(Forts.)
Diskussionen på File Publishings blogg fortsätter, här är mitt senaste inlägg – med några stavfel och annat tillfixat i efterhand:
Pär Eliaeson! Jag gillar att du använder glosan »lakej» som ett positivt laddat ord. Men för att undvika all språkförbistring: det är naturligtvis absolut nödvändigt att betona, och klargöra skillnaden mellan att (1) vara en kvalificerad uppdragsgivares »lakej» – typ hovarkitekt – och (2) underhuggare i trälhavet på ett mediokert arkitektkontor som någon mellanchefs ritslav och »lakej». Det är ju naturligtvis det första slaget av lakejskap vi syftar på när vi talar om lakejskapet som fuckin’ virtue, som dygd, inte sant, Pär: dygden att inse – och omfamna (embrace) – att man är lakej...
Jag brukar säga att arkitektkåren upphörde att bejaka sitt lakejskap – började revoltera mot att ses som lakejer – kring 1789/franska revolutionen (som överlevnadsstrategi: när arkitekterna blev skraja för att associeras med, och därför giljotineras tillsammans med, sina kvalificerade, adliga/kungliga uppdragsgivare). Sedan 1789 är uppdragsgivaren Fienden! Med stort F!
Helgalet. Och kontraproduktivt.
Men jag tror vi två har bloggat/chattat/diskuterat arkitekters lakejskapsvägran och uppdragsgivarförakt en gång tidigare, inte sant. Det måste ha varit du som den gången använde signaturen »Pär E», inte sant.
Den gången lät det bland annat så här (om File eller någon annan tycker att jag postar för långa bidrag till diskussionen, just let me know – eller scrolla helt enkelt förbi det långa citatet):
Till Pär E: ja just så, jag tror vi är ganska överens. Trots all postmodernistisk kritik mot ideologierna fortsätter arkitekterna (till exempel) att intala sig att de är altruister. Då inträffar det märkliga att eftersom den person eller institution som gett dem uppdrag att rita en villa, en skola, whatever, per definition inte kan representera den stora, medellösa massan (eftersom han, hon, den eller det ju är privilegierad, eftersom han, hon, den eller det har råd att bygga sig ett eget hus) intalar sig arkitekten att uppdragsgivaren definitionsmässigt måste vara »den stora massans» (läs: arkitektens) fiende. Oavsett om uppdragsgivaren är rik bankdirektör eller fattig hembygdsförening förutsätts uppdragsgivarens motiv vara suspekta och framförallt uteslutande i eget intresse. Uppdragsgivaren måste därför motarbetas – i »det allmännas namn». Ju längre man »lurar» beställaren bort från det »hemska» egennyttiga till något som uppfattas som mer »allmännyttigt», desto bättre (och desto fler applåder från andra arkitekter, arkitekturtidskrifter, och arkitekturakademiker). Arkitektkåren gör allt för att inte komma egenintresset till mötes. Syftet med detta är »altruistiskt». men tyvärr har det visat sig att det inte riktigt låter sig göras att vara »altruist» (postmodernismens ideologikritik – som du själv påpekar, Pär: Miljonprogrammet som exempel). Med en arkitektkår som i »det allmännas namn» tar sig rätten att »slåss för de svagas intressen, mot de starka», det vill säga att motarbeta och ständigt sätta sig på tvären och sabotera eller åtminstone pervertera uppdragsgivarens intentioner, och att faktiskt »lura» uppdragsgivaren och ge honom eller henne något annat än han/hon egentligen vill ha och behöver (det är detta som en »arkitektutbildning» de facto går ut på, om man läser mellan raderna, en uppfostran till gerillakrigföring mot uppdragsgivare, till att bita den hand som föder en), kan resultatet bara bli ett: hus och stadsplaner som varken fungerar för »priviligierade» eller för »den stora massan». De rika bryr sig inte längre om att anlita arkitekt då de bygger villa i Djursholm, de beställer ett fabriksfärdigt hus ur en katalog, om en arkitekt skall rita en villa blir det ju aldrig bättre än en medelklassigt präktig mediokritet i alla fall (se bildreportage från villabyggandet i Djursholm, »Arkitektur för rika», Bibel nr 2-1998). De underpriviligierade å sin sida kan inte byta eller bygga sig ny bostad hur som helst utan får ta det som bjuds, men hämnas på »altruismen» genom att bomba pendeltågvagnar och pissa i betongförorternas trapphus. Arkitekterna blir sittande och undrar vad som hänt, varför ingen längre vill ha deras tjänster. De inbillar sig att de verkligen genuint är altruister och varför blir de i så fall inte älskade av alla för sin oegennytta? Men motiven bakom arkitektkårens »altruism» (och journalistkårens, och politikerkårens...) är egentligen inte alls altruistiska. Då revolutionen och giljotinen uppfanns skrämdes eliterna av den stora massan, av pöbeln till egalitarism och demokratism. Det europeiska undantag som bekräftar regeln är väl Frankrike, en nation av ’halv-serber’ (om uttrycket tillåts i dessa krigstider) där »äran» (gloire) fortfarande är så viktig att en handfull spjutspetsarkitekter är ständigt upptagna att rita och uppföra diverse presidenters grands projets. Fransmännen är galna, på sitt sätt, galna på ett sätt som påminner om galenskaperna vi hör talas om på Balkan, eller från förortsghetton där pojkar som är sprungna ur invandrade bondesamhällens blodskulturer går omkring och »kräver respekt». Därför är Paris den moderna Arkitekturens (med stort A) huvudstad i Europa. Arkitektur (med stort A) har som sagt ingenting med modernitet att göra – ens då den kläs i en hypermodernistisk dräkt (det är just fransmännen mycket bra på) –, har ingenting med demokrati, eller med västerländsk sekularisering att göra, kan inte ha det. Det man kommer att säga om vårt sekels arkitektur när man blickar tillbaka på den som historia, är att betongförorterna var strålande konstverk (om än omöjliga att bo i), och att de grands projets som uppfördes på skattebetalarnas bekostnad av äregiriga franska presidenter med klart egennyttiga syften (nya nationalbiblioteket i Paris, osv) paradoxalt nog kommer att visa sig mycket nyttigare också för allmänheten, än de anläggningar som uppförts i altruismens namn. Ity det som är bra för en beställare (t ex för en presidents äregirighet) är ofta bra för också andra. Det som inte ens är bra för uppdragsgivaren är sällan bra för någon annan heller, allra minst för »den stora massan». En framtidsvision: samhället bestämmer sig för att glömma arkitekternas klagovisor. Arkitektutbildningen får leva kvar i en spjutspetsskola som tar in kanske en eller två elever per år eller vartannat år (ungefär som regissörsutbildningen på DI). Det finns bara plats för en eller två verkligt bra arkitekter i varje nation eller språkområde vid varje given tidpunkt. Dessa få utvalda ägnar sig åt att rita det som en handfull beställare önskar sig skall vara utöver det vanliga (det vi kommer att minnas i arkitekturhistorieböckerna i framtiden). Resten blir byggt ändå, om det behövs, och det blir inte sämre än om »arkitekter» projicerat sin altruism på dessa byggnader för den stora massan i den stora vardagen, förmodligen snarare tvärt om. För några år sedan var jag handledare för en kurs på arkitektskolan vid KTH i Stockholm. Uppgiften löd: rita ett lyxresidens för en busrik beställare i Djursholm. I programmet ingick parametrar som 12.000 kubikmeters byggnadsvolym (t ex en 30m djup x 40m bred x 10m hög volym, jättestort för ett enfamiljshushåll, således), inomhus parkering för minst tolv bilar, samt ett utrymme inomhus med plats för en tolv meter hög inomhus julgran. Studenterna tvingades därigenom att släppa normböckerna, kunde inte längre gömma sig bakom »altruismen» i godkända handikapptoaletters och sovrums mått. I den skalan går det inte längre att förlita sig på flummandet om »den stora massans behov», i den jätteskalan kan man bara ägna sig åt – just – arkitektur. Efter en del skitnödighet och ångest under projektets första veckor blev slutresultatet storartat, några av de bästa projekt som ritats på den skolan. Många av de fast anställda lärarna ansåg det vara ett »förskräckligt» projekt med »hemsk» moral. Jag fick chansen att försvara upplägget i tidningen (intervju i SvD City den 31 maj 1995). Vad finns det för anledning att ens ägna sig åt arkitektur om det inte är det storartade man får ägna sig åt? Resten av byggandet (det vardagliga) klarar sig lika bra utan arkitekter, om inte bättre, som sagt. Naturligtvis lär ingen av de elever som deltog i projektet få bygga något liknande under sina framtida karriärer, men de kom under dessa veckor förmodligen närmare sina egna talanger och sina verkliga drifter än någonsin tidigare på den skolan. Någon kom kanske på att han eller hon borde bli popstjärna istället (det är jättetrist att jobba på arkitektkontor, särskilt om man vill »mer» än att bara vara byggföretagens underbetalda lakej). Och de som fortsätter rita bostadsområden för HSB kommer förhoppningsvis, det var min ambition, reagera med misstänksamhet när det på jobbet talas om dygden av att vara »altruist» som arkitekt. Mer om det här med altruism: Simon Spies lät bygga sig en fantastisk, rund, kupoltäckt sommarvilla i vit plast och glas i Stockholms skärgård 1969 (läs boken, fina bilder, jag skrev texten, boken om Villa Spies, kom ut 1996). Arkitektåren avskydde villan, därför att den var så hedonistisk, så egennyttig. Men i själva verket var det ett uppriktigt försök att skapa en prototyp för massproduktion. Min övertygelse att den (villan) som »altruistiskt» projekt lyckades mycket bättre än samtida »altruistiska» projekt avsedda för massans bruk, därför att Simon Spies och arkitekten Staffan Berglund inte försökte bygga något som »någon annan» (vagt uttryckt) skulle tycka om utan något som de själva i första hand tyckte om. Man måste göra det som är bra för en själv om man vill lyckas göra något som är bra också för andra. Hälsningar, Mikael Askergren.
Känns det igen, Pär?
(som synes ovan använde jag fortfarande uttrycket »arkitektur med stort A» den gången, 1999. Apropå mina förslag till språkbruksreformer tidigare i denna diskussion här hos File.)