2013-06-28

På förekommen anledning: ”Det meningslösa manliga våldet”

Till en början hålls dörren i mellanväggen hela tiden öppen, så att experimentets stora feta vita albinoråtta kan röra sig fritt mellan burens två kammare. Burens golv är strömförande. En elektrisk stöt: råttan hoppar högt.

En stöt till: råttan hoppar högt igen. Men den har snart lärt sig att en ljudsignal varje gång ger 4 sekunders förvarning. Fortsättningsvis, varje gång ljudsignalen hörs, smiter den genast genom den lilla dörren i mellanväggen bort från den varslade elstöten till lugnet utan elstöt i burens andra kammare.



Och så håller det på ett bra tag. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Råttan har lärt sig undkomma alla obehagliga elstötar, och mår av allt att döma riktigt bra. När man i efterskott sammanställer råttans alla fysiologiska data visar sig att en laboratorieråtta som ständigt befinner sig på flykt undan elstötar inte är mer stressad eller olycklig än vilken annan labbråtta som helst. Den äter rätt, sköter sin päls, är lika pigg och stark som före experimentet.

I experimentets andra fas stängs den lilla dörren i mellanväggen. Råttan kan inte längre undkomma de elektriska stötarna. Den hoppar högt, den försöker krafsa sig ut, den försöker klättra på de hala väggarna. Men utan resultat. Den har snart lärt sig att stötarna är oundvikliga. Råttan ger upp, den reagerar inte ens längre på vare sig ljudsignal eller elstöt, den bara tar emot och tar emot. Den slutar också att äta, den sköter inte sin päls, den blir sjuk.

I experimentets tredje fas är burens dörr fortfarande stängd. I den slutna kammaren med det då och då strömförande golvet placeras denna gång två stora feta vita labbråttor. Var gång de får en stöt blir de aggressiva. De börjar slåss med varandra. Deras slagsmål är helt ”meningslösa”, slagsmålen leder ingen vart, de kan inte ta vägen någonstans, deras aggressiva utfall mot varandra hjälper dem inte att de undkomma stötarna, och gör inte heller de elektriska stötarna mindre obehagliga för dem båda att erfara - men (och det är ett mycket viktigt ”men”) dessa råttor som agerar ut och tar till ”meningslöst våld” så fort de får en stöt, de förblir hela tiden fysiskt och psykiskt precis lika friska (!) som den ensamma råtta som i experimentets första fas lärt sig att undfly och undkomma alla stötar.

En tillvaro på ständig flykt har inte gjort råttan i experimentets första fas någon påtaglig fysisk eller psykisk skada. Hellre fly än illa fäkta, som det heter. Inte heller de ”meningslösa” slagsmålen i experimentets tredje fas verkar laboratorieråttor ta någon påtaglig fysisk eller psykisk skada av. ”Meningslöst våld” är således för en råtta en fördelaktigare överlevnads- och fortlevnadsstrategi än den apati och uppgivenhet som råttan i experimentets andra fas försjunker i.

Också en människas första impuls i en jobbig situation är antingen att fly undan, eller (om det inte är möjligt att fly undan) att agera ut: att puckla på vem som helst, att klippa till den som råkar stå närmast. Det är bara det att aggressivitet och ”meningslöst” våld straffas hårt i alla civiliserade samhällen. Man kan förlora jobbet. Hamna i fängelse. Förlora sin familj. Förlora sina vänner. Så istället väljer man att undertrycka sina aggressioner. Man sväljer förtreten. Man riktar sina aggressiva impulser inåt, in mot den egna organismen istället. Vilket i förlängningen gör en sjuk. Så sjuk att man kan dö av det. Hjärtinfarkt. Slaganfall. Självmord.

Menar filmens berättarröst. Berättarrösten tillhör den franske läkaren, vetenskapsmannen och författaren Henri Laborit. Filmen heter Min farbror från Amerika. Filmen är från 1980 och regisserad av Alain Resnais efter ett prisbelönt manus av en viss Jean Gruault.


I filmen förekommer en kärlekstriangel. Historien om denna kärlekstriangel återberättas två gånger. Första gången på ett för franska melodramer tämligen konventionellt vis. Men när samma kärlekstriangel ageras ut framför filmkameran en andra gång (som någon minuts stum slapstick), då är den otrogne äkta maken med ens utklädd till rödögd labbråtta, med ett stort vitt råtthuvud och stora vita råttassar istället för händer. Sekvensen med labbråttan som genom dörren i burens mellanvägg flyr undan en elstöt korsklipps med bilder av den otrogne äkta maken som i råttskepnad flyr till sin älskarinna, bort från ansvaret för fru och barn.

I en med kärlekstriangeln parallell handling konkurrerar två unga män om en och samma position i ett större företag. Också denna gång berättas historien på två sätt. Första gången på konventionellt vis. Den andra gången korsklipps bilder på två riktiga labbråttor som slåss i laboratoriets råttbur med bilder på de två konkurrerande unga männen när de i råttskepnad, med stora vita råtthuvuden och råttassar, brottas med varandra hej vilt inne på företagets huvudkontor.

Och så vidare.

Om människor i trängda lägen inte kan lägga benen på ryggen och fly fältet (till exempel för att de inte har råd att betala hyran utan ett jobb att gå till, om än aldrig så trist), då blir de snart aggressiva och börjar föra våld på sin omgivning. Och om de av ett eller annat skäl inte kan, eller inte tillåter sig själva att föra våld på sin omgivning (till exempel för att de som sagt inte har råd att betala hyran utan ett jobb att gå till), då för de i sista hand våld på sig själva.

Men vad som faktiskt utgör en verkligt ”hopplös” situation för en individ, eller en grupp individer, det kan förstås alltid diskuteras. När är en lidande människa verkligen berövad allt hopp? För filmens högborgerliga rollgestalter består ju de ”burar” som karaktärerna känner sig begränsade av, eller rentav inlåsta i, snarare av sociala konventioner än av faktiska, fysiska eller finansiella hinder.

Alltnog. I skrivande stund har kravallerna i Stockholmsförorten Husby redan hunnit klinga av. Även metadebatten - debatten i media om media, det vill säga debatten i media om sätten på vilka media rapporterat om kravallerna - också den har hunnit klinga av. Men rapporteringen kring kravallerna i Husby dröjer sig kvar i mig som ett slags eko i en ekokammare, eftersom den (rapporteringen) har fått mig att minnas en film jag såg för många år sedan, en på sin tid mäkta framgångsrik och flerfaldigt prisbelönt film med kända franska skådespelare i seriösa karaktärsroller korsklippta med bilder på råttor som utsätts för elektriska stötar i ett laboratorium.

En film om hur människor i förtvivlade situationer agerar - eller inte förmår agera alls. Om man så vill en film inte bara om den frustrerade medelklassens våldshämningar, utan även om den inte lika våldshämmade underklassens ”meningslösa” krog- och festplatsvåld, fotbollshuligan- och läktarvåld, fattigdoms- och förortsvåld.

--

Apropå exempelvis det Jens Liljestrand skrev i Expressen den 26 maj 2013, om ”det meningslösa manliga våldet” [sic] i samband med kravallerna i Stockholmsförorten Husby.

Illustrationer: (1) Stillbild från filmen Min farbror från Amerika. (2) Filmen strömmad i sin helhet på YouTube - otextad på franska.

Filmens originaltitel: Mon oncle d'Amérique, Frankrike 1980. Manus: Jean Gruault. Regi: Alain Resnais. Länk till hemsida med utskrift av allt det som berättarrösten hörs yttra i filmen (på franska): Henri Laborit.