(Forts.)
Under första halvan av 1900-talet var stadsplanering bland det finaste man kunde arbeta med som arkitekt. Det var inte för inte som Sven Markelius, sin tids stora arkitektstjärna, efter andra världskriget gärna blev chef för Stockholms stadsplanekontor. Han ville som stjärnarkitekt gärna förknippas med planering och folkhemsbyggande. Det var minst lika fint för arkitekter att jobba med planering som att rita hus. Och gränsen mellan vad som var vad hade dessutom blivit suddig, det ena gled in i det andra. Stadsplanering arkitekturaliserades, och tvärtom.
Så hände något. På 1980-talet var det med ens ute bland arkitekter att jobba med stadsplanering: proggare var ute, yuppies var inne, kollektivism var ute, individualism var inne. De som under 1980-talet gick ut arkitektskolan ville inte jobba med att som offentliganställda planarkitekter och byråkrater »bara» bestämma hur höga husen skulle få vara. arkitekter som ritade hus »på riktigt» såg ned på dem som »bara» jobbade med stadsplanering. Alla nyutexaminerade arkitekter startade helst eget om de kunde.
Men skrattar bäst som skrattar sist: offentliganställda planarkitekter ville fr o m 1980-talet också bli husbyggande stjärnarkitekter och individualister. Och tack vare det mandat som de offentliganställda planarkitekterna givits av de folkvalda redan under 1900-talets första hälft (stadsplaneringens arkitekturalisering, arkitekturens planifiering) hade de offentliganställda arkitekterna under 1980-talet mycket större förutsättningar än deras privatpraktiserande kolleger att som egomana individualister faktiskt förverkliga sina arkitekturdrömmar. De privatpraktiserande arkitekter ute på stan som under 1980-talet anlitades för att faktiskt projektera och bygga Stockholms nya bostadsområden reducerades som sagt i praktiken till ritbiträden som »bara» hade som uppgift att förverkliga Wolodarskis och Inghes och andra starka planarkitekters mycket detaljerade »arkitekturvisioner». De mest tongivande »visionärerna» och de mest egomana och individualistiska arkitekterna var i 1980-talets Stockholm med ens offentliganställda byråkrater!
Snopet inte sant, vilken ödets ironi: under 1980-talet var det de föraktade, de »ofria» offentliganställda stadsplanerarna som egentligen ritade Stockholms nya hus, inte de »fria» privatpraktiserande arkitekterna. Om man verkligen ville vara säker på att få rita och bygga hus, då skulle man på 1980-talet inte starta eget, då skulle man söka sig till Stockholms stadsbyggnadskontor!
Bra eller dålig utveckling? Bland våra folkvalda och bland stockholmare i gemen finns det nog inte särskilt många som reflekterat över eller ens noterat denna tingens ordning. Klart är dock att det bland privatpraktiserande arkitekter i decennier rått ett stort missnöje med den makt offentliganställda arkitekter sedan 1980-talet utövat inte bara över skattefinansierade offentliga anläggningars form och funktion, utan även över enskilda privatfinansierade och av privatpraktiserande arkitekter ritade byggnaders estetiska utformning (ritar man ett hus vill man att huset skall präglas av ens egen estetik, inte någon annans). Och själv har jag tidigare formulerat mig såhär om 1980-talets planeringspolitik.
Men i det begynnande 2000-talet har läget förändrats och maktbalansen mellan offentliganställda och privatpraktiserande arkitekter förskjutits. Det kan man läsa om här: Ett Stockholm vid historiens slut
Bilden ovan föreställer stockholmsförorten Minneberg, planarkitekt: Jan Inghe-Hagström, typiskt 1980-tal.
