Följetongen om Posthuset vid Nybrogatan fortsätter. Byggherren har lämnat in en ny bygglovsansökan (februari 2013). Stadsbyggnadsnämnden har i sin tur beviljat denna nya ansökan (mars 2013). Precis som förra gången (juli 2011) har bygglovet beviljats som »planenligt», det vill säga utan ändring i detaljplanen. Jämför vertikalsektion genom ny vindsvåning i bygglov 2011 respektive bygglov 2013, nedan:
Bilden ovan med de bägge vertikalsektionerna placerade rakt ovanför varandra och i samma skala är ett montage. Gul heldragen linje markerar befintlig kallvind och befintligt yttertak före påbyggnad. Förlagorna till såväl vertikalsektion 2011 som vertikalsektion 2013 kommer från Stockholms stadsbyggnadskontors offentliga ritningsarkiv.
I skrivande stund (maj 2013) har en fastighetsägare i grannskapet överklagat också detta nya bygglov.
Fastighetbeteckning: Guldfisken 18.
Det nya bygglovets diarienummer hos Stockholms stad: 2013-01941
Överklagandeärendets diarienummer hos länsstyrelsen i Stockholms län: 13187-2013
Mitt första inlägg på denna blogg om Posthuset: »Skandal! (Prins Carl Philips byggplaner)».
När man städar i datorn dyker det upp allt möjligt som man hunnit glömma bort. Följande »läs- och uttalsövningar» är smakprov från ett projekt som sysselsatt mig i text och bild från och till sedan 1999.
»Bucker», »Verklighet och drum» och så vidare: texten i följande »läsövning» har jag manipulerat i Photoshop. Som förlaga använde jag en bokrecension i Dagens Nyheter med för mina syften lämpliga rubriker och egennamn (2007):
Härnäst några förslag till läs- och uttalsövning som storskalig installation utanpå (och/eller inuti) Dramatens hus vid Nybroplan i Stockholm (2009):
Avslutningsvis, i repris, delar av läs- och uttalsövningarna ovan som redan publicerats här på denna blogg, med anledning av att jag för några år sedan noterat att inte ens SVT (och SVT:s språkvårdare?) längre bjöd något motstånd. Också SVT hade kapitulerat. Med ens hade det blivit vanligt att inte bara SVT:s sportjournalister utan även SVT:s »riktiga» nyhetsuppläsare uttalade alla ö-ljud som u-ljud. »Uttalsövning för nyhetsuppläsare m.fl.» (2011):
När man städar i datorn dyker det upp allt möjligt som man hunnit glömma bort. Jag har idag på YouTube publicerat följande två gamla videoklipp som jag själv medverkar i.
Först ett inslag från SVT:s kulturmagasin Centrum 1999 (»Göteborg är bajs»):
Sedan ett inslag från SVT:s kulturmagasin Stockholm 1996 (»3 tablåer inspirerade av filmen I fjol i Marienbad»):
En banderoll med texten VINDSINREDNING PÅGÅR ser till att ingen som passerar skall kunna missförstå vad alla byggnadsställningar är till för. Det kan inte ha undgått någon som de senaste dagarna hastat förbi på Sturegatan eller rastat hunden i Stureparken att lägga märke till byggfirmans banderoll högt däruppe.
En nästan kvarterslång banderoll. Alla bokstäver är stora bokstäver, versaler, inga gemener. Det är bara utropstecknet som saknas. Att inreda kallvindar är således ingenting som man i byggbranschen skäms för eller smyger med, tvärt om.
Men vi som är benägna att reflektera över alla de problem som varje ny vindsinredning för med sig, inte bara för dem som bor i grannskapet, utan för alla stockholmare, vi suckar uppgivet och tänker: »Ytterligare en bit av stenstaden som kommer att bli fullkomligt omöjlig att vistas i vintertid. Med iskanor på trottoarerna och läskiga istappar dinglande från hängrännorna.»
Mer om de klimatproblem som Stockholms stads vindsinredningspolitik förorsakar: Stenstadsekologi
Det blir Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt som tillslut kommer att avgöra om byggentreprenören Oscar Properties och arkitekten John Pawson har rätt att bygga på f.d. Posthuset vid Nybrogatan på Östermalm med ett sprillans nytt penthouse i två våningar.
Läs mer om det, om stenstadsekologi och istappar, och om den sänkta hygien- och bostadsstandarden i nybyggda svenska hyresrätter, i två nya artiklar av Mikael Askergren för det senaste numret av arkitekturtidskriften Kritik #19-2013. Artikeltexterna finns fr.o.m. idag även att läsa på nätet: Stenstadsekologi Det nya Lort-Sverige
Notisen om Stockholms stads »istappstelefon» publicerades i lokaltidningen Mitt i Östermalm den 5 februari 2013.
På Svenska Dagbladets hemsida meddelas idag: »Det blir inget stort penthouse ovanpå posthuset på Östermalm om länsstyrelsen i Stockholm får bestämma. De har just upphävt bygglovet som fick stor uppmärksamhet för ett år sedan då rykten spreds att lägenheten var ämnad för prins Carl Philip.»
Ovanstående strip med seriehunden ROCKY av Martin Kellerman, ur samlingsvolym nr 23 (2012), publiceras på denna blogg med benäget tillstånd av Kartago förlag, Stockholm.
Kommentarer överflödiga. Mer om Carl Philip Bernadottes byggplaner/John Pawsons penthouseprojekt ovanpå gamla Posthuset vid Nybrogatan i Stockholm: De sista neurotikerna
Jag hör till dem som tyckte att The Spirit Level av Richard Wilkinsons och Kate Pickett (London, 2009; Jämlikhetsanden på svenska) var bland det mest intressanta jag läst på länge när boken kom ut för några år sedan. Jag har omnämnt boken i flera föredrag och artikeltexter sedan dess.
Och jag har i samband med mina omnämnanden av boken även ofta återgett ett av bokens många intressanta diagram. Det diagram som jag då främst använt mig av ser ut så här:
En kort sammanfattning av Wilkinsons och Picketts resonemang: upp till en viss nivå spelar det i ett samhälle, en stat, en nation absolut en mycket stor roll vilken materiell standard medborgarna åtnjuter. Om ens dricksvatten är smutsigt och sjukdomsalstrande, om det inte finns sjukhus eller läkarvård, då spelar det absolut en stor roll för den allmänna »lyckonivån» att man får tillgång till rinnande vatten och avlopp, sjukhus, vägar och skolor.
Men (och det är nu bokens författare blir kontroversiella i vissa kretsar) när man väl nått en viss materiell miniminivå (den nivå som nationerna i den utvecklade delen av världen redan nått för länge sedan), då spelar det ingen (!) roll för den allmänna »lyckonivån» om den materiella standarden höjs ännu mer. Det finns det papper på. Det finns det partipolitiskt oberoende internationell statistik som visar.
Finns det då inget sätt att göra medborgarna i en redan någorlunda välmående nation lyckligare än de redan är? Jo, det finns ett sätt, men bara ett sätt (!) egentligen, enligt Wilkinson och Pickett, nämligen att fördela alla resurser och materiella tillgångar mer jämlikt. Stora löneskillnader gör alla olyckligare (också de rikaste blir olyckligare). Små löneskillnader gör att alla mår bättre (också de rikaste mår bättre). Det finns det också papper på. Det finns det också partipolitiskt oberoende internationell statistik som visar. Den enda (!) faktor som det finns statistiskt stöd för att hävda har en bestående verkan när det gäller att påverka människors »lycka» och hälsa och livslängd och livskvalitet i en positiv riktning när de väl fått sina skolor, sjukhus och vattenledningar är – ökad jämlikhet.
Så långt Wilkinson och Pickett. Och jag tror att de har rätt. Jag tror att de drar precis rätt slags slutsatser från det material de utgår ifrån. De som protesterat mot bokens slutsatser (ofta nog konservativa skribenter och borgerliga tankesmedjor) har inte kunnat åstadkomma trovärdiga motargument, som jag ser det.
Men jag har ändå länge haft en invändning mot bokens upplägg. Det finns en viktig samhällsföreteelse som inte berörs alls i boken, som inte förekommer på ett enda diagram, som inte förekommer alls i texten, och som ändå upptar en mycket stor del av väldigt många människors liv, nämligen – religion. En ateistisk religionsskeptiker som jag själv tycker naturligtvis att det är märkligt att en dylik bok, som är avsedd att avhandla i princip allt som påverkar folks liv till det bättre eller sämre, inte en enda gång snuddar vid det stora samhällsfenomenet/samhällsproblemet religion. Skulle religionen inte ha någon betydelse för samhällens allmänna »lyckonivå»? Spelar det verkligen ingen roll för den allmänna »lyckonivån» om folk tror på Gud eller inte?
Jag hade önskat mig åtminstone ett diagram med begreppsparet religiositet-sekularisering på den ena av koordinatsystemets axlar. I Wilkinsons och Picketts bok lyser dock begreppsparet religiositet-sekularisering med sin frånvaro.
Men så, med ens, plötsligt, i det avsnitt av Vetenskapens värld som visades på SVT den 22 oktober 2012, vilken lycka! Precis det diagram jag saknat i Wilkinson och Pickett plötsligt istället på svensk teve! På bästa sändningstid!
Och det var Stockholms universitets Pehr Granqvist som i teveprogrammet förklarade vad det där fina diagrammet med flaggor och moln (se ovan) var avsett att illustrera.
Granqvists forskning går ut på att undersöka religionens psykologi i förhållande till samhällets sekulära trygghetssystem. Och resultatet: i stater och nationer med högt utvecklade välfärdssystem (Sverige, till exempel) är människorna inte särskilt religiösa av sig. I stater och nationer utan offentligt finansierade trygghetssystem (exempelvis USA) är folk mycket mer religiösa. Således beror inte andelen religiösa utövare i en viss population av hur fattiga eller rika folk är i kronor och ören. Både det rika USA och det fattiga Bangladesh är mycket religiösa nationer. Och så vidare...
Som bekant har jag redan tidigare på denna blogg resonerat en hel del kring ett av stockholmarnas största livskvalitetsproblem numera, de glashala trottoarerna och de istappar och isklumpar som faller från taken vintertid – och faktiskt ibland tar livet av annars fullt friska stockholmare. (Death by Icicle skulle man som sagt kunna kalla detta numera mycket stockholmska sätt att trilla av pinn.)
Och även om man inte får en isklump i huvudet eller halkar omkull och bryter höften tvingas man ändå som fotgängare (också som fotgängare med barnvagn eller rollator) allt oftare ut i snömodden bland bilar och bussar för att trottoarerna numera vintertid regelmässigt stängs av – för att undvika isrelaterade olyckor på trottoarerna. Det är inte bara ett stort irritationsmoment, det där med att tvingas bort från trottoarerna ut i gatan så fort det snöat litet, det innebär förstås också stora problem för biltrafiken och busstrafiken att behöva konkurrera med gångtrafikanter och fotgängare om utrymmet i körbanan.
Alltnog. Nu har man (äntligen) i media börjat rapportera hur mycket alla dessa isrelaterade skador faktiskt kostar oss skattebetalare i kronor och ören:
SVT:s nyhetssajt rapporterade den 17 oktober 2012 (med ett förvånat och liksom nyvaket tonfall) att Stockholms alla fotgängare numera lever minst lika farligt som stadens bilister och cyklister. Av alla som skadas i trafiken på Stockholms gator och torg är andelen »singelolyckor» med gångtrafikanter (det vill säga fotgängare som halkar och faller omkull på glashala trottoarer) chockerande stor: »I fjol skadades 4.735 personer i Stockholmstrafiken. Av dem var drygt 1.500 gående som skadades i singelolyckor, dvs halkade eller ramlade omkull.»
Mer från samma nyhetsbulletin: »Det här är ett stort mörkertal som kommer fram. Polisen räknar dem inte som trafikolyckor», säger Anton Västberg, enhetschef på Trafikkontoret. »Det är första gången vi ser de här siffrorna.»
Det visar sig alltså nu att alla dessa »singelolyckor» bland Stockholms fotgängare på ett år (2008) kostat skattebetalarna en extra halv miljard (SEK 500.000.000) enbart för vård av skallfrakturer, arm- och benbrott, för sjukskrivningar, och så vidare. Det vill säga: glashala trottoarer och fallande istappar utgör inte bara ett stort irritationsmoment i allas vår vardag numera, de kostar oss alla stora pengar. En halv miljard delat med 1.500, det blir... Oj! Varje »singelolycka», varje skallfraktur och benbrott kostar skattebetalarna i snitt mer än 300.000 spänn! Drygt trehundratusen! Nästan en halv miljon varje gång!
Och eftersom dylika isrelaterade »singelolyckor» bland fotgängare egentligen bara inträffar under vinterhalvåret (medan bil- och cykelolyckor inträffar året om), då borde man i statistiken snarast jämföra antalet fotgängarskador på ett år (drygt 1.500) mot hur många bil och cykelolyckor som inträffar under ett halvt år. Då ökar andelen fotgängarskador genast från »bara» en tredjedel (drygt 1.500 av totalt dryga 4.500) under ett kalenderår till gott och väl hälften (drygt 1.500 av totalt dryga 3.000) bara under vinterhalvåret!
Det är som sagt det här med att Stockholms innerstads taklandskap blivit »varmare», med allt fler uppvärmda, inredda, bebodda vindsvåningar ovanpå Stockholms gamla innerstadshus (som tidigare »bara» haft oinredda kallvindar) som förorsakar alla dessa glashala trottoarer och fallande istappar och isklumpar. De varma tak- och terrassytorna får snön att börja smälta för tidigt, när det fortfarande är minusgrader ute i luften, och smältvattnet fryser sedan till is igen så fort det når ouppvärmda trottoarer, stuprör och hängrännor.
Illustrationen ovan, en skylt som varnar för takras, kommer från en av Hyresgästföreningens trycksaker (2011).
Björn Skifs och Agnes framför »When You Tell The World You're Mine» (kompositör Jörgen Elofsson) i Storkyrkan under Kronprinsessan Victorias bröllop i Stockholm den 19 juni 2010; ett verkligt praktexempel på svensk ädelkitsch – om än på engelska (YouTube):
Den som känner mig vet att jag inte alls är monarkist eller rojalist. Men trots det har monarkin i Sverige varit ett ämne som upptagit mig en hel del genom åren. (Ett exempel på detta från 2000, länk: Monarchy Rules)
I samband med kronprinsessbröllopet 2010 minns jag att jag funderade en hel del över varför kungahuset/monarkin i media framstår som mest bara kitsch numera. Jämför: när Victorias pappa gifte sig för ett antal decennier sedan (1976, närmare bestämt), då var det knappast fråga om någon hämningslös kitschfest. Tråkigare var det nog då den gången, tråkigare rent medialt, rent tevemässigt. Men den gången slapp bröllopsgästerna åtminstone oförblommerad kitsch under själva bröllopsceremonin. Den gången slapp åtminstone såväl bröllopsgäster som TV-tittare höra Björn Skifs waila i Storkyrkan. Vad har hänt med monarkin? På bara någon generation?
Märk att kronprinsessbröllopets kitschighet inte var något unikum, inte var något undantag från regeln vad kungahuset anbelangar. Bröllopets kitschighet var snarare en ny kulmen på en utveckling i kungahuset och i samhället och i kulturlivet som pågått i åratal, i sekler faktiskt. Att samtidens offentliga ceremonier och riter i hög grad präglas av kitsch (istället för konst) har efter hand blivit vanligare och vanligare. Och om inte ens det svenska kungahuset längre lyckas arrangera stora tilldragelser av ceremoniell eller rituell karaktär utan att allt bara blir till kitsch, vem av alla oss andra kan då förväntas lyckas med en sådan sak även då man gör sitt bästa att undvika alla kitschigheter?
Kitschens hegemoni i samtidens alla offentliga riter och ceremonier är naturligtvis en oundviklig konsekvens av det nya konstbegrepp som formulerades (brukar man säga) på 1800-talet. Konstnären förklarade sig fri. Vad Gud eller prästerskapet eller kungen eller kungahuset tyckte om ens målningar eller romaner eller symfonier spelade inte längre någon roll. Konstnären var inte längre »bara» en lakej som »bara» hade som uppgift att glorifiera Gud och kungamakten. Kungen var inte hjältekungen, var inte hjälten längre, konstnären var den nya hjälten. Och konstnären var inte längre intresserad av att gestalta åt kyrka och kungahus.
Med denna konstens och konstnärens frigörelse följde dock, med nödvändighet, att alla de rum och alla de evenemang som var Guds och kungens, och som konstnären tidigare ägnat all sin kraft och all sin sensibilitet att formge och gestalta (palatsarkitektur, gudstjänstmusik, etc.) helt övergavs av konstnären. Kvar i dessa rum och i dessa ceremonier och riter återstod då förstås bara Gud, och kungen, och – kitsch.
Missförstå mig rätt. Jag rodnar visserligen och blir såpass generad å alla inblandades vägnar när jag på YouTube ser Björn Skifs waila i Storkyrkan att jag måste gömma mig bakom en kudde. Men (och det är ett viktigt »men») jag är inte nostalgisk, jag längtar inte alls tillbaka till hur det var förr, till hur det var före konstens och vetenskapens frihet. Den frihet som konstnären och vetenskapsmannen vunnit åt sig ska vi alla bara vara glada och tacksamma för. Denna frihet från äldre tiders auktoritära styren är en av Västerlandets stora framgångar inom ramen för moderniteten. Att uppgiften att komponera musik till ett kronprinsessbröllop inte längre är ett ämne för allvarligt sinnade, seriösa tonkonstnärer är naturligtvis bra! Konsten ska inte ägna sig åt att glorifiera monarkin. På sitt vis var Björn Skifs wailande med andra ord en stor seger – för konsten och konstens frihet; för den seriösa konstens frihet från gamla auktoritära maktsystem. Utmärkt att den seriösa konsten och de seriösa konstnärerna inte längre figurerar i sådana sammanhang. (Men desto pinsammare för alla dem som ställer upp.)
Minneskonsert ikväll
Till sist, varför skriver jag om ett två år gammalt kronprinsessbröllop just idag, mer än två år senare? Till viss del för att jag hittills (i åratal!) varit alltför generad å alla inblandades vägnar för att, till exempel, återbesöka sångstunden i fråga på YouTube.
Men den utlösande faktorn, det som fick mig att just idag den 22 juli 2012 dra mig till minnes kronprinsessbröllopet, detta lågvattenmärke i det svenska kulturlivets samtidshistoria, och faktiskt också leta fram videorna med den wailande Björn Skifs på YouTube, det var – tråkigt nog – det faktum att det just idag är på dagen ett år sedan Anders Breiviks besinningslösa bombande och dödande i Oslo och på Utøya. I kväll kommer den som så vill att på svensk TV kunna se en minneskonsert i Oslo med anledning av ettårsminnet. (»Minneskonsert för offren i Oslo och Utøya» i SVT ikväll den 22 juli klockan 20.00-21.30.) Ja så var det faktiskt: nyheten om kvällens minneskonsert i Oslo fick mig att tänka på kronprinsessbröllopet i Stockholm för två år sedan.
Jag kommer inte att se minneskonserten i Oslo på TV ikväll. Jag har nämligen en stark föraning om att denna konsert – i likhet med alla andra försök till allvarsamma ceremonier och riter i samtiden, till exempel i likhet med kronprinsessbröllopet i Stockholm 2010 – kommer att präglas av kitsch i så hög grad att jag inte kommer att stå ut med att titta.
Enda anledningen till att jag mer eller mindre tvingade mig själv att se kronprinsessbröllopet på TV då för två år sedan, det var ju det faktum att monarkin i Sverige var ett ämne som redan upptagit mig i många år: »Naturligtvis måste jag se kronprinsessbröllopet på TV! Även om jag blir jättegenerad å alla inblandades vägnar, även om Björn Skifs wailar för full hals i Storkyrkan!»
Men i fallet Oslo/Utøya föreligger inga dylika skäl som kan få mig att tvinga mig själv att titta. I fallet Oslo/Utøya skulle det vara mig alltför osmakligt att låta minnet av det som skedde där för idag precis ett år sedan störas/smutsas av ett eller annat kitschigt inslag (en wailande norsk popstjärna?) under minneskonserten. Personligen väljer jag att minnas det som skedde i Oslo/på Utøya utan minneskonsert/utan minnesceremoni/utan minnesritual på TV.
Jag kan tycka att det är lite sorgligt med allt detta, jag kan sörja det faktum att vi i samtiden – efter Guds död och Konstens frihet – inte har funnit något sätt att gestalta ceremonier och riter i offentligheten på ett för alla inblandade helt värdigt vis. (Kitsch är alltid föremålen/offren ovärdigt.) Men konsten är nu en gång fri. Ja konsten och vetenskapen måste få vara fria. Så om en återgång till konstens och vetenskapens ödmjuka underkastelse under Gud och under gamla tiders auktoritära styren inte är något alternativ (nej, det är det inte – jämför, länk: Häpp!), då är det kanske snarare dags för oss alla att fråga oss varför vi fortfarande håller på med ceremonier och riter, varför det fortfarande är genom tafatt gestaltade ceremonier och kitschigt utformade riter som vi helst firar vår kärlek och helst väljer att minnas våra döda?
