2016-08-22

Nobelcenter vid Riddarfjärden

På förekommen anledning. Jag vill påminna om en gammal favorit i repris:

Ny gata förbinder Norr Mälarstrand med Stockholms city via Centralstationen och Sergels torg. Ett nytt Nobelcenter placeras vid Riddarfjärden granne med Stockholms stadshus. Klicka här för att studera förslaget i sin helhet.

Allt om ”Den felande länken” (”Serafimergenombrottet”):

(1) ”Den felande länken” i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2008. http://askergren.com/felandelaenken.html
(2) ”Man skall av sluta det man påbörjat” i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 3-2009. http://askergren.com/avsluta.html
(3) ”Lägg framtidens storbibliotek i Kulturhuset!” (eller ”Två tre flugor i en smäll”) i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2009. http://askergren.com/flugor.html

--

2016-07-19

Den felande länken (Serafimergenombrottet)

Nytt på YouTube: Mikael Askergren läser högt ur sina tidskriftsartiklar om det så kallade Serafimergenombrottet (ett gaturegleringsförslag för östra Kungsholmen i Stockholm), om en föreslagen ombyggnad av Kulturhuset i Stockholm, om en omlokalisering av Nobel Center till Kungsholmen och Norr Mälarstrand, och om Stockholms stadsbiblioteks framtid efter den stora tillbyggnaden av huvudbiblioteket vid Sveavägen blåsts av.

Högläsningen ackompanjeras av samma bilder som illustrerade artikeltexterna när de publicerades. De tre tidskriftsartiklarna är:

(1) ”Den felande länken” i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2008. http://askergren.com/felandelaenken.html
(2) ”Man skall av sluta det man påbörjat” i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 3-2009. http://askergren.com/avsluta.html
(3) ”Lägg framtidens storbibliotek i Kulturhuset!” (eller ”Två tre flugor i en smäll”) i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 8-2009. http://askergren.com/flugor.html

Webb-adresserna ovan leder till de tre artiklarna i fråga på artikelförfattarens hemsida.

Vänligen ha överseende med det faktum att artikelförfattarens inläsning av artikeltexterna på intet sätt är perfekt, att inläsningen ursprungligen ej varit avsedd att publiceras. Artikelförfattaren lägger dock härmed ut filmen/högläsningen på Youtube för kännedom (varför inte), men hänvisar i första hand till tidskriftsartiklarna i tidskriften Arkitektur, respektive till artikeltexterna med illustrationer på artikelförfattarens hemsida: http://askergren.com

Filmen (inläsningen och bildsättningen) är från 2014. De tre artikeltexterna som läses upp är från 2008 och 2009. Illustrationerna som används i filmen är från 2008 och 2009.

Mikael Askergren den 19 juli 2016.

--

2014-09-06

Nej till cykelstaden (del 2)

"Cykelkarneval" [sic] i Stockholm den 6 september 2014. Video HD 7 minuter filmad med mobilkamera på Sergels torg, nära "karnevalstågets" startpunkt Brunkebergstorg:



Läs Mikael Askergrens utförliga kommentar till det här med cyklar inne i stan i del 1 av "Nej till cykelstaden" (nedan).
Förresten (september 2014):
"Cyklister mest olycksdrabbade" (SVT Nyheter)
"Cyklister allvarligt skadade av dåliga cykelvägar" (SvD)

2014-08-15

På förekommen anledning: "Kvinnor som hatar kvinnor"

Feministiskt initiativ har som bekant av svenska folket röstats in i europaparlamentet. Och många tror att Fi rentav kommer in i den svenska riksdagen i höst.

Med andra ord: något radikalt måste ha hänt sedan de mycket omtalade barnsjukdomarna och inre konflikterna inom Fi som skildrades med sådan hänsynslös skärpa i en tevedokumentär i SVT för ett antal år sedan ("Viljornas kamp - filmen om Fi" av Liv Cederstam, 2007). Vad har hänt? Hur återfann Fi styrfarten?



En klok dam i min umgängeskrets konstaterade då när det begav sig, med direkt anledning av den skoningslösa tevedokumentären, som om det vore den självklaraste saken i världen:

Män bildar "lag", kvinnor "nätverkar". Män bildar "lag" och arbetar tillsammans för att vinna matchen, och matchvinsten är viktigare än lagmedlemmarnas inbördes personliga sympatier. Det är inte lagmedlemmarnas personliga inbördes sympatier som håller laget samman, det är det gemensamma målet, målet att gemensamt vinna matchen. Män kan vara lagspelare även om de inte gillar varandra på ett personligt plan. Såväl personliga sympatier som antipatier är underordnade lagets intressen. Kvinnor, å andra sidan, startar "nätverk" - MEN (och det är ett stort "men") för att ett kvinnligt nätverk skall fungera och skall kunna nå de mål som nätverket i fråga sätter upp, då måste kvinnorna i nätverket allesammans verkligen TYCKA OM varandra. ENDAST då det kvinnliga nätverkets medlemmar verkligen gillar varandra kan de inom ramen för nätverket i fråga åstadkomma något över huvud taget. Därför blir det ingenting av så många av alla dessa sentida kvinnliga nätverk. De spricker ju så fort man inom nätverket inser att man INTE EGENTLIGEN gillar varandra. Män låter sig inte störas i lagarbetet av en sådan småsak. Män kan samarbeta ÄVEN om de på ett personligt plan inte gillar precis allt hos varandra. Därför har män som bildar "lag" alltid en fördel framför kvinnor som startar "nätverk", såväl inom politiken som i kultur- eller näringslivet.

Så långt den kloka damen (fritt citerat). För henne var detta konstaterande som sagt helt självklart. Men inte för undertecknad. För undertecknad var hennes konstaterande en passant något av en aha-upplevelse:

Med ens förstod jag den där tevedokumentären om Fi:s (Feministiskt initiativs) uppgång och fall på ett helt nytt sätt. Det där hatet (ja faktiskt, det HAT) som Ebba Witt-Brattström, en av Fi:s mer prominenta grundare och styrelsemedlemmar helt oförblommerat gav uttryck för framför tevekameran, ett infamt medsysterhat som var uttalat personligt, det riktades särskilt mot en annan medlem av partiets styrelse, Sofia Karlsson. Det hatet hade jag dittills förstått som "bara" en kuriositet i sammanhanget, en perifer företeelse i händelseförloppet, en (oavsiktligt komisk) sekundär effekt av ett annat, större skeende.

Vad som egentligen sköt Fi-skutan i sank, det tyckte jag inte framgick av filmen, minns jag att jag tänkte. Men om jag förstått den kloka damen rätt: det behövs i själva verket inget "större skeende", det räcker med något så banalt som personliga antipatier för att spränga ett feministiskt parti inifrån.

I så fall: de män som tog sig tid att se dokumentären på SVT om Fi:s uppgång och fall såg förmodligen en helt annan film (!) än de kvinnor som satt och tittade på samma teveapparater i samma tevesoffor precis samtidigt. Manliga tevetittare tänkte kanske att "Jaha, det var ju intressant, och stundtals mycket underhållande på ett voyeuristiskt vis att få ta del av käbblet i partistyrelsen – men jag vet inte om jag förstod vad var det som fick Fi att upplösas EGENTLIGEN? Det EGENTLIGA skälet för sammanbrottet redovisades ju inte. Att tjejerna i styrelsen tyckte illa om varandra, det framgick ju klart, men det kan ju inte vara det EGENTLIGA skälet till att ett helt parti kollapsar? Kan det det?" Jo, det där "perifera käbblet" kan (i så fall) absolut ha varit det "egentliga" skälet till Fi:s kollaps.

Och omvänt: de kvinnor som såg dokumentärfilmen tänkte kanske att "Jaha, då förstår jag PRECIS varför Fi kollapsade, tjejerna i styrelsen TYCKTE JU INTE OM VARANDRA, och då GÅR det ju helt enkelt inte att uträtta något tillsammans! Då spelar ju det politiska programmet ingen roll, då är ju ett verkligt samarbete HELT omöjligt!"

Om (säger OM) den kloka dam som jag citerade inledningsvis hade rätt angående kvinnor och kvinnors "nätverkande", vill säga...

Fi och riksdagsvalet 2014

Men tiden går. Fi fyller snart 10 år. Och hittills har Fi i 2014 års valrörelse lyckats undvika allt internt käbbel. Vad har hänt? Har Fi lärt sig av sina tidigare misstag? Har man blivit bättre på att prioritera hela lagets framgångar framför personliga sympatier och antipartier? Är den kloka damens avslöjanden om kvinnor som hatar kvinnor (för att travestera titeln på Stieg Larssons berömda deckare) endast giltiga för äldre generationers kvinnor (om ens då)? Relaterar yngre generationers kvinnor inbördes på ett helt annat vis än äldre generationers? Umgås Fi:s nyvärvade, yngre medlemmar på annat vis än partiets äldre grundare?

Nej, inte nödvändigtvis. Det har ju påståtts att Fi numera är ett utpräglat vänsterparti. Att Fi i varje sakfråga numera med automatik kan förväntas inta en vänsterposition. Och så har det i så fall blivit för att den liberala falang som var med att starta partiet (Witt-Brattström med flera) valt att kliva av. I så fall: det fungerade inte med ett pan-feministiskt parti. Det fanns inte plats för liberala, icke-socialistiska feminister i Fi. Det är ju klart att liberala feminister och vänsterradikala feminister inte EGENTLIGEN kan tycka om varandra...

När startar Sveriges liberala feminister ett eget borgerligt, icke-socialistiskt feministparti? Som motvikt till det alltmer vänsterbetonade Fi?

2014-08-08

Är Thomas Piketty djursholmare?

Hela våren och sommaren 2014 har den franske ekonomen Thomas Piketty och hans storverk "Kapitalet i 21:a århundradet" ("Le Capital au XXIe siècle"/"Capital in the Twenty-First Century") debatterats livligt, inte bara i svenska media utan framförallt i brittiska och amerikanska media.

Om jag hade känt till Piketty redan när jag för något år sedan skrev en artikel med rubriken "Är djursholmaren människa?", då hade jag utöver läsningen genom Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs "Är svensken människa?" kunnat erbjuda en läsning genom Pikettys "Kapitalet".

Och jag hade isåfall kunnat sammanfatta Djursholmsvillans historia ungefär såhär:

1. Djursholms villastad anläggs i den västerländska högkonjunktur som föregår första världskrigets utbrott, La Belle Époque, en tid då inkomst- och kapitalskillnaderna mellan rika och fattiga är som störst i västvärlden. Då byggs också ofantliga, jättelika kråkslott i Djursholm för många av Sveriges mer progressiva och bohemiska överklassfamiljer.

2. Efter första världskrigets ekonomiska katastrof och den därpå följande börskraschen 1929, då de rikastes kapital antingen förbrukats eller förintats av krig och börskrasch, då bygger man inte ofantliga kråkslott i Djursholm längre. I Djursholm byggs istället anspråkslösa men smakfulla funkispärlor i ljus puts med platta tak, och så småningom lika anspråkslösa men mer "hemtrevliga" enplansvillor i Swedish Empiricism, i taktilt tegel med sadeltak, nu för medelklassens tjänstemän. Den ekonomiska utjämningen och den demokratiska omfördelningen av allt nytt kapital i västerlandet under decennierna efter andra världskriget, den manifesteras således även i lilla Djursholm. Också en medelklassfamilj har nu råd att flytta till, rentav bygga sig en villa i, Djursholm.

3. Men på 1980-talet händer något, finansmarknaden avregleras och världshandeln globaliseras, med på nytt ökande klyftor mellan rika och fattiga som resultat, och en finansiell situation som åter närmar sig det som enligt Piketty egentligen är - och förblir! - det "normala" tillståndet genom historien. Decennierna efter andra världskrigets slut, med stor ekonomisk utjämning och genomgripande demokratisering har "bara" varit en parentes, ett undantag från normen: snarare en bieffekt av världskrigens katastrofala kapitalförstörelse än en konsekvens av, säg, en upplyst idealism hos de styrande. Djursholms politiskt progressiva guldålder sammanfaller med "undantagstillståndet" i västerlandets ekonomi efter andra världskriget.

2014-08-03

På förekommen anledning: "Itt saonds bättre inn inglisch"

Att beställa en kaffe "to go" går fortare än att säga "att ta med". Det skiljer bara en stavelse, men en stavelse kan uppenbarligen upplevas som en stavelse för mycket. Vi är många svensktalande som beställer vårt italienska espressokaffe med varm mjölk "to go" - på engelska.

Det handlar inte bara om vad som låter "coolast" (för att använda ett annat vanligt svengelskt uttryck). Uttryck som lånats in från engelskan är påfallande ofta mer ekonomiska än motsvarande uttryck på svenska. Så oavsett vad man personligen tycker om folk som svänger sig med svengelska uttryck och anglicismer kan man konstatera att man i den engelskspråkiga världen påfallande ofta lyckas uttrycka sig mer ekonomiskt – i antal stavelser – än vi svensktalande gör. Och detta spelar faktiskt roll för hur vi väljer att blanda flera språk när vi svenskspråkiga talar med varandra.

Handlar engelskans sedan länge dominerande ställning internationellt således uteslutande om vem som vann andra världskriget? Nej, inte enbart. Engelskan har många tilltalande egenskaper som gör just detta språk ovanligt lämpligt som lingua franca för vår tid.

Som det där med att man helt avskaffat genus för bestämd artikel. I alla andra jämförbara språk måste man hålla reda på maskulinum, femininum, neutrum och – i svenskan – utrum (reale). Den som inte talar franska eller tyska eller svenska som modersmål kommer att ha stora svårigheter att nöta in om det heter "le" eller "la", om det heter "der", "die" eller "das", om det heter "-en" eller "-et". Man kommer att välja fel artikel många gånger innan man äntligen lärt sig, om man någonsin lär sig till hundra procent. Den ständiga genusosäkerheten och de ständiga genusfelstegen förbrukar onödigt mycket tid och energi för alla dem som försöker lära sig det nya språket – och, vad värre är, stör och låter illa och oskönt för alla de modersmålstalare som behöver lyssna till alla oss som med fel bestämd artikel ständigt misshandlar deras modersmål.

På engelska heter det emellertid som bekant alltid "the". Alltid samma enkla val. Det finns ju bara en bestämd artikel att välja på. Till både de icke modersmålstalandes OCH modersmålstalandes fromma. De som har engelska som modersmål slipper störa sig på utlänningars felaktiga val av bestämd artikel när de (utlänningarna) försöker tala engelska.

Färre stavelser än i andra språk

Engelskan är även mycket ekonomisk (såväl tids- som platsbesparande) tack vare det faktum att det är så enkelt att bilda verb av substantiv (och tvärtom). Inga platskrävande ändelser behövs. Verbets infinitivform är ofta exakt densamma som motsvarande substantivs grundform, ofta enstaviga både som verb och substantiv: jämför "a step" (substantiv)/"to step" (verb), "a talk"/"to talk", "a smoke"/"to smoke". Det blir totalt 12 stavelser i de uppräknade exemplen ovan.

På svenska kräver samma uttryck 15 stavelser, på grund av de tillagda ändelserna (nästan alltid ett "-a" på slutet) i verbens infinitivformer: "ett steg"/"att stega", "ett tal"/"att tala", "en rök"/"att röka".

Engelskan är således både lättare att lära sig (man slipper för varje substantiv nöta in vilken av två eller fler olika bestämda artiklar som är rätt), och tar dessutom mindre plats, såväl i tal som i skrift, när man väl kommer igång med att tala och skriva på engelska.

Engelskan klarar sig utmärkt väl utan ett flertal olika bestämda artiklar. En enda bestämd artikel ("the") gör inte engelskan mer svårbegriplig eller nyansfattig än andra språk. Men hur kan engelskan klara sig såpass bra med, av allt att döma, mycket färre stavelser? Med färre stavelser i så gott som alla ord och uttryck och satsbildningar borde det ju finnas färre möjliga ordbildningar, och i förlängningen färre möjliga satsbildningar. Språket borde rimligtvis bli nyansfattigare ju färre stavelser man tar i bruk när man bildar uttryck och satser, inte sant. Hur kan det i så fall komma sig att engelskan ofta påstås vara ett av de mest nyansrika språk som finns, med kanske störst antal synonymer, och störst antal glosor över huvud taget?

Färre stavelser, men fler diftonger

Anledningen till att det på engelska inte behövs lika många stavelser som på andra språk är ju att det finns många fler möjliga enstaviga och fåstaviga ord på engelska än i andra moderna språk – eftersom engelskan (i jämförelse med svenskan, exempelvis) är så oerhört rik på DIFTONGER. Vilket som jag förstått det är en relativt ny företeelse i engelskan: i fornengelskan skall det ha funnits lika många, eller få, diftonger som i, säg, fornskandinaviskan.

Dessutom har man från fornengelskan behållit fornspråkets många tonande respektive icke tonande läspljud (som i "the" respektive "thing"), läspljud som helt försvunnit i våra moderna nordiska språk. Med så många möjliga diftonger att välja mellan (utöver rena vokaler) plus tonande och icke tonande läspningar (utöver alla konventionella konsonantljud) kan man bilda många fler enstaviga och fåstaviga ord än i andra språk – än i språk utan vare sig diftonger eller läspningar.

I de fall då, säg, svenska dialekter är rika på diftonger utgör dessa dialektala diftonger "enbart" uttalsvariationer av ord och uttryck som i standardspråket alltsomoftast saknar diftong. Dialekternas diftonger som sådana förändrar således inte ordens betydelser. Dialektala diftonger ger inte de svensktalande (varken dem som talar riksspråket eller någon av dem som talar dialekt) fler enstaviga ordbildningar att välja mellan. Dialekternas diftonger erbjuder endast fler uttalsvarianter av ett och samma ord. I engelskan, däremot, med sina många diftonger även i standardspråket, ÄR diftonger som sådana betydelsebärande, GÖR diftonger skillnad mellan olika betydelser. En diftong förändrar på engelska en stavelses och ett ords och en sats betydelse.

Låt oss testa denna hypotes. Först en serie enstaviga (inbördes snarlika) ord på engelska – med respektive utan diftonger –, och efter serien med enstaviga engelska ord, dessas svenska motsvarigheter.

Först på engelska:

> on
> own
> soon
> swoon
> bread
> bride
> braid
> brood

Nu på svenska:

> på
> egen / äga
> snart
> svimma / dåna / svärma
> bröd
> brud
> fläta
> avkomma / grubbla

Och för jämförelsens skull även på franska – ett diftongfattigt språk också det:

> sur
> propre / posséder
> bientôt
> pâmoison / se pâmer
> pain
> mariée / épouse
> tresse / tresser
> couvée / progéniture / couver / ruminer

Vilken lista på enstaviga engelska ord som helst kommer således i översättning till ett annat, diftongfattigt språk att kräva fler stavelser än på engelska, kommer att kräva flerstaviga ordbildningar.

Men enstavigheten hos den diftongrika engelskan kan dock anses vara imaginär. Var diftong innehåller ju (minst) två olika vokalljud. Borde vi inte inom ramen för en sådan här sammanställning i så fall räkna var diftong som (minst) två stavelser, rent tekniskt?

Diftonger räknas som enstaviga

Det kanske man kan välja att göra som akademisk övning – och i så fall kommer man förmodligen fram till att det krävs lika många "stavelser" på engelska som på andra språk. Men intuitivt räknar vi inte stavelser på det viset. Intuitivt räknar vi inte diftonger som flera stavelser. På vers räknas alla diftonger som en stavelse. I en dikt skriven på vers, eller i en sångtext som följer en melodi med ett visst antal taktslag, räknas en diftong alltid som endast EN stavelse. Känslomässigt upplever vi således också de mest utstuderade diftonger – om än aldrig så tid- och utrymmeskrävande – som enkla stavelser.

Av vilket följer vår intuitiva upplevelse av engelskan som inte bara ett lätt språk att lära sig (med bara en enda bestämd artikel, "the", samt med ofta identiska substantiv- och verbformer), utan även ett (utrymmesmässigt) mycket ekonomiskt språk: i antalet stavelser räknat, om inte annat.

Och ekonomi i uttrycket är något som tilltalar till exempel konstnärer. Inte konstigt att musiker ofta tycker att sångtexter på engelska "låter bättre". Det har inte bara med den anglosaxiska populärkulturens prestige och coolhetsfaktor att göra, det har även med engelskans stavelsefattighet att göra, vilken upplevs som effektiv och ekonomisk i uttrycket.

Missförstå mig rätt. Jag finner den diftongfattiga standardsvenskan välljudande och skön. Som så många andra i Stockholm med omnejd talar jag en i princip diftongbefriad svenska, och den diftongfattiga standardsvenskan klingar i mina öron skönare än diftongbelamrade dialekter. I det avseendet är jag chauvinist, helt klart. Jag agiterar således på intet vis för att införa fler diftonger i svenskt standarduttal. Jag tycker inte heller att det finns anledning att när man sinsemellan talar svenska överdriva bruket av anglicismer, även om uttryck på engelska ofta faktiskt ÄR effektivare och mer ekonomiska än svenskans motsvarigheter. Överdiven svengelska låter larvigt.

Men jag tror att jag äntligen – efter åratal av grubblerier – funnit ett hållbart svar på frågor av typen "Varför tycker så många svenska populärmusiker och låtskrivare att allt 'låter bättre' på engelska?" eller "Varför tenderar inte bara populärkulturikoner utan även högst seriösa bildkonstnärer och tonsättare att betitla sina verk på engelska hellre än på svenska/tyska/franska?"

Och svaret lyder: det handlar inte bara om engelskans coolhetsfaktor, eller om att bli förstådd utanför det egna landets gränser, det handlar i hög grad om ett konstnärligt tilltalande val av språk och uttryck, om språkmässig effektekonomi. Det handlar om diftongerna.

(Med reservation för inexakt och möjligen inkonsekvent språkteoretisk terminologi: undertecknad är inte språkproffs, undertecknads språkintresse är – i begreppets ursprungliga betydelse – dilettantiskt. Förlagorna till såväl Storbritanniens som Förenta staternas flagga kommer från Wikipedia. Montaget med båda nationsflaggorna i en och samma bild är dock utfört av undertecknad.)

2013-11-07

"En pizza i Kärrtorp"

Förslag till nybyggnad ("infill") i hörnet Kärrtorpsvägen-Sophie Sagers gata, Kv. Mursmäckan, Kärrtorp:



Montage: Mikael Askergren © 2013, fotoförlaga: Pär Eliaeson © 2013.

Kvarteret med stadsradhus i Kärrtorp har ritats av A1 arkitekter och byggts av Småa. Radhuskvarteret stod färdigt 2011 och belönades med utmärkelsen "Årets Stockholmsbyggnad" 2012. Men själva kvartershörnet lämnades av Stockholms stads stadsbyggnadskontor och av arkitekten intressant nog (typiskt nog) obebyggt.



Återstår bara för SBK att omlokalisera några parkeringsplatser och skriva ett start-PM för Ny detaljplan för del av Kv. Mursmäckan.

Se fler bilder av hushörn och hörnhus, och läs mer om arkitekters neurotiska förhållande till hushörn och hörnhus i en artikel av Mikael Askergren för det senaste numret av arkitekturtidskriften Kritik #21-2013.

Den rikt illustrerade artikeltexten finns fr.o.m. idag att läsa i sin helhet på nätet: här

2013-10-15

På förekommen anledning: Kungahusets dubiösa varumärkesbyggande

Att gräva där man står, det är ju bra, det skall man ju göra, det är ju alltid en bra utgångspunkt när man skriver romaner, eller målar tavlor, eller designar.

Så när Svenskt Tenn för ett par tre år sedan lanserade en eldskärm kallad "Slottet brinner", föreställande slottet Tre kronor, en eldskärm designad av Carl Philip Bernadotte minsann, då var det inte utan att jag tänkte att, ja, jo, så kan man absolut göra – om man är kunglig. Att designa en eldskärm i form av ett brinnande kungligt slott, det är ju "att gräva där man står" – om man är kunglig. Jag tyckte nog som först att en eldskärm som ser ut som det brinnande slottet Tre kronor när man tänder en brasa i den öppna spisen, det är en ganska fyndig design – om man är kunglig.

Men tack vare Bo Madestrands avslöjande i tidskriften Form nr 5-2013 vet vi nu att Svenskt Tenns eldskärm (pris: SEK 14.500:-) inte är designad av Carl Philip.

Egentligen borde ingen ha blivit förvånad. Tänk bara på alla de andra kungligheternas mer eller mindre dubiösa försök till varumärkesbyggande genom åren. Till exempel engagemanget för diverse välgörande ändamål, företrädesvis bland kungahusets kvinnliga medlemmar. Eller hovstatens försök att få Sveriges kung att framstå som en mer sammansatt och intressant person än han egentligen är, närmare bestämt försöket att lansera Carl XVI Gustaf som finsmakare och stor konnässör av exklusiva whiskysorter...

Läs mer om den svenska kungafamiljens ofta tafatta försök till varumärkesbyggande, som exempelvis kungens påstådda intresse för exklusiva whiskysorter, läs mer om the Oslo luncheon unopened whiskey bottle incident, på min hemsida: Monarchy Rules

Fler länkar:

Bo Madestrands redan mycket spridda text om designprinsens (?) eldskärm finns förstås publicerad på nätet: tidskriften Form
Se även Sveriges Televisions nyhetssajt, inklusive video: SVT Nyheter
Det tog inte ens 24 timmar efter Bo Madestrands avslöjande för Svenskt Tenn att stryka prinsens namn från produkten: Dagens Nyheter
Den italienska eldskärm som av många anses ha plagierats av Svenskt Tenn ser ut så här: Hannes Dükler

2013-06-28

På förekommen anledning: "Det meningslösa manliga våldet"

Till en början hålls dörren i mellanväggen hela tiden öppen, så att experimentets stora feta vita albinoråtta kan röra sig fritt mellan burens två kammare. Burens golv är strömförande. En elektrisk stöt: råttan hoppar högt.

En stöt till: råttan hoppar högt igen. Men den har snart lärt sig att en ljudsignal varje gång ger 4 sekunders förvarning. Fortsättningsvis, varje gång ljudsignalen hörs, smiter den genast genom den lilla dörren i mellanväggen bort från den varslade elstöten till lugnet utan elstöt i burens andra kammare.



Och så håller det på ett bra tag. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Råttan har lärt sig undkomma alla obehagliga elstötar, och mår av allt att döma riktigt bra. När man i efterskott sammanställer råttans alla fysiologiska data visar sig att en laboratorieråtta som ständigt befinner sig på flykt undan elstötar inte är mer stressad eller olycklig än vilken annan labbråtta som helst. Den äter rätt, sköter sin päls, är lika pigg och stark som före experimentet.

I experimentets andra fas stängs den lilla dörren i mellanväggen. Råttan kan inte längre undkomma de elektriska stötarna. Den hoppar högt, den försöker krafsa sig ut, den försöker klättra på de hala väggarna. Men utan resultat. Den har snart lärt sig att stötarna är oundvikliga. Råttan ger upp, den reagerar inte ens längre på vare sig ljudsignal eller elstöt, den bara tar emot och tar emot. Den slutar också att äta, den sköter inte sin päls, den blir sjuk.

I experimentets tredje fas är burens dörr fortfarande stängd. I den slutna kammaren med det då och då strömförande golvet placeras denna gång två stora feta vita labbråttor. Var gång de får en stöt blir de aggressiva. De börjar slåss med varandra. Deras slagsmål är helt "meningslösa", slagsmålen leder ingen vart, de kan inte ta vägen någonstans, deras aggressiva utfall mot varandra hjälper dem inte att de undkomma stötarna, och gör inte heller de elektriska stötarna mindre obehagliga för dem båda att erfara - men (och det är ett mycket viktigt "men") dessa råttor som agerar ut och tar till "meningslöst våld" så fort de får en stöt, de förblir hela tiden fysiskt och psykiskt precis lika friska (!) som den ensamma råtta som i experimentets första fas lärt sig att undfly och undkomma alla stötar.

En tillvaro på ständig flykt har inte gjort råttan i experimentets första fas någon påtaglig fysisk eller psykisk skada. Hellre fly än illa fäkta, som det heter. Inte heller de "meningslösa" slagsmålen i experimentets tredje fas verkar laboratorieråttor ta någon påtaglig fysisk eller psykisk skada av. "Meningslöst våld" är således för en råtta en fördelaktigare överlevnads- och fortlevnadsstrategi än den apati och uppgivenhet som råttan i experimentets andra fas försjunker i.

Också en människas första impuls i en jobbig situation är antingen att fly undan, eller (om det inte är möjligt att fly undan) att agera ut: att puckla på vem som helst, att klippa till den som råkar stå närmast. Det är bara det att aggressivitet och "meningslöst" våld straffas hårt i alla civiliserade samhällen. Man kan förlora jobbet. Hamna i fängelse. Förlora sin familj. Förlora sina vänner. Så istället väljer man att undertrycka sina aggressioner. Man sväljer förtreten. Man riktar sina aggressiva impulser inåt, in mot den egna organismen istället. Vilket i förlängningen gör en sjuk. Så sjuk att man kan dö av det. Hjärtinfarkt. Slaganfall. Självmord.

Menar filmens berättarröst. Berättarrösten tillhör den franske läkaren, vetenskapsmannen och författaren Henri Laborit. Filmen heter Min farbror från Amerika. Filmen är från 1980 och regisserad av Alain Resnais efter ett prisbelönt manus av en viss Jean Gruault.



I filmen förekommer en kärlekstriangel. Historien om denna kärlekstriangel återberättas två gånger. Första gången på ett för franska melodramer tämligen konventionellt vis. Men när samma kärlekstriangel ageras ut framför filmkameran en andra gång (som någon minuts stum slapstick), då är den otrogne äkta maken med ens utklädd till rödögd labbråtta, med ett stort vitt råtthuvud och stora vita råttassar istället för händer. Sekvensen med labbråttan som genom dörren i burens mellanvägg flyr undan en elstöt korsklipps med bilder av den otrogne äkta maken som i råttskepnad flyr till sin älskarinna, bort från ansvaret för fru och barn.

I en med kärlekstriangeln parallell handling konkurrerar två unga män om en och samma position i ett större företag. Också denna gång berättas historien på två sätt. Första gången på konventionellt vis. Den andra gången korsklipps bilder på två riktiga labbråttor som slåss i laboratoriets råttbur med bilder på de två konkurrerande unga männen när de i råttskepnad, med stora vita råtthuvuden och råttassar, brottas med varandra hej vilt inne på företagets huvudkontor.

Och så vidare.

Om människor i trängda lägen inte kan lägga benen på ryggen och fly fältet (till exempel för att de inte har råd att betala hyran utan ett jobb att gå till, om än aldrig så trist), då blir de snart aggressiva och börjar föra våld på sin omgivning. Och om de av ett eller annat skäl inte kan, eller inte tillåter sig själva att föra våld på sin omgivning (till exempel för att de som sagt inte har råd att betala hyran utan ett jobb att gå till), då för de i sista hand våld på sig själva.

Men vad som faktiskt utgör en verkligt "hopplös" situation för en individ, eller en grupp individer, det kan förstås alltid diskuteras. När är en lidande människa verkligen berövad allt hopp? För filmens högborgerliga rollgestalter består ju de "burar" som karaktärerna känner sig begränsade av, eller rentav inlåsta i, snarare av sociala konventioner än av faktiska, fysiska eller finansiella hinder.

Alltnog. I skrivande stund har kravallerna i Stockholmsförorten Husby redan hunnit klinga av. Även metadebatten - debatten i media om media, det vill säga debatten i media om sätten på vilka media rapporterat om kravallerna - också den har hunnit klinga av. Men rapporteringen kring kravallerna i Husby dröjer sig kvar i mig som ett slags eko i en ekokammare, eftersom den (rapporteringen) har fått mig att minnas en film jag såg för många år sedan, en på sin tid mäkta framgångsrik och flerfaldigt prisbelönt film med kända franska skådespelare i seriösa karaktärsroller korsklippta med bilder på råttor som utsätts för elektriska stötar i ett laboratorium.

En film om hur människor i förtvivlade situationer agerar - eller inte förmår agera alls. Om man så vill en film inte bara om den frustrerade medelklassens våldshämningar, utan även om den inte lika våldshämmade underklassens "meningslösa" krog- och festplatsvåld, fotbollshuligan- och läktarvåld, fattigdoms- och förortsvåld.

--

Apropå exempelvis det Jens Liljestrand skrev i Expressen den 26 maj 2013, om "det meningslösa manliga våldet" [sic] i samband med kravallerna i Stockholmsförorten Husby.

Illustrationer: (1) Stillbild från filmen Min farbror från Amerika. (2) Filmen strömmad i sin helhet på YouTube - otextad på franska.

Filmens originaltitel: Mon oncle d'Amérique, Frankrike 1980. Manus: Jean Gruault. Regi: Alain Resnais. Länk till hemsida med utskrift av allt det som berättarrösten hörs yttra i filmen (på franska): Henri Laborit.

2013-06-27

Nej till cykelstaden (del 1)

(Forts.)

Nej till cykelstaden. Redan idag har cyklisterna börjat bli ett jätteproblem i Stockholmstrafiken. Det cyklas mot rödljus, på trottoarer, mot enkelriktat. Det är ett rent elände hur folk beter sig så fort de gränslar en cykel.



Men inte så konstigt egentligen. Cyklister är förstås alltid mer benägna att bryta mot trafikreglerna än vad både bilister och gångtrafikanter är:

När man som cyklist väl fått upp litet fart vill man inte i onödan bromsa, eftersom det är "jobbigt" att få fart igen. Därför är man som cyklist mer benägen att strunta i rödljus än vad en bilist är. En bilist låter bensinmotorn göra jobbet, det är inte "jobbigt" för bilisten att stanna och strax åter rulla igång en bil. Fotgängaren kvittar det om han måste stanna upp ett slag, att stanna upp ett slag vid röd gubbe är inte särskilt "jobbigt", det kostar inte särskilt mycket extra energi att "starta" igen när det blir grön gubbe. Men cyklisten förlorar såpass mycket rörelseenergi när han stannar vid ett rödljus, och måste göra av med såpass mycket mer energi när han börjar trampa igen när det slagit om till grönt, att det påverkar omdömet. Det är "för jobbigt" att hela tiden stanna och starta när man cyklar. Därför är cyklisten benägen att fuska vid rödljus i mycket högre grad än vad både bilisten och fotgängaren är. Därför är cyklisten benägen att rulla på i full karriär när trafikrytmen av en eller annan anledning bromsas upp, till exempel på en gågata.

Att bara cykla där man faktiskt får cykla, det är också "för jobbigt", eftersom det innebär att man inte alltid kan cykla den snabbaste, kortaste, rakaste vägen. Om man som cyklist förväntas göra omvägar (på grund av enkelriktning åt "fel" håll, exempelvis), då kostar det cyklisten mer energi och fler tramp på pedalerna helt enkelt. Det är "för jobbigt". Därför är cyklisten benägen att strunta i trafikreglerna och systematiskt cykla mot enkelriktat och på trottoarer och på gågator.

Att cykla i dåligt väder är också "jobbigt". Man blir blöt av regn och slask, vilket inte är kul. Därför är man i regn och rusk som cyklist mer benägen att fuska vid rödljus eller när det är enkelriktat åt "fel" håll än som bilist. Bilisters humör och psykologi och trafikbeteende påverkas inte av vädret på samma sätt som cyklisters. För en cyklist kan dåligt väder i allra högsta grad påverka omdömet i negativ riktning. Och Stockholm är vädermässigt tyvärr en stor del av året en mycket "jobbig" stad att cykla i. Stockholm kan nog aldrig bli en riktigt bra cykelstad. På grund av skitvädret, om inte annat.

Cyklister är opålitliga, och därför på sitt sätt farligare än vad bilister är. En någorlunda säker trafikmiljö kräver förutsägbarhet, och cyklister är av naturen (!) oförutsägbara. Människor är mer benägna att handla verkligt omdömeslöst om de sitter på en cykel än om de sitter i en bil - det är bara "mänskligt". En framtid med allt fler cyklister i Stockholm är således ett mardrömsscenario. En utbyggnad av tunnelbana och annan spårbunden kollektivtrafik är således att föredra framför en utbyggnad av Storstockholms system av cykelbanor.

Mer av Mikael Askergren i ämnet i ett tidigare inlägg på den här bloggen: "Cykel på tuben" (nedan).
Förresten (september 2014):
"Cyklister mest olycksdrabbade" (SVT Nyheter)
"Cyklister allvarligt skadade av dåliga cykelvägar" (SvD)