Hela våren och sommaren 2014 har den franske ekonomen Thomas Piketty och hans storverk Kapitalet i 21:a århundradet (Le Capital au XXIe siècle/Capital in the Twenty-First Century) debatterats livligt, inte bara i svenska media utan framförallt i brittiska och amerikanska media.
Om jag hade känt till Piketty redan när jag för något år sedan skrev en artikel med rubriken »Är djursholmaren människa?» då hade jag utöver läsningen genom Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa? kunnat erbjuda en läsning genom Pikettys Kapitalet.
Och jag hade isåfall kunnat sammanfatta Djursholmsvillans historia ungefär såhär:
1. Djursholms villastad anläggs i den västerländska högkonjunktur som föregår första världskrigets utbrott, La Belle Époque, en tid då inkomst- och kapitalskillnaderna mellan rika och fattiga är som störst i västvärlden. Då byggs också ofantliga, jättelika kråkslott i Djursholm för många av Sveriges mer progressiva och bohemiska överklassfamiljer.
2. Efter första världskrigets ekonomiska katastrof och den därpå följande börskraschen 1929, då de rikastes kapital antingen förbrukats eller förintats av krig och börskrasch, då bygger man inte ofantliga kråkslott i Djursholm längre. I Djursholm byggs istället anspråkslösa men smakfulla funkispärlor i ljus puts med platta tak, och så småningom lika anspråkslösa men mer »hemtrevliga» enplansvillor i Swedish Empiricism, i taktilt tegel med sadeltak, nu för medelklassens tjänstemän. Den ekonomiska utjämningen och den demokratiska omfördelningen av allt nytt kapital i västerlandet under decennierna efter andra världskriget, den manifesteras således även i lilla Djursholm. Också en medelklassfamilj har nu råd att flytta till, rentav bygga sig en villa i, Djursholm.
3. Men på 1980-talet händer något, finansmarknaden avregleras och världshandeln globaliseras, med på nytt ökande klyftor mellan rika och fattiga som resultat, och en finansiell situation som åter närmar sig det som enligt Piketty egentligen är – och förblir! – det »normala» tillståndet genom historien. Decennierna efter andra världskrigets slut, med stor ekonomisk utjämning och genomgripande demokratisering har »bara» varit en parentes, ett undantag från normen: snarare en bieffekt av världskrigens katastrofala kapitalförstörelse än en konsekvens av, säg, en upplyst idealism hos de styrande. Djursholms politiskt progressiva guldålder sammanfaller med »undantagstillståndet» i västerlandets ekonomi efter andra världskriget.