When Prophecy Fails

Någon gång i början av det kalla krigets femtiotal någonstans i den amerikanska mellanvästern får en uttråkad hemmafru för sig att utomjordiska varelser från planeten Clarion regelbundet kommunicerar med henne.

I den bok som en grupp amerikanska psykologer och forskare senare skulle komma att skriva om henne och UFO-kulten kring hennes person kallas hon Marian Keech eller rent och slätt Mrs. Keech (hon heter egentligen någonting annat).

När clarionerna börjar meddela sig med henne har hon redan i åratal intresserat sig för det paranormala och investerat stora mängder tid och engagemang i studier av esoterika, scientologi och spiritism. Allt detta engagemang ger utdelning då hon upptäcker hur meddelanden från fjärran solsystem smyger sig in i de texter som hon under stor koncentration och med djupaste uppriktighet börjat producera kopiösa mängder av när hon med jämna mellanrum sätter sig att på papper teckna ned allt vad som faller henne in (vad surrealisterna skulle ha kallat automatic writings).

Meddelandena från planeten Clarion består bland annat av sensationella förutsägelser om framtiden. Mrs. Keech får till sin stora och uppriktiga häpnad genom clarionerna veta att den nordamerikanska kontinenten inom en snar framtid kommer att gå under i en fruktansvärd översvämningskatastrof. Utomjordingarna tröstar dock Mrs. Keech med att vissa jordlingar – som Mrs. Keech själv – kommer att räddas av ett rymdskepp natten före katastrofen.

Marian Keech börjar berätta om sina utomjordiska kontakter för likasinnade esoteriker i bekantskapskretsen. På detta sätt sprids ryktet om hennes förmågor och hon kommer så småningom genom bekantas bekantas försorg att sammanföras med den lilla krets av UFO-fanatiker som i fortsättningen förblir hennes devota anhängare – ända till det bittra slutet.

Sekten eller kulten – om nu denna oansenliga, ideologiskt benigna och försynta gruppering av likasinnade kan kallas en sekt eller kult i egentlig mening – har en kort men intensiv blomning och storhetstid. Gruppen konstitueras redan samma sommar som Väktarna från planeten Clarion börjat meddela sig med mänskligheten genom Mrs. Keech. Den 17 september samma år visar gruppen stort självförtroende och stark inbördes samhörighet då den samlar sig till att formulera och distribuera en pressrelease till ett stort antal tidningar i hela USA. Pressmeddelandet tillkännager utomjordingarnas profetia om den nordamerikanska kontinentens förestående ödeläggelse genom en störtflod som kommer att dränka allt och alla den 21 december. I pressreleasen meddelas också att utomjordingarna erbjuder en räddning för alla som nått en tillräckligt hög medvetandenivå (underförstått: Mrs. Keech själv och alla som väljer att bli hennes anhängare).

Av alla tidningar som får pressmeddelandet är det bara en lokaltidning som nappar. Redan den 23 september publicerar lokaltidningen en tvåspaltig artikel som utan att på något sätt göra sig lustig över stoffet återger clarionernas profetia. Artikeln ackompanjeras av ett fotografi föreställande Mrs. Keech. Även om artikeltexten inte är nedlåtande är emellertid artikelns rubrik och ingress som så ofta i anglosaxisk journalistik rappt formulerad, denna gång med en hel serie av allitterationer som en inspirerad rubriksättare förtjust staplat på varandra:

PROPHECY FROM PLANET. CLARION CALL TO CITY: FLEE THAT FLOOD. IT’LL SWAMP US ON DEC. 21, OUTER SPACE TELLS SUBURBANITE.

Det är bara tack vare denna oansenliga och föga sensationalistiska intervju i en lokaltidning som en grupp socialpsykologer och forskare vid ett stort amerikanskt universitet över huvud taget får kännedom om kulten kring Mrs. Keech. Forskarlaget – som består av trion Leon Festinger (den mest namnkunnige av de tre), Henry W. Riecken och Stanley Schachter – beslutar sig hastigt och lustigt att infiltrera UFO-kulten kring Mrs. Keech för att kunna observera den inifrån. Man ämnar försöka bli fullvärdiga medlemmar av kulten och sedan göra heltäckande observationer som skall visa sig bekräfta och stödja teserna i den teori om »kognitiv dissonans» (Theory of Cognitive Dissonance) som man sedan en tid arbetar med.

Men det är bråttom. Artikeln om Mrs. Keech & Co trycks i september, bara tre månader före den anteciperade kataklysmen. Man har bara knappt tre månader på sig för att såväl infiltrera och nästla sig in i gruppen som att vinna gruppmedlemmarnas förtroende och hinna göra observationer av gruppens inre dynamik. Det är nämligen för forskarlaget av högsta vikt att dylika observationer kan göras inta bara efter utan också före den 21 december, det vill säga också före den kris bland gruppens medlemmar som forskarna med all rätt förväntar sig att den uteblivna katastrofen och uteblivna enleveringen med rymdskepp skall förorsaka.

Man lyckas över förväntan, trots brådskan. Man städslar omedelbart frivilliga observatörer bland universitetets forskarstuderande. När man väl på flera fronter närmar sig gruppen tas de nya medlemmarna emot med öppna armar. Observatörerna åtnjuter genast fullt förtroende som fullvärdiga medlemmar och kan – som man hoppats – i lugn och ro ägna hösten åt observationer av gruppens medlemmar på heltid och på nära håll. Det visar sig till exempel att gruppen är mycket liten, också med sekteristiska mått mätt. Gruppens innersta krets (de observerande forskarna oräknade) består som mest av ett tiotal personer.

Det material som observatörerna samlar under de veckor som följer publiceras i en bok som, skall det visa sig, kommer att bli lika berömd och vida läst i psykologkretsar under femtiotalet som den fortfarande idag är underhållande och fascinerande att ta del av (Festinger, Riecken, Schachter: When Prophecy Fails, 1956; boken har varit slut på förlaget i decennier, men har nyligen kommit i nytryck. Ännu ej översatt till svenska.)

Den 17 december – då forskarlagets och de av forskarlaget städslade assistenternas observationer redan pågått i månader och den förväntade översvämningen och katastrofen redan är nära – sker en plötslig och dramatisk förändring i gruppens relationer med omvärlden. Få har hittills känt till kulten kring Mrs. Keech och ännu färre har brytt sig. Den 17 december tar det hus i helvete. Plötsligt vill hela världen veta allt om Mrs. Keech och hennes vänner. Den utlösande faktorn för omvärldens nyväckta intresse är nyheten dagen innan, den 16 december, att en respekterad lärare och akademiker vid ett känt universitet tillhör kultens innersta krets och att denne fått sparken på grund av sitt ovetenskapliga engagemang för domedagskulten. En reporter och en fotograf från samma tidning som första gången intervjuat Marion Keech är strax (samma dag, den 16 december) på plats för att följa upp den första artikeln. Uppföljningen trycks morgonen därpå, den 17 december.

Kopplingen mellan undergångskult, UFO-vurmeri och avfällingar från universitetsvärlden är oemotståndlig för amerikanska media. Från och med den 17 december hakar nationens alla större tidningar på. Under de följande dagarna upplever den lilla gruppen en nationell mediehets. Och det är alltså inte de infiltrerande forskarnas fel, allt är lokaltidningens reportrars förtjänst. Forskarna iakttar mediedrevet helt passivt, bara på avstånd.

Tonfallet har också förändrats sedan den första intervjun. Om intresset bland media i september var svalt och rapporterandet oaffekterat är uppmärksamheten desto större och tonen desto mer sarkastisk i december. En av många spydiga rubriker, alluderande på profetian om översvämningskatastrof nästkommande tisdag lyder:

TUESDAY—THAT SINKING FEELING.

Trots all denna plötsliga uppmärksamhet och de med ens obegränsade möjligheterna att nå ut till en stor allmänhet med gruppens budskap kan forskarlagets observatörer notera (och detta är en viktig iakttagelse, som vi skall se senare) att gruppens medlemmar är påtagligt ovilliga och ointresserade (!) av att ställa upp på intervjuer och att låta sig avfotograferas, och minst av allt intresserade av att få vara med i det mest effektiva mediet av alla – televisionen. Gruppens innersta krets känner alltså dagarna före den förväntade katastrofen inget behov av att värva nya medlemmar. Marian Keech med vänner utgår ifrån att de utvalda i denna den elfte timmer före jordens undergång förmodligen redan är kallade. Man håller en så låg profil som möjligt all uppståndelse till trots. Man avvisar många nyfikna och »seriöst intresserade» som av mediebevakningen lockas till det lilla huset i förorten. Uppfyllda av stundens allvar, och väl medvetna om den knappa tid som återstår för mental förberedelse före katastrofen och mötet med clarionerna vill man inte alls bryta koncentrationen i gruppen genom att börja missionera (proselytizing).

Mr. Keech – en man med båda fötterna på jorden och som enligt bokens författare hela tiden visar oändligt tålamod med, samt total och sorglös oberördhet av hustruns esoteriska anspråk – går kvällen den 20 december, alltså kvällen före den anteciperade katastrofen, och lägger sig som vanligt klockan nio. Huset är vid det tillfället som sagt belägrat av media. Mr. Keech är dessutom fullt medveten om att huset är fullt av folk som på fullaste allvar och med stor bävan inväntar jordens undergång och ett rymdskepps ankomst. Det minst sagt ovanliga och exotiska i situationen bekommer ej Mr. Keech. Han står också kvällen den 20 december, och som vi skall se även de följande dygnen hela tiden med båda fötterna på jorden. (Att några av hustruns gäster denna ödesdigra natt är forskare som i hemlighet och inkognito studerar hustruns UFO-kult på nära håll är dock varken Mr. Keech eller Mrs. Keech medvetna om.)

Clarionerna har, enligt Mrs. Keech, låtit meddela att rymdskeppet skall landa prick midnatt natten mellan den 20 och 21 december. Hela kultens tro bygger på att rymdskeppet verkligen kommer och att det verkligen landar just då. Flera av gruppens medlemmar har skurit av alla band med den världsliga världen, har bränt alla broar, har inte längre någonstans att bo, har skänkt bort allt de äger och har, har sagt upp sig från sina jobb, eller som i den kände universitetslärarens fall fått sparken.

Gemensamt för dem alla är att de under de senaste dygnen till råga på allt utsatts för en massiv nationell mediekampanj på deras bekostnad i vilken man gjort dem alla till åtlöje. Om det inte kommer ett rymdskepp och räddar dem nu, vart skall de då ta vägen? Hur reagerar man i en situation då allt man tror på visar sig gå om intet, hur reagerar man when prophecies fail?

Det är just detta tillfälle, the moment of disconfirmation, det tillfälle då den profetia i vilken en individ eller en grupp individer investerat hela sin tro och sin existens visar sig ha varit falsk som egentligen intresserar forskarlaget, och som man nu kan observera från första parkett.

Forskarlaget utgår naturligtvis redan från början att profetian är falsk och att det inte kommer att landa något rymdskepp natten mellan den 20 och 21 december och att det inte kommer att bli någon översvämning den 21 december. Om forskarnas teori stämmer kommer samma människor som före tolvslaget natten mellan en 20 och 21 december var utpräglat introverta och ointresserade av en chans att sprida sitt budskap till allmänheten att ändra attityd så fort det visar sig att det inte landar något rymdskepp.

The Theory of Cognitive Dissonance förutspår bland annat att när en individ eller en grupp individer investerar mycket tro och engagemang i en profetia av något slag och denna profetia av någon anledning inte slår in kommer den troende eller de troende i fråga initialt – paradoxalt nog – snarare att stärkas (!) i sin tro och bli ännu mer hängivna (!!) sin kult. Ett tydligt tecken utåt på denna ökade hängivenhet är ett mångdubbelt stegrat missionerande (proselytizing) och arbete för att värva fler medlemmar.

Enligt den teori om kognitiv dissonans som Leon Festinger med kolleger arbetar med kommer kulten kring Mrs. Keech att göra allt för att finna bekräftelser i omvärlden på att deras tro och engagemang ej varit förgäves hellre än att skåda sanningen i vitögat, bland annat genom att från och med den 21 december bli en aktivt missionerande sekt som medvetet söker upp media för att få ut sitt budskap (enligt mönstret: »Om fler bekänner sig till samma tro som jag själv, då måste väl det betyda att jag inte har fel»). Den reserverade hållning man trots det stora intresset intagit i förhållande till tidningar och television före den 21 december kommer, om forskarna får rätt, efter den 21 december i ett slag att förbytas i motsatsen.

Det är också precis vad som sker i kretsen kring Mrs. Keech:

Det landar inget rymdskepp vid midnatt natten mellan den 20 och 21 december. Det inträffar inte heller någon översvämningskatastrof under de timmar som följer. Timmarna går och gruppens medlemmar griper efter halmstrån för att förstå vad som gått fel. I boken skildras sakligt och distanserat hur kultens medlemmar i de timmar som följer ter sig förvirrade och förtvivlade, vankande av och an, oförmögna att få någon rätsida på situationen och oförmögna att klart se vad som inträffat (eller snarare inte inträffat).

I gryningen sker så det som kommer som en räddning för gruppens existens och självförtroende. Mrs. Keech emottager ett nytt meddelande i form av automatisk skrift. Dock denna gång inte från clarionerna utan från Gud själv minsann. Gud har rörts av den starka tron bland kultens medlemmar och det »ljus» som deras tro spritt över jorden. Han har därför beslutat att rädda jorden från undergång som belöning.

Med undantag för en (säger endast en) person som uppenbarligen därmed fått nog, reser sig upp och går för att aldrig återvända, tar alla närvarande (inte minst Marian Keech själv – hon tror lika starkt på sin egen förmåga som medlemmarna i kulten kring henne) emot detta nya meddelande från ovan med hänförelse och glädje. Upprymda och mer hängivna än någonsin sluter sig gruppen sig tätare i att bekräfta varandra i tron: man hade inte bara gjort rätt i att ansluta sig till gruppen och i att investera så mycket tid och kraft i att förbereda sig mentalt på jordens undergång samt på en ny existens långt borta på en annan planet, man har rent av lyckats rädda jorden från undergång. Allt tack vare all den mentala styrka och andliga medvetenhet som ackumulerats i gruppen. En sådan tur att engagemanget i gruppen varit så starkt, hur hade det annars gått för den stackars planeten.

Marian Keech har åstadkommit så mycket mer än att »bara» upprätta en kommunikationskanal med utomjordingar, hon har räddat hela jorden och jordens befolkning från en säker katastrof. Inom ramen för den särpräglade inre logik som odlas i gruppen stämmer den nya bulletinen mycket bra. Sekten har hittills hela tiden hyst stor, för att inte säga blind tilltro till de meddelanden som utomjordingarna låtit framträda i kultledarens skrivningar. Varför skulle man plötsligt betvivla äktheten eller relevansen i just denna bulletin?

Forskarlaget kan som väntat konstatera hur gruppens medlemmar efter denna bekräftelse på det rättfärdiga i deras gemensamma tro och deras stora andliga och intellektuella investering mycket riktigt fullkomligt exploderar i aktivitet. Marian Keech, som dittills aldrig någonsin själv tagit initiativ till kontakt med media (det pressmeddelande som resulterat i den första lokaltidningsintervjun var ursprungligen den yvige och professionellt oförsiktige och sedermera avskedade universitetslärarens projekt), kastar sig på telefon för att få tag på en reporter som hon tidigare motvilligt låtit sig intervjuas av. Det är dock fortfarande natt – klockan är halv fem på morgonen – och tidningsredaktionen vill inte omedelbart förmedla kontakten med reportern ifråga. Marian Keech insisterar. Hon får tillslut tag på reportern ifråga. De båda för ett långt samtal över telefon, eller rättare, reportern får förmånen att lyssna till en lång monolog om allt underbart som inträffat under natten, i synnerhet om Guds intervention.

Efter henne kastar också alla de övriga sig över telefonen för att i tur och ordning ringa alla tevestationer och telegrambyråer man kan komma på. Ingen har sovit mer än kanske ett par timmar under de senaste dygnen, men av trötthet märks inte ett spår. Stämningen är exalterad och uppåt.

Från att ha varit tillbakadragna och reserverade och odlat ett slags värdig distans till den icke troende omvärlden blir man under de följande dagarna allt mer extroverta och oblyga. Under julaftonen den 24 december kulminerar exhibitionismen med att man oblygt och utan självkritik ger sig ut för att på traditionellt anglosaxiskt vis uppvakta grannskapet med att sjunga Christmas carols för grannarna – till journalisters och tevekamerors och nyfikna förbipasserandes förtjusning, men till grannarnas förtret. Familjen Keech polisanmäls. Polisen underrättar Mr. Keech att om han inte anstränger sig bättre för att lägga band på sin hustru och hennes vänner kan polisen komma att behöva ingripa. Man antyder också att Marian Keech skulle kunna komma att bli omhändertagen och satt på mentalsjukhus. När Mr. Keech till sin hustru och kultens övriga medlemmar förmedlar det som polisen låtit Mr. Keech förstå utbryter en i sammanhanget kanske irrationell och överdriven (eller kanske fullt motiverad) panik. Inför hotet om arrestering flyr sektens medlemmar åt alla håll. Mrs. Keech är plötsligt, lagom till juldagens morgon, för första gången på mycket länge åter ensam med sin make i det lilla huset i förorten.

Gruppen/sekten/kulten har därmed splittrats för gott, både fysiskt och andligen, skall det visa sig – med undantag för den avskedade universitetsläraren som då boken om Mrs. Keech och hennes äventyr i yttre rymden kommer ut 1956 fortfarande outtröttlig kuskar land och rike runt och talar inför UFO-intresserade församlingar.

Boken om kretsen kring Mrs. Keech är inte bara fascinerande läsning, den är ett rent nöje att läsa. Ämnet som sådant räcker förstås långt för att boken skall bli en fascinerande text, men Festinger et al är även goda stilister, skriver väl, och är alltid mycket övertygande och tydliga i sina tankegångar. Och bokens författare lyckas faktiskt beskriva hela skeendet utan att en endaste gång framstå som nedlåtande gentemot Mrs. Keech eller hennes anhängare.

Nytryckningen av When Prophecy Fails i billig faktapocket nyligen har dessutom i ett slag gjort det lättare för en ny generation psykologiintresserade att bekanta sig med denne i Europa tämligen okände och till svenska ännu inte översatte gigant inom den amerikanska socialpsykologin.

Jag har personligen bara en invändning:

Det tar ju inte lång stund förrän man som läsare börjar jämföra kulten kring Mrs. Keech med lärjungarnas kring Jesus. Och korsfästelsen med den uteblivna rymdresan. Den ursprungligen snävt avgränsade och introverta kulten kring Jesus förvandlas till aggressivt utåtriktad och proselytisk kristendom som det direkta resultatet av kognitiv dissonans bland lärjungarna i svallvågorna av deras stora besvikelse efter ledarens skamfyllda och smärtsamma – och snopna – avrättning.

Men Festinger et al aktar sig (varför?) för att dra en sådan parallell till den kristna kyrkans tillkomsthistoria. De förekommer en sådan tolkning av materialet genom att argumentera mot den. De hävdar att det inte en gång för alla kan fastslås att Jesus avrättning skulle vara en disconfirmation av en utlovat profetia; genom att hävda att många teologer anser att lärjungarna redan när deras ledare red in i Jerusalem på en åsna »visste» att han strax skulle dö en kvalfull död – och att dennes död på korset alltså, enligt dessa teologer, skulle vara en bekräftelse av en profetia (snarare än en disconfirmation).

Jag köper inte detta resonemang: korsfästelsen var naturligtvis ingenting annat än en katastrof för kulten kring Jesus. Att som den kristna kyrkan hävda motsatsen är förstås en efterkonstruktion (evangelierna är alla författade långt efter Jesu korsfästelse, evangelierna är per definition efterkonstruktioner). Den kristna kyrkans faktiska segertåg över världen är inte i sig något bevis på att korsfästelsen var meningsfull och ett uttryck Guds vilja, men ett desto större bevis på kraften i den psykologiska mekanism som Festinger et al kallade »kognitiv dissonans».

Litteratur: Leon Festinger, Henry W. Riecken, Stanley Schachter: When Prophecy Fails, 1956 (nytryck, faktapocket 2008).

Mer av Mikael Askergren om »kognitiv dissonans»:
Meat and Morality
Monarchy Rules
Fler texter av Mikael Askergren om förhållandet mellan religion och samhälle, mellan religion och konst, mellan religion och arkitektur, och så vidare:
Why Religion Facilitates Crime and Immorality
Religion Is Kitsch (Video)
Det finns ingen religiös konst
Det finns ingen religiös arkitektur

Är du lycklig?

Den moderna så kallade lyckoforskningen har visat att vi inte är riktigt så lyckliga som vi tror att vi är, eller rättare sagt: inte så lyckade som vi tror att vi är. Lyckoforskning har visat att vi så att säga går omkring och är lyckligare och nöjdare med våra liv än vi egentligen, empiriskt har skäl till.

Människan är ett socialt djur, och i den mån vi alls är lyckliga och nöjda med livet beror mycket av hur omtyckta och/eller respekterade vi är av andra – i kärlekslivet, i familjelivet och/eller på jobbet. Det är bara det att vi, folk i gemen, är övertygade om att vi är mycket mer populära bland, respekterade av och viktiga för våra närmaste och våra vänner och våra arbetskamrater än vi i själva verket är.

Hälsans grumlade blick

En allmän överskattning av sin egen betydelse i tillvaron är alltså normalfallet, inte någon anomali. Forskarna har rent av funnit att om vi inte går omkring med en överdriven bild av vår egen betydelse i tillvaron, om vi inte går omkring och tror oss själva om mer än vi egentligen har täckning för, om vi inte intalar oss att vi är populärare och mer respekterade på jobbet och mer älskade av våra syskon och föräldrar och barn och barnbarn än vi i själva verket är, då blir vi deprimerade av all självinsikt och all objektiv klarsynthet, då blir vi sjuka. Det är ohälsosamt att uppleva omvärlden som den faktiskt är, det är ohälsosamt att vara alltför insiktsfull.

Objektivitet och illusionsfri klarsynthet och genuin insiktsfullhet skulle alltså enligt denna nya forskning vara något så främmande för det mänskliga psyket – och av allt att döma något mycket skadligt för allas vår mentala hälsa – att alla individer som inte går omkring och intalar sig att de är mer fantastiska och mer omtyckta och mer skickliga yrkesmän än de i själva verket är genast får (psykiska) problem. Livet är en bekväm och intagande lögn – en för den enskildes mentala hälsa nödvändig lögn. För att alls fungera som individer och som sociala och professionella varelser kräver det mänskligt psyket självbedrägerier och livslögner av oss.

Depressionens klarsyn

Den allmänt vedertagna uppfattningen att depression/depressivitet kännetecknas av en stor »svartsyn» skulle därför enligt denna forskning vara en grav missuppfattning. Den deprimerade/den depressive upplever inte tillvaron som svart eller som svartare än den egentligen är. Han upplever i själva verket tillvaron precis som den är. Vilket är smärtsamt: att inte ha några illusioner om sig själv eller om andra människor eller om världen är ett helvete. Det är den deprimerades/den depressives stora klarsynthet och känslighet för (och oförmåga att blunda för) livets realiteter som gör depressionen så tung att bära.

Så långt den moderna lyckoforskningen – som undertecknad förstått den.

På dylika vetenskapliga rön kan man välja att reagera på olika vis: kanske man förnekar blankt att man själv någonsin gjort sig skyldig till minsta självbedrägeri. Eller kanske man fnissar ohejdat åt att ytterligare en av den jordiska tillvarons många underfundiga ironier uppenbarats för en. Eller kanske man frågar sig hur vi i vår tid egentligen drar gränsen mellan friskt och sjukt – om god hälsa och mänskliga framgångar förutsätter en stor lögn, samtidigt som sanning och sanningslängtan per definition är patologiskt.

Diagnosens makt

Att försöka dra en klar en klar och entydig gräns mellan hälsa och ohälsa, i synnerhet mellan mental hälsa och ohälsa, är alltid vanskligt. I den kliniska verkligheten, i sjukvården måste man ändå försöka dra sådana gränser. Man måste ha kriterier för vad vården skall syssla med, och för vad vården inte bör befatta sig med alls. Man måste ha en uppfattning om vilka mentala sjukdomstillstånd som kräver vilka mediciner, och om dessa mediciner kan säljas fritt eller skall receptbeläggas. Och så vidare. Utan kriterier för vad som är friskt och vad som är sjukt kan inte sjukvården fungera.

Vi som lever i det begynnande 21:a århundradet har – och måste ha – en tämligen entydig uppfattning om vad som i sjukvårdens dagliga praktik skall klassas som friskt respektive sjukt. Men debatten kring exakt var sjukvården skall dra gränsen mellan friskt och sjukt pågår ständigt. Denna gräns förflyttar sig och förskjuts därför också ständigt: för hundra år sedan spärrades kvinnor in på mentalsjukhus med diagnoser som nymfomani och hysteri i en utsträckning som inte skulle ske idag. En kvinna som bejakar sin sexualitet betraktas idag inte per definition som sjuk.

Men om det i hög grad var kvinnor som för hundra år sedan behandlades fördomsfullt och orättvist i mentalvården finns det debattörer som hävdar att det idag är män som i mentalvården får betala för allt det positiva som kvinnor vunnit med en mer »kvinnovänlig» syn inom psykiatrin på vad som är friskt och sjukt: i vår moderna koncensuskultur anses ofta pojkar och unga män vara alltför oroliga, alltför aggressiva och allmänt besvärliga (på dagis, i klassrummet, på arbetsplatsen), klassas som sjuka (bara för att de är män? frågar sig vissa debattörer), och diagnostiseras (överdiagnostiseras? frågar man sig) med diverse mentala åkommor och syndrom som ADHD och DAMP. Detta leder inte sällan till en i vissa läger starkt kritiserad medicinering av minderåriga (övermedicinering? frågar man sig) så att de (pojkarna, männen) blir lättare att hantera av sina (numera allt oftare kvinnliga – och därmed mer konfliktskygga?) dagisföreståndare och lärare och yrkeslivskontakter. Eller som någon uttrycker det i antologin Diagnosens makt, Göteborg 2006 (Gunilla Hallerstedt redaktör):

Old motto: Boys will be boys. New motto: Boys will be medicated.

Det finns alltså de som i debatten hävdar att ideologipendeln inom psykiatrin under de senaste hundra åren svängt från ett allmänt kvinnofientligt till ett allmänt mansfientligt sjukdomsbegrepp. Och vad det inledande exemplet (den nya lyckoforskningen) skulle kunna påstås visa är att synen på melankoli och ruelse – som fordom romantiserades och framställdes som nobla tillstånd – under samma hundraårsperiod förändrats så starkt att vi idag, i en tid då alla går på gym och äter hälsokost och allmänt fördygdigar hälsa och välbefinnande i den allra banalaste mening, klassar melankoli och sanningslängtan som sjukligt, som depressivt.

Kan sanning vara något sjukt? Kan förställning vara friskt? Ja uppenbarligen kan det vara så. Idag är det faktiskt precis så som de flesta av oss ser på hälsa och ohälsa. Det har lyckoforskningen kunnat visa.

Men så kommer det inte alltid att vara. Om det är något vi alls kan vara säkra på i sammanhanget är det att gränsdragningen mellan friskt och sjukt ständigt flyttar på sig. Det som var sjukt igår ses som fullkomligt normalt och friskt idag, och det som anses vara normalt och friskt idag kommer att klassas som sjukt imorgon. Alla försök till entydiga gränsdragningar mellan mental hälsa och mental ohälsa kommer alltid, per definition att förr eller senare befinnas vara dubiösa, oavsett i vilken tid och tidsanda en sådan gränsdragning först sker. Också de klassningar som de flesta av oss tar för självklara idag (»depressivitet är sjukligt och bör medicineras bort», »aggressivitet är sjukligt och bör medicineras bort») kommer i en snar framtid att te sig tendentiösa och svåra att försvara. Alla försök till entydiga gränsdragningar mellan mental hälsa och mental ohälsa kan ju ifrågasättas – och kommer förr eller senare att ifrågasättas.

Men finns det då inget sätt att tala om människans psyke utan att man förr eller senare fastnar i en gränsdragningsfälla?

Psykoanalysens frihetsbegrepp

Låt oss ta en titt på psykoanalysen – om än allmänt misstrodd som objektiv vetenskap numera – och dess inställning till friskt och sjukt. De flesta av oss, folk i gemen, har ju bilden av psykoanalytikern som en person man uppsöker när man är »sjuk» för att få hjälp att bli »frisk». Men varken psykoanalysens teoretiker eller dess praktiker har någonsin egentligen varit särskilt intresserade av att klassa enskilda individer som antingen entydigt »friska» eller entydigt »sjuka». I en psykoanalys aktar man sig normalt för att dra en entydig gräns mellan »friskt» och »sjukt», mellan »friska» och »sjuka» individer.

Psykoanalysen är mer intresserad av individens frihet än dennes »hälsa» i banal mening. Att frigöra (göra fri från tvångshandlingar och handikappande neuroser; göra fri till att ta till vara sin fulla potential som individ) är ett viktigare mål för psykoanalysen än att »göra någon glad igen»: efter en genomgången psykoanalys är man inte nödvändigtvis »friskare» än före analysen. Det är inte ens så att man måste vara »sjuk» för att börja gå i psykoanalys. Också »helt friska» personer kan gå i analys, och väljer ofta att göra det – av nyfikenhet på det mänskliga psykets natur i allmänhet, eller ens eget psyke i synnerhet, och til syvende og sidst för att man tar självkännedom på stort allvar och är villig att göra stora uppoffringar i sin strävan efter självinsikt.

Terapi och icketerapi

Psykoanalysen bör kanske inte längre (som tidigare) i första hand ses som »läkekonst» eller »terapi» i vanlig mening. Psykoanalysen är som verksamhet till sin natur måhända mer besläktat med utövandet av, säg, konst och litteratur och filosofi än regelrätt sjukvård. Man ägnar sig åt analysen för analysens egen skull – i analogi med hur folk ägnar sig åt konst för konstens egen skull.

Det är således inte (längre? om det ens någonsin varit så?) en psykoanalytiker man uppsöker i första hand då man blir akut psykotisk. Men psykoanalysen kan som praktik och teoribildning idag ha ett desto större värde i sin egenskap av (numera) från sjukvården ideologiskt och politiskt fristående och oavhängig verksamhet: eftersom psykoanalysen aktar sig så noga för att klart dra gränser mellan »friska» och »sjuka» individer är det svårare för maktens företrädare att utnyttja psykoanalysen för sina egna politiska syften. Den psykiatri som hela tiden måste försöka dra en någorlunda entydig gräns mellan hälsa och ohälsa är desto mer ideologiskt och politiskt utsatt – eftersom det alltid finns partipolitiska intressen som vinner respektive förlorar på en viss gränsdragning, och som kommer att göra sitt bästa för att få psykiatrin att dra om varje gräns.

Psykiatrin kommer alltid att brottas med gränsdragningsproblem. Och engagerar därför alltid politiker och moralister. Psykoanalysen aktar sig för att dra gränser av det slaget – och lämnas därför numera ifred av politiker och moralister. Psykoanalysen kan i samhällsdebatten i framtiden förhoppningsvis fungera som alliansfri och därför desto mer värdefull intellektuell motpol till den (oundvikligen) moraliserande och politiserade psykiatrin.

Lyckans arkitektur

Alltnog. En yrkesgrupp som aldrig tvekat att formulera entydiga recept på människors lycka och hälsa är förstås arkitektkåren. Redan de gamla grekerna och romarna: Vitruvius återkommer ständigt i sin Om arkitektur (Dymlings, Stockholm 2009 – för första gången på svenska), på var och varannan sida faktiskt, till vilket slags byggande som är »hälsosamt» och vilket som inte är det.

Alla arkitekter har sedan dess ägnat mycket tid åt, och lagt mycken intellektuell tankekraft på att dra gränser mellan »friskt» och »sjukt» – och fortsätter göra det in i våra dagar (senare tiders kritik mot 1900-talets modernistiska stadsplaneideologi till trots), vilket postmodernismens uttryckligen trafik- och boendemiljömoraliserande så kallade nyurbanism är ett utmärkt exempel på (»bilar är dumma» – jämför av Mikael Askergren: Ett Stockholm vid historiens slut, arkitekturtidskriften Kritik, #6-2009, finns att läsa på nätet här).

Och så sent som 2006 utkom Alain de Botton: The Architecture of Happiness – utan att någon protesterade mot författarens (med automatik dubiösa?) anspråk på att förbättra världen och att förbättra människorna med arkitektur (finns på svenska: Lyckans arkitektur, Brombergs, Stockholm 2006. Mikael Askergrens kritik av Alain de Bottons bok finns att läsa på nätet här).

Arkitekter verkar kort sagt tänka att även om många modernister misslyckades i sina ambitioner att idka social ingenjörskonst så kan det ju inte vara något fel i sig med själva ambitionen att vilja göra gott. (Jämför resonemanget »Sovjetsystemet spårade ur men det behöver väl inte betyda att det är något fel med socialismen som sådan?»)

Hur besvärligt måste det inte vara att verka som arkitekt om varje försök att sätta allmänhetens hälsa och välgång som sin främsta ledstjärna per definition kan anses vara dubiös och måste ifrågasättas. (Som vi ju redan sett ovan kan varje försök att dra entydiga gränser mellan friskt och sjukt misstänkliggöras.) Vad finns det då kvar för arkitekter att tro på?

Arkitekturkritik och psykoanalys

Det var inte för inte som jag i det ovanstående föreslog psykoanalysen som tänkbar position ifrån vilken man med viss distanserad affektlöshet och utan vare sig politiserande eller moraliserande kan kritiskt granska det (per automatik) politiserade och moraliserade gränslandet mellan friskt och sjukt inom den moderna psykiatrin: kanske psykoanalysen kan vara utgångspunkt också för en motsvarande icke moraliserande eller politiserande kritisk analys av arkitektur och stadsplanering – såväl klassicistisk som modernistisk och nyurbanistisk sådan.

Visserligen »får» man inte psykologisera när man diskuterar arkitektur. Men vad annat kan vi göra när vi inte längre kan tro på kommunismens eller nyurbanismens eller någon annan isms recept på vad som är gott och vad som är av ondo, bra och dåligt, friskt och sjukt?

Och om vi inte längre med bibehållen intellektuell trovärdighet kan moralisera över upphovsmännens eller beställarnas eller brukarnas intentioner, då är väl ett psykologiserande perspektiv det enda som återstår: »Vad är det upphovsmannen velat åstadkomma med sin arkitektur? Vilka har varit hans motiv? Är hans egentliga, djupt liggande motiv desamma som de motiv han intalar sig själv och/eller sin omgivning? I vilken mån är upphovsmannen oärlig mot sin beställare och i vilken utsträckning är han också oärlig mot sig själv? Och – utan att politisera, och utan att moralisera kring vad man i vissa läger anser vara snyggt och i andra läger anser vara fult, politiskt korrekt eller politiskt förkastligt, bra eller dåligt, friskt eller sjukt – kan man säga att upphovsmannen faktiskt har lyckats åstadkomma vad han sagt sig vilja/innerst inne velat åstadkomma?» Och så vidare.

Att ägna en psykologiserande arkitekturkritik åt att sexualisera torn och höga byggnader respektive grottor och slutna rum blir snart tröttsamt. Den närmast tvångsmässiga sexualiseringen av allt och alla hör dessutom till det som man väl allmänt idag är mest skeptisk till i Freuds begreppsbildning. (»Ibland är en cigarr bara en cigarr», trots allt.)

Men många av de begrepp och tankesätt som förekommer i Sigmund Freud: Vardagslivets psykopatologi (1904) är desto mer användbara i en psykologiserande arkitekturkritik – den så kallade freudianska felsägningen till exempel: »Var kom den där besynnerliga mockapären ifrån? Har arkitekten begått ett misstag, är det en anomali, eller är det i själva verket så att det är den där besynnerliga mockapären som egentligen avslöjar arkitektens (mer eller mindre undermedvetna) innersta vilja? Den hemliga, upprörande, skamliga innersta vilja som arkitektens medvetna jag inte vill kännas vid? Är den där besynnerliga mockapären i själva verket något av en arkitektonisk Freudian slip?» Och så vidare.

Sammanfattningsvis: om man inte är fri (i psykoanalysens mening, se ovan) att, säg, välja en symmetrisk planlösningsprincip när man ritar hus (för att »symmetrier är dumma»), då är man i sin »symmetrineuros» inte heller fri att välja bort symmetrin. Är man då fri över huvud taget i sin verksamhet som arkitekt? Finns det då egentligen några verkliga förutsättningar för att man någonsin som arkitekt alls skall kunna verka i kraft av sin fulla potential?

Länkar till de texter av Mikael Askergren som hänvisas till i texten ovan:
Ett Stockholm vid historiens slut
Lyckans arkitektur
Det inexaktistiska manifestet

Inte helt hundra

I kölvattnet efter publiceringen av boken Den motvillige monarken, och i synnerhet efter kungens tv-intervju i måndags (SVT 30 maj 2011) börjar svenskarna bli mer och mer uppkäftiga gentemot kungahuset, inte sant – följande bild damp ned i min e-postbrevlåda tidigare idag onsdag i ett massutskick:

När jag för några år sedan på mycket stort allvar försökte reda ut det hypermoderna Sveriges och de hypersekulariserade svenskarnas mycket märkliga förhållande till sitt arkaiska kungahus (läs mer här: Monarchy Rules), då smällde monarkins värde som esoterisk instans alltid högre än dess faktiska, politiska funktion. Då skrattade kungahuset alltid både bäst och sist. När vanliga medborgare häcklade monarkin ryckte andra vanliga medborgare ut för att försvara den så till den grad att kungafamiljen aldrig ens själva behövde uttala sig i saken. (Ett av mina exempel på detta då den gången var rapparen Ken Ring som uttalade sig på ett visst sätt om kungahuset i ett visst sammanhang och vars karriär utplånades och liv förstördes i ett nafs – utan att kungahuset behövde lyfta ett finger: skrattar bäst som skrattar sist, som sagt.)

Jag har tidigare trott att kungahuset inte i grunden skulle skakas av boken Den motvillige monarken. Det trodde jag fortfarande för bara ett halvår sedan, till exempel, då jag skrev ett inlägg här på bloggen med rubriken »Monarchy Still Rules».

Men nu, efter kungens vän Anders Lettström erkänt sina kontakter med organiserad brottslighet är läget ett annat: video SVT 20 maj 2011

99-kronorssedelns upphovsman är än så länge okänd för undertecknad. Den som känner till vem upphovsmannen är får gärna höra av sig.