Detta kommer att handla om hus och om gator och torg så småningom. Men låt mig först konstatera att det var med risk för eget liv jag i morse gav mig ut på glashala trottoarer i ett vintrigt Stockholm för att ta bilderna som illustrerar detta blogginlägg:
Inte nog med att trottoarerna i Stockholm denna vinter har varit halare än någonsin. Denna vinter har man i media börjat rapportera om att istappar allt oftare faller ned från takrännor och träffar intet ont anande förbipasserande i huvudet, inte sällan med dödlig (!) utgång (death by icicle skulle man kunna kalla det).
Den vanligaste förklaringen till denna alarmerande istappsutveckling är som bekant att giriga bostadsrättsföreningar satt i system (och av aningslösa politiker och planerare tillåtits sätta i system) att dra in pengar på att sälja kallvindar till högstbjudande, kallvindar vilka inretts till uppvärmda bostadslägenheter typ vindsvåningar, vilket lett till ökat värmeläckage i de inte alltid helt effektivt värmeisolerade vindsvåningstaken, vilket i sin tur lett till ökad snösmältning på yttertak som tidigare var kalla, vilket i sin tur gett mer istappsbildning i hängrännorna än någonsin tidigare, osv.
Just denna infernaliska vinter 2010/2011 har halkan på trottoarerna plus det ständiga istappshotet ovanifrån fått undertecknad att särskilt uppskatta de hus i staden som utrustats med något slags skärmtak över trottoaren eller liknande – skärmtak som inte bara erbjuder fotgängaren tak över huvudet och skydd från den ostadiga skandinaviska sommarens regn och rusk, utan även erbjuder samma fotgängare skydd vintertid från snöslask, och från fallande istappar förstås. Mera sånt! Fler skärmtak inne i stan!
Det finns visserligen gator i Stockholms innerstad som erbjuder andra former av tak över huvudet för fotgängare, i synnerhet då i form av arkader – det vill säga trottoarer under tak »inne i» husen, »urgröpta ur» själva husvolymen liksom. Men hus med sådana arkader uppskattar jag inte alls lika mycket som hus med skärmtak som kragar ut i gaturummet. I soliga och varma medelhavsländer söker man nog gärna skydd från sol och värme i skuggiga arkader, men i det solfattigare norden blir arkader av sydländsk typ bara muggiga och mörka.
Naturligtvis är en arkad inne i en äldre stadskärna ofta fråga om en nödlösning: det är ett sätt att erbjuda fotgängare någonstans att ta vägen när man behöver mer av gatumarken för biltrafiken, exempelvis. Man har inte mycket annat att välja på än att »gröpa ur/bygga in» en arkad för fotgängare »inne i» husen längs den trånga gatan.
Men det finns även – förvånande nog – helt nybyggda arkader i förorterna. Då är det inte utrymmesbrist som tvingat fram dessa mörka och muggiga fotgängarpassager. Då måste det snarare vara ett uttryck för ett drömmeri, ett drömmeri tillbaka till barockens Italien, till pudrade peruker och till ett sydländskt soligt och hett klimat. Sorry, men det blir aldrig någon sydländsk barockkänsla i de där blåsiga och muggiga förortsarkaderna...
Om man skall erbjuda stadens (och förortens) fotgängare tak över huvudet (och varför inte i vårt klimat! Varför inte i ett land där det regnar så ofta om sommaren! Varför inte i en stad med allt fler lyxtakvåningar – och därför med allt fler istappsincidenter och deaths by icicle om vintern!), då föredrar jag för egen del alltid hus med fritt svävande skärmtak som anspråkslöst skjuter ut över trottoaren. Jag föredrar fritt svävande skärmtak framför pelarförsedda arkader som »gröpts ut ur» eller »byggts in i» husen i fråga.
Skärmtak som skjuter rakt ut i gatan i all anspråkslöshet ger till att börja med inte lika muggiga miljöer som arkaderna. Men framförallt är de inte alls anspråksfulla på samma vis som många arkader (i sin pretentiösa fuskbarock). Skärmtak fungerar i all enkelhet som urbana markiser - bara att de är permanenta. De står för ett slags enkelhet i »möblerandet» av gaturummet som tilltalar mig mycket mer än konstfulla arkader.
I dessa tider av glashala trottoarer och istappshot ovanifrån finns det all anledning att fundera kring vad som är verkligt viktiga stadsgestaltnings- och stadsplaneringsfrågor i den omedelbara framtiden. Ett stopp för inredning av kallvindar vore en bra början!!! Istappshotet visar att kallvindar behövs! De fyller en funktion! En livsviktig funktion!
Och dessutom: vi bör inte förlora oss helt och hållet i hur mycket av vattenspegeln man öppnar upp eller inte öppnar upp vid Slussen i framtiden, eller hur mycket av utsikten man bygger för eller inte bygger för vid Slussen i framtiden. Det får bli som det blir med Slussen. Vem bryr sig. (Jag bryr mig inte.) Det skulle nog innebära en mycket större livskvalitetshöjning för alla stockholmare över tid om stockholmaren i gemen sluppe vara rädd för istappar halva året! (Och sluppe regn och rusk sommartid.) Fler skärmtak nu!