Vad är »arkitektonisk elitism»? Vem är elitist och vem är det inte? Först en definition av begreppet »elitism» för att undvika all begreppsförvirring:
Elitism är en tro på eller ett undfallande förhållningssätt till en elit (en utvald grupp av personer vilkas personliga förmågor, specialiserad träning eller andra egenskaper placerar dem i det övre skiktet av sitt verksamhetsområde); denna elit anses av förespråkare ha bättre åsikter som bör tas mer allvarligt, eller anses vara de enda som passar som ledare. I ett samhälle som styrs av elitism erhåller denna grupp människor en särskild position eller särskilda privilegier i gruppen, i motsats till majoriteten av folket som inte har förmågor eller förutsättningar av att leva upp till kraven. Medlemmar av en ärvd elit kallas aristokrater. (Wikipedia)
Så till särfallet »arkitektonisk elitism»: trots att det är arkitekturen som oftast är mitt ämne när jag alls skriver har jag aldrig känt mig manad att vara särskilt lojal med arkitektkårens (egen-)intressen. Aldrig har jag väl i mina texter eller blogginlägg verkat eller argumenterat för att arkitektkåren som kollektiv (eller någon särskilt utvald, exklusiv del av arkitektkåren) elitistiskt skall åtnjuta särskilda privilegier på andra kollektivs (eller den enskildes) bekostnad. Jag har aldrig gått arkitektkårens (eller någon enskild arkitekts) ärenden. Inte någonsin vad jag vet. Tvärtom: jag har gång efter annan påpekat att det som arkitektkåren gärna för allmänheten framställer som allmänintresse i själva verket – om man bara skrapar litet på ytan – alltid visar sig ligga i kårens (den egna klickens) egenintresse i första hand. Gång på gång har jag pekat på att den altruism som arkitektkåren gärna påstår sig företräda är ett (själv-)bedrägeri.
Tag en av mina käpphästar, nämligen arkitektkårens/arkitekturdisciplinens förhållande till bostaden och boendet: arkitektkåren hävdar gärna att arkitekter är bäst på att förse allmänheten med en god boendemiljö, att allmänheten gör bäst i att överlåta utformandet av sitt boende i arkitektkårens händer. Jag har funnit att detta – av arkitektkårens egenintresse starkt färgade påstående – helt enkelt inte är sant. Arkitekter kan vara bra att ha i alla möjliga slags sammanhang, men inte när det gäller att förse massorna med bostäder (läs: när det gäller att bygga bostäder åt dem som inte själva har pengar att stå för notan; jfr Miljonprogrammet etc.).
Bostaden (läs: den bostad som inte är ett palats, den bostad som inte i första hand har representativa och/eller ceremoniella funktioner) är inte en uppgift som arkitektkåren är särskilt väl lämpad att ägna sig åt. De mest berömda arkitekternas mest berömda, mest avbildade, mest efterapade bostadshus – som framhålls av arkitekterna själva och av konsthistorikerna som arkitekturhistoriens allra mest förebildliga – visar sig i längden inte alls vara särskilt lämpliga som boendemiljöer: de högmodernistiska villor som ritades i det tidiga 1900-talet och som än idag utgör arkitekternas främsta kanon (villor av Ludwig Mies van der Rohe, Le Corbusier, Frank Lloyd Wright; villor av den modernistiska arkitekturens absoluta elit, alla kategorier) är idag nästan utan undantag obebodda.
De har omvandlats till museer. Och de blev inte museer i första hand som en komplimang till deras särdeles höga kvaliteter som boendemiljöer. de blev – ironiskt nog – museer för att de visat sig vara obeboeliga. De ursprungliga ägarna har helt enkelt valt att flytta därifrån. Och när dessa utsökta (men obeboeliga) modernistdrömmar tömts på boende, då återstår bara två saker: (1) att riva dem, eller (2) att omvandla dem till till museer, till utflyktsmål, till kultplatser. Som utflyktsmål för arkitekturturister fungerar de väl. Men inte som – bostäder: Housing is not architecture.
På förekommen anledning
Jag vill härmed – på förekommen anledning – deklarera en gång för alla att jag inte anser att det jag genom åren skrivit någonsin tjänat ett elitistiskt syfte/främjat en elitställning i samhället för vare sig arkitektkåren eller någon del av arkitektkåren, eller någon annan kår, eller politisk gruppering, eller socialgrupp, eller nation, eller stat, eller ras, eller religion.
Jag har dessutom, i alla mina texter till dags dato, verkligen gjort mitt yttersta för att vara så transparent och öppen i min tankegång som möjligt. Jag använder inte fikonspråk (fikonspråk som elitistiskt exkluderar). Jag använder sällan fackuttryck. Det jag skriver är inte fullt av hemliga referenser och undertexter som man bara uppfattar om man redan är invigd och ingår i en sluten, elitistisk, esoterisk gemenskap. Jag eftersträvar varje gång att tydligt redovisa att »det här och det här är mina utgångspunkter, det här är min tes, dessa är mina argument». Jag kanske inte alltid lyckas, men eftersträvar alltid ett glasklart resonemang. Och inget hemlighetsmakeri: texterna finns nästan alla att läsa på min hemsida helt gratis. Jag begränsar således inte tillgången till det jag skriver till ett exklusivt fåtal som är villiga/kapabla att betala dyrt för det.
Summa summarum: jag kan inte förstå vad jag skulle kunna göra för att med mitt skrivande agera mer egalitärt och mer demokratiskt.
Peder och jag
Alltnog. Jag har bara träffat Peder Alton en enda gång. Det var inte alls länge sedan, närmare bestämt hösten 2008, i samband med att arkitekturtidskriften Kritik firade sitt tredje nummer på bokhandeln Konst-ig på Söder i Stockholm. Alton kom fram till mig, presenterade sig, och frågade om han fick ställa några frågor. Visst, tyckte jag. Men det var egentligen bara en fråga han var intresserad av att ställa, skulle det visa sig. Och den frågan ställde han om och om igen: var inte en av mina tidigare artiklar för tidskriften Kritik (om Lyckans arkitektur av Alain de Botton) i grunden elitistisk?
Jag togs litet på sängen av frågan. (That’s a first, liksom. Elitist - moi?!) Jag försökte svara »nej». Men han var inte nöjd med detta svar. Om och om igen ställde han om samma fråga. Jag svarade mer och mer utförligt, mer och mer ordrikt. Så höll vi på fram och tillbaka i gott och väl tre kvart tror jag.
När jag tillslut lämnade releasefesten (tämligen utmattad av tvekampen med Alton) visste jag inte om jag fått fram mitt budskap eller inte. Men tänkte att saken nog var utagerad i vilket fall som helst. Jag insåg inte alls att jag faktiskt blivit intervjuad för Dagens Nyheter. Jag trodde vi minglade.
Någon vecka senare skrev Peder Alton i DN (24 november 2008) om en annan av mina artiklar; om min senaste artikel för tidskriften Kritik, den med rubriken »Det finns ingen religiös arkitektur». Då var det uppenbart att vi inte bara stått och minglat, att jag faktiskt hade låtit mig intervjuas utan att jag egentligen var medveten om att det var fråga om en intervju, och att jag i vilket fall som helst inte lyckats övertyga honom den där kvällen med mitt »nej». Han skrev nämligen i sin notis att, jodå, det Askergren skriver är visserligen av intresse, stilistiskt om inte annat, men att artikeln »innehåller en hel del arkitektonisk elitism».
Om vi inte hade träffats den där (första och enda) gången på Kritiks releasefest; om jag inte stått och försökt förklara i gott och väl tre kvart varför jag inte tyckte att det jag skriver kan klassas som elitistiskt – då hade jag förmodligen inte tagit någon notis om den lakoniska avsnoppningen (»arkitektonisk elitism») i Altons notis. En gång är ingen gång. Och tack Peder Alton för gratisreklamen i DN.
Men två gånger (eller ännu fler gånger, om man räknar alla de gånger Alton den där kvällen upprepade sin fråga) är ett mönster, en trend, en företeelse, en fast föreställning. Då börjar det bli dags att gå i svaromål.
Eftersom jag så sent som i den nyligen publicerad texten om det numera så brännbara ämnet religion (den redan omnämnda artikeln med rubriken »Det finns ingen religiös arkitektur») gör en stor grej av hur viktigt det är att försvara det öppna samhällets fria tanke, fria press, fria vetenskap, fria konst och fria känsla från att inskränkas av religiös och nationalistisk extremism, då vore det väl skrutt om jag inte själv försökte leva som jag lär. För Peder Alton kanske ett »elitism» här och ett »elitism» där inte spelar så stor roll. Han kanske inte med »elitism» menar det som står i ordböckerna. Det kanske bara är ett ord han (slarvigt) använder när en tankegång ter sig främmande för honom av en eller annan anledning. (jfr hur barnen i det socialistiska kollektivet i Lukas Moodyssons film Tillsammans skriker »jävla fascist» till varandra när de bråkar om leksaker och andra småsaker. När barn »slarvar» med de politiska invektiven då skrattar vi, det låter ju så tokroligt. Men när vuxna »slarvar» med begreppen på samma vis blir det mindre roligt: vad är värst, att bli kallad fascist eller elitist »slarvigt» av någon som inte begriper vad det är han eller hon egentligen säger, eller att bli kallad fascist eller elitist på fullt allvar?)
För undertecknad är »elitism» i vilket fall som helst ett ord som betyder precis det som står i ordböckerna, ingenting annat. Och när det nu är så att allt jag egentligen ägnar mig åt när jag sätter mig och skriver något är att försöka öppna upp för den fria tanken och känslan, att ifrågasätta hierarkier och att misstänkliggöra kotterier, då kan ett omdöme som »arkitektonisk elitism» i en bisats bli något som man verkligen stör sig på.
Och om Peder Alton tycker saken är värd att trappa upp från ett intet förpliktande releasemingelsnack till kulturkritik i tryck (i Dagens Nyheter), då är det väl inte konstigt att jag också svarar i skriftform (här på denna blogg).
Har jag lyckats, Peder? har jag lyckats bättre med mitt svar den här gången, i skrift?
