FYI: här en etta på 37 kvadrat i Hagastaden, Stockholm som det för en vuxen människa inte går att bo i, men som trots det i skrivande stund erbjuds de köande hos Stockholms bostadsförmedling att anmäla intresse för (9.747 spänn i månaden *gulp*).
Två extremt smala huskroppar med totalt fyra trapphus – men varför??? (Jfr liten principskiss av hela »kvarteret» längre ned på samma A4 ritningsblad.) Man hade kunnat klara sig med kanske två trapphus i en enda, sammanslagen, vidare huskropp – med lägenheter som går mer på djupet och därmed får rimligare rumsmått och rumsproportioner. Med ett glesare rutnät av tvärgator längs Norra stationsgatan hade varje tvärgata dessutom kunnat göras dubbelt så bred och kvarteren mellan dessa bredare tvärgator dubbelt så stora och gårdsytorna i varje kvarter mer generöst tilltagna.
Eller åtminstone placera badrummet längs samma vägg som köksuppställningen (kubiskt badrum och liten kubisk kokvrå vägg-i-vägg på djupet?) och därmed få en mer sammanhållen golvyta att möblera mer fritt. Jag fattar ingenting. Hur kunde det bli såhär? Vad håller arkitektkåren på med?
Husarkitekt: Brunnberg & Forshed (kv. Algoritmen 1, Stockholm, 2016).
Planarkitekt: Aleksander Wolodarski.
Åh, ständigt denne Wolodarski... Jämför:
Problemet med bostadsområdet S:t Erik
Ärtan-pärtan-piff-paff-PUFF
Jämför även:
Om den svenska planlösningskonsten och dess förfall