Nu är det jul igen, och julhandeln slår som vanligt alla rekord. det betyder också att svenska folket inte bara gör av med mer pengar, svenska folket stressar också mer och får mer ångest inför julen än någonsin tidigare (SVT Rapport 2009-12-08). Varför säger vi varje år att vi inte vill återuppleva förra årets julångest och att vi inte vill fortsätta göda all denna vulgära julkommersialism, men upprepar vår julstress och vår maniska julshopping varje år likafullt?
Självmotsägelsen är skenbar. Det föreligger i själva verket inte alls någon paradox: det är ju själva poängen med julen – att den kostar en massa pengar, att den är stressig och ångestfylld:
Alla religioner har grundats kring offerritualer av ett eller annat slag. (Blods-)offret i dessa ritualer svarar mot en djupt mänsklig och psykologiskt rationell impuls: tusen år av kristenhet har inte kunnat utplåna germanernas tradition att årligen, någon gång kring vintersolståndet, ta till ett riktigt rejält midvinterblotande för att blidka gudarna. Och även om vi inte längre offrar djur som vi hänger upp i offerlundarnas träd så offrar vi fortfarande våra pengar och vår tid och vår sinnesfrid och vår bekvämlighet. Vi stressar och förköper oss och plågar oss själva på alla upptänkliga vis kring jul: det är en offerrit. Den frid och det lugn som vi eventuellt känner på julafton när väl allt julstressande är över handlar inte om något Jesusbarn utan står i direkt proportion till hur mycket vi svettats och lidit och spenderat på varuhus dagarna före jul. All denna stress och all denna ångest är rentav en förutsättning för att vi skall kunna må bra och trivas med oss själva – inte bara kring julskinkan utan också under resten av året, ända tills det blir dags för att stressa inför nästa julskinka.
Det kan tyckas vara ett irrationellt beteende att stressa så inför julen när vi säger oss att det i själva verket bara är lugn och ro vi vill ha, men om man förstår detta ångestladdade shoppande som en intuitiv impuls att utföra en offerhandling för att blidka gudarna – då framstår beteendet genast som djupt mänskligt och på sitt sätt fullt rationellt: vi mår av allt att döma bättre under julen om vi under julen också ser till att må litet dåligt ibland (må dåligt i lagoma doser vill säga). Vi måste rentav må dåligt då och då, vi måste offra något för att annars kunna må riktigt bra. Utan offer inget välbefinnande: så är det mänskliga psyket konstruerat. Och för att kunna må riktigt, riktigt bra på julafton måste vi allt litet till mans må riktigt pissdåligt dagarna före jul.
Julen firas för övrigt med större iver norr om alperna än söder om dem. Julen är juligare i norr, trots att kristenheten i norr är yngre än den i söder, och trots att Nordeuropa de senaste hundra åren dessutom i allt väsentligt helt sekulariserats: Sveriges statskyrka har avskaffats, dess kyrkobyggnader avkristnas (Skeppsholmskyrkan i Stockholm) eller rivs (Maglarps nya kyrka utanför Trelleborg), men vi firar ändå mer jul i år än någonsin tidigare, det finns det papper på, det kan vi mäta i kronor och ören (DN 2009-11-26: julhandeln spås finanskrisen till trots omsätta 61,3 miljarder kronor 2009 – vilket är 1,8 miljarder mer än 2008).
Dessutom har stockholmarna sedan 1996 på Skeppsbron begåvats med världens största utomhusjulgran (se bilden): väldig, spikrak, perfekt konformad. Så perfekt konformad att det knappast kan vara en naturlig gran. Det är det inte heller. Grenar från en stor mängd mindre granar har monterats i förborrade hål i stammen. Det är en skulptur, det är byggd arkitektur: med sina diagonala slingor av juleljus som korsar varandra bildas spiralmönster som för tankarna till spolformade Swiss Re Building i London.
Världens största utomhusjulgran som sagt – och större än någon gran som någonsin restes under den tid då vi i Sverige fortfarande firade julen till minne av Jesu födelse (för att travestera allas vår julaftonsfavorit Karl-Bertil Jonssons julafton). Och det är ingen tillfällighet med en sådan jättegran just i våra dagar: nu när kristenheten förlorar alltmer mark i samhället får julens egentliga karaktär av offerrit och blot utrymme att (åter) växa till sig: julen växer – följaktligen växer julgranarna (»världens största!»), följaktligen växer julklappsbergen under julgranarna.
Den glögg- och granbarrsdoftande julsäsong vars stress och ångest och kostsamhet vi av allt att döma innerst inne (av psykologiska skäl) inte vill vara utan har vi således knappast de kristnas julbudskap att tacka för. Vi kommer av allt att döma fira jul också när kristendom inte längre utövas alls i vår del av världen. Den dag Sverige är helt avkristnat (kristenheten i Nordeuropa en tusenårig parentes?) kommer vi av allt att döma fira ännu mer jul än i vi gör idag i vår religiöst halvljumma samtid.
Det är inte så otänkbart som det kanske låter: japaner älskar att gifta sig på västerländskt vis i vit brudklänning till orgelmusik – utan att någonsin överväga att för den skull anamma västerlandets kristendom. Svenskarna har de senaste åren börjat fira halloween – utan att reflektera över denna helgs religiösa ursprung: svenskarna firar halloween för att det är kul helt enkelt. Svenskarna skulle utan problem i framtiden kunna fira jul utan några som helst religiös motiv för vare sig adventsljus, klappar, gran eller skinka. Det är det många svenskar redan som gör. Det är snarast så att en djupt känd kristen tro snarast står i vägen för att verkligen ta ut de kommersiella svängarna, och för att verkligen ge sig hän i ett allt mer upptrissat hedniskt (psykologiskt rationellt) försoningsblotande under julen.
