2011-06-26

When Prophecy Fails

Någon gång i början av det kalla krigets femtiotal någonstans i den amerikanska mellanvästern får en uttråkad hemmafru för sig att utomjordiska varelser från planeten Clarion regelbundet kommunicerar med henne.



I den bok som en grupp amerikanska psykologer och forskare senare skulle komma att skriva om henne och UFO-kulten kring hennes person kallas hon Marian Keech eller rent och slätt Mrs. Keech (hon heter egentligen någonting annat).

När clarionerna börjar meddela sig med henne har hon redan i åratal intresserat sig för det paranormala och investerat stora mängder tid och engagemang i studier av esoterika, scientologi och spiritism. Allt detta engagemang ger utdelning då hon upptäcker hur meddelanden från fjärran solsystem smyger sig in i de texter som hon under stor koncentration och med djupaste uppriktighet börjat producera kopiösa mängder av när hon med jämna mellanrum sätter sig att på papper teckna ned allt vad som faller henne in (vad surrealisterna skulle ha kallat automatic writings).

Meddelandena från planeten Clarion består bland annat av sensationella förutsägelser om framtiden. Mrs. Keech får till sin stora och uppriktiga häpnad genom clarionerna veta att den nordamerikanska kontinenten inom en snar framtid kommer att gå under i en fruktansvärd översvämningskatastrof. Utomjordingarna tröstar dock Mrs. Keech med att vissa jordlingar – som Mrs. Keech själv – kommer att räddas av ett rymdskepp natten före katastrofen.

Marian Keech börjar berätta om sina utomjordiska kontakter för likasinnade esoteriker i bekantskapskretsen. På detta sätt sprids ryktet om hennes förmågor och hon kommer så småningom genom bekantas bekantas försorg att sammanföras med den lilla krets av UFO-fanatiker som i fortsättningen förblir hennes devota anhängare – ända till det bittra slutet.

Sekten eller kulten – om nu denna oansenliga, ideologiskt benigna och försynta gruppering av likasinnade kan kallas en sekt eller kult i egentlig mening – har en kort men intensiv blomning och storhetstid. Gruppen konstitueras redan samma sommar som Väktarna från planeten Clarion börjat meddela sig med mänskligheten genom Mrs. Keech. Den 17 september samma år visar gruppen stort självförtroende och stark inbördes samhörighet då den samlar sig till att formulera och distribuera en pressrelease till ett stort antal tidningar i hela USA. Pressmeddelandet tillkännager utomjordingarnas profetia om den nordamerikanska kontinentens förestående ödeläggelse genom en störtflod som kommer att dränka allt och alla den 21 december. I pressreleasen meddelas också att utomjordingarna erbjuder en räddning för alla som nått en tillräckligt hög medvetandenivå (underförstått: som Mrs. Keech själv och alla som väljer att bli hennes anhängare).

Av alla tidningar som får pressmeddelandet är det bara en lokaltidning som nappar. Redan den 23 september publicerar lokaltidningen en tvåspaltig artikel som utan att på något sätt göra sig lustig över stoffet återger clarionernas profetia. Artikeln ackompanjeras av ett fotografi föreställande Mrs. Keech. Även om artikeltexten inte är nedlåtande är emellertid artikelns rubrik och ingress som så ofta i anglosaxisk journalistik rappt formulerad, denna gång med en hel serie av allitterationer som en inspirerad rubriksättare förtjust staplat på varandra:

PROPHECY FROM PLANET. CLARION CALL TO CITY: FLEE THAT FLOOD. IT’LL SWAMP US ON DEC. 21, OUTER SPACE TELLS SUBURBANITE.

Det är bara tack vare denna oansenliga och föga sensationalistiska intervju i en lokaltidning som en grupp socialpsykologer och forskare vid ett stort amerikanskt universitet över huvud taget får kännedom om kulten kring Mrs. Keech. Forskarlaget – som består av trion Leon Festinger (den mest namnkunnige av de tre), Henry W. Riecken och Stanley Schachter – beslutar sig hastigt och lustigt att infiltrera UFO-kulten kring Mrs. Keech för att kunna observera den inifrån. Man ämnar försöka bli fullvärdiga medlemmar av kulten och sedan göra heltäckande observationer som skall visa sig bekräfta och stödja teserna i den teori om ”kognitiv dissonans” (Theory of Cognitive Dissonance) som man sedan en tid arbetar med.

Men det är bråttom. Artikeln om Mrs. Keech & co. trycks i september, bara tre månader före den anteciperade kataklysmen. Man har bara knappt tre månader på sig för att såväl infiltrera och nästla sig in i gruppen som att vinna gruppmedlemmarnas förtroende och hinna göra observationer av gruppens inre dynamik. Det är nämligen för forskarlaget av högsta vikt att dylika observationer kan göras inta bara efter utan också före den 21 december, det vill säga också före den kris bland gruppens medlemmar som forskarna med all rätt förväntar sig att den uteblivna katastrofen och uteblivna enleveringen med rymdskepp skall förorsaka.

Man lyckas över förväntan, trots brådskan. Man städslar omedelbart frivilliga observatörer bland universitetets forskarstuderande. När man väl på flera fronter närmar sig gruppen tas de nya medlemmarna emot med öppna armar. Observatörerna åtnjuter genast fullt förtroende som fullvärdiga medlemmar och kan – som man hoppats – i lugn och ro ägna hösten åt observationer av gruppens medlemmar på heltid och på nära håll. Det visar sig till exempel att gruppen är mycket liten, också med sekteristiska mått mätt. Gruppens innersta krets (de observerande forskarna oräknade) består som mest av ett tiotal personer.

Det material som observatörerna samlar under de veckor som följer publiceras i en bok som, skall det visa sig, kommer att bli lika berömd och vida läst i psykologkretsar under femtiotalet som den fortfarande idag är underhållande och fascinerande att ta del av (Festinger, Riecken, Schachter: When Prophecy Fails, 1956; boken har varit slut på förlaget i decennier, men har nyligen kommit i nytryck. Ännu ej översatt till svenska.)

Den 17 december – då forskarlagets och de av forskarlaget städslade assistenternas observationer redan pågått i månader och den förväntade översvämningen och katastrofen redan är nära – sker en plötslig och dramatisk förändring i gruppens relationer med omvärlden. Få har hittills känt till kulten kring Mrs. Keech och ännu färre har brytt sig. Den 17 december tar det hus i helvete. Plötsligt vill hela världen veta allt om Mrs. Keech och hennes vänner. Den utlösande faktorn för omvärldens nyväckta intresse är nyheten dagen innan, den 16 december, att en respekterad lärare och akademiker vid ett känt universitet tillhör kultens innersta krets och att denne fått sparken på grund av sitt ovetenskapliga engagemang för domedagskulten. En reporter och en fotograf från samma tidning som första gången intervjuat Marion Keech är strax (samma dag, den 16 december) på plats för att följa upp den första artikeln. Uppföljningen trycks morgonen därpå, den 17 december.

Kopplingen mellan undergångskult, UFO-vurmeri och avfällingar från universitetsvärlden är oemotståndlig för amerikanska media. Från och med den 17 december hakar nationens alla större tidningar på. Under de följande dagarna upplever den lilla gruppen en nationell mediehets. Och det är alltså inte de infiltrerande forskarnas fel, allt är lokaltidningens reportrars förtjänst. Forskarna iakttar mediedrevet helt passivt, bara på avstånd.

Tonfallet har också förändrats sedan den första intervjun. Om intresset bland media i september var svalt och rapporterandet oaffekterat är uppmärksamheten desto större och tonen desto mer sarkastisk i december. En av många spydiga rubriker, alluderande på profetian om översvämningskatastrof nästkommande tisdag lyder:

TUESDAY – THAT SINKING FEELING.

Trots all denna plötsliga uppmärksamhet och de med ens obegränsade möjligheterna att nå ut till en stor allmänhet med gruppens budskap kan forskarlagets observatörer notera (och detta är en viktig iakttagelse, som vi skall se senare) att gruppens medlemmar är påtagligt ovilliga och ointresserade (!) av att ställa upp på intervjuer och att låta sig avfotograferas, och minst av allt intresserade av att få vara med i det mest effektiva mediet av alla – televisionen. Gruppens innersta krets känner alltså dagarna före den förväntade katastrofen inget behov av att värva nya medlemmar. Marian Keech med vänner utgår ifrån att de utvalda i denna den elfte timmer före jordens undergång förmodligen redan är kallade. Man håller en så låg profil som möjligt all uppståndelse till trots. Man avvisar många nyfikna och ”seriöst intresserade” som av mediebevakningen lockas till det lilla huset i förorten. Uppfyllda av stundens allvar, och väl medvetna om den knappa tid som återstår för mental förberedelse före katastrofen och mötet med clarionerna vill man inte alls bryta koncentrationen i gruppen genom att börja missionera (proselyting).

Mr. Keech – en man med båda fötterna på jorden och som enligt bokens författare hela tiden visar oändligt tålamod med, samt total och sorglös oberördhet av hustruns esoteriska anspråk – går kvällen den 20 december, alltså kvällen före den anteciperade katastrofen, och lägger sig som vanligt klockan nio. Huset är vid det tillfället som sagt belägrat av media. Mr. Keech är dessutom fullt medveten om att huset är fullt av folk som på fullaste allvar och med stor bävan inväntar jordens undergång och ett rymdskepps ankomst. Det minst sagt ovanliga och exotiska i situationen bekommer ej Mr. Keech. Han står också kvällen den 20 december, och som vi skall se även de följande dygnen hela tiden med båda fötterna på jorden. (Att några av hustruns gäster denna ödesdigra natt är forskare som i hemlighet och inkognito studerar hustruns UFO-kult på nära håll är dock varken Mr. Keech eller Mrs. Keech medvetna om.)

Clarionerna har, enligt Mrs. Keech, låtit meddela att rymdskeppet skall landa prick midnatt natten mellan den 20 och 21 december. Hela kultens tro bygger på att rymdskeppet verkligen kommer och att det verkligen landar just då. Flera av gruppens medlemmar har skurit av alla band med den världsliga världen, har bränt alla broar, har inte längre någonstans att bo, har skänkt bort allt de äger och har, har sagt upp sig från sina jobb, eller som i den kände universitetslärarens fall fått sparken.

Gemensamt för dem alla är att de under de senaste dygnen till råga på allt utsatts för en massiv nationell mediekampanj på deras bekostnad i vilken man gjort dem alla till åtlöje. Om det inte kommer ett rymdskepp och räddar dem nu, vart skall de då ta vägen? Hur reagerar man i en situation då allt man tror på visar sig gå om intet, hur reagerar man when prophecies fail?

Det är just detta tillfälle, the moment of disconfirmation, det tillfälle då den profetia i vilken en individ eller en grupp individer investerat hela sin tro och sin existens visar sig ha varit falsk som egentligen intresserar forskarlaget, och som man nu kan observera från första parkett.

Forskarlaget utgår naturligtvis redan från början att profetian är falsk och att det inte kommer att landa något rymdskepp natten mellan den 20 och 21 december och att det inte kommer att bli någon översvämning den 21 december. Om forskarnas teori stämmer kommer samma människor som före tolvslaget natten mellan en 20 och 21 december var utpräglat introverta och ointresserade av en chans att sprida sitt budskap till allmänheten att ändra attityd så fort det visar sig att det inte landar något rymdskepp.

The Theory of Cognitive Dissonance förutspår bland annat att när en individ eller en grupp individer investerar mycket tro och engagemang i en profetia av något slag och denna profetia av någon anledning inte slår in kommer den troende eller de troende i fråga initialt – paradoxalt nog – snarare att stärkas (!) i sin tro och bli ännu mer hängivna (!!) sin kult. Ett tydligt tecken utåt på denna ökade hängivenhet är ett mångdubbelt stegrat missionerande och arbete för att värva fler medlemmar.

Enligt den teori om kognitiv dissonans som Leon Festinger med kolleger arbetar med kommer kulten kring Mrs. Keech att göra allt för att finna bekräftelser i omvärlden på att deras tro och engagemang ej varit förgäves hellre än att skåda sanningen i vitögat, bland annat genom att från och med den 21 december bli en aktivt missionerande sekt som medvetet söker upp media för att få ut sitt budskap (enligt mönstret: ”Om fler bekänner sig till samma tro som jag själv, då måste väl det betyda att jag inte har fel”). Den reserverade hållning man trots det stora intresset intagit i förhållande till tidningar och television före den 21 december kommer om forskarna får rätt efter den 21 december i ett slag att förbytas i motsatsen.

Det är också precis vad som sker i kretsen kring Mrs. Keech:

Det landar inget rymdskepp vid midnatt natten mellan den 20 och 21 december. Det inträffar inte heller någon översvämningskatastrof under de timmar som följer. Timmarna går och gruppens medlemmar griper efter halmstrån för att förstå vad som gått fel. I boken skildras sakligt och distanserat hur kultens medlemmar i de timmar som följer ter sig förvirrade och förtvivlade, vankande av och an, oförmögna att få någon rätsida på situationen och oförmögna att klart se vad som inträffat (eller snarare inte inträffat).

I gryningen sker så det som kommer som en räddning för gruppens existens och självförtroende. Mrs. Keech emottager ett nytt meddelande i form av automatisk skrift. Dock denna gång inte från clarionerna utan från Gud själv minsann. Gud har rörts av den starka tron bland kultens medlemmar och det ”ljus” som deras tro spritt över jorden. Han har därför beslutat att rädda jorden från undergång som belöning.

Med undantag för en (säger endast en) person som uppenbarligen därmed fått nog, reser sig upp och går för att aldrig återvända, tar alla närvarande (inte minst Marian Keech själv – hon tror lika starkt på sin egen förmåga som medlemmarna i kulten kring henne) emot detta nya meddelande från ovan med hänförelse och glädje. Upprymda och mer hängivna än någonsin sluter sig gruppen sig tätare i att bekräfta varandra i tron: man hade inte bara gjort rätt i att ansluta sig till gruppen och i att investera så mycket tid och kraft i att förbereda sig mentalt på jordens undergång samt på en ny existens långt borta på en annan planet, man har rent av lyckats rädda jorden från undergång. Allt tack vare all den mentala styrka och andliga medvetenhet som ackumulerats i gruppen. En sådan tur att engagemanget i gruppen varit så starkt, hur hade det annars gått för den stackars planeten.

Marian Keech har åstadkommit så mycket mer än att ”bara” upprätta en kommunikationskanal med utomjordingar, hon har räddat hela jorden och jordens befolkning från en säker katastrof. Inom ramen för den särpräglade inre logik som odlas i gruppen stämmer den nya bulletinen mycket bra. Sekten har hittills hela tiden hyst stor, för att inte säga blind tilltro till de meddelanden som utomjordingarna låtit framträda i kultledarens skrivningar. Varför skulle man plötsligt betvivla äktheten eller relevansen i just denna bulletin?

Forskarlaget kan som väntat konstatera hur gruppens medlemmar efter denna bekräftelse på det rättfärdiga i deras gemensamma tro och deras stora andliga och intellektuella investering mycket riktigt fullkomligt exploderar i aktivitet. Marian Keech, som dittills aldrig någonsin själv tagit initiativ till kontakt med media (det pressmeddelande som resulterat i den första lokaltidningsintervjun var ursprungligen den yvige och professionellt oförsiktige och sedermera avskedade universitetslärarens projekt), kastar sig på telefon för att få tag på en reporter som hon tidigare motvilligt låtit sig intervjuas av. Det är dock fortfarande natt – klockan är halv fem på morgonen – och tidningsredaktionen vill inte omedelbart förmedla kontakten med reportern ifråga. Marian Keech insisterar. Hon får tillslut tag på reportern ifråga. De båda för ett långt samtal över telefon, eller rättare, reportern får förmånen att lyssna till en lång monolog om allt underbart som inträffat under natten, i synnerhet om Guds intervention.

Efter henne kastar också alla de övriga sig över telefonen för att i tur och ordning ringa alla tevestationer och telegrambyråer man kan komma på. Ingen har sovit mer än kanske ett par timmar under de senaste dygnen, men av trötthet märks inte ett spår. Stämningen är exalterad och uppåt.

Från att ha varit tillbakadragna och reserverade och odlat ett slags värdig distans till den icke troende omvärlden blir man under de följande dagarna allt mer extroverta och oblyga. Under julaftonen den 24 december kulminerar exhibitionismen med att man oblygt och utan självkritik ger sig ut för att på traditionellt anglosaxiskt vis uppvakta grannskapet med att sjunga Christmas carols för grannarna – till journalisters och tevekamerors och nyfikna förbipasserandes förtjusning, men till grannarnas förtret. Familjen Keech polisanmäls. Polisen underrättar Mr. Keech att om han inte anstränger sig bättre för att lägga band på sin hustru och hennes vänner kan polisen komma att behöva ingripa. Man antyder också att Marian Keech skulle kunna komma att bli omhändertagen och satt på mentalsjukhus. När Mr. Keech till sin hustru och kultens övriga medlemmar förmedlar det som polisen låtit Mr. Keech förstå utbryter en i sammanhanget kanske irrationell och överdriven (eller kanske fullt motiverad) panik. Inför hotet om arrestering flyr sektens medlemmar åt alla håll. Mrs. Keech är plötsligt, lagom till juldagens morgon, för första gången på mycket länge åter ensam med sin make i det lilla huset i förorten.

Gruppen/sekten/kulten har därmed splittrats för gott, både fysiskt och andligen, skall det visa sig – med undantag för den avskedade universitetsläraren som då boken om Mrs. Keech och hennes äventyr i yttre rymden kommer ut 1956 fortfarande outtröttlig kuskar land och rike runt och talar inför UFO-intresserade församlingar.

--

Boken om kretsen kring Mrs. Keech är inte bara fascinerande läsning, den är ett rent nöje att läsa. Ämnet som sådant räcker förstås långt för att boken skall bli en fascinerande text, men Festinger et al är även goda stilister, skriver väl, och är alltid mycket övertygande och tydliga i sina tankegångar. Och bokens författare lyckas faktiskt beskriva hela skeendet utan att en endaste gång framstå som nedlåtande gentemot Mrs. Keech eller hennes anhängare.

Nytryckningen av When Prophecy Fails i billig faktapocket nyligen har dessutom i ett slag gjort det lättare för en ny generation psykologiintresserade att bekanta sig med denne i Europa tämligen okände och till svenska ännu inte översatte gigant inom den amerikanska socialpsykologin.

Jag har personligen bara en invändning:

Det tar ju inte lång stund förrän man som läsare börjar jämföra kulten kring Mrs. Keech med lärjungarnas kring Jesus. Och korsfästelsen med den uteblivna rymdresan. Den ursprungligen snävt avgränsade och introverta kulten kring Jesus förvandlas till aggressivt utåtriktad och proselytisk kristendom som det direkta resultatet av kognitiv dissonans bland lärjungarna i svallvågorna av deras stora besvikelse efter ledarens skamfyllda och smärtsamma – och snopna – avrättning.

Men Festinger et al aktar sig (varför?) för att dra en sådan parallell till den kristna kyrkans tillkomsthistoria. De förekommer en sådan tolkning av materialet genom att argumentera mot den. De hävdar att det inte en gång för alla kan fastslås att Jesus avrättning skulle vara en disconfirmation av en utlovat profetia; genom att hävda att många teologer anser att lärjungarna redan när deras ledare red in i Jerusalem på en åsna ”visste” att han strax skulle dö en kvalfull död – och att dennes död på korset alltså, enligt dessa teologer, skulle vara en bekräftelse av en profetia (snarare än en disconfirmation).

Jag köper inte detta resonemang: korsfästelsen var naturligtvis ingenting annat än en katastrof för kulten kring Jesus. Att som den kristna kyrkan hävda motsatsen är förstås en efterkonstruktion (evangelierna är alla författade långt efter Jesu korsfästelse, evangelierna är per definition efterkonstruktioner). Den kristna kyrkans faktiska segertåg över världen är inte i sig något bevis på att korsfästelsen var meningsfull och ett uttryck Guds vilja, men ett desto större bevis på kraften i den psykologiska mekanism som Festinger et al kallade ”kognitiv dissonans”.

--

Litteratur: Leon Festinger, Henry W. Riecken, Stanley Schachter: When Prophecy Fails, 1956 (nytryck, faktapocket 2008).

Mer av Mikael Askergren om ”kognitiv dissonans”:
Meat and Morality
Monarchy Rules

Fler texter av Mikael Askergren om förhållandet mellan religion och samhälle, mellan religion och konst, mellan religion och arkitektur, och så vidare:
Why Religion Facilitates Crime and Immorality
Religion Is Kitsch (Video)
Det finns ingen religiös konst
Det finns ingen religiös arkitektur