Länk till den artikel av Mikael Askergren som tidskriften Arkitekten idag den 28 maj 2025 låtit publicera på sitt debattforum:
Rädda Klarabergsviadukten!
Klarabergsviadukten, Stockholm. Foto: Mikael Askergren (2025).Jämför här på denna blogg den 10 april 2025:
Hur mycket är du beredd att betala för att få känna dig 35% tryggare?
Respektive bloggen den 19 januari 2022:
Nya Centralstationen (WTF??!!)
Jämför även på sajten askergren.com om viaduktens framtid (2022):
Gimmick
Rädda Klarabergsviadukten!
Stockholms stad bjuder in allmänheten till samråd om den nya så kallade Centralstaden (egentligen: överdäckningen av centralstationens spårområde) den 8 april–9 juni 2025. Citat från projektpresentationen i utställningen på Tekniska nämndhuset:
Genom att delar av Klarabergsviadukten över Vasagatan tas bort kan den äldre stationsbyggnaden friläggas och Centralplan få en större öppen platsbildning och utvecklas till en viktig mötesplats i staden.
I den mer utförliga planbeskrivning som kan laddas ned som PDF från stadens sajt står det (s. 3, min kursiv):
Över Centralplan och Vasagatan smalnas Klarabergsviadukten av från söder, vilket frilägger stationsbyggnadens norra gavel och skapar möjlighet för centrala platser med höga vistelsevärden på norra delen av Centralplan och på Klarabergsviadukten. Nya öppna trappkopplingar söder och norr om den avsmalnade Klarabergsviadukten ger förbättrade och tryggare kopplingar mellan nivåerna på Klarabergsviadukten och Centralplan/Vasagatan.
Med andra ord: den avsmalnade vägbro och viadukt som jag störde mig på i det vinnande tävlingsförslaget har efter Stockholms stads fleråriga bearbetning av projektet inte försvunnit, har inte (vilket jag förutspådde 2022) arbetats bort, den avsmalningen av viadukten är efter flera års planarbete fortfarande kvar.
Hm... att Centralplan framför centralstationen skulle komma att i ett slag omvandlas till »en viktig mötesplats i staden» ifall man gör viadukten över Vasagatan litet smalare än idag, det är naturligtvis rent nonsens – typiskt klyschig och arkitektig retorik –, men det ofta förekommande och ständigt återupprepade adjektivet »tryggare» i den utförliga planbeskrivningen avslöjar att det förmodligen främsta skälet till att tävlingsförslagets författare gett sig den på att till vilket pris som helst göra viadukten smalare är känslomässigt, subjektivt och ingenting har att göra med vare sig tekniska infrastrukturproblem eller samfärdsellösningar i och kring centralstationen.
Insisterandet på att göra vägbron smalare handlar alltså om att fotgängare påstås känna sig otrygga nattetid på den del av Vasagatan som löper under viaduktens flacka betongvalv. Ju smalare vägbro, desto kortare avsnitt av Vasagatan som upplevs som obehaglig och »otrygg», desto mer upplevd »trygghet». Enkel aritmetik.
Låt oss helt och hållet bortse från planbeskrivningens alla arkitektigt klyschiga, och framförallt illa underbyggda påståenden om Centralplanens ljusnande framtid som »viktig mötesplats», låt oss fortsättningsvis fokusera på de olustkänslor som folk påstås känna när de rör sig till fots under vägbrons betongvalv över Vasagatan, samt fokusera på själva det fysiska hackandet i, själva det fysiska rivandet av viaduktens betongarkitektur. I den utförliga projektpresentationen står det (Planbeskrivning PDF s. 26):
Den breda viadukt som skär genom planområdet idag stod färdig 1961 och skulle vara en östvästlig trafikled genom Stockholm. När ledens fortsättning på Norr Mälarstrand skrinlades på 1970-talet blev viadukten med sina 31 meter i bredd trafikmässigt överdimensionerad.
Jag håller inte med om att vägbron med nödvändighet måste klassas som »överdimensionerad» och därmed helt eller delvis måste rivas bara för att den är rejäl och bred och generöst tilltagen – att viadukten är såpass bred och pampig kan tvärtom ses som en kvalitet i stadslandskapet, i synnerhet i jämförelse med så många andra spinkiga och blåsiga och för väder och vind utsatta gång- och/eller vägbroar i sta’n: Klarabergsviadukten definierad och klassad, vare sig det kör en massa bilar där eller inte, mer som ett slags upplyft-utsiktsplattform-och-platsbildning-på-ben än del av en trafikled. Men den vägbro som idag är 31 meter bred föreslås hur som helst bli (4,6 + 2,25 + 6,5 + 2,25 + 4,6) meter = 20,2 meter bred, det vill säga i runda tal 65% av brons nuvarande bredd, en minskning med 35%.
En bildillustration i presentationsmaterialet (Planbeskrivning PDF s. 62) visar en i tvärsektion asymmetrisk brokonstruktion. Det betyder av allt att döma att man inte kommer att bygga någon ny (i tvärsektion helt symmetriskt utformad) vägbro utan att man kommer att nöja sig med att hacka och lappa och laga i den befintliga betongen. Trygghet på gator och torg i all ära, men räcker det verkligen med att göra bron bara 35% smalare för att den del av Vasagatan som löper under vägbron faktiskt med ens skall kännas »attraktiv», som en med ens helt och fullt »trygg» plats? Okej, det blir mer dagsljus och mer öppen himmel för fotgängare nere på Vasagatan, därför kanske ett visst mått av »tryggare» upplevelse därnere, låt oss anta det – men är en, säg, 35% tryggare upplevelse (?) värd x miljoner kronor? Det vore bra mycket billigare att låta vägbron förbli lika bred som den redan är idag – kostnad 0 miljoner kronor. Innebär en 35% smalare bro att skattebetalarna verkligen får valuta för sina pengar så att säga? Får man tillräckligt mycket mer upplevd »trygghet» på köpet? Blir man 35% lyckligare? Står den delvisa, partiella förhöjningen i personlig upplevelse av trygghet och lycka efter vägbroingreppet (efter lappandet och lagandet) i ett rimlig proportionsförhållande till åtgärden/utgiften?
Jag trodde i min enfald, då när det begav sig (jämför Gimmick 2022), att denna osköna, föga eleganta och absolut poänglösa och dessutom (vad värre är) för stadens och stadens omlands, för hela huvudstadsregionens fysiska infrastruktur destruktiva och totalt kontraproduktiva gimmick med att riva delar av den befintliga Klarabergsviadukten skulle försvinna ur, arbetas bort ur projektet så fort stadens byggnads- och trafiktekniska experter fått sätta tänderna i och börjat bearbeta tävlingsförslaget. Men icke.
Viadukten består egentligen av två likadana vägbroar placerade precis bredvid varann: ett brospann för östgående, ett för västgående bil- och busstrafik. De båda brospannen byggdes förresten inte samtidigt. De båda parallellt löpande vägbroarna är således inbördes konstruktionsmässigt självständiga, helt oberoende av varandra rent byggnadstekniskt. I tävlingsförslaget (2022) tänkte man sig väl att helt enkelt riva den ena av de båda broarna (den sydliga bron) så att viadukten i ett slag totalt sett blir hälften så bred. Idiotiskt – men tekniskt okomplicerat. Att som i det bearbetade förslaget riva enbart en del av den ena av de båda vägbroarna (närmare bestämt riva nästan hela den sydliga vägbron, riva 70% och endast spara 30% av den sydliga vägbrons bredd) innebär en bra mycket mer komplicerad operation. Och till vilken nytta? Hur mycket är du beredd att betala för att få känna dig, absolut inte helt och hållet trygg men ändå kanske 35% tryggare?
1915 års Bangårdskommission föreslog i en offentlig utredning att järnvägen/stambanan över Riddarholmen skulle flyttas västerut, bort från bangården vid Klara sjö, och centralstationen samtidigt också den flytta västerut, bort från den befintliga stationsbyggnaden vid Vasagatan. Saken debatterades häftigt i åratal efter det. Flera namnkunniga arkitekter försökte lansera egna alternativa dragningar av nya järnvägsspår över och förbi Riddarfjärdens/Mälarens vatten och egna motförslag till placering av ny centralstation.
Erik Gunnar Asplund föreslog tillsammans med Ture Tideblad några år senare att centralstationen skulle flytta till Sankt Eriksplan i Birkastaden (»Ännu ett förslag till bangårdsfrågans lösning», tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 7-8, 1919, s. 107-108).
Asplund lanserade av allt att döma sitt förslag i polemik ej enbart mot Bangårdskommissionen utan även mot ett tidigare lanserat motförslag författat av Cyrillus Johansson (jämför av Cyrillus Johansson: »Ett förslag till lösandet av bangårdsfrågan i Stockholm beträffande stadens centralare delar», tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 5, 1919, s. 74-77; se även: »Columbi ägg i bangårdsfrågan?», osignerad artikel, SvD 1919-05-22, s. 3).
Även PO Hallman lät så småningom publicera en egen skiss till alternativ lösning (»Ännu ett uppslag i bangårdsfrågan», osignerad artikel, SvD 1919-10-25, s. 9).
Alla dessa förslag och motförslag skiljer sig inbördes kraftigt åt både vad gäller stambanans nya dragning och placeringen av den nya centralstationen, men de har dock intressant nog en särskilt egenhet och beståndsdel gemensam allihop: i samtliga förslag föreslås nämligen (föreslogs redan i Bangårdskomissionens utredning, men även i alla de motförslag som lanserades åren som följde) en förlängning av den befintliga Klarabergsgatan över den bangårdsmark som alla tog för givet med tiden skulle överges, en förlängning västerut via den f.d. bangården och vidare på en bro över Klara sjö till Kungsholmen i höjd med Bolinders plan.
Någon sådan förflyttning och förskjutning av både stambana och centralstation västerut blev ju som bekant aldrig av – men idén med att förlänga Klarabergsgatan (händelsevis en av stadens viktigaste shoppinggator redan då) över bangårdsområdet västerut hela vägen till Kungsholmen hade hunnit slå rot i planerarproffsens medvetanden för gott, och kom tillslut att förverkligas trots att bangården blev kvar, tack vare en vägbro och viadukt upplyft över-och-förbi bangårdens järnvägsspår (jämför stadsbyggnadsdirektören Albert Lilienbergs generalplan från 1928; jämför även den rikt illustrerade artikeln av Mikael Askergren om Bangårdskommissionens, EG Asplunds, Cyrillus Johanssons, PO Hallmans och Albert Lilienbergs alla förslag till Klarabergsgatans förlängning västerut: »Man skall avsluta det man påbörjat», tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 3-2009).
Viadukten kom dock att ta god tid på sig att bli klar – till att börja med kom den att byggas i två tidsmässigt klart åtskilda etapper:
Det södra brospannet (15 meter brett) började platsgjutas 1960 och öppnades för dubbelriktad trafik i november 1961 (källa: Trafikverket, Bro- och tunnelförvaltningssystemet BaTMan; se även: osignerad notis om Klarabergsledens öppnande för trafik i Svenska Dagbladet 1961-11-03, s. 11). Den andra etappen (det norra brospannet, lika brett som det södra brospannet) kunde inte förverkligas förrän man hunnit rivit ett antal hus som stod i vägen för den breddade viadukten – såväl alla hus norr om Klarabergsgatan i kvarteret Svanen (nybygget i det avsmalnade kvarteret rymmer idag det nattöppna apoteket Scheele) som alla hus i kvarteret Pensionären (vilket kom att lämna plats för Royal Viking Hotel, sedermera Radisson Blu). Uppförandet av det norra brospannet kom därför igång först ett drygt kvartssekel efter den första etappens färdigställande, närmare bestämt år 1987 (källa: Trafikverket, Bro- och tunnelförvaltningssystemet BaTMan).
Viadukten består idag alltså egentligen av två separata vägbroar sida vid sida: alla fotgängare som idag flanerar längs Vasagatan och på vägen passerar under viaduktens båda brospann kan underifrån tydligt se den gott och väl meterbreda och djupa skarven mellan de båda etappernas betonggjutningar. Södra brospannets 15 meter plus norra brospannets 15 meter plus skarvens 1 meter ger hela viadukten det totala breddmåttet 31 meter. I det föreliggande planförslaget (2025) skall viaduktens bredd dock som sagt reduceras med 35% från 31 meter till drygt 20 meter: de fyra parallellt, tvärs över Vasagatan löpande pelarrader (två plus två pelarrader) som idag bär upp viaduktens båda parallellt löpande brospann kommer därmed att reduceras till tre (två plus en) pelarrader när den ena (men bara det ena!) av de båda pelarrader som bär upp det södra brospannet rivs.
¶
Jämför här på samma blogg den 19 januari 2022:
Nya Centralstationen (WTF??!!)
Ovanstående blogginlägg har även publicerats på Mikael Askergrens sajt askergren.com som appendix omedelbart efter den artikel om den så kallade Centralstaden med rubriken Gimmick som publicerades i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 49-mars 2022.
Stockholms stad, Bygg- och plantjänsten om »Centralstaden» (egentligen: överdäckningen av centralstationens spårområde) och om samrådet med allmänheten den 8 april–9 juni 2025, med en stor mängd nedladdningsbara dokument – inklusive utförlig Planbeskrivning (PDF 152 sidor A4, 18,5 MB):
Diarienummer 2016-17154
Länk till sida på webben med den rikt illustrerade artikeln av Mikael Askergren om Bangårdskommissionens, EG Asplunds, Cyrillus Johanssons, PO Hallmans och Albert Lilienbergs alla förslag till Klarabergsgatans förlängning västerut:
Man skall avsluta det man påbörjat
Illustrationer:
En serie fotomontage med förklarande text utförda av artikelförfattaren (jämför Gimmick 2022). Bildkällor: Jernhusen samt Mikael Askergrens egna foton av befintliga spår och befintlig spårvagnstrafik på Klarabergsgatan.
Tvärsektion genom den avsmalnade Klarabergsviadukten över korsningen med Vasagatan (Planbeskrivning PDF s. 62). Stockholms stad, LAND Arkitektur.
Undersidan av Klarabergsgatans båda tvillingbroar över Vasagatan. Mellan de båda vägbroarna avtecknar sig tydligt, som ett tjockt svart streck mitt i bilden, den meterbreda skarven mellan de båda brogjutningarna. Jämför Planbeskrivningens tvärsektion av den avsmalnade Klarabergsviadukten efter de föreslagna rivningarna. Foto: Mikael Askergren (2025).
FYI: här en etta på 37 kvadrat i Hagastaden, Stockholm som det för en vuxen människa inte går att bo i, men som trots det i skrivande stund erbjuds de köande hos Stockholms bostadsförmedling att anmäla intresse för (9.747 spänn i månaden *gulp*).
Två extremt smala huskroppar med totalt fyra trapphus – men varför??? (Jfr liten principskiss av hela »kvarteret» längre ned på samma A4 ritningsblad.) Man hade kunnat klara sig med kanske två trapphus i en enda, sammanslagen, vidare huskropp – med lägenheter som går mer på djupet och därmed får rimligare rumsmått och rumsproportioner. Med ett glesare rutnät av tvärgator längs Norra stationsgatan hade varje tvärgata dessutom kunnat göras dubbelt så bred och kvarteren mellan dessa bredare tvärgator dubbelt så stora och gårdsytorna i varje kvarter mer generöst tilltagna.
Eller åtminstone placera badrummet längs samma vägg som köksuppställningen (kubiskt badrum och liten kubisk kokvrå vägg-i-vägg på djupet?) och därmed få en mer sammanhållen golvyta att möblera mer fritt. Jag fattar ingenting. Hur kunde det bli såhär? Vad håller arkitektkåren på med?
Husarkitekt: Brunnberg & Forshed (kv. Algoritmen 1, Stockholm, 2016).
Planarkitekt: Aleksander Wolodarski.
Åh, ständigt denne Wolodarski... Jämför:
Problemet med bostadsområdet S:t Erik
Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF
Jämför även:
Om den svenska planlösningskonsten och dess förfall
På förekommen anledning, apropå ofoget med »kontinuerliga taklyft mot gård» i allmänhet, och mitt överklagade av bygglovet för fastigheten Guldfisken 31, f.d. Riksförsäkringsverkets hus vid Nybrogatan i Stockholm i synnerhet.
Ärendets diarienummer: 28031-2023
Jag har alldeles nyss från Länsstyrelsen i Stockholms län fått en bekräftelse på att Länsstyrelsen idag (den 16 juni 2023) har tagit emot mitt överklagande. Jag publicerar överklagandet här på min egen blogg, för kännedom, för att jag finner resonemanget i överklagandet allmängiltigt och av vikt för allt slags byggande i hela Stockholms stad.
Först själva överklagandet i sin helhet. Efter det återges här nedanför i sin helhet en viktig bilaga i överklagandet: en pro memoria (PM) Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF som Hjalmar Hjalmarsson vid Länsstyrelsen i Stockholms län författade år 2010.
¶
Stockholm 2023-06-02
Till Länsstyrelsen i Stockholms län
Ärende: Överklagan bygglov för kv Guldfisken 31, Stockholm. Dnr 2021-07650
Klagande: Mikael Askergren, [...], Stockholm
Överklaganderätt: Undertecknad har igår torsdag (2023-06-01) mottagit beslut om bygglovet i fråga i ett mejl från [...] vid Stockholms stads stadsbyggnadskontors bygglovsavdelning. Enligt samma mejl har undertecknad rätt att inom tre veckor överklaga beslutet i fråga.
Överklagan: Jag anser fortfarande (jämför mitt yttrande daterat 2022-05-24) att påbyggnadens »kontinuerliga taklyft mot gård» strider mot detaljplanens bokstav i ett mycket grundläggande avseende och att bygglovet därför ej rimligen kan anses vara »planenligt». Utöver insändandet av mitt nya, förhoppningsvis tillräckligt utförliga yttrande (se nedan), vill jag än en gång göra Länsstyrelsen uppmärksam på två (2) dokument i ämnet »kontinuerligt taklyft mot gård» som jag fortfarande bedömer vara av intresse för ärendet. Båda två biläggs allra sist i detta dokument, efter mitt eget yttrande.
Men först, här följer mitt nya yttrande, i punktform:
• Bygglovets bifall och godkännande motiveras av Stockholms stad med att den föreslagna påbyggnaden är »planenlig», dvs. är tillåten enligt gällande detaljplan – och därför, underförstått, dessutom är utformad i enlighet med den gällande planens »anda». Bygglovets påbyggnad (två nya vindsvåningar) är i själva verket inte tillåten i gällande detaljplan, och är därför inte »planenlig». Stockholms stad har helt enkelt fel när Stockholms stad hävdar att den redan gällande detaljplanen tillåter en dylik påbyggnad. Den föreslagna påbyggnaden med två nya vindsvåningar och med en två våningar högre gårdsfasad är olaglig.
• För att göra det alls möjligt för Stockholms stad att komma fram till slutsatsen att bygglovets påbyggnad minsann är »planenlig» måste Stockholms stad internt ha antagit en helt ny, ohistorisk doktrin för hur en »byggrätt» över taklisthöjd (vindsvåning) fortsättningsvis skall beräknas, inte bara i helt nya detaljplaner utan även i äldre, befintlig bebyggelse. Stockholms stad måste ha bestämt sig för – märk! utan demokratisk insyn! varning! potentiell källa för kameraderi och nepotism och korruption! – att med berått mod helt sonika förkasta den doktrin som gällt i århundraden, och som fortfarande gällde när detaljplanen i fråga antogs, med en »symmetrisk» byggrätt för alla vindsvåningar över taklisthöjd (sadeltak, ingen förhöjd gårdsfasad) till förmån för den ohistoriska, och för den gällande detaljplanen helt främmande ny doktrinen med »asymmetrisk» byggrätt över taklisthöjd (pulpettak, »kontinuerligt taklyft mot gård» och vertikalt förhöjd gårdsfasad).
• Detta doktrinskifte är ingen »ringa» förändring, och kan på intet vis anses vara »planenlig». En detaljplan är till för säkerställa en rättvis och anständig standard för alla de av planen berörda fastigheternas tillgång till »ljus och luft» (direkt solljus, direkt himmelsvy), med mera. De minimiavstånd till omgivande byggnader, samt det maximala antalet inredda våningar som en detaljplan tillåter, alla sådana måttangivelser utgör ett komplext geometriskt pussel som i fallet Guldfisken 31 absolut även i framtiden förutsätter en förnuftig, sund och historiskt förankrad »symmetrisk» byggrätt för alla vindar (sadeltak, ingen förhöjd gårdsfasad). En gårdsfasad kan inte inom ramen för en så exakt formulerad geometri plötsligt byggas på med två hela våningar (6 meter) utan att omgivande fastigheter i kvarteret påverkas mycket påtagligt, och dessutom påverkas mycket negativt.
• Att bygga på gårdshusets vertikala fasad med två nya våningar (6 meter) är ingen »ringa» förändring. En två våningar högre fasadmur mittemot, tvärs över gården kommer att för alla dem (alla oss!) som idag bebor omkringliggande bostadshus innebära klart försämrade boendekvaliteter, motsvarande att man »halkar två våningar längre ned» i sitt eget hus – något som förstås påverkar de som bor längst ned i huset allra mest: i bostadslägenheterna på våning en trappa över gården innebär påbyggnaden att man att i framtiden endast åtnjuter boendekvaliteter motsvarande ett boende på våning minus en trappa under gården, i.e. ett boende under mark. Bostadslägenheter i källare tillhör i stockholmsk tradition inte gott byggnadsskick. Det var för att undvika en dylik »källar-effekt» för de kringboende som författarna till detaljplanen för Guldfisken 31 uttryckligen stipulerade att gårdens fasad ej får vara högre än gatufasaden, och att byggrätten för husets vindsvåning skall begränsas av en 45 grader inåtlutande linje även från gårdsfasadens taklistkant.
• Men att Stockholms stad så lättvindigt och oövertänkt förkastat en historiskt förankrad doktrin med »symmetriska» byggrätter till förmån för en helt ny och främmande doktrin med »asymmetriska» byggrätter är inte bara osunt, det är som sagt dessutom olagligt:
• Stockholms stad hävdar att stadens egen omdefinition och omtolkning av vad en »byggrätt» skall bestå i, att denna stadens nya doktrin för byggrätter har stöd i ny planlagstiftning (och i Boverkets minst sagt dubiösa tolkning av denna nya lagstiftning), men det har inte varit lagstiftarens avsikt att den nya lagen retroaktivt skall drastiskt förändra »byggrätterna» för redan gällande detaljplaner – jämför Bilaga 1 av 2: PM av Länsstyrelsens egen utredare Johan Hjalmarsson (2010-05-06).
• Den nya planlagstiftningen – samt inte Boverkets minst sagt dubiösa tolkning av denna nya lagstiftning – gäller således inte retroaktivt. Stockholms stads tjänstemän har därför ingen rätt att förklara bygglovet i fråga »planenligt» utan att först ha fått igenom en ändring av gällande detaljplan för fastigheten Guldfisken 31.
• En dylik påbyggnad kräver en helt ny detaljplan för fastigheten, kräver en »planprocess» – vilket är dyrt och tidsödande, men det vore det enda rätta förfarandet i ett fall som detta.
• Eftersom Stockholms stads folkvalda inte har presenterats med en ny detaljplan för kvarteret, och därför inte har haft tillfälle att i god demokratisk ordning debattera och yttra sig kring Stockholms stads nya doktrin med »asymmetriska» byggrätter, måste Länsstyrelsen i Stockholms län förkasta och ogiltigförklara bygglovet i fråga.
• Avslutningsvis, en kanske oförutsedd men ack så konkret negativ konsekvens av denna nya doktrin med »asymmetrisk» byggrätt för vindsvåningar: denna doktrin etablerar en helt ny ojämlikhet – en ny asymmetri! – mellan, å ena sidan, stockholmare med ett boende som vetter mot gata och, å andra sidan, stockholmare med ett boende som vetter mot gård. Så länge Länsstyrelsen inte sätter stopp för Stockholms stads nya, orättvisa och ohälsosamma doktrin för byggrätter måste alla stockholmare med adress »över gården» räkna med (!) att deras sol och himmel kan komma att byggas för i framtiden – helt »planenligt».
Datum som ovan, Mikael Askergren, Stockholm
Bilaga 1 av 2: Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF
En PM (404-2010-6546) daterad 2010-05-06 författad av Johan Hjalmarsson vid Länsstyrelsen i Stockholms län (10 sidor totalt). Hjalmarsson drar i sin utförliga utredning slutsatsen att alla »kontinuerliga taklyft mot gård» av det slag som bygglovet i fråga gäller strider mot lagens anda och mot lagstiftarens intentioner. Det vill säga att Boverkets besynnerliga tolkning av lagtexten (den tolkning som alla de som vill utföra dylika »taklyft» lutar sig mot) enligt Hjalmarsson är ohistorisk, oförnuftig och orimlig – citat (min understrykning):
Mot bakgrund av vad som ovan anförts torde några bärande skäl för Länsstyrelsen att ansluta sig till Boverkets nuvarande synsätt inte föreligga.
Bilagan (10 sidor) återfinns här nedanför i denna bloggpost.
Bilaga 2 av 2: Byggnadshöjdsbegreppet i Plan-och byggförordningen
En PM daterad 2012-03-25 författad av avdelningschefen vid Stockholms stads bygglovsavdelning Ann-Kristin Kaplan (1 sida totalt). Av Kaplans PM framgår att – citat (min understrykning):
Bygglovsavdelningen har i internt informationsmaterial den 11 januari 2012 ställt sig bakom Länsstyrelsens resonemang kring byggnadshöjdsbegreppet.
Det vill säga, har ställt sig bakom Johan Hjalmarssons resonemang i Länsstyrelsens egen utredning daterad 2010-05-06.
¶
Bilaga PM Hjalmarsson 2010. Totalt 10 inskannade sidor format A4:
Ett inlägg i den senaste tidens debatt i dagspressen om »fula» nya hus som arkitekter gillar (modernism) kontra »fina» nya hus (i gammaldags stil) som vanligt folk gillar: om de stadsmiljöer som samtida arkitekter skapar verkligen är undermåliga, beror detta på att arkitekter insisterar på att rita »fula» hus, eller är det istället nivån på de nya husens »arkitektoniska kvalitet» som är problemet? Ingetdera, hävdar jag:
¶
Det är lätt hänt att man i en stad stirrar sig blind på hus: om man inte trivs i en viss stadsmiljö är det husens fel, de är »fula». I en jämförelse mellan nya och äldre stadsdlar drar man inte sällan den förhastade slutsatsen att trivseln uppstått i de äldre stadsdelarna för att husen där ser ut på ett visst sätt.
Folk – ej enbart lekmän utan även arkitekter och andra proffs! – ser inte skogen för alla träd. Ser inte staden för alla hus! Man vill inte inse vad det egentligen är som gör en stadsdel levande, dynamisk och omtyckt.
Tes: stadsdelar med många-och-små fastigheter upplevs generellt som trivsammare och mer levande än stadsdelar med få-och-stora fastigheter – oavsett byggnadsstil.
Låt oss jämföra två stockholmska stadsdelar i gammaldags stil (Östermalm och Skarpnäck – traditionella hustyper, sadeltak) med två modernistiska områden (Gärdet och Skärholmen – maskinestetik, platta tak).1
Märk! att de flesta av oss – såväl lekmän som arkitektproffs – i en sådan jämförelse skulle ranka Gärdet högre än Skarpnäck. Om gammaldags stil vore den absolut avgörande faktorn för att skapa trivsam stadsmiljö skulle vi väl tvärtom ranka det traditionalistiska Skarpnäck högre än det modernistiska Gärdet, inte sant.
Vidare skulle Skärholmen av de flesta av oss tilldelas minst lika låga betyg som Skarpnäck, medan Östermalm skulle tilldelas lika höga betyg som Gärdet, om inte högre.
Och man skall inte stirra sig blind på att de båda lägst rankade exemplen, Skarpnäck och Skärholmen, råkar ligga ett bra stycke utanför själva sta’n. Om avståndet från den egna bostaden till stadens centrum vore den absolut avgörande faktorn när folk väljer sitt boende, hur förklarar man i så fall den stora efterfrågan på radhus och villor som ligger ännu längre bort från centrum än vad både Skarpnäck och Skärholmen gör?
Både det traditionalistiska Skarpnäck och det modernistiska Skärholmen (låg rankning) kännetecknas händelsevis av en gles fastighetsindelning med få-och-stora hustomter, medan både det traditionalistiska Östermalm och det modernistiska Gärdet (hög rankning) istället kännetecknas av motsatsen, en myllrande fastighetsindelning med många-och-små hustomter (precis som de där perifera men mycket populära radhus- och villaområdena gör, för övrigt): hur vi spontant och intuitivt rankar dessa fyra bebyggelsestrukturer inbördes handlar alltså inte alls om vad den eller den förståsigpåaren tycker är »snyggt» eller »fult», inte ens egentligen om »arkitektonisk kvalitet», utan avgörs i slutänden av det sätt på vilket tomtgränser dragits och fastighetsmarken delats upp, av i hur hög grad den byggbara marken har delats in (eller inte delats in) i inbördes oberoende hustomter, av i hur hög grad markägandet är spritt på flera händer.
Jag har på annan plats lekt med tanken på lagstiftning om fastigheters och hustomters storlek – i analogi med det befintliga regelverket kring brandskydd, hissar, tillgänglighet för rörelsehindrade, etc. Jag är övertygad om (och anser mig på annan plats redan ha kunnat visa) att ett lagstadgat krav på kvarter med finmaskig underindelning i mindre, inbördes självständiga och oberoende hustomter skulle ha fler och större positiva konsekvenser för städers utveckling och stadsbors välfärd än, säg, ett krav på arkitekter att rita hus i gammal stil.2
Illustration
Första gången som jag använde mig av ett bildmontage med just dessa fyra flygbilder plus fyra tomtkartor var som illustration till artikeln Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016. Kartförlagor: Registerkarta över Stockholm, skala 1:4000, utgiven av fastighetsregistermyndigheten vid Stockholms stadsbyggnadskontor (1991). Flygfoton: källa1+2 | källa3 | källa4
Fotnoter
1 Jämförelsen mellan Östermalm, Gärdet, Skärholmen och Skarpnäck använde jag mig av för första gången i artikeln Horror limitis, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 24-januari 2015. Jag använde mig senare av samma uppsättning typexempel i artikeln Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, Kritik, nr 32-december 2016.
2 Om förslaget att lagstifta om tomtstorlekar och fastighetsindelningar m.m., jämför av Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016.
Apropå de igår offentliggjorda planerna på överdäckning av Centralstationens spårområde mitt i Stockholm. Läs mer om projektet/se Jernhusens video, här:
SvD / Vimeo / centralstaden.se
Avfasade hörn, avfasade hörn, ständigt dessa avfasade hörn – jämför svenska arkitekters förkärlek för att alltid »fasa av, trappa ned», och så vidare, här: Tack, Sune! (1995)
Och är det verkligen en bra idé att göra Klarabergsviadukten hälften så bred – jag menar, hur går det då med ett fullt utvecklat »boulevardsystem» genom City, från Saltsjön och Nybroplan via Hamngatan och Klarabergsgatan och Bolinders plan och SERAFIMERGENOMBROTTET ner till Norr Mälarstrand och Riddarfjärden??!! Hur går det med spårvagnen från Djurgården förbi Centralen till Rålis??!! Här skall man lägga en massa miljarder på »ny infrastruktur», men så RIVER man samtidigt halva Klarabergsviadukten, RIVER man värdefull befintlig infrastruktur, och SABBAR därigenom möjligheten att i framtiden med en vid båge av breda flanörstråk ÄNTLIGEN binda samman Kungsholmen med City och resten av innerstan??!! Man blir bara så trött...
Jämför, om »Serafimergenombrottet», på hemsidan:
Den felande länken (2008)
Man skall avsluta det man påbörjat (2009)
Två tre flugor i en smäll (2009)
Ett stort genombrott (2011)
Nobel center (2020)
Jämför, om »Serafimergenombrottet», här på bloggen:
Nya Brunkebergstorg: jag är skeptisk (2010)
Nya Brunkebergstorg: jag är fortsatt skeptisk (2010)
Tegelbackselände? (2011)
Jämför här på samma blogg den 10 april 2025:
Hur mycket är du beredd att betala för att få känna dig 35% tryggare?
I skrivande stund (vecka 25, 2021) råder stor inrikespolitisk turbulens, direkt efter misstroendeomröstningen mot Löfven i allmänhet, och mot januariöverenskommelsens paragraf 44 (om fri hyressättning i nybyggda bostäder) i synnerhet. Jag känner mig manad att påminna om vad Lars Marcus (professor i stadsbyggnad, Chalmers) och Örjan Sjöberg (professor i ekonomisk geografi, Handelshögskolan) skrev på DN Debatt (under rubriken »Så kan kommuner skapa nya värdefulla lägen för bostäder») den 2 december 2018, citat:
Oerhört mycket av bostadens värde beror av var den ligger – dess läge. /…/
När det gäller kommunernas produktivitet har vi dock fastnat i frågan om snabbare planprocess. /…/
Under senare marknadsdrivna årtionden har detta gjort att nya bostadsprojekt förlagts till etablerade lägen nära stadskärnorna. Kommunerna har då blivit exploatörer av lägen i stället för producenter av lägen – man har levt på att sälja ut lagret i stället för att producera nytt. Det är att grovt missa potentialen i uppdraget; närhet och avstånd är vad som produceras genom stadsbyggnad. Med planmonopolet sitter därför kommunerna på inget mindre än Sveriges mest värdeskapande myndighetsutövning! Alla de lägen vi i dag investerar i (eller lånar på) har skapats genom tidigare planering.
Marcus och Sjöberg understryker vidare att alla de som hoppas på att »fri hyressättning» skulle kunna fungera som ett slags panacea och universalbotemedel mot alla problem inom svensk bostadspolitik, att alla de kommer att bli besvikna när reformen väl genomförts: så länge landets stadsplanerare och byggnadsnämnder fortsätter att försumma planmonopolets alla möjligheter att skapa nya värden, försumma dess möjligheter att skapa nya attraktiva lägen för hyresrätter, kommer varken »fri hyressättning» eller någon annan kortsiktig ekonomisk symbolpolitik leda till ett ökat bostadsbyggande i vårt land: läget är den springande punkten, inte hyresnivån.
Location, location, location.
Förresten, apropå regeringskrisen: vad skulle »fri hyressättning» egentligen innebära för den svenska bostadsmarknaden på sikt? Man undrar ifall alla de som i Sverige numera (tämligen aningslöst) förespråkar »fri hyressättning» insett att det efter ett avskaffande av systemet med centralt förhandlade hyror (i kombination med bostadsbidrag för dem som så behöver) genast kommer att bli nödvändigt att inrätta ett annat slags (skattefinansierat, och minst lika dyrt) socialt skyddsnät på bostadsmarknaden, förmodligen något slags social housing av det slag som man måst inrätta i alla (alla!) moderna välfärdsstater och liberala demokratier med mer eller mindre »fri» hyressättning: det vill säga ett separat, från den »fria» bostadsmarknaden åtskilt bostadsbestånd med (en av skattebetalarna subventionerad) lägre hyra, ett separat bestånd speciellt avsett för låginkomsttagare och resurssvaga: lika dyrt för skattebetalarna, totalt ineffektivt vad gäller att få fart på den privata sektorns bostadsbyggande (jämför Marcus och Sjöberg), plus ökad social stratifiering – för att inte säga ökad segregering. Vem, vilka skulle i vårt land egentligen vinna någonting alls på en sådan reform?
Från det ena till något helt annat, jag passar på att ställa en typografisk fråga till bloggens läsare: någon av er alla har kanske lagt märke till att jag i mina artikeltexter (på svenska) på webbplatsen askergren.com alltid använder »gåsögon» numera (istället för de på svenska mycket vanligare ”upphöjda” citattecknen).
Jag har nämligen lagt märke till att alla ordbehandlingsprogram och webbläsare och mejlprogram av idag behandlar varje svenskt upplyft citattecken till vänster om ett citat (”) som om det vore ett (likadant) engelskt upplyft citattecken till höger om ett citat. Det innebär att ett citat på svenska, om textraden är något för kort, automatiskt avstavas direkt efter det första citattecknet, så här:
Bla bla bla bla bla bla ”
citat” bla bla.
Vänster citattecken lämnas alltså kvar på den övre textraden (!) när resten av citatet flyttas ned till nästa rad. Och jag har inte lyckats finna något sätt att sätta stopp för detta ofog medan jag skriver. Men jag har också lagt märkt att man helt slipper detta styvmoderliga behandlande av ”upplyfta” citattecken på svenskt vis (båda två riktade åt samma håll) om man i digitaliserad text på svenska använder s.k. gåsögon istället:
Bla bla bla bla bla bla
»citat» bla bla.
Jag har därför nyligen sett till att i hemsidans texter på svenska byta ut alla ”upplyfta” citattecken mot »gåsögon».
Är detta ett nytt fenomen? Eftersom jag under hela mitt vuxna liv aldrig någonsin tidigare lagt märke till detta ofog frågar jag mig om det är fråga om en »bugg» som dykt upp helt plötsligt, från ingenstans, i de allra senaste versionerna av alla moderna operativsystem och dataprogram (som man kan förmoda författats av programmerare som inte känner till svenskt citatteckenbruk). Är det ett problem enbart hos oss i mac-världen?
Förresten: jag låter aldrig mina datorprogram avstava ord, varken i artikeltexter eller i mejl, jag litar inte på avstavningsunktionen i programmen, de avstavar ju så »fult» på svenska – och jag gissar att fenomenet med ensamma vänstercitattecken uppträder mycket mer sällan om man låter datorn avstava långa ord, eftersom ett citat i slutet av en textrad då automatiskt alltsomoftast avstavas mitt i citatet (istället för efter vänster citattecken):
Bla bla bla bla bla bla ”ci-
tat” bla bla.
Eftersom jag vägrar avstava ord i digitaliserad text uppträder ofoget med ensamma vänstercitattecken förmodligen oftare i mina texter än hos andra? Är det därför som ingen (!) av alla dem som jag hittills frågat säger sig ha lagt märke till detta fenomen?
Om Du som läser detta händelsevis använder PC skulle jag uppskatta om Du genomförde följande cittatteckentest i ett ordbehandlings- eller mejlprogram, vilket som helst: författa en textrad med ett citat längst ut till höger i raden, låt citatet bestå av ett enda ord, ett enstavigt ord med ”upphöjda” citattecken både till höger och vänster om ordet, förläng sedan textraden med fler och fler mellanslag (varsomhelst i textraden) ända tills det att ”citatet” längst ut till höger i textraden förflyttas ned till nästa rad: stannar vänster citattecken kvar på den övre raden då? Även på en PC? Hör isåfall av Dig! Tack på förhand!
Det heter att »segrarna skriver historien» – underförstått: de som segrar i krig (med våld), de ser till att historieskrivningen passar deras egna intressen – militär seger leder till kulturell dominans när kriget är slut.
Visst skriver segrarna historien när kriget väl är över, absolut – men är det så enkelt att det är den militära segern (och bara den) som ger segrarna tolkningsföreträde och kulturellt övertag över tid? Jag vill härmed tipsa en mycket intressant dokumentär av Rüdiger Suchsland: Hitlers Hollywood (2017), om UFA och Tredje rikets filmindustri 1933-1945 (på UR Play). Väl spenderade två timmar, eftersom man inte bara får se klipp ur filmer av Riefenstahl (som vanligt) utan även klipp ur massor av andra filmer som man inte annars brukar ta sig tid att visa när man visar klipp ur den tidens tyska filmpropaganda. Och något man slås av är – de ariska skönhetsidealen i Hitlertyskland till trots – hur fula, föga attraktiva de tyska filmstjärnorna är. Kvinnorna är inte särskilt kvinnliga (plattbröstade, alldagliga), männen inte särskilt manliga (smalaxlade, flyende hakor).
Tysk leading man: Carl Raddatz – ingen Gary Cooper direkt. Stillbild från Hitlers Hollywood (2017).
Tysk leading lady: Kristina Söderbaum – ingen Greta Garbo direkt. Båda två för övrigt svenskfödda, men medan Greta snart lämnar Babelsberg och Berlin till förmån för en karriär i USA blir Kristina kvar i Tyskland. Stillbild från Hitlers Hollywood (2017).
I den amerikanska filmindustrins Hollywood befinner sig stjärnorna paradoxalt nog (?) närmare de ariska utseendeidealen än vad Tysklands egna filmstjärnor gör. Vad gäller fysisk skönhet och rasens renhet har amerikanerna »vunnit» över tyskarna redan innan de (amerikanerna) ger sig in i andra världskriget. Och tyskarna är också ganska dåliga på att dansa och sjunga, dekoren och kostymerna i de tyska underhållningsfilmerna med sång och dans är tämligen mediokra, de står sig slätt i jämförelse med Hollywoods motsvarigheter: också när det gäller show och musikal har amerikanerna »vunnit» över tyskarna långt innan kriget brutit ut. Ett sammanträffande? En slump?
Det är inte ens så att det är tyskarna själva som skapat stereotypen för hur nazister framställts på film ända sedan 1945. I tyskarnas egna filmer är soldater i uniform som folk är mest, inte särskilt snygga eller atletiska. I tyskarnas egna filmer från krigsåren förekommer ingen blond, bredaxlad, sexig Sturmbannführer. Det är i Hollywood som den sexige blonde besten i SS-uniform skapas. Han kommer från Hollywood, inte egentligen från Tyskland.
Man brukar dra slutsatsen (eller hur?) att den som tar hem den militära segern också »skriver historien», och, i förlängningen, bestämmer mode och blir efter den militära segern kulturellt ledande i alla möjlig avseenden. Kausalitet: militär-seger-leder-till-kulturell-dominans, inte tvärtom. Kulturell dominans följer av militär seger. Militär-seger-ger-en-rätt-att-skriva-historien-och-att-formulera-klädmodet-och-så-vidare. Vad händer om man vänder på det resonemanget? Tänk om det istället är så att man inte kan vinna militärt om man inte redan vunnit kulturellt och socialt? Om man sedan hundra år tillbaka (som amerikanerna) hegemoniskt behärskar såväl klädmodet (jeans) som populärkultur (Hollywood, jazz, pop, rockmusik) då kan man i längden helt enkelt inte förlora militärt – så lyder min tes. Den militära segern följer snarare av den redan etablerade kulturella segern, inte tvärtom. En tysk seger i andra världskriget hade helt enkelt varit otänkbar. Tysk schlager, joddling och ompa-ompa-musik hade aldrig vunnit över Dixieland och Elvis, amerikanska jeans hade alltid segrat över lederhosen till slut. Uteslutande med militär makt kan man inte vinna ett världskrig. Med en redan etablerad kulturell hegemoni följer den militära segern i det närmaste med automatik.
Dokumentären Hitlers Hollywood (2017) finns i skrivande stund fortfarande att se på UR Play, månaden ut (Märk! endast månaden ut!), till och med den 31 juli 2020, uppdelad i två entimmeslånga avsnitt (tysk speakerröst, undertexter på svenska):
Del 1. Drama och kärlek
Del 2. Prestigeproduktioner
Filmen i sin helhet på tyska (utan undertexter) på YouTube:
youtu.be/7ullyQhmmPU
Trailer (på engelska) på YouTube:
youtu.be/eAPu5k_1yk4
