggrätt som tilldelats Guldfisken 18 på grannfastigheternas bekostnad. Det är endast i totalitära stater som enskilda medborgares tillgångar konfiskeras godtyckligt och utan motprestation av överheten. Det borde i en rättsstat vara omöjligt att lägga vantarna på "någon annans" sol och himmel utan lov, utan demokratiskt fattade beslut och utan motkrav.
Det är inte bra om besluten om verkligt stora förändringar i stadens taklandskap är något som lämnas till enskilda tjänstemäns godtycke. Det är inte bra om det inte står skrivet någonstans "vad som egentligen gäller" så att varken vanliga stockholmare – eller länsstyrelsens jurister, för den delen – kan läsa sig till på vilka grunder tjänstemännen avgör vilka bygglovsansökningar som är "planenliga" eller "enligt praxis" respektive vilka som inte är det. Dessutom öppnar ett sådant godtycke som sagt i förlängningen upp bygglovshanteringen för tjänstemannakorruption (vänskapskorruption, nepotism, bjudresor, gåvor...).
Enligt uppgift efterlyser man från Stockholms stadsbyggnadskontor "vägledning" från länsstyrelsen och andra instanser när det gäller hur man skall tolka den nya plan- och bygglagen från 2011 (jämför bilaga utskrift av artikel SvD 2012-04-01):
"Stadsbyggnadskontoret räknar med vägledande domar från länsstyrelsen samt mark- och miljödomstolarna om hur vindar mot gårdar får byggas om mer generöst än förr."
Bygglov 2011-07861 kommer utan tvekan att bli prejudicerande för framtiden. Undertecknad känner sig därför dubbelt manad att överklaga, dels i sin egenskap av personligen konkret berörd, dels för att ge länsstyrelsen skäl och tillfälle att vägleda Stockholms stad med en sådan av Stockholms stad efterfrågad lämplighetsbedömning av stadens nya takvåningspolicy. Länsstyrelsens bedömning av bygglov 2011-07861 kommer ha vittgående konsekvenser under överskådlig tid.
Stockholms stads nya policy för "kontinuerliga taklyft mot gård" måste framstå som problematisk oavsett vilket politiskt läger man tillhör. Det är en policy som måste framstå som orättfärdig vare sig man anser sig stå till höger eller till vänster på den politiska värdeskalan.
I ett tjänsteutlåtande daterat 2011-05-13 (sid 2 av 5) föreslås som sagt att bygglov 2011-07861 skall bifallas med följande motivering: "Den sökta åtgärden är planenlig." Det tål att upprepas att det inte är sant. Den sökta åtgärden kan rimligtvis inte klassas som "planenlig". Att som i det aktuella fallet (Guldfisken 18) bygga på ett sexvåningshus med hela två våningar till kan inte rimligen klassas som "rutinärende", som "normalvariation" inom gällande detaljplan, ens "enligt praxis", det måste rimligtvis klassas som en helt ny byggrätt – och en helt ny byggrätt kräver rimligtvis en ny detaljplan, kräver rimligtvis demokratisk insyn i beslutet.
F.d. Posthusets adress: Nybrogatan 57, Stockholm
Fastighetsbeteckning: kv. Guldfisken 18
Fastighetsägare: Oscar Properties
Diarienummer för bygglov: 2011-07861-571
Gällande detaljplan: Pl 1778
Gällande tilläggsplaner: 6908 A, 7575 A
Överklagandet är som sagt daterat 2012-01-08. Följ vad som händer med överklagandet på nätet:
Stadsbyggnadskontoret i Stockholms stad (Besvär in 2012-01-09)
Länsstyrelsen i Stockholms län (Diarienummer 1531-2012)
Svenska Dagbladet om Stockholms framtid med allt fler påbyggnader av samma slag som på
Läs Peter Halléns artikel i Kritik #15 som PDF på nätet:
Fotot ovan föreställande f.d. Posthuset vid Nybrogatan 57 kommer från Stockholmskällan, bilden är tagen av N.E. Grundén (1961). Skylten som varnar för takras kommer från en av Hyresgästföreningens trycksaker. Texten ovan har redigerats efter den 22 december.
2011-12-07
Obligatorisk läsning
Mattias Gardell om Breiviks suspekta "schizofrenidiagnos" (avsiktligt satt mellan citattecken), länk:
Enligt de norska experterna led Anders Behring Breivik av paranoid schizofreni vid terrorattentaten i Oslo och på Utøya i somras. Gör om den rättspsykiatriska bedömningen, menar Mattias Gardell.
Johan Cullberg i samma ärende, länk:
Apropå suspekt psykiatri:
2011-10-31
En skateboardåkares dagdröm (favorit i repris)
Kortfilmen
Tessinkyrkans mäktiga tunnvalv förvandlas mitt under pågående högmässa i en uttråkad tonårings dagdröm till uppochnedvända skateboardramper fulla av skateboardåkare.
Se filmen igen på SVT Play (tillgänglig t.o.m. 30 november 2011), länk:
Titta också in bakom bakom kulisserna i följande kortfilm om hur man med trickfilmning (s.k. greenscreen-teknik) lyckades med den mycket övertygande illusionen av skateboardare som åker omkring på sina skateboards uppochner högt uppe under Tessinkyrkans valv, länk:
Läs mer om varför jag genom åren funnit just Kalmar domkyrka av Nicodemus
2011-10-11
Cherchez la femme
En klassisk rollfigur i de flesta noir-skildringar från 1940- och 1950-talen är den femme fatale som får (den manlige) huvudpersonen att dabba sig och på fall. Det är aldrig hon som håller i puffran, men hon lindar mannen kring sitt lillfinger och får honom att göra en massa dumma saker som innebär att han alltid slutar i finkan/six feet under.
I den pågående förtroendeskandalen kring sossarnas partiledare Håkan Juholt vill jag ropa:
Hans sambo är som bekant tidigare straffad för bedrägeri. Ingen oskuldsfull liten älva således.
Och nu kommer det dessutom fram att hon glatt låtit sin nye sugardaddy Håkan betala hyran åt sig i fem år med allmänna skattemedel. Håkan må ha varit oförsiktig med riksdagens ersättningsregler, men man verkar i debatten helt ha glömt bort att den som mer än någon annan dragit finansiell nytta av detta Juholts felsteg inte är Juholt själv utan istället Juholts sambo (vars hyreslägenhet det hela gäller). Och denna hans sambo som dragit störst ekonomisk nytta av hans "slarv" (?) är som sagt dessutom redan straffad för ekonomiska och finansiella oegentligheter. Cherchez la femme! som sagt. Classic!
2011-09-26
Tegelbackselände?
Apropå en arkitekttävling/läsaromröstning i tidningen Metro nyligen (se slutresultatet här) om en upprustning av Tegelbackskajen i Stockholm:
Kära Metro. Tegelbackskajen är inte en fulare designad eller mer ogästvänlig eller sämre efterhållen kaj än andra kajer i Stockholms innerstad. Som på- och avstigningsplats för Mälarbåtstrafiken fungerar den utmärkt. Man kan till och med få sig en kopp kaffe eller en glass till livs. Stenläggningen är prydlig och hantverksmässigt väl utförd. Det finns i Stockholm gott om kajavsnitt som är i mer skriande behov av att pimpas. Så varför är det just Tegelbackskajen stockholmarna retar sig på och nu klåfingrigt vill "förbättra"?
Missnöjet med denna kaj har naturligtvis istället med
Alla storstäder har kvarter och områden som domineras av anläggningar för gemensamma kommunikationsmedel, bilar, tåg och tunnelbana. I Stockholm är Tegelbacken och inte minst Centralens stora bangård ett sådant stadsavsnitt. Ogästvänligt och stökigt, visst. Men stockholmarna skulle inte tycka att Tegelbackskajen vore något större "problem" om det inte vore för det faktum att man som vanlig trafikant har så svårt att slippa använda sig av Tegelbackens trafikspagetti. Det finns helt enkelt inte ett verkligt bra och sympatiskt alternativ till Tegelbacksspagettin om man skall ta sig i östvästlig riktning genom eller förbi city.
Så var det inte meningen att bli: trafiken i city (inte minst kollektiv- och flanör- och gångtrafiken!) var redan för hundra år sedan tänkt att
Om denna stadsplaneidé hade förverkligats fullt ut hade många av dem som idag måste ta sig förbi/genom/under Tegelbackens stökiga trafikspagetti var gång de rör sig i östvästlig riktning genom staden istället kunna välja att flanera i solen i sakta mak på breda gator förbi Centralstationen, Kulturhuset och varuhuset NK (utan att behöva ge sig in bland Tegelbackens motorvägslika på- och avfartsramper).
Ett sådant östvästligt boulevardstråk i city hade avlastat Tegelbacken (och Tegelbackskajen), inte bara som trafikknut, utan också som irritationsmoment. Man skulle ju nästan varje gång kunna välja en annan (mycket trevligare) väg genom staden. Dessutom hade trakten kring Sergels torg blivit mycket "trevligare", mycket mer "levande" om Klarabergsviadukten inte längre bara (som idag) varit en överdimensionerad återvändsgränd (!) som slutat abrupt i en bergvägg, utan börjat fungera som den var tänkt, som en del i ett helt boulevardsystem som knyter samman Kungsholmen med Norrmalm och Östermalm.
Jag är helt övertygad om att om den där stora boulevardidén för city hade genomförts fullt ut, då hade det idag inte behövts någon tävling i tidningen Metro om Tegelbackskajens förbättring. Då skulle inte stockholmaren i gemen reta sig på Tegelbackskajen alls.
Att lägga en massa skattepengar på att bygga om denna kaj kommer inte att göra city trevligare eller stockholmarna gladare. Tegelbackskajen är faktiskt en helt okej stadskaj redan idag precis som den är. Höj blicken! Om samma energi och samma engagemang som i denna tävling ägnas Tegelbackskajen istället skulle ägnas åt att debattera utformningen av ett framtida förverkligande av "Serafimergenombrottet", det redan för hundra år sedan tänkta boulevardstråket genom city hela vägen från Riddarfjärden till Nybroviken, då skulle det faktiskt finnas förutsättningar för att göra stockholmarna verkligt nöjda med sitt city, inte bara nöjda med hur city ser ut och fungerar i stort, utan nöjda också med Tegelbackskajen precis som den är.
Med vänlig hälsning, Mikael Askergren, Stockholm.
--
Mer om Mikael Askergrens förslag för Västra city genom åren (jämför illustrationerna ovan):
Den felande länken
Berg- och dalbana på Tegelbacken
2011-09-17
Uttalsövning för nyhetsuppläsare m.fl.
Lesa bucker dricka mjulk
Hagelbussa sockersutt
Vintermussa jettetrutt
Futter rutter hasselnutter
Bujning rujning skattehujning
Läsa böcker dricka mjölk
Hagelbössa sockersött
Vintermössa jättetrött
Fötter rötter hasselnötter
Böjning röjning skattehöjning
2011-08-03
Xanadu
Ett bildcitat/en skärmdump från utrikesnyheterna på svt.se (nedan). Vad jag finner intressant med denna byggnad är kanske inte den arkitektoniska utformningen per se, men att skyskrapan som byggnadstypologi och byggnadskategori här för första gången någonsin vad jag vet kommit till användning som privatpalats. Skyskrapan som "villa", så att säga:
Klicka på bildcitatet/skärmdumpen (ovan) för bild och text i större format. Mer om jättestora, överstora privatpalats, här:
2011-07-11
Citydebatt i DN
Det pågår en debatt i Dagens Nyheter om Stockholms citys framtid. Fredrik von Feilitzens artikel
Läs artiklarna i debatten om Stockholms city i tur och ordning på DN.se:
2011-06-26
When Prophecy Fails
Någon gång i början av det kalla krigets femtiotal någonstans i den amerikanska mellanvästern får en uttråkad hemmafru för sig att utomjordiska varelser från planeten Clarion regelbundet kommunicerar med henne.
I den bok som en grupp amerikanska psykologer och forskare senare skulle komma att skriva om henne och UFO-kulten kring hennes person kallas hon Marian Keech eller rent och slätt Mrs. Keech (hon heter egentligen någonting annat).
När clarionerna börjar meddela sig med henne har hon redan i åratal intresserat sig för det paranormala och investerat stora mängder tid och engagemang i studier av esoterika, scientologi och spiritism. Allt detta engagemang ger utdelning då hon upptäcker hur meddelanden från fjärran solsystem smyger sig in i de texter som hon under stor koncentration och med djupaste uppriktighet börjat producera kopiösa mängder av när hon med jämna mellanrum sätter sig att på papper teckna ned allt vad som faller henne in (vad surrealisterna skulle ha kallat
Meddelandena från planeten Clarion består bland annat av sensationella förutsägelser om framtiden. Mrs. Keech får till sin stora och uppriktiga häpnad genom clarionerna veta att den nordamerikanska kontinenten inom en snar framtid kommer att gå under i en fruktansvärd översvämningskatastrof. Utomjordingarna tröstar dock Mrs. Keech med att vissa jordlingar – som Mrs. Keech själv – kommer att räddas av ett rymdskepp natten före katastrofen.
Marian Keech börjar berätta om sina utomjordiska kontakter för likasinnade esoteriker i bekantskapskretsen. På detta sätt sprids ryktet om hennes förmågor och hon kommer så småningom genom bekantas bekantas försorg att sammanföras med den lilla krets av UFO-fanatiker som i fortsättningen förblir hennes devota anhängare – ända till det bittra slutet.
Sekten eller kulten – om nu denna oansenliga, ideologiskt benigna och försynta gruppering av likasinnade kan kallas en sekt eller kult i egentlig mening – har en kort men intensiv blomning och storhetstid. Gruppen konstitueras redan samma sommar som Väktarna från planeten Clarion börjat meddela sig med mänskligheten genom Mrs. Keech. Den 17 september samma år visar gruppen stort självförtroende och stark inbördes samhörighet då den samlar sig till att formulera och distribuera en pressrelease till ett stort antal tidningar i hela USA. Pressmeddelandet tillkännager utomjordingarnas profetia om den nordamerikanska kontinentens förestående ödeläggelse genom en störtflod som kommer att dränka allt och alla den 21 december. I pressreleasen meddelas också att utomjordingarna erbjuder en räddning för alla som nått en tillräckligt hög medvetandenivå (underförstått: som Mrs. Keech själv och alla som väljer att bli hennes anhängare).
Av alla tidningar som får pressmeddelandet är det bara en lokaltidning som nappar. Redan den 23 september publicerar lokaltidningen en tvåspaltig artikel som utan att på något sätt göra sig lustig över stoffet återger clarionernas profetia. Artikeln ackompanjeras av ett fotografi föreställande Mrs. Keech. Även om artikeltexten inte är nedlåtande är emellertid artikelns rubrik och ingress som så ofta i anglosaxisk journalistik rappt formulerad, denna gång med en hel serie av allitterationer som en inspirerad rubriksättare förtjust staplat på varandra:
PROPHECY FROM PLANET. CLARION CALL TO CITY: FLEE THAT FLOOD. IT’LL SWAMP US ON DEC. 21, OUTER SPACE TELLS SUBURBANITE.
Det är bara tack vare denna oansenliga och föga sensationalistiska intervju i en lokaltidning som en grupp socialpsykologer och forskare vid ett stort amerikanskt universitet över huvud taget får kännedom om kulten kring Mrs. Keech. Forskarlaget – som består av trion Leon Festinger (den mest namnkunnige av de tre), Henry W. Riecken och Stanley Schachter – beslutar sig hastigt och lustigt att infiltrera UFO-kulten kring Mrs. Keech för att kunna observera den inifrån. Man ämnar försöka bli fullvärdiga medlemmar av kulten och sedan göra heltäckande observationer som skall visa sig bekräfta och stödja teserna i den teori om
Men det är bråttom. Artikeln om Mrs. Keech & co. trycks i september, bara tre månader före den anteciperade kataklysmen. Man har bara knappt tre månader på sig för att såväl infiltrera och nästla sig in i gruppen som att vinna gruppmedlemmarnas förtroende och hinna göra observationer av gruppens inre dynamik. Det är nämligen för forskarlaget av högsta vikt att dylika observationer kan göras inta bara efter utan också före den 21 december, det vill säga också före den kris bland gruppens medlemmar som forskarna med all rätt förväntar sig att den uteblivna katastrofen och uteblivna enleveringen med rymdskepp skall förorsaka.
Man lyckas över förväntan, trots brådskan. Man städslar omedelbart frivilliga observatörer bland universitetets forskarstuderande. När man väl på flera fronter närmar sig gruppen tas de nya medlemmarna emot med öppna armar. Observatörerna åtnjuter genast fullt förtroende som fullvärdiga medlemmar och kan – som man hoppats – i lugn och ro ägna hösten åt observationer av gruppens medlemmar på heltid och på nära håll. Det visar sig till exempel att gruppen är mycket liten, också med sekteristiska mått mätt. Gruppens innersta krets (de observerande forskarna oräknade) består som mest av ett tiotal personer.
Det material som observatörerna samlar under de veckor som följer publiceras i en bok som, skall det visa sig, kommer att bli lika berömd och vida läst i psykologkretsar under femtiotalet som den fortfarande idag är underhållande och fascinerande att ta del av (Festinger, Riecken, Schachter:
Den 17 december – då forskarlagets och de av forskarlaget städslade assistenternas observationer redan pågått i månader och den förväntade översvämningen och katastrofen redan är nära – sker en plötslig och dramatisk förändring i gruppens relationer med omvärlden. Få har hittills känt till kulten kring Mrs. Keech och ännu färre har brytt sig. Den 17 december tar det hus i helvete. Plötsligt vill hela världen veta allt om Mrs. Keech och hennes vänner. Den utlösande faktorn för omvärldens nyväckta intresse är nyheten dagen innan, den 16 december, att en respekterad lärare och akademiker vid ett känt universitet tillhör kultens innersta krets och att denne fått sparken på grund av sitt ovetenskapliga engagemang för domedagskulten. En reporter och en fotograf från samma tidning som första gången intervjuat Marion Keech är strax (samma dag, den 16 december) på plats för att följa upp den första artikeln. Uppföljningen trycks morgonen därpå, den 17 december.
Kopplingen mellan undergångskult, UFO-vurmeri och avfällingar från universitetsvärlden är oemotståndlig för amerikanska media. Från och med den 17 december hakar nationens alla större tidningar på. Under de följande dagarna upplever den lilla gruppen en nationell mediehets. Och det är alltså inte de infiltrerande forskarnas fel, allt är lokaltidningens reportrars förtjänst. Forskarna iakttar mediedrevet helt passivt, bara på avstånd.
Tonfallet har också förändrats sedan den första intervjun. Om intresset bland media i september var svalt och rapporterandet oaffekterat är uppmärksamheten desto större och tonen desto mer sarkastisk i december. En av många spydiga rubriker, alluderande på profetian om översvämningskatastrof nästkommande tisdag lyder:
TUESDAY – THAT SINKING FEELING.
Trots all denna plötsliga uppmärksamhet och de med ens obegränsade möjligheterna att nå ut till en stor allmänhet med gruppens budskap kan forskarlagets observatörer notera (och detta är en viktig iakttagelse, som vi skall se senare) att gruppens medlemmar är påtagligt ovilliga och ointresserade (!) av att ställa upp på intervjuer och att låta sig avfotograferas, och minst av allt intresserade av att få vara med i det mest effektiva mediet av alla – televisionen. Gruppens innersta krets känner alltså dagarna före den förväntade katastrofen inget behov av att värva nya medlemmar. Marian Keech med vänner utgår ifrån att de utvalda i denna den elfte timmer före jordens undergång förmodligen redan är kallade. Man håller en så låg profil som möjligt all uppståndelse till trots. Man avvisar många nyfikna och "seriöst intresserade" som av mediebevakningen lockas till det lilla huset i förorten. Uppfyllda av stundens allvar, och väl medvetna om den knappa tid som återstår för mental förberedelse före katastrofen och mötet med clarionerna vill man inte alls bryta koncentrationen i gruppen genom att börja missionera (proselyting).
Mr. Keech – en man med båda fötterna på jorden och som enligt bokens författare hela tiden visar oändligt tålamod med, samt total och sorglös oberördhet av hustruns esoteriska anspråk – går kvällen den 20 december, alltså kvällen före den anteciperade katastrofen, och lägger sig som vanligt klockan nio. Huset är vid det tillfället som sagt belägrat av media. Mr. Keech är dessutom fullt medveten om att huset är fullt av folk som på fullaste allvar och med stor bävan inväntar jordens undergång och ett rymdskepps ankomst. Det minst sagt ovanliga och exotiska i situationen bekommer ej Mr. Keech. Han står också kvällen den 20 december, och som vi skall se även de följande dygnen hela tiden med båda fötterna på jorden. (Att några av hustruns gäster denna ödesdigra natt är forskare som i hemlighet och inkognito studerar hustruns UFO-kult på nära håll är dock varken Mr. Keech eller Mrs. Keech medvetna om.)
Clarionerna har, enligt Mrs. Keech, låtit meddela att rymdskeppet skall landa prick midnatt natten mellan den 20 och 21 december. Hela kultens tro bygger på att rymdskeppet verkligen kommer och att det verkligen landar just då. Flera av gruppens medlemmar har skurit av alla band med den världsliga världen, har bränt alla broar, har inte längre någonstans att bo, har skänkt bort allt de äger och har, har sagt upp sig från sina jobb, eller som i den kände universitetslärarens fall fått sparken.
Gemensamt för dem alla är att de under de senaste dygnen till råga på allt utsatts för en massiv nationell mediekampanj på deras bekostnad i vilken man gjort dem alla till åtlöje. Om det inte kommer ett rymdskepp och räddar dem nu, vart skall de då ta vägen? Hur reagerar man i en situation då allt man tror på visar sig gå om intet, hur reagerar man
Det är just detta tillfälle,
Forskarlaget utgår naturligtvis redan från början att profetian är falsk och att det inte kommer att landa något rymdskepp natten mellan den 20 och 21 december och att det inte kommer att bli någon översvämning den 21 december. Om forskarnas teori stämmer kommer samma människor som före tolvslaget natten mellan en 20 och 21 december var utpräglat introverta och ointresserade av en chans att sprida sitt budskap till allmänheten att ändra attityd så fort det visar sig att det inte landar något rymdskepp.
Enligt den teori om kognitiv dissonans som Leon Festinger med kolleger arbetar med kommer kulten kring Mrs. Keech att göra allt för att finna bekräftelser i omvärlden på att deras tro och engagemang ej varit förgäves hellre än att skåda sanningen i vitögat, bland annat genom att från och med den 21 december bli en aktivt missionerande sekt som medvetet söker upp media för att få ut sitt budskap (enligt mönstret: "Om fler bekänner sig till samma tro som jag själv, då måste väl det betyda att jag inte har fel"). Den reserverade hållning man trots det stora intresset intagit i förhållande till tidningar och television före den 21 december kommer om forskarna får rätt efter den 21 december i ett slag att förbytas i motsatsen.
Det är också precis vad som sker i kretsen kring Mrs. Keech:
Det landar inget rymdskepp vid midnatt natten mellan den 20 och 21 december. Det inträffar inte heller någon översvämningskatastrof under de timmar som följer. Timmarna går och gruppens medlemmar griper efter halmstrån för att förstå vad som gått fel. I boken skildras sakligt och distanserat hur kultens medlemmar i de timmar som följer ter sig förvirrade och förtvivlade, vankande av och an, oförmögna att få någon rätsida på situationen och oförmögna att klart se vad som inträffat (eller snarare inte inträffat).
I gryningen sker så det som kommer som en räddning för gruppens existens och självförtroende. Mrs. Keech emottager ett nytt meddelande i form av automatisk skrift. Dock denna gång inte från clarionerna utan från Gud själv minsann. Gud har rörts av den starka tron bland kultens medlemmar och det "ljus" som deras tro spritt över jorden. Han har därför beslutat att rädda jorden från undergång som belöning.
Med undantag för en (säger endast en) person som uppenbarligen därmed fått nog, reser sig upp och går för att aldrig återvända, tar alla närvarande (inte minst Marian Keech själv – hon tror lika starkt på sin egen förmåga som medlemmarna i kulten kring henne) emot detta nya meddelande från ovan med hänförelse och glädje. Upprymda och mer hängivna än någonsin sluter sig gruppen sig tätare i att bekräfta varandra i tron: man hade inte bara gjort rätt i att ansluta sig till gruppen och i att investera så mycket tid och kraft i att förbereda sig mentalt på jordens undergång samt på en ny existens långt borta på en annan planet, man har rent av lyckats rädda jorden från undergång. Allt tack vare all den mentala styrka och andliga medvetenhet som ackumulerats i gruppen. En sådan tur att engagemanget i gruppen varit så starkt, hur hade det annars gått för den stackars planeten.
Marian Keech har åstadkommit så mycket mer än att "bara" upprätta en kommunikationskanal med utomjordingar, hon har räddat hela jorden och jordens befolkning från en säker katastrof. Inom ramen för den särpräglade inre logik som odlas i gruppen stämmer den nya bulletinen mycket bra. Sekten har hittills hela tiden hyst stor, för att inte säga blind tilltro till de meddelanden som utomjordingarna låtit framträda i kultledarens skrivningar. Varför skulle man plötsligt betvivla äktheten eller relevansen i just denna bulletin?
Forskarlaget kan som väntat konstatera hur gruppens medlemmar efter denna bekräftelse på det rättfärdiga i deras gemensamma tro och deras stora andliga och intellektuella investering mycket riktigt fullkomligt exploderar i aktivitet. Marian Keech, som dittills aldrig någonsin själv tagit initiativ till kontakt med media (det pressmeddelande som resulterat i den första lokaltidningsintervjun var ursprungligen den yvige och professionellt oförsiktige och sedermera avskedade universitetslärarens projekt), kastar sig på telefon för att få tag på en reporter som hon tidigare motvilligt låtit sig intervjuas av. Det är dock fortfarande natt – klockan är halv fem på morgonen – och tidningsredaktionen vill inte omedelbart förmedla kontakten med reportern ifråga. Marian Keech insisterar. Hon får tillslut tag på reportern ifråga. De båda för ett långt samtal över telefon, eller rättare, reportern får förmånen att lyssna till en lång monolog om allt underbart som inträffat under natten, i synnerhet om Guds intervention.
Efter henne kastar också alla de övriga sig över telefonen för att i tur och ordning ringa alla tevestationer och telegrambyråer man kan komma på. Ingen har sovit mer än kanske ett par timmar under de senaste dygnen, men av trötthet märks inte ett spår. Stämningen är exalterad och uppåt.
Från att ha varit tillbakadragna och reserverade och odlat ett slags värdig distans till den icke troende omvärlden blir man under de följande dagarna allt mer extroverta och oblyga. Under julaftonen den 24 december kulminerar exhibitionismen med att man oblygt och utan självkritik ger sig ut för att på traditionellt anglosaxiskt vis uppvakta grannskapet med att sjunga
Gruppen/sekten/kulten har därmed splittrats för gott, både fysiskt och andligen, skall det visa sig – med undantag för den avskedade universitetsläraren som då boken om Mrs. Keech och hennes äventyr i yttre rymden kommer ut 1956 fortfarande outtröttlig kuskar land och rike runt och talar inför UFO-intresserade församlingar.
--
Boken om kretsen kring Mrs. Keech är inte bara fascinerande läsning, den är ett rent nöje att läsa. Ämnet som sådant räcker förstås långt för att boken skall bli en fascinerande text, men Festinger et al är även goda stilister, skriver väl, och är alltid mycket övertygande och tydliga i sina tankegångar. Och bokens författare lyckas faktiskt beskriva hela skeendet utan att en endaste gång framstå som nedlåtande gentemot Mrs. Keech eller hennes anhängare.
Nytryckningen av
Jag har personligen bara en invändning:
Det tar ju inte lång stund förrän man som läsare börjar jämföra kulten kring Mrs. Keech med lärjungarnas kring Jesus. Och korsfästelsen med den uteblivna rymdresan. Den ursprungligen snävt avgränsade och introverta kulten kring Jesus förvandlas till aggressivt utåtriktad och proselytisk kristendom som det direkta resultatet av
Men Festinger et al aktar sig (varför?) för att dra en sådan parallell till den kristna kyrkans tillkomsthistoria. De förekommer en sådan tolkning av materialet genom att argumentera mot den. De hävdar att det inte en gång för alla kan fastslås att Jesus avrättning skulle vara en disconfirmation av en utlovat profetia; genom att hävda att många teologer anser att lärjungarna redan när deras ledare red in i Jerusalem på en åsna "visste" att han strax skulle dö en kvalfull död – och att dennes död på korset alltså, enligt dessa teologer, skulle vara en bekräftelse av en profetia (snarare än en disconfirmation).
Jag köper inte detta resonemang: korsfästelsen var naturligtvis ingenting annat än en katastrof för kulten kring Jesus. Att som den kristna kyrkan hävda motsatsen är förstås en efterkonstruktion (evangelierna är alla författade långt efter Jesu korsfästelse, evangelierna är
--
Litteratur: Leon Festinger, Henry W. Riecken, Stanley Schachter:
Mer av Mikael Askergren om
Fler texter av Mikael Askergren om förhållandet mellan religion och samhälle, mellan religion och konst, mellan religion och arkitektur, och så vidare:
Why Religion Facilitates Crime and Immorality
Religion Is Kitsch (Video)
Det finns ingen religiös konst
Det finns ingen religiös arkitektur
2011-06-23
Är du lycklig?
Den moderna så kallade lyckoforskningen har visat att vi inte är riktigt så lyckliga som vi tror att vi är, eller rättare sagt: inte så lyckade som vi tror att vi är. Lyckoforskning har visat att vi så att säga går omkring och är lyckligare och nöjdare med våra liv än vi egentligen, empiriskt har skäl till.
Människan är ett socialt djur, och i den mån vi alls är lyckliga och nöjda med livet beror mycket av hur omtyckta och/eller respekterade vi är av andra – i kärlekslivet, i familjelivet och/eller på jobbet. Det är bara det att vi, folk i gemen, är övertygade om att vi är mycket mer populära bland, respekterade av och viktiga för våra närmaste och våra vänner och våra arbetskamrater än vi i själva verket är.
Hälsans grumlade blick
En allmän överskattning av sin egen betydelse i tillvaron är alltså normalfallet, inte någon anomali. Forskarna har rent av funnit att om vi inte går omkring med en överdriven bild av vår egen betydelse i tillvaron, om vi inte går omkring och tror oss själva om mer än vi egentligen har täckning för, om vi inte intalar oss att vi är populärare och mer respekterade på jobbet och mer älskade av våra syskon och föräldrar och barn och barnbarn än vi i själva verket är, då blir vi deprimerade av all självinsikt och all objektiv klarsynthet, då blir vi sjuka. Det är ohälsosamt att uppleva omvärlden som den faktiskt är, det är ohälsosamt att vara alltför insiktsfull.
Objektivitet och illusionsfri klarsynthet och genuin insiktsfullhet skulle alltså enligt denna nya forskning vara något så främmande för det mänskliga psyket – och av allt att döma något mycket skadligt för allas vår mentala hälsa – att alla individer som inte går omkring och intalar sig att de är mer fantastiska och mer omtyckta och mer skickliga yrkesmän än de i själva verket är genast får (psykiska) problem. Livet är en bekväm och intagande lögn – en för den enskildes mentala hälsa nödvändig lögn. För att alls fungera som individer och som sociala och professionella varelser kräver det mänskligt psyket självbedrägerier och livslögner av oss.
Depressionens klarsyn
Den allmänt vedertagna uppfattningen att depression/depressivitet kännetecknas av en stor "svartsyn" skulle därför enligt denna forskning vara en grav missuppfattning. Den deprimerade/den depressive upplever inte tillvaron som svart eller som svartare än den egentligen är. Han upplever i själva verket tillvaron precis som den är. Vilket är smärtsamt: att inte ha några illusioner om sig själv eller om andra människor eller om världen är ett helvete. Det är den deprimerades/den depressives stora klarsynthet och känslighet för (och oförmåga att blunda för) livets realiteter som gör depressionen så tung att bära.
Så långt den moderna lyckoforskningen – som undertecknad förstått den.
På dylika vetenskapliga rön kan man välja att reagera på olika vis: kanske man förnekar blankt att man själv någonsin gjort sig skyldig till minsta självbedrägeri. Eller kanske man fnissar ohejdat åt att ytterligare en av den jordiska tillvarons många underfundiga ironier uppenbarats för en. Eller kanske man frågar sig hur vi i vår tid egentligen drar gränsen mellan friskt och sjukt – om god hälsa och mänskliga framgångar förutsätter en stor lögn, samtidigt som sanning och sanningslängtan per definition är patologiskt.
Diagnosens makt
Att försöka dra en klar en klar och entydig gräns mellan hälsa och ohälsa, i synnerhet mellan mental hälsa och ohälsa, är alltid vanskligt. I den kliniska verkligheten, i sjukvården måste man ändå försöka dra sådana gränser. Man måste ha kriterier för vad vården skall syssla med, och för vad vården inte bör befatta sig med alls. Man måste ha en uppfattning om vilka mentala sjukdomstillstånd som kräver vilka mediciner, och om dessa mediciner kan säljas fritt eller skall receptbeläggas. Och så vidare. Utan kriterier för vad som är friskt och vad som är sjukt kan inte sjukvården fungera.
Vi som lever i det begynnande 21:a århundradet har – och måste ha – en tämligen entydig uppfattning om vad som i sjukvårdens dagliga praktik skall klassas som friskt respektive sjukt. Men debatten kring exakt var sjukvården skall dra gränsen mellan friskt och sjukt pågår ständigt. Denna gräns förflyttar sig och förskjuts därför också ständigt: för hundra år sedan spärrades kvinnor in på mentalsjukhus med diagnoser som nymfomani och hysteri i en utsträckning som inte skulle ske idag. En kvinna som bejakar sin sexualitet betraktas idag inte per definition som sjuk.
Men om det i hög grad var kvinnor som för hundra år sedan behandlades fördomsfullt och orättvist i mentalvården finns det debattörer som hävdar att det idag är män som i mentalvården får betala för allt det positiva som kvinnor vunnit med en mer "kvinnovänlig" syn inom psykiatrin på vad som är friskt och sjukt: i vår moderna koncensuskultur anses ofta pojkar och unga män vara alltför oroliga, alltför aggressiva och allmänt besvärliga (på dagis, i klassrummet, på arbetsplatsen), klassas som sjuka (bara för att de är män? frågar sig vissa debattörer), och diagnostiseras (överdiagnostiseras? frågar man sig) med diverse mentala åkommor och syndrom som ADHD och DAMP. Detta leder inte sällan till en i vissa läger starkt kritiserad medicinering av minderåriga (övermedicinering? frågar man sig) så att de (pojkarna, männen) blir lättare att hantera av sina (numera allt oftare kvinnliga – och därmed mer konfliktskygga?) dagisföreståndare och lärare och yrkeslivskontakter. Eller som någon uttrycker det i antologin
Det finns alltså de som i debatten hävdar att ideologipendeln inom psykiatrin under de senaste hundra åren svängt från ett allmänt kvinnofientligt till ett allmänt mansfientligt sjukdomsbegrepp. Och vad det inledande exemplet (den nya lyckoforskningen) skulle kunna påstås visa är att synen på melankoli och ruelse – som fordom romantiserades och framställdes som nobla tillstånd – under samma hundraårsperiod förändrats så starkt att vi idag, i en tid då alla går på gym och äter hälsokost och allmänt fördygdigar hälsa och välbefinnande i den allra banalaste mening, klassar melankoli och sanningslängtan som sjukligt, som depressivt.
Kan sanning vara något sjukt? Kan förställning vara friskt? Ja uppenbarligen kan det vara så. Idag är det faktiskt precis så som de flesta av oss ser på hälsa och ohälsa. Det har lyckoforskningen kunnat visa.
Men så kommer det inte alltid att vara. Om det är något vi alls kan vara säkra på i sammanhanget är det att gränsdragningen mellan friskt och sjukt ständigt flyttar på sig. Det som var sjukt igår ses som fullkomligt normalt och friskt idag, och det som anses vara normalt och friskt idag kommer att klassas som sjukt imorgon. Alla försök till entydiga gränsdragningar mellan mental hälsa och mental ohälsa kommer alltid, per definition att förr eller senare befinnas vara dubiösa, oavsett i vilken tid och tidsanda en sådan gränsdragning först sker. Också de klassningar som de flesta av oss tar för självklara idag ("depressivitet är sjukligt och bör medicineras bort", "aggressivitet är sjukligt och bör medicineras bort") kommer i en snar framtid att te sig tendentiösa och svåra att försvara. Alla försök till entydiga gränsdragningar mellan mental hälsa och mental ohälsa kan ju ifrågasättas – och kommer förr eller senare att ifrågasättas.
Men finns det då inget sätt att tala om människans psyke utan att man förr eller senare fastnar i en gränsdragningsfälla?
Psykoanalysens frihetsbegrepp
Låt oss ta en titt på psykoanalysen – om än allmänt misstrodd som objektiv vetenskap numera – och dess inställning till friskt och sjukt. De flesta av oss, folk i gemen, har ju bilden av psykoanalytikern som en person man uppsöker när man är "sjuk" för att få hjälp att bli "frisk". Men varken psykoanalysens teoretiker eller dess praktiker har någonsin egentligen varit särskilt intresserade av att klassa enskilda individer som antingen entydigt "friska" eller entydigt "sjuka". I en psykoanalys aktar man sig normalt för att dra en entydig gräns mellan "friskt" och "sjukt", mellan "friska" och "sjuka" individer.
Psykoanalysen är mer intresserad av individens frihet än dennes "hälsa" i banal mening. Att frigöra (göra fri från tvångshandlingar och handikappande neuroser; göra fri till att ta till vara sin fulla potential som individ) är ett viktigare mål för psykoanalysen än att "göra någon glad igen": efter en genomgången psykoanalys är man inte nödvändigtvis "friskare" än före analysen. Det är inte ens så att man måste vara "sjuk" för att börja gå i psykoanalys. Också "helt friska" personer kan gå i analys, och väljer ofta att göra det – av nyfikenhet på det mänskliga psykets natur i allmänhet, eller ens eget psyke i synnerhet, och till syvende og sidst för att man tar självkännedom på stort allvar och är villig att göra stora uppoffringar i sin strävan efter självinsikt.
Terapi och icketerapi
Psykoanalysen bör kanske inte längre (som tidigare) i första hand ses som "läkekonst" eller "terapi" i vanlig mening. Psykoanalysen är som verksamhet till sin natur måhända mer besläktat med utövandet av, säg, konst och litteratur och filosofi än regelrätt sjukvård. Man ägnar sig åt analysen för analysens egen skull – i analogi med hur folk ägnar sig åt konst för konstens egen skull.
Det är således inte (längre? om det ens någonsin varit så?) en psykoanalytiker man uppsöker i första hand då man blir akut psykotisk. Men psykoanalysen kan som praktik och teoribildning idag ha ett desto större värde i sin egenskap av (numera) från sjukvården ideologiskt och politiskt fristående och oavhängig verksamhet: eftersom psykoanalysen aktar sig så noga för att klart dra gränser mellan "friska" och "sjuka" individer är det svårare för maktens företrädare att utnyttja psykoanalysen för sina egna politiska syften. Den psykiatri som hela tiden måste försöka dra en någorlunda entydig gräns mellan hälsa och ohälsa är desto mer ideologiskt och politiskt utsatt – eftersom det alltid finns partipolitiska intressen som vinner respektive förlorar på en viss gränsdragning, och som kommer att göra sitt bästa för att få psykiatrin att dra om varje gräns.
Psykiatrin kommer alltid att brottas med gränsdragningsproblem. Och engagerar därför alltid politiker och moralister. Psykoanalysen aktar sig för att dra gränser av det slaget – och lämnas därför numera ifred av politiker och moralister. Psykoanalysen kan i samhällsdebatten i framtiden förhoppningsvis fungera som alliansfri och därför desto mer värdefull intellektuell motpol till den (oundvikligen) moraliserade och politiserade psykiatrin?
Lyckans arkitektur
Alltnog. En yrkesgrupp som aldrig tvekat att formulera entydiga recept på människors lycka och hälsa är förstås arkitektkåren. Redan de gamla grekerna och romarna: Vitruvius återkommer ständigt i sin
Alla arkitekter har sedan dess ägnat mycket tid åt, och lagt mycken intellektuell tankekraft på att dra gränser mellan "friskt" och "sjukt" – och fortsätter göra det in i våra dagar (senare tiders kritik mot 1900-talets modernistiska stadsplaneideologi till trots), vilket postmodernismens uttryckligen trafik- och boendemiljömoraliserande så kallade nyurbanism är ett utmärkt exempel på ("bilar är dumma" – jämför av Mikael Askergren:
Och så sent som 2006 utkom Alain de Botton:
Arkitekter verkar kort sagt tänka att även om många modernister misslyckades i sina ambitioner att idka social ingenjörskonst så kan det ju inte vara något fel i sig med själva ambitionen att vilja göra gott. (Jämför resonemanget "Sovjetsystemet spårade ur men det behöver väl inte betyda att det är något fel med socialismen som sådan?")
Hur besvärligt måste det inte vara att verka som arkitekt om varje försök att sätta allmänhetens hälsa och välgång som sin främsta ledstjärna per definition kan anses vara dubiös och måste ifrågasättas. (Som vi ju redan sett ovan kan varje försök att dra entydiga gränser mellan friskt och sjukt misstänkliggöras.) Vad finns det då kvar för arkitekter att tro på?
Arkitekturkritik och psykoanalys
Det var inte för inte som jag i det ovanstående föreslog psykoanalysen som tänkbar position ifrån vilken man med viss distanserad affektlöshet och utan vare sig politiserande eller moraliserande kan kritiskt granska det (per automatik) politiserade och moraliserade gränslandet mellan friskt och sjukt inom den moderna psykiatrin: kanske psykoanalysen kan vara utgångspunkt också för en motsvarande icke moraliserande eller politiserande kritisk analys av arkitektur och stadsplanering – såväl klassicistisk som modernistisk och nyurbanistisk sådan.
Visserligen "får" man inte psykologisera när man diskuterar arkitektur. Men vad annat kan vi göra när vi inte längre kan tro på kommunismens eller nyurbanismens eller någon annan isms recept på vad som är gott och vad som är av ondo, bra och dåligt, friskt och sjukt?
Och om vi inte längre med bibehållen intellektuell trovärdighet kan moralisera över upphovsmännens eller beställarnas eller brukarnas intentioner, då är väl ett psykologiserande perspektiv det enda som återstår: "Vad är det upphovsmannen velat åstadkomma med sin arkitektur? Vilka har varit hans motiv? Är hans egentliga, djupt liggande motiv desamma som de motiv han intalar sig själv och/eller sin omgivning? I vilken mån är upphovsmannen oärlig mot sin beställare och i vilken utsträckning är han också oärlig mot sig själv? Och – utan att politisera, och utan att moralisera kring vad man i vissa läger anser vara snyggt och i andra läger anser vara fult, politiskt korrekt eller politiskt förkastligt, bra eller dåligt, friskt eller sjukt – kan man säga att upphovsmannen faktiskt har lyckats åstadkomma vad han sagt sig vilja/innerst inne velat åstadkomma?" Och så vidare.
Att ägna en psykologiserande arkitekturkritik åt att sexualisera torn och höga byggnader respektive grottor och slutna rum blir snart tröttsamt. Den närmast tvångsmässiga sexualiseringen av allt och alla hör dessutom till det som man väl allmänt idag är mest skeptisk till i Freuds begreppsbildning. ("Ibland är en cigarr bara en cigarr", trots allt.)
Men många av de begrepp och tankesätt som förekommer i Sigmund Freud:
Sammanfattningsvis: om man inte är fri (i psykoanalysens mening, se ovan) att, säg, välja en symmetrisk planlösningsprincip när man ritar hus (för att "symmetrier är dumma"), då är man i sin "symmetrineuros" inte heller fri att
Länkar till de texter av Mikael Askergren som hänvisas till i texten ovan:
Det inexaktistiska manifestet
2011-06-01
Inte helt hundra
I kölvattnet efter publiceringen av boken
När jag för några år sedan på mycket stort allvar försökte reda ut det hypermoderna Sveriges och de hypersekulariserade svenskarnas mycket märkliga förhållande till sitt arkaiska kungahus (läs mer här:
Jag har tidigare trott att kungahuset inte i grunden skulle skakas av boken "Den motvillige monarken". För bara ett halvår sedan, till exempel, då skrev jag fortfarande så här i ett blogginlägg:
Men nu, efter kungens vän Anders Lettström erkänt sina kontakter med organiserad brottslighet är läget ett annat:
99-kronorssedelns upphovsman är än så länge okänd för undertecknad. Den som känner till vem upphovsmannen är får gärna höra av sig.
2011-01-26
Tak över huvudet
Detta kommer att handla om hus och om gator och torg så småningom. Men låt mig först konstatera att det var med risk för eget liv jag i morse gav mig ut på glashala trottoarer i vinterstockholm för att ta bilderna som illustrerar detta blogginlägg:
Inte nog med att trottoarerna i Stockholm denna vinter har varit halare än någonsin. Denna vinter har man i media börjat rapportera om att istappar allt oftare faller ned från takrännor och träffar intet ont anande förbipasserande i huvudet, inte sällan med dödlig (!) utgång
Den vanligaste förklaringen till denna alarmerande istappsutveckling är som bekant att giriga bostadsrättsföreningar satt i system (och av aningslösa politiker och planerare tillåtits sätta i system) att dra in pengar på att sälja kallvindar till högstbjudande, kallvindar vilka inretts till uppvärmda bostadslägenheter typ vindsvåningar, vilket lett till ökat värmeläckage i de inte alltid helt effektivt värmeisolerade vindsvåningstaken, vilket i sin tur lett till ökad snösmältning på yttertak som tidigare var kalla, vilket i sin tur gett mer istappsbildning i hängrännorna än någonsin tidigare, osv.
Just denna infernaliska vinter 2010/2011 har halkan på trottoarerna plus det ständiga istappshotet ovanifrån fått undertecknad att särskilt uppskatta de hus i staden som utrustats med något slags skärmtak över trottoaren eller liknande - skärmtak som inte bara erbjuder fotgängaren tak över huvudet och skydd från den ostadiga skandinaviska sommarens regn och rusk, utan även erbjuder samma fotgängare skydd vintertid från snöslask, och från fallande istappar förstås. Mera sånt! Fler skärmtak inne i stan!
Det finns visserligen gator i Stockholms innerstad som erbjuder andra former av tak över huvudet för fotgängare, i synnerhet då i form av arkader - det vill säga trottoarer under tak "inne i" husen, "urgröpta ur" själva husvolymen liksom. Men hus med sådana arkader uppskattar jag inte alls lika mycket som hus med skärmtak som kragar ut i gaturummet. I soliga och varma medehavsländer söker man nog gärna skydd från sol och värme i skuggiga arkader, men i det solfattigare norden blir arkader av sydländsk typ bara muggiga och mörka.
Naturligtvis är en arkad inne i en äldre stadskärna ofta fråga om en nödlösning: det är ett sätt att erbjuda fotgängare någonstans att ta vägen när man behöver mer av gatumarken för biltrafiken, exempelvis. Man har inte mycket annat att välja på än att "gröpa ur/bygga in" en arkad för fotgängare "inne i" husen längs den trånga gatan.
Men det finns även - förvånande nog - helt nybyggda arkader i förorterna. Då är det inte utrymmesbrist som tvingat fram dessa mörka och muggiga fotgängarpassager. Då måste det snarare vara ett uttryck för ett drömmeri, ett drömmeri tillbaka till barockens Italien, till pudrade peruker och till ett sydländskt soligt och hett klimat. Sorry, men det blir aldrig någon sydländsk barockkänsla i de där blåsiga och muggiga förortsarkaderna...
Om man skall erbjuda stadens (och förortens) fotgängare tak över huvudet (och varför inte i vårt klimat! Varför inte i ett land där det regnar så ofta om sommaren! Varför inte i en stad med allt fler lyxtakvåningar - och därför med allt fler istappsincidenter och
Skärmtak som skjuter rakt ut i gatan i all anspråkslöshet ger till att börja med inte lika muggiga miljöer som arkaderna. Men framförallt är de inte alls anspråksfulla på samma vis som många arkader (i sin pretentiösa fuskbarock). Skärmtak fungerar i all enkelhet som urbana markiser - bara att de är permanenta. De står för ett slags enkelhet i "möblerandet" av gaturummet som tilltalar mig mycket mer än konstfulla arkader.
I dessa tider av glashala trottoarer och istappshot ovanifrån finns det all anledning att fundera kring vad som är verkligt viktiga stadsgestaltnings- och stadsplaneringsfrågor i den omedelbara framtiden. Ett stopp för inredning av kallvindar vore en bra början!!! Istappshotet visar att kallvindar behövs! de fyller en funktion! En livsviktig funktion!
Och dessutom: vi bör inte förlora oss helt och hållet i hur mycket av vattenspegeln man öppnar upp eller inte öppnar upp vid Slussen i framtiden, eller hur mycket av utsikten man bygger för eller inte bygger för vid Slussen i framtiden. Det får bli som det blir med Slussen. Vem bryr sig. (Jag bryr mig inte.) Det skulle nog innebära en mycket större livskvalitetshöjning för alla stockholmare över tid om stockholmaren i gemen sluppe vara rädd för istappar halva året! (Och sluppe regn och rusk sommartid.) Fler skärmtak nu!
2010-11-06
Monarchy Still Rules
In the sensationalist forehand publicity for a recently published, already infamous book about the Swedish king Carl XVI Gustaf, the book's writers and publisher claim to present facts that are supposedly "damaging" to the Swedish king and the institution of monarchy in Sweden.
But I believe columnist Britta Svensson in Swedish tabloid Expressen got it right: the king's press conference in response to the book's publication was by no means a fiasco, it was in fact sheer genius, and Carl XVI Gustaf "still rules". Read her column here:
Read more by Mikael Askergren (in English) about the Swedish king, about the institution of monarchy in Europe in general, and in Sweden in particular, here:
Subscribe to:
Posts (Atom)
