I skrivande stund (vecka 25, 2021) råder stor inrikespolitisk turbulens, direkt efter misstroendeomröstningen mot Löfven i allmänhet, och mot januariöverenskommelsens paragraf 44 (om fri hyressättning i nybyggda bostäder) i synnerhet. Jag känner mig manad att påminna om vad Lars Marcus (professor i stadsbyggnad, Chalmers) och Örjan Sjöberg (professor i ekonomisk geografi, Handelshögskolan) skrev på DN Debatt (under rubriken »Så kan kommuner skapa nya värdefulla lägen för bostäder») den 2 december 2018, citat:
Oerhört mycket av bostadens värde beror av var den ligger – dess läge. /…/
När det gäller kommunernas produktivitet har vi dock fastnat i frågan om snabbare planprocess. /…/
Under senare marknadsdrivna årtionden har detta gjort att nya bostadsprojekt förlagts till etablerade lägen nära stadskärnorna. Kommunerna har då blivit exploatörer av lägen i stället för producenter av lägen – man har levt på att sälja ut lagret i stället för att producera nytt. Det är att grovt missa potentialen i uppdraget; närhet och avstånd är vad som produceras genom stadsbyggnad. Med planmonopolet sitter därför kommunerna på inget mindre än Sveriges mest värdeskapande myndighetsutövning! Alla de lägen vi i dag investerar i (eller lånar på) har skapats genom tidigare planering.
Marcus och Sjöberg understryker vidare att alla de som hoppas på att »fri hyressättning» skulle kunna fungera som ett slags panacea och universalbotemedel mot alla problem inom svensk bostadspolitik, att alla de kommer att bli besvikna när reformen väl genomförts: så länge landets stadsplanerare och byggnadsnämnder fortsätter att försumma planmonopolets alla möjligheter att skapa nya värden, försumma dess möjligheter att skapa nya attraktiva lägen för hyresrätter, kommer varken »fri hyressättning» eller någon annan kortsiktig ekonomisk symbolpolitik leda till ett ökat bostadsbyggande i vårt land: läget är den springande punkten, inte hyresnivån.
Location, location, location.
Förresten, apropå regeringskrisen: vad skulle »fri hyressättning» egentligen innebära för den svenska bostadsmarknaden på sikt? Man undrar ifall alla de som i Sverige numera (tämligen aningslöst) förespråkar »fri hyressättning» insett att det efter ett avskaffande av systemet med centralt förhandlade hyror (i kombination med bostadsbidrag för dem som så behöver) genast kommer att bli nödvändigt att inrätta ett annat slags (skattefinansierat, och minst lika dyrt) socialt skyddsnät på bostadsmarknaden, förmodligen något slags social housing av det slag som man måst inrätta i alla (alla!) moderna välfärdsstater och liberala demokratier med mer eller mindre »fri» hyressättning: det vill säga ett separat, från den »fria» bostadsmarknaden åtskilt bostadsbestånd med (en av skattebetalarna subventionerad) lägre hyra, ett separat bestånd speciellt avsett för låginkomsttagare och resurssvaga: lika dyrt för skattebetalarna, totalt ineffektivt vad gäller att få fart på den privata sektorns bostadsbyggande (jämför Marcus och Sjöberg), plus ökad social stratifiering – för att inte säga ökad segregering. Vem, vilka skulle i vårt land egentligen vinna någonting alls på en sådan reform?