2008-03-02

om en arkitektur utan arkitekter: del 3

(forts.)

två korta texter, här lätt redigerade i efterskott, ursprungligen för file publishings nya debattblogg den 26 februari 2008:

(1) hej pär eliaeson: vad är det för fel på stjärnarkitekter?

personligen har jag oerhört mycket svårare för den arkitekt som försöker utge sig för något annat än egoman; som försöker rädda världen; försöker framstå som gräsrot som ”tjänar det allmännas bästa”; ”tjänar den lilla människan”. den skada arkitekter gör (ja! arkitekter gör skada!) står i direkt omvänd proportion till deras stjärnstatus. det är inte de enstaka självhävdande stjärnarkitekterna med oförblommerade megalomani (i den mån sådant förekommer) och/eller konstnärsmytsvurmande stjärnarkitekter som ”börjar dagen med att måla lite akvarell” (steven holl) som ställer till mest oreda i livet för det stora flertalet. värst är alla de horder av arkitekter - oftast i den offentliga sektorn - som försöker dölja sin megalomani eller sina frustrerade konstnärsanspråk i fraser om altruism: jämför stockholms alexander wolodarski - med s:t eriksområdet, starrbäcksängen och s:t eriks torn på sitt samvete. han är anställd av stockholms stad! för att tjäna stockholms allmänhet! det är det vi betalar honom för med våra skattemedel; att tjäna oss, inte sina egna syften!

sådana fasoner är så oerhört mycket mera provocerande än en eller annan arkitektonisk miss av en stjärnarkitekt som ritat något maffigt för en privat beställare.

konstnärsmyten är ett gissel, visst, men mest ett gissel för den plågade arkitekten personligen. ett värre gissel är altruistmyten - den ”gode” arkitekten. närhelst jag hör en arkitekt svamla som om han/hon förde de resurssvaga massornas talan osäkrar jag min revolver!

du, pär eliaeson, verkar tala från en uppsalahorisont - du låter i vilket fall som helst en vacker bild av just uppsalas stadshorisont kröna din och arkitekturtidskriften kritiks blogg. jag har ännu inte besökt nya konserthuet i uppsala, men är inte den bilden tagen från konserthusets foajé högt över de omgivande kvarterens takåsar? appropå din spydighet nyss om stjärnarkitekter - man kan tycka vad som helst om henning larsen (personligen är jag för det mesta inte imponerad: malmö stadsbibliotekstillbyggnad är inte bra, tornet vid södra station ännu värre), men var det bara av ondo att en (i vissas ögon) stjärna till arkitekt (larsen) lanserade idén om en foajé högt över takåsarna i uppsala? det var väl den idén han vann tävlingen med, kan tänka. är inte uppsalaborna rätt glada åt sin nya konserthusfoajé högt över takåsarna, trots det pris (i kronor och ören) man fått betala för den? är det enstaka stjärnarkitekters självhävdelser i enstaka mastodontbyggen (uppsla konserthus, exempelvis) som ställer till mest problem för den stora menigheten, eller är det snarare de mer anonyma planarkitekternas alla rivningar och trafikregleringar i uppsalas stadskärna som genom åren gjort livet surt för uppsalaborna? (förmodligen påstod den tidens planarkitekter att uppsala stadscentrums rivningar ”måste till”, och att de genomfördes ”för det allmännas bästa” - när man i själva verket aldrig ”måste” någonting som helst, och när det nog snarare förhåller sig så att det under högkonjunkturer alltid kliar i alla arkitekters fingrar att få riva och bygga nytt, bygga något helt eget, som smickrar den egna fåfängan - till vilket pris som helst.)

stjärnarkitekter som utför enskilda uppdrag - flipp. offentligt anställda planarkitekter med ”goda intentioner” - flopp. the road to hell is paved with good intentions.

du, pär eliaeson, håller med mig om att hellre ingen arkitekt alls än en dålig arkitekt. så långt är vi eniga. men din salva mot just stjärnarkitekterna reagerar jag mot. de (arkitektstjärnorna) är tacksamma att bespotta, eftersom de bygger ett och annat som inte blir så lyckat. och när stjärnarkitekterna inte lyckas, då blir det misstag som verkligen syns lång väg. men de enstaka arkitekturmissfostren som står här och där i terrängen är trots allt lättare att överse med, anser undertecknad, än det som ”anti-stjärnstatusarkitekter” (om uttrycket tillåts) plågar oss med varje dag, i synnerhet inom stadsplaneringen.

--

(2) hej igen pär eliaeson.

för att vara lite tydligare angående just konstnärsmyten än i mitt inlägg nyss:

konstnärsmyten är ett gissel. visst. men frågan är om det är stjärnarkitekter med konstnärskomplex som är värst (det är lätt att göra sig lustig över steven holls morgonakvareller), eller om det är planarkitekter med konstnärskomplex som är värst.

stjärnarkitekter behöver inte hymla med sin fåfänga. de behöver inte förställa sig eller ge sken av att vara ute efter något annat ände verkligen är ute efter. planarkitekterna, å sin sida, i den mån de lider av att arbetet lämnar föga utrymme för personligt uttryck, måste ljuga. och de kan relativt lätt skaffa sig större manöverutrymme, så länge de ljuger:

1. lögnen riktad till uppdragsgivare och allmänheten - och/eller ännu värre:
2. självbeddrägeriet. att intala sig själv att man agerar altruisiskt när man i själva verket är hög på den tripp som självhävdelsen ger.

”altruism” inom arkitekturen är ett intellektuellt och konstnärligt bedrägeri. jag för min del har lättare att fördra den stjärnarkitektarkitektur där vem som helst kan se att, jaha, det där huset har ritats av en stjärnarkitekt med egomani/en fåfäng stjärnarkitekt med konstnärskomplex, och resultatet är visserligen inte alls i min smak, men han/hon ägnar sig åtminstone inte åt (själv-)bedrägeri, och jag slipper själv känna att någon ljuger för mig.