askergren.blog

Bloggen nedlagd

2012-01-04T09:54:00.004+01:00

Jag slutar från och med nu att blogga. Meddelas endast på detta vis. Tack för all feedback genom åren. Jag låter bloggens redan publicerade texter och bilder vara kvar, men kommer alltså inte att publicera mig här på bloggen längre. För den som inte kan få nog av Mikael Askergren hänvisas till hemsidan: www.askergren.com

Jättegravar i Bulgarien/jättegravar i Sverige

2011-12-25T10:34:00.008+01:00

Det går att se dokumentären "Jättegravar i Bulgarien" på SVT Play till och med den 23 januari 2012:
Jättegravar i Bulgarien
Se den! Men det är inte bara i Östeuropa som romerna uttrycker sig kulturellt i form av överdådiga gravmonument, så är det också här i Sverige, exempelvis i den romska sektionen av Norra Begravningsplatsen, Solna. Mer info:
Jättegravar i Sverige

Skandal! (Prins Carl Philips byggplaner)

2011-12-22T19:49:00.157+01:00

Jag fick precis nyss senaste numret av arkitekturtidskriften Kritik med posten. På sidorna 8-13 i detta nummer 15 av tidskriften Kritik (december 2011) presenteras planerna på ett två våningars penthouse ovanpå f.d. Posthuset på Östermalm i Stockholm (adress: Nybrogatan 57). Detta penthouse ritas av den världsberömde brittiske arkitekten John Pawson. Enligt ryktet åt prins Carl Philip (!).

Jag råkade träffa tidskriftsartikelns författare Peter Hallén häromdagen, och det var han som vid detta tillfälle berättade att det är Carl Philip som förmodligen kommer att flytta in här när allt är klart. (Men prinsens namn nämns inte av Hallén i artikeln. I Halléns artikel antyds det bara att det är åt prinsen man bygger.)

Projektets problem kommer att ha stora konsekvenser för andra liknande påbyggnadsprojekt i Stockholms innerstad i framtiden. Därför vore en offentlig genomlysning av detta hittills helt privata projekt av stort allmänintresse. Och projektets problem är, i korthet:

1. Arkitekten respekterar inte gällande detaljplan - men får ändå bygglovet godkänt

I artikeltexten förklaras att Stockholms stad börjat strunta i den vedertagna regeln i Stockholms innerstad att man över taklisthöjd bara får bygga innanför en linje som lutar 45 grader från takfot (för att inte skugga grannar för mycket). Pawsons projekt följer visserligen regeln mot gatan (mot gatan håller man sig innanför 45-graderslinjen) men inte mot gården: påbyggnaden reser en helt ny, hela två våningar hög vertikal yttervägg mot gården. Huset blir alltså två våningar högre mot gården än tidigare. Påbyggnaden kommer alltså att kasta en stor slagskugga mot alla grannar med fönster mot gården. Hyresgästerna på Nybrogatan 59 och på Kommendörsgatan 12-18 kommer att få avsevärt mindre sol- och himmelsljus.

Gällande detaljplan (från 1937) tillåter inte ens tak som lutar 45 grader, gällande detaljplan tillåter endast yttertak med lutning högst 30 grader. Gällande detaljplan tillåter inredning av den kalla vinden under detta tak, men tillåter inte påbyggnad i flera våningar över det 30 graders yttertak som redan finns idag.

Det yttertak som finns idag fyller redan precis ut den maxvolym som gällande detaljplan tillåter. Trots det beviljades bygglov tidigare i år. Skandal!

2. Varma yttertak skapar istappar

Men inte nog med att projektet innebär sämre ljusförhållanden för alla andra som redan bor i samma kvarter: också mot gatan förorsakar dylika påbyggnader stora problem. Det har ju hävdats att en anledning till att vi i Stockholm om vintrarna de senaste åren haft så mycket olyckor med istappar (ibland med dödlig utgång) kan vara att vi i Stockholm börjat inreda kallvindar till uppvärmda bostäder. Varma yttertak ger ökad snösmältning, och när smältvattnet når de inte alls uppvärmda hängrännorna fryser det till igen och skapar en massa farliga istappar. Förr om åren var vindarna i innerstan oinredda och istappsproblemet därför mindre, har det hävdats. (Jag har själv bloggat om detta tidigare, närmare bestämt här: Tak över huvudet.) Pawson respekterar visserligen 45-gradersregeln mot gatan, men projektets varma terrasser och yttertak kommer innebära fler istappar i framtiden; istappar som hotfullt kommer att dingla över fotgängarna på Nybrogatan. Skall vi få bukt med istappsproblemen i Stockholm bör vi kanske vara mer kritiska mot vindsinredningar/vindspåbyggnader generellt?

3. Prins Carl Philip bygger penthouse som skuggar grannarna i kvarteret och skapar illavarslande istappar dinglande över Nybrogatans gångtrafikanter

Man behöver inte vara anti-rojalist för att provoceras av en pikant detalj i sammanhanget: det ryktas att det är prins Carl Philip som skall bo i takvåningen, att det är vår statschefs ättelägg som bygger sig ett penthouse som kastar stor slagskugga mot (vilket medför sämre livskvalitet för) de undersåtar som råkar bo i samma kvarter, och som dessutom skapar farliga istappar som riskerar att falla ned och skada de undersåtar som råkar ha ett ärende förbi på Nybrogatans trottoar. Är det sådant här som våra skattepengar/hovets apanage skall gå till?! Till ett glorifierat svartbygge?! Ett svartbygge med istappar??!!

Jag blev ursinnig när jag såg projekt presenteras i tidningen Kritik i eftermiddags. Vilket godtycke! Jag skiter i om världsberömde john Pawson ritar det hela: också för John Pawson och för Carl Philip Bernadotte skall 45-gradersvinkelregeln gälla!

Vad kan ha fått handläggande arkitekt på Stockholms stadsbyggnadskontor att bevilja detta bygglov? En tjusig bjudresa? Vinprovning i Toscana? Träffa världsberömde Pawson i London men samtidigt passa på att äta och dricka gott på exklusiva Londonrestauranger? Jag bara frågar. Eller räckte det med litet kunglig glans för att påverka handläggarens goda omdöme i fel riktning? Handlar det gravt felaktiga beslutet att bevilja detta bygglov "bara" om att det är Carl Philip Bernadotte som skall bo här?

Och tänk på det exempel som projektet statuerar. ("Om Carl Philip Bernadotte får göra så, då kan väl jag också få göra så.") Vill vi att alla fastighetsägare i framtiden skall få bygga på våra innerstadsgårdars fasader vertikalt med flera våningar till överallt? Så att fler och fler av Stockholms innerstadsgårdar blir ännu muggigare och mörkare än de redan är? Nästa gång kanske det är din gård som (tack vare Carl Philips exempel) blir muggigare och mörkare. Nästa gång kanske det är du som får en istapp i huvudet för att ännu en kallvind inretts till penthouse. Osv.

Enligt artikeln i tidskriften Kritik är bygglovet redan godkänt (den 26 juli 2011, närmare bestämt). Men bygglovet har aldrig varit utställt (sådana mindre, enskilda bygglov ställs inte ut). Därför har allmänheten vad jag förstått tre veckor på sig att överklaga "efter det att man fått besked eller blivit underrättad" om saken. I mitt fall alltså från och med idag, den 22 december 2011, när tidskriften Kritik damp ned i brevlådan och med ens gjorde saken känd för undertecknad.

Projektpresentationen i tidskriften Kritik innebar en smärre chock: det är mitt grannhus som skall byggas på. Ja, jag kommer - om projektet förverkligas - istället för himmel behöva se prinsens anskrämliga nya takvånings två våningar höga baksida (en vertikal mur, 6 meter hög, totalt drygt 50 meter lång, nästan helt utan fönsteröppningar) tvärs över innerstadsgården var gång jag tittar ut. Ja, jag hör själv till alla dem som ständigt kommer att befinna sig, och leva sina liv (bokstavligen!) i prinsens slagskugga om projektet förverkligas. Inte någon särskilt kul tanke alls faktiskt.

Appendix januari 2012

Jag har överklagat bygglov 2011-07861 till Länsstyrelsen. Överklagandet är daterat Stockholm 2012-01-08. Valda stycken ur skrivelsen till Länsstyrelsen i Stockholms län:

Överklagandet

I ett tjänsteutlåtande daterat 2011-05-13 (sid 2 av 5) föreslår handläggande planarkitekt att bygglov 2011-07861 skall bifallas med följande motivering: "Den sökta åtgärden är planenlig." Men det är inte sant. Den sökta åtgärden kan rimligtvis inte klassas som "planenlig". Enligt gällande detaljplan är det inte tillåtet att bygga på huset på det vis som man sökt bygglov för.

Enligt den gällande detaljplanen från 1937 (plan 1778) har fastighetsägaren inte rätt att bygga högre mot gården än mot gatan, och samma taklutning (30 grader) skall gälla för gårdsfasad som för gatufasad: detaljplanen är i detta avseende således helt symmetrisk. Posthuset som det står där idag är händelsevis redan lika stort och högt som gällande detaljplan tillåter. Detaljplanen tillåter inte att man bygger två våningar till ovanpå det existerande huset.

I bygglovet 2011-07861 beviljas dock – i strid med gällande detaljplan – en påbyggnad i två plan. Denna påbyggnad har dessutom en sektion som är asymmetrisk – också detta i strid med gällande detaljplan: mot gatan underkastar man sig i bygglovsansökan visserligen gällande praxis (?) med att hålla sig innanför en linje som lutar 45 grader från taklisten, men mot gården vill man genomföra ett så kallat "kontinuerligt taklyft mot gård" (se bilaga utskrift av artikel SvD 2012-01-04) vilket i praktiken innebär en påbyggnad i form av en två våningar hög vertikal vägg.

Påbyggnaden innebär en avsevärd livskvalitetssänkning för oss "berörda". Den två våningar höga nya fasadväggen mot gården kommer att kasta en två våningar hög och drygt 50 meter lång slagskugga över fastigheterna Guldfisken 4, Guldfisken 5 och Guldfisken 22 – som alla tre ligger norr om, och som alla tre delar fastighetsgräns med Guldfisken 18. Alla boende som har fönster mot gården i dessa tre fastigheter kommer därigenom få en sänkt "dagsljusstandard" så att säga. Åskådningsexempel: den som idag bor med fönster mot gården på våning en trappa upp "halkar ned två våningar" vad gäller dagsljusstandard och kommer att få lika litet sol och se lika litet av himlen som han eller hon skulle göra redan idag om han eller hon bodde i källaren, under markytan.

Livskvalitetssänkningen är förstås mest märkbar för dem som bor längst ned. När gårdsfasaden Guldfisken 18 blir två våningar högre, då är det de två nedersta våningarna i Guldfisken 4, Guldfisken 5 och Guldfisken 22 som förlorar mest av den sol och det himmelsljus som man enligt gällande detaljplan från 1937 har rätt till. I synnerhet vintertid, när solen står lågt. (Och vintern är lång i vår del av världen.) I praktiken innebär detta förfarande med "kontinuerligt taklyft mot gård" faktiskt en "kontinuerlig förslumning" av befintliga boendemiljöer. Ett boende med fönster mot gård som enligt gällande detaljplan har rätt till ett minimum av sol och himmel måste rimligen i framtiden klassas som "slum" när det (boendet) plötsligt förlorar sitt minimum av sol och himmel.

Men även de som bor högre upp i husen drabbas av en sänkt "dagsljusstandard" eller minskat "dagsljuskapital" eller hur man nu skall uttrycka det. I synnerhet som många i fastigheten Guldfisken 22 (inklusive undertecknad) endast har fönster mot gården.

Detta vårt "dagsljuskapital" berövas oss med Stockholms stads goda minne, trots att den gällande detaljplanen inte alls ger Stockholms stad rätt att ta vår sol och vår himmel ifrån oss för att godtyckligt, helt utan motkrav, utan motprestation, skänka bort denna vår sol och vår himmel till någon annan.

När det, som i fallet Stockholms stads nya policy för "kontinuerliga taklyft mot gård", inte längre är detaljplanens bokstav som avgör vilka bygglov som beviljas eller inte beviljas blir ju beslutsprocessen offer för godtycke. När varken de boende i kvarteret eller väljarna (eller ens de folkvalda) längre har insyn i vilka bygglov som i strid mot gällande detaljplan beviljas som "planenligt" rutinärenden, eller som "normalt" avsteg från detaljplan "enligt praxis", då blir beslutsprocessen odemokratisk. Godtycke och demokratiunderskott öppnar i sin tur upp för tjänstemannakorruption (nepotism, vänskapskorruption, bjudresor, gåvor...).

I detaljplanen för Guldfisken 18 står att det skall vara 30 graders taklutning både mot gata och gård. Men enligt uppgift (se bilagor) är det "praxis" numera att för fasad mot gata rutinmässigt bevilja 45 graders taklutning. Detaljplanens bokstav gäller således inte alls längre när bygglovsansökningar behandlas av Stockholms stad, det är istället en godtycklig praxis man följer, en praxis som inte står i några papper, som inte klubbats på något stadsplanenämndsmöte, som de enskilda stockholmarna alltså inte kan läsa sig till någonstans att det är denna praxis som "egentligen" gäller för en viss fastighet. Men inte nog med det. Stadsbyggnadsnämnden och Stockholms stadsbyggnadskontor tar sig rätten att "tolka" den gällande detaljplanen ännu friare när det gäller fasad mot gård. Mot gård beviljar man numera enligt uppgift (se bilagor) rutinmässigt påbyggnader i flera våningar som "planenliga", trots att sådana påbyggnader är något som detaljplanen absolut inte tillåter, och något man fortfarande aldrig (!) ens skulle få för sig att bevilja när det gäller fasad mot gata.

Denna asymmetri i hur man "tolkar" gällande detaljplan beroende på om det gäller fasad mot gata eller gård får som direkt konsekvens att de som bor med fönster mot gården behandlas av stadsbyggnadsnämnd och stadsbyggnadskontor som om de vore mindre värda än de som bor med fönster mot gatan. Asymmetrin i tolkningen av detaljplanernas föreskrifter innebär att stockholmarna systematiskt (och rutinmässigt!) delas in i ett A- och ett B-lag beroende på om man har fönster mot gata eller gård. I framtiden är det bara A-laget, de med fönster mot gatan, som kan räkna med stadsbyggnadsnämndens och stadsbyggnadskontorets hjälp och lojala stöd att försvara de boendekvaliteter som man redan, kanske sedan länge, sedan generationer, enligt gällande detaljplan faktiskt har laglig rätt till.

Stockholms stads nya "asymmetriska" policy för att tillåta nya takvåningar i flera våningar utan ändring i detaljplan leder till godtyckliga överföringar av stora värden (såväl livskvalitetsmässiga som ekonomiska) från en fastighetsägare till en annan utan att den fastighetsägare som på detta vis ökar den egna fastigheternas värde på en annan fastighets bekostnad behöver erbjuda någon som helst motprestation eller kompensation till den eller till dem som förlorar på "affären" (att förlora sol- och himmelsljus sänker inte bara livskvaliteten för de boende, det sänker uppenbarligen också fastighetens ekonomiska värde på fastighetsmarknaden). Det är inte rimligt. Det är inte rättvist. Det är godtyckligt och odemokratiskt. Och – godtycke öppnar som sagt i förlängningen upp för tjänstemannakorruption.

Sammanfattning

Bygglov 2011-07861 överklagas av undertecknad av flera skäl: bygglovet överklagas (1) för att påbyggnaden i två våningar innebär en personlig livskvalitetssänkning. Bygglovet överklagas (2) för att en sådan mycket stor livskvalitetssänkning för flertalet berörda inte rimligen skall kunna anses vara "planenlig", det vill säga inte rimligen skall kunna bifallas utan att stadsbyggnadskontoret och stadsplanenämnden gör sig besväret att ändra i gällande detaljplan. Bygglovet överklagas (3) för att godtycket i hur den gällande detaljplanen tolkas leder till demokratiunderskott och öppnar upp för tjänstemannakorruption. Bygglovet överklagas (4) för att asymmetrin i hur gällande detaljplanen tolkas av Stockholms stad delar in stockholmarna i ett A- och ett B-lag med olika mycket skydd för lagstadgade, i detaljplan fastlagda boendekvaliteter.

Jag känner mig bestulen. Och den som i mitt fall utfört själva stölden av "min" sol är inte i första hand fastighetsägaren Guldfisken 18, utan Stockholms stad. Det är ju inte förvånande att ett fastighetsbolag vill bygga så mycket som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt åt bolagets ägare. Det är desto mer anmärkningsvärt att Stockholms stad bifaller bygglov 2011-07861 utan några som helst motkrav för den byggrätt som tilldelats Guldfisken 18 på grannfastigheternas bekostnad. Det är endast i totalitära stater som enskilda medborgares tillgångar konfiskeras godtyckligt och utan motprestation av överheten. Det borde i en rättsstat vara omöjligt att lägga vantarna på "någon annans" sol och himmel utan lov, utan demokratiskt fattade beslut och utan motkrav.

Det är inte bra om besluten om verkligt stora förändringar i stadens taklandskap är något som lämnas till enskilda tjänstemäns godtycke. Det är inte bra om det inte står skrivet någonstans "vad som egentligen gäller" så att varken vanliga stockholmare – eller länsstyrelsens jurister, för den delen – kan läsa sig till på vilka grunder tjänstemännen avgör vilka bygglovsansökningar som är "planenliga" eller "enligt praxis" respektive vilka som inte är det. Dessutom öppnar ett sådant godtycke som sagt i förlängningen upp bygglovshanteringen för tjänstemannakorruption (vänskapskorruption, nepotism, bjudresor, gåvor...).

Enligt uppgift efterlyser man från Stockholms stadsbyggnadskontor "vägledning" från länsstyrelsen och andra instanser när det gäller hur man skall tolka den nya plan- och bygglagen från 2011 (jämför bilaga utskrift av artikel SvD 2012-04-01):

"Stadsbyggnadskontoret räknar med vägledande domar från länsstyrelsen samt mark- och miljödomstolarna om hur vindar mot gårdar får byggas om mer generöst än förr."

Bygglov 2011-07861 kommer utan tvekan att bli prejudicerande för framtiden. Undertecknad känner sig därför dubbelt manad att överklaga, dels i sin egenskap av personligen konkret berörd, dels för att ge länsstyrelsen skäl och tillfälle att vägleda Stockholms stad med en sådan av Stockholms stad efterfrågad lämplighetsbedömning av stadens nya takvåningspolicy. Länsstyrelsens bedömning av bygglov 2011-07861 kommer ha vittgående konsekvenser under överskådlig tid.

Stockholms stads nya policy för "kontinuerliga taklyft mot gård" måste framstå som problematisk oavsett vilket politiskt läger man tillhör. Det är en policy som måste framstå som orättfärdig vare sig man anser sig stå till höger eller till vänster på den politiska värdeskalan.

I ett tjänsteutlåtande daterat 2011-05-13 (sid 2 av 5) föreslås som sagt att bygglov 2011-07861 skall bifallas med följande motivering: "Den sökta åtgärden är planenlig." Det tål att upprepas att det inte är sant. Den sökta åtgärden kan rimligtvis inte klassas som "planenlig". Att som i det aktuella fallet (Guldfisken 18) bygga på ett sexvåningshus med hela två våningar till kan inte rimligen klassas som "rutinärende", som "normalvariation" inom gällande detaljplan, ens "enligt praxis", det måste rimligtvis klassas som en helt ny byggrätt – och en helt ny byggrätt kräver rimligtvis en ny detaljplan, kräver rimligtvis demokratisk insyn i beslutet.

F.d. Posthusets adress: Nybrogatan 57, Stockholm
Fastighetsbeteckning: kv. Guldfisken 18
Fastighetsägare: Oscar Properties
Diarienummer för bygglov: 2011-07861-571
Gällande detaljplan: Pl 1778
Gällande tilläggsplaner: 6908 A, 7575 A

Överklagandet är som sagt daterat 2012-01-08. Följ vad som händer med överklagandet på nätet:
Stadsbyggnadskontoret i Stockholms stad (Besvär in 2012-01-09)
Länsstyrelsen i Stockholms län (Diarienummer 1531-2012)

Svenska Dagbladet om Stockholms framtid med allt fler påbyggnader av samma slag som på Nybrogatan 57:
Högre vindsvåningar byggs i Stockholm

Läs Peter Halléns artikel i Kritik #15 som PDF på nätet:
Jahn Pawson i Stockholms taklandskap

Fotot ovan föreställande f.d. Posthuset vid Nybrogatan 57 kommer från Stockholmskällan, bilden är tagen av N.E. Grundén (1961). Skylten som varnar för takras kommer från en av Hyresgästföreningens trycksaker. Texten ovan har redigerats efter den 22 december.

Obligatorisk läsning

2011-12-07T22:02:00.006+01:00

Mattias Gardell om Breiviks suspekta "schizofrenidiagnos" (avsiktligt satt mellan citattecken), länk: Aftonbladet/Kultur

Enligt de norska experterna led Anders Behring Breivik av paranoid schizofreni vid terrorattentaten i Oslo och på Utøya i somras. Gör om den rättspsykiatriska bedömningen, menar Mattias Gardell.

Johan Cullberg i samma ärende, länk: DN/Debatt
Apropå suspekt psykiatri: Är du lycklig?

En skateboardåkares dagdröm (favorit i repris)

2011-10-31T21:40:00.042+01:00

Kortfilmen "En skateboardåkares dagdröm" ("The Divine Transition") av Pelle Hybbinette är till stor del inspelad inne i Kalmar domkyrka:

Tessinkyrkans mäktiga tunnvalv förvandlas mitt under pågående högmässa i en uttråkad tonårings dagdröm till uppochnedvända skateboardramper fulla av skateboardåkare. Pelle Hybbinettes kortfilm visades första gången den 20 december 2009 i SVT. Den visades i repris idag den 31 oktober 2011 och finns nu åter att tillgå på SVT Play.

Se filmen igen på SVT Play (tillgänglig t.o.m. 30 november 2011), länk: En skateboardåkares dagdröm

Titta också in bakom bakom kulisserna i följande kortfilm om hur man med trickfilmning (s.k. greenscreen-teknik) lyckades med den mycket övertygande illusionen av skateboardare som åker omkring på sina skateboards uppochner högt uppe under Tessinkyrkans valv, länk: The Divine Transition - Behind The Scenes

Läs mer om varför jag genom åren funnit just Kalmar domkyrka av Nicodemus Tessin d.ä. så exceptionellt intressant att studera och kommentera, här: Det finns ingen religiös arkitektur

Cherchez la femme

2011-10-11T10:46:00.022+02:00

En klassisk rollfigur i de flesta noir-skildringar från 1940- och 1950-talen är den femme fatale som får (den manlige) huvudpersonen att dabba sig och på fall. Det är aldrig hon som håller i puffran, men hon lindar mannen kring sitt lillfinger och får honom att göra en massa dumma saker som innebär att han alltid slutar i finkan/six feet under.

I den pågående förtroendeskandalen kring sossarnas partiledare Håkan Juholt vill jag ropa: "Cherchez la femme!"

Hans sambo är som bekant tidigare straffad för bedrägeri. Ingen oskuldsfull liten älva således.

Och nu kommer det dessutom fram att hon glatt låtit sin nye sugardaddy Håkan betala hyran åt sig i fem år med allmänna skattemedel. Håkan må ha varit oförsiktig med riksdagens ersättningsregler, men man verkar i debatten helt ha glömt bort att den som mer än någon annan dragit finansiell nytta av detta Juholts felsteg inte är Juholt själv utan istället Juholts sambo (vars hyreslägenhet det hela gäller). Och denna hans sambo som dragit störst ekonomisk nytta av hans "slarv" (?) är som sagt dessutom redan straffad för ekonomiska och finansiella oegentligheter. Cherchez la femme! som sagt. Classic!

Tegelbackselände?

2011-09-26T13:12:00.009+02:00

Apropå en arkitekttävling/läsaromröstning i tidningen Metro nyligen (se slutresultatet här) om en upprustning av Tegelbackskajen i Stockholm:

Kära Metro. Tegelbackskajen är inte en fulare designad eller mer ogästvänlig eller sämre efterhållen kaj än andra kajer i Stockholms innerstad. Som på- och avstigningsplats för Mälarbåtstrafiken fungerar den utmärkt. Man kan till och med få sig en kopp kaffe eller en glass till livs. Stenläggningen är prydlig och hantverksmässigt väl utförd. Det finns i Stockholm gott om kajavsnitt som är i mer skriande behov av att pimpas. Så varför är det just Tegelbackskajen stockholmarna retar sig på och nu klåfingrigt vill "förbättra"?

Missnöjet med denna kaj har naturligtvis istället med cityplaneringen i stort att göra:

Alla storstäder har kvarter och områden som domineras av anläggningar för gemensamma kommunikationsmedel, bilar, tåg och tunnelbana. I Stockholm är Tegelbacken och inte minst Centralens stora bangård ett sådant stadsavsnitt. Ogästvänligt och stökigt, visst. Men stockholmarna skulle inte tycka att Tegelbackskajen vore något större "problem" om det inte vore för det faktum att man som vanlig trafikant har så svårt att slippa använda sig av Tegelbackens trafikspagetti. Det finns helt enkelt inte ett verkligt bra och sympatiskt alternativ till Tegelbacksspagettin om man skall ta sig i östvästlig riktning genom eller förbi city.

Så var det inte meningen att bli: trafiken i city (inte minst kollektiv- och flanör- och gångtrafiken!) var redan för hundra år sedan tänkt att först och främst ledas på breda nya gator från Strandvägen och Nybroplan i en vid båge via Stockholms Centralstation till Bolinders plan och vidare förbi Serafimerlasarettet på Kungsholmen ned till Hantverkargatan och Norr Mälarstrand. Detta stora stadsbyggnadsgrepp genomfördes dock aldrig fullt ut. Man byggde visserligen såsmåningom den viadukt över Centralens spårområde och Klara sjö som en sådan boulevardidé krävde. Men vid Bolinders plan tog det stopp (av flera skäl, jag går inte in på det här). Den avslutande delen, den idag felande länken i boulevardsystemet förbi Serafimerlasarettet på Kungsholmen, den förverkligades aldrig.

Om denna stadsplaneidé hade förverkligats fullt ut hade många av dem som idag måste ta sig förbi/genom/under Tegelbackens stökiga trafikspagetti var gång de rör sig i östvästlig riktning genom staden istället kunna välja att flanera i solen i sakta mak på breda gator förbi Centralstationen, Kulturhuset och varuhuset NK (utan att behöva ge sig in bland Tegelbackens motorvägslika på- och avfartsramper).

Ett sådant östvästligt boulevardstråk i city hade avlastat Tegelbacken (och Tegelbackskajen), inte bara som trafikknut, utan också som irritationsmoment. Man skulle ju nästan varje gång kunna välja en annan (mycket trevligare) väg genom staden. Dessutom hade trakten kring Sergels torg blivit mycket "trevligare", mycket mer "levande" om Klarabergsviadukten inte längre bara (som idag) varit en överdimensionerad återvändsgränd (!) som slutat abrupt i en bergvägg, utan börjat fungera som den var tänkt, som en del i ett helt boulevardsystem som knyter samman Kungsholmen med Norrmalm och Östermalm.

Jag är helt övertygad om att om den där stora boulevardidén för city hade genomförts fullt ut, då hade det idag inte behövts någon tävling i tidningen Metro om Tegelbackskajens förbättring. Då skulle inte stockholmaren i gemen reta sig på Tegelbackskajen alls.

Att lägga en massa skattepengar på att bygga om denna kaj kommer inte att göra city trevligare eller stockholmarna gladare. Tegelbackskajen är faktiskt en helt okej stadskaj redan idag precis som den är. Höj blicken! Om samma energi och samma engagemang som i denna tävling ägnas Tegelbackskajen istället skulle ägnas åt att debattera utformningen av ett framtida förverkligande av "Serafimergenombrottet", det redan för hundra år sedan tänkta boulevardstråket genom city hela vägen från Riddarfjärden till Nybroviken, då skulle det faktiskt finnas förutsättningar för att göra stockholmarna verkligt nöjda med sitt city, inte bara nöjda med hur city ser ut och fungerar i stort, utan nöjda också med Tegelbackskajen precis som den är.

Med vänlig hälsning, Mikael Askergren, Stockholm.

--

Mer om Mikael Askergrens förslag för Västra city genom åren (jämför illustrationerna ovan):
Den felande länken
Berg- och dalbana på Tegelbacken

Uttalsövning för nyhetsuppläsare m.fl.

2011-09-17T17:16:00.053+02:00

Lesa bucker dricka mjulk
Hagelbussa sockersutt
Vintermussa jettetrutt
Futter rutter hasselnutter
Bujning rujning skattehujning

Läsa böcker dricka mjölk
Hagelbössa sockersött
Vintermössa jättetrött
Fötter rötter hasselnötter
Böjning röjning skattehöjning

Xanadu

2011-08-03T13:47:00.023+02:00

Ett bildcitat/en skärmdump från utrikesnyheterna på svt.se (nedan). Vad jag finner intressant med denna byggnad är kanske inte den arkitektoniska utformningen per se, men att skyskrapan som byggnadstypologi och byggnadskategori här för första gången någonsin vad jag vet kommit till användning som privatpalats. Skyskrapan som "villa", så att säga:

Klicka på bildcitatet/skärmdumpen (ovan) för bild och text i större format. Mer om jättestora, överstora privatpalats, här: Rik arkitektur - arkitektur för rika

Citydebatt i DN

2011-07-11T15:56:00.041+02:00

Det pågår en debatt i Dagens Nyheter om Stockholms citys framtid. Fredrik von Feilitzens artikel (DN 30/6) har föranlett Mikael Askergen att författa en replik (DN 11/7) om det stadsbyggnadsförslag som Mikael Askergren lanserat redan 2008 under rubriken "Den felande länken" (även kallat "Serafimergenombrottet") men som ledamoten av Stockholms skönhetsråd von Feilitzen i sin artikel i DN avfärdar som "befängt".

Läs artiklarna i debatten om Stockholms city i tur och ordning på DN.se:
Johan Johansson
Fredrik von Feilitzen
Mikael Askergren
Madeleine Sjöstedt
Fredrik von Feilitzen
Johan Johansson

When Prophecy Fails

2011-06-26T15:02:00.010+02:00

Någon gång i början av det kalla krigets femtiotal någonstans i den amerikanska mellanvästern får en uttråkad hemmafru för sig att utomjordiska varelser från planeten Clarion regelbundet kommunicerar med henne.

I den bok som en grupp amerikanska psykologer och forskare senare skulle komma att skriva om henne och UFO-kulten kring hennes person kallas hon Marian Keech eller rent och slätt Mrs. Keech (hon heter egentligen någonting annat).

När clarionerna börjar meddela sig med henne har hon redan i åratal intresserat sig för det paranormala och investerat stora mängder tid och engagemang i studier av esoterika, scientologi och spiritism. Allt detta engagemang ger utdelning då hon upptäcker hur meddelanden från fjärran solsystem smyger sig in i de texter som hon under stor koncentration och med djupaste uppriktighet börjat producera kopiösa mängder av när hon med jämna mellanrum sätter sig att på papper teckna ned allt vad som faller henne in (vad surrealisterna skulle ha kallat automatic writings).

Meddelandena från planeten Clarion består bland annat av sensationella förutsägelser om framtiden. Mrs. Keech får till sin stora och uppriktiga häpnad genom clarionerna veta att den nordamerikanska kontinenten inom en snar framtid kommer att gå under i en fruktansvärd översvämningskatastrof. Utomjordingarna tröstar dock Mrs. Keech med att vissa jordlingar – som Mrs. Keech själv – kommer att räddas av ett rymdskepp natten före katastrofen.

Marian Keech börjar berätta om sina utomjordiska kontakter för likasinnade esoteriker i bekantskapskretsen. På detta sätt sprids ryktet om hennes förmågor och hon kommer så småningom genom bekantas bekantas försorg att sammanföras med den lilla krets av UFO-fanatiker som i fortsättningen förblir hennes devota anhängare – ända till det bittra slutet.

Sekten eller kulten – om nu denna oansenliga, ideologiskt benigna och försynta gruppering av likasinnade kan kallas en sekt eller kult i egentlig mening – har en kort men intensiv blomning och storhetstid. Gruppen konstitueras redan samma sommar som Väktarna från planeten Clarion börjat meddela sig med mänskligheten genom Mrs. Keech. Den 17 september samma år visar gruppen stort självförtroende och stark inbördes samhörighet då den samlar sig till att formulera och distribuera en pressrelease till ett stort antal tidningar i hela USA. Pressmeddelandet tillkännager utomjordingarnas profetia om den nordamerikanska kontinentens förestående ödeläggelse genom en störtflod som kommer att dränka allt och alla den 21 december. I pressreleasen meddelas också att utomjordingarna erbjuder en räddning för alla som nått en tillräckligt hög medvetandenivå (underförstått: som Mrs. Keech själv och alla som väljer att bli hennes anhängare).

Av alla tidningar som får pressmeddelandet är det bara en lokaltidning som nappar. Redan den 23 september publicerar lokaltidningen en tvåspaltig artikel som utan att på något sätt göra sig lustig över stoffet återger clarionernas profetia. Artikeln ackompanjeras av ett fotografi föreställande Mrs. Keech. Även om artikeltexten inte är nedlåtande är emellertid artikelns rubrik och ingress som så ofta i anglosaxisk journalistik rappt formulerad, denna gång med en hel serie av allitterationer som en inspirerad rubriksättare förtjust staplat på varandra:

PROPHECY FROM PLANET. CLARION CALL TO CITY: FLEE THAT FLOOD. IT’LL SWAMP US ON DEC. 21, OUTER SPACE TELLS SUBURBANITE.

Det är bara tack vare denna oansenliga och föga sensationalistiska intervju i en lokaltidning som en grupp socialpsykologer och forskare vid ett stort amerikanskt universitet över huvud taget får kännedom om kulten kring Mrs. Keech. Forskarlaget – som består av trion Leon Festinger (den mest namnkunnige av de tre), Henry W. Riecken och Stanley Schachter – beslutar sig hastigt och lustigt att infiltrera UFO-kulten kring Mrs. Keech för att kunna observera den inifrån. Man ämnar försöka bli fullvärdiga medlemmar av kulten och sedan göra heltäckande observationer som skall visa sig bekräfta och stödja teserna i den teori om "kognitiv dissonans" (Theory of Cognitive Dissonance) som man sedan en tid arbetar med.

Men det är bråttom. Artikeln om Mrs. Keech & co. trycks i september, bara tre månader före den anteciperade kataklysmen. Man har bara knappt tre månader på sig för att såväl infiltrera och nästla sig in i gruppen som att vinna gruppmedlemmarnas förtroende och hinna göra observationer av gruppens inre dynamik. Det är nämligen för forskarlaget av högsta vikt att dylika observationer kan göras inta bara efter utan också före den 21 december, det vill säga också före den kris bland gruppens medlemmar som forskarna med all rätt förväntar sig att den uteblivna katastrofen och uteblivna enleveringen med rymdskepp skall förorsaka.

Man lyckas över förväntan, trots brådskan. Man städslar omedelbart frivilliga observatörer bland universitetets forskarstuderande. När man väl på flera fronter närmar sig gruppen tas de nya medlemmarna emot med öppna armar. Observatörerna åtnjuter genast fullt förtroende som fullvärdiga medlemmar och kan – som man hoppats – i lugn och ro ägna hösten åt observationer av gruppens medlemmar på heltid och på nära håll. Det visar sig till exempel att gruppen är mycket liten, också med sekteristiska mått mätt. Gruppens innersta krets (de observerande forskarna oräknade) består som mest av ett tiotal personer.

Det material som observatörerna samlar under de veckor som följer publiceras i en bok som, skall det visa sig, kommer att bli lika berömd och vida läst i psykologkretsar under femtiotalet som den fortfarande idag är underhållande och fascinerande att ta del av (Festinger, Riecken, Schachter: When Prophecy Fails, 1956; boken har varit slut på förlaget i decennier, men har nyligen kommit i nytryck. Ännu ej översatt till svenska.)

Den 17 december – då forskarlagets och de av forskarlaget städslade assistenternas observationer redan pågått i månader och den förväntade översvämningen och katastrofen redan är nära – sker en plötslig och dramatisk förändring i gruppens relationer med omvärlden. Få har hittills känt till kulten kring Mrs. Keech och ännu färre har brytt sig. Den 17 december tar det hus i helvete. Plötsligt vill hela världen veta allt om Mrs. Keech och hennes vänner. Den utlösande faktorn för omvärldens nyväckta intresse är nyheten dagen innan, den 16 december, att en respekterad lärare och akademiker vid ett känt universitet tillhör kultens innersta krets och att denne fått sparken på grund av sitt ovetenskapliga engagemang för domedagskulten. En reporter och en fotograf från samma tidning som första gången intervjuat Marion Keech är strax (samma dag, den 16 december) på plats för att följa upp den första artikeln. Uppföljningen trycks morgonen därpå, den 17 december.

Kopplingen mellan undergångskult, UFO-vurmeri och avfällingar från universitetsvärlden är oemotståndlig för amerikanska media. Från och med den 17 december hakar nationens alla större tidningar på. Under de följande dagarna upplever den lilla gruppen en nationell mediehets. Och det är alltså inte de infiltrerande forskarnas fel, allt är lokaltidningens reportrars förtjänst. Forskarna iakttar mediedrevet helt passivt, bara på avstånd.

Tonfallet har också förändrats sedan den första intervjun. Om intresset bland media i september var svalt och rapporterandet oaffekterat är uppmärksamheten desto större och tonen desto mer sarkastisk i december. En av många spydiga rubriker, alluderande på profetian om översvämningskatastrof nästkommande tisdag lyder:

TUESDAY – THAT SINKING FEELING.

Trots all denna plötsliga uppmärksamhet och de med ens obegränsade möjligheterna att nå ut till en stor allmänhet med gruppens budskap kan forskarlagets observatörer notera (och detta är en viktig iakttagelse, som vi skall se senare) att gruppens medlemmar är påtagligt ovilliga och ointresserade (!) av att ställa upp på intervjuer och att låta sig avfotograferas, och minst av allt intresserade av att få vara med i det mest effektiva mediet av alla – televisionen. Gruppens innersta krets känner alltså dagarna före den förväntade katastrofen inget behov av att värva nya medlemmar. Marian Keech med vänner utgår ifrån att de utvalda i denna den elfte timmer före jordens undergång förmodligen redan är kallade. Man håller en så låg profil som möjligt all uppståndelse till trots. Man avvisar många nyfikna och "seriöst intresserade" som av mediebevakningen lockas till det lilla huset i förorten. Uppfyllda av stundens allvar, och väl medvetna om den knappa tid som återstår för mental förberedelse före katastrofen och mötet med clarionerna vill man inte alls bryta koncentrationen i gruppen genom att börja missionera (proselyting).

Mr. Keech – en man med båda fötterna på jorden och som enligt bokens författare hela tiden visar oändligt tålamod med, samt total och sorglös oberördhet av hustruns esoteriska anspråk – går kvällen den 20 december, alltså kvällen före den anteciperade katastrofen, och lägger sig som vanligt klockan nio. Huset är vid det tillfället som sagt belägrat av media. Mr. Keech är dessutom fullt medveten om att huset är fullt av folk som på fullaste allvar och med stor bävan inväntar jordens undergång och ett rymdskepps ankomst. Det minst sagt ovanliga och exotiska i situationen bekommer ej Mr. Keech. Han står också kvällen den 20 december, och som vi skall se även de följande dygnen hela tiden med båda fötterna på jorden. (Att några av hustruns gäster denna ödesdigra natt är forskare som i hemlighet och inkognito studerar hustruns UFO-kult på nära håll är dock varken Mr. Keech eller Mrs. Keech medvetna om.)

Clarionerna har, enligt Mrs. Keech, låtit meddela att rymdskeppet skall landa prick midnatt natten mellan den 20 och 21 december. Hela kultens tro bygger på att rymdskeppet verkligen kommer och att det verkligen landar just då. Flera av gruppens medlemmar har skurit av alla band med den världsliga världen, har bränt alla broar, har inte längre någonstans att bo, har skänkt bort allt de äger och har, har sagt upp sig från sina jobb, eller som i den kände universitetslärarens fall fått sparken.

Gemensamt för dem alla är att de under de senaste dygnen till råga på allt utsatts för en massiv nationell mediekampanj på deras bekostnad i vilken man gjort dem alla till åtlöje. Om det inte kommer ett rymdskepp och räddar dem nu, vart skall de då ta vägen? Hur reagerar man i en situation då allt man tror på visar sig gå om intet, hur reagerar man when prophecies fail?

Det är just detta tillfälle, the moment of disconfirmation, det tillfälle då den profetia i vilken en individ eller en grupp individer investerat hela sin tro och sin existens visar sig ha varit falsk som egentligen intresserar forskarlaget, och som man nu kan observera från första parkett.

Forskarlaget utgår naturligtvis redan från början att profetian är falsk och att det inte kommer att landa något rymdskepp natten mellan den 20 och 21 december och att det inte kommer att bli någon översvämning den 21 december. Om forskarnas teori stämmer kommer samma människor som före tolvslaget natten mellan en 20 och 21 december var utpräglat introverta och ointresserade av en chans att sprida sitt budskap till allmänheten att ändra attityd så fort det visar sig att det inte landar något rymdskepp.

The Theory of Cognitive Dissonance förutspår bland annat att när en individ eller en grupp individer investerar mycket tro och engagemang i en profetia av något slag och denna profetia av någon anledning inte slår in kommer den troende eller de troende i fråga initialt – paradoxalt nog – snarare att stärkas (!) i sin tro och bli ännu mer hängivna (!!) sin kult. Ett tydligt tecken utåt på denna ökade hängivenhet är ett mångdubbelt stegrat missionerande och arbete för att värva fler medlemmar.

Enligt den teori om kognitiv dissonans som Leon Festinger med kolleger arbetar med kommer kulten kring Mrs. Keech att göra allt för att finna bekräftelser i omvärlden på att deras tro och engagemang ej varit förgäves hellre än att skåda sanningen i vitögat, bland annat genom att från och med den 21 december bli en aktivt missionerande sekt som medvetet söker upp media för att få ut sitt budskap (enligt mönstret: "Om fler bekänner sig till samma tro som jag själv, då måste väl det betyda att jag inte har fel"). Den reserverade hållning man trots det stora intresset intagit i förhållande till tidningar och television före den 21 december kommer om forskarna får rätt efter den 21 december i ett slag att förbytas i motsatsen.

Det är också precis vad som sker i kretsen kring Mrs. Keech:

Det landar inget rymdskepp vid midnatt natten mellan den 20 och 21 december. Det inträffar inte heller någon översvämningskatastrof under de timmar som följer. Timmarna går och gruppens medlemmar griper efter halmstrån för att förstå vad som gått fel. I boken skildras sakligt och distanserat hur kultens medlemmar i de timmar som följer ter sig förvirrade och förtvivlade, vankande av och an, oförmögna att få någon rätsida på situationen och oförmögna att klart se vad som inträffat (eller snarare inte inträffat).

I gryningen sker så det som kommer som en räddning för gruppens existens och självförtroende. Mrs. Keech emottager ett nytt meddelande i form av automatisk skrift. Dock denna gång inte från clarionerna utan från Gud själv minsann. Gud har rörts av den starka tron bland kultens medlemmar och det "ljus" som deras tro spritt över jorden. Han har därför beslutat att rädda jorden från undergång som belöning.

Med undantag för en (säger endast en) person som uppenbarligen därmed fått nog, reser sig upp och går för att aldrig återvända, tar alla närvarande (inte minst Marian Keech själv – hon tror lika starkt på sin egen förmåga som medlemmarna i kulten kring henne) emot detta nya meddelande från ovan med hänförelse och glädje. Upprymda och mer hängivna än någonsin sluter sig gruppen sig tätare i att bekräfta varandra i tron: man hade inte bara gjort rätt i att ansluta sig till gruppen och i att investera så mycket tid och kraft i att förbereda sig mentalt på jordens undergång samt på en ny existens långt borta på en annan planet, man har rent av lyckats rädda jorden från undergång. Allt tack vare all den mentala styrka och andliga medvetenhet som ackumulerats i gruppen. En sådan tur att engagemanget i gruppen varit så starkt, hur hade det annars gått för den stackars planeten.

Marian Keech har åstadkommit så mycket mer än att "bara" upprätta en kommunikationskanal med utomjordingar, hon har räddat hela jorden och jordens befolkning från en säker katastrof. Inom ramen för den särpräglade inre logik som odlas i gruppen stämmer den nya bulletinen mycket bra. Sekten har hittills hela tiden hyst stor, för att inte säga blind tilltro till de meddelanden som utomjordingarna låtit framträda i kultledarens skrivningar. Varför skulle man plötsligt betvivla äktheten eller relevansen i just denna bulletin?

Forskarlaget kan som väntat konstatera hur gruppens medlemmar efter denna bekräftelse på det rättfärdiga i deras gemensamma tro och deras stora andliga och intellektuella investering mycket riktigt fullkomligt exploderar i aktivitet. Marian Keech, som dittills aldrig någonsin själv tagit initiativ till kontakt med media (det pressmeddelande som resulterat i den första lokaltidningsintervjun var ursprungligen den yvige och professionellt oförsiktige och sedermera avskedade universitetslärarens projekt), kastar sig på telefon för att få tag på en reporter som hon tidigare motvilligt låtit sig intervjuas av. Det är dock fortfarande natt – klockan är halv fem på morgonen – och tidningsredaktionen vill inte omedelbart förmedla kontakten med reportern ifråga. Marian Keech insisterar. Hon får tillslut tag på reportern ifråga. De båda för ett långt samtal över telefon, eller rättare, reportern får förmånen att lyssna till en lång monolog om allt underbart som inträffat under natten, i synnerhet om Guds intervention.

Efter henne kastar också alla de övriga sig över telefonen för att i tur och ordning ringa alla tevestationer och telegrambyråer man kan komma på. Ingen har sovit mer än kanske ett par timmar under de senaste dygnen, men av trötthet märks inte ett spår. Stämningen är exalterad och uppåt.

Från att ha varit tillbakadragna och reserverade och odlat ett slags värdig distans till den icke troende omvärlden blir man under de följande dagarna allt mer extroverta och oblyga. Under julaftonen den 24 december kulminerar exhibitionismen med att man oblygt och utan självkritik ger sig ut för att på traditionellt anglosaxiskt vis uppvakta grannskapet med att sjunga Christmas carols för grannarna – till journalisters och tevekamerors och nyfikna förbipasserandes förtjusning, men till grannarnas förtret. Familjen Keech polisanmäls. Polisen underrättar Mr. Keech att om han inte anstränger sig bättre för att lägga band på sin hustru och hennes vänner kan polisen komma att behöva ingripa. Man antyder också att Marian Keech skulle kunna komma att bli omhändertagen och satt på mentalsjukhus. När Mr. Keech till sin hustru och kultens övriga medlemmar förmedlar det som polisen låtit Mr. Keech förstå utbryter en i sammanhanget kanske irrationell och överdriven (eller kanske fullt motiverad) panik. Inför hotet om arrestering flyr sektens medlemmar åt alla håll. Mrs. Keech är plötsligt, lagom till juldagens morgon, för första gången på mycket länge åter ensam med sin make i det lilla huset i förorten.

Gruppen/sekten/kulten har därmed splittrats för gott, både fysiskt och andligen, skall det visa sig – med undantag för den avskedade universitetsläraren som då boken om Mrs. Keech och hennes äventyr i yttre rymden kommer ut 1956 fortfarande outtröttlig kuskar land och rike runt och talar inför UFO-intresserade församlingar.

--

Boken om kretsen kring Mrs. Keech är inte bara fascinerande läsning, den är ett rent nöje att läsa. Ämnet som sådant räcker förstås långt för att boken skall bli en fascinerande text, men Festinger et al är även goda stilister, skriver väl, och är alltid mycket övertygande och tydliga i sina tankegångar. Och bokens författare lyckas faktiskt beskriva hela skeendet utan att en endaste gång framstå som nedlåtande gentemot Mrs. Keech eller hennes anhängare.

Nytryckningen av When Prophecy Fails i billig faktapocket nyligen har dessutom i ett slag gjort det lättare för en ny generation psykologiintresserade att bekanta sig med denne i Europa tämligen okände och till svenska ännu inte översatte gigant inom den amerikanska socialpsykologin.

Jag har personligen bara en invändning:

Det tar ju inte lång stund förrän man som läsare börjar jämföra kulten kring Mrs. Keech med lärjungarnas kring Jesus. Och korsfästelsen med den uteblivna rymdresan. Den ursprungligen snävt avgränsade och introverta kulten kring Jesus förvandlas till aggressivt utåtriktad och proselytisk kristendom som det direkta resultatet av kognitiv dissonans bland lärjungarna i svallvågorna av deras stora besvikelse efter ledarens skamfyllda och smärtsamma – och snopna – avrättning.

Men Festinger et al aktar sig (varför?) för att dra en sådan parallell till den kristna kyrkans tillkomsthistoria. De förekommer en sådan tolkning av materialet genom att argumentera mot den. De hävdar att det inte en gång för alla kan fastslås att Jesus avrättning skulle vara en disconfirmation av en utlovat profetia; genom att hävda att många teologer anser att lärjungarna redan när deras ledare red in i Jerusalem på en åsna "visste" att han strax skulle dö en kvalfull död – och att dennes död på korset alltså, enligt dessa teologer, skulle vara en bekräftelse av en profetia (snarare än en disconfirmation).

Jag köper inte detta resonemang: korsfästelsen var naturligtvis ingenting annat än en katastrof för kulten kring Jesus. Att som den kristna kyrkan hävda motsatsen är förstås en efterkonstruktion (evangelierna är alla författade långt efter Jesu korsfästelse, evangelierna är per definition efterkonstruktioner). Den kristna kyrkans faktiska segertåg över världen är inte i sig något bevis på att korsfästelsen var meningsfull och ett uttryck Guds vilja, men ett desto större bevis på kraften i den psykologiska mekanism som Festinger et al kallade "kognitiv dissonans".

--

Litteratur: Leon Festinger, Henry W. Riecken, Stanley Schachter: When Prophecy Fails, 1956 (nytryck, faktapocket 2008).

Mer av Mikael Askergren om "kognitiv dissonans":
Meat and Morality
Monarchy Rules

Fler texter av Mikael Askergren om förhållandet mellan religion och samhälle, mellan religion och konst, mellan religion och arkitektur, och så vidare:
Why Religion Facilitates Crime and Immorality
Religion Is Kitsch (Video)
Det finns ingen religiös konst
Det finns ingen religiös arkitektur

Är du lycklig?

2011-06-23T14:53:00.020+02:00

Den moderna så kallade lyckoforskningen har visat att vi inte är riktigt så lyckliga som vi tror att vi är, eller rättare sagt: inte så lyckade som vi tror att vi är. Lyckoforskning har visat att vi så att säga går omkring och är lyckligare och nöjdare med våra liv än vi egentligen, empiriskt har skäl till.

Människan är ett socialt djur, och i den mån vi alls är lyckliga och nöjda med livet beror mycket av hur omtyckta och/eller respekterade vi är av andra – i kärlekslivet, i familjelivet och/eller på jobbet. Det är bara det att vi, folk i gemen, är övertygade om att vi är mycket mer populära bland, respekterade av och viktiga för våra närmaste och våra vänner och våra arbetskamrater än vi i själva verket är.

Hälsans grumlade blick

En allmän överskattning av sin egen betydelse i tillvaron är alltså normalfallet, inte någon anomali. Forskarna har rent av funnit att om vi inte går omkring med en överdriven bild av vår egen betydelse i tillvaron, om vi inte går omkring och tror oss själva om mer än vi egentligen har täckning för, om vi inte intalar oss att vi är populärare och mer respekterade på jobbet och mer älskade av våra syskon och föräldrar och barn och barnbarn än vi i själva verket är, då blir vi deprimerade av all självinsikt och all objektiv klarsynthet, då blir vi sjuka. Det är ohälsosamt att uppleva omvärlden som den faktiskt är, det är ohälsosamt att vara alltför insiktsfull.

Objektivitet och illusionsfri klarsynthet och genuin insiktsfullhet skulle alltså enligt denna nya forskning vara något så främmande för det mänskliga psyket – och av allt att döma något mycket skadligt för allas vår mentala hälsa – att alla individer som inte går omkring och intalar sig att de är mer fantastiska och mer omtyckta och mer skickliga yrkesmän än de i själva verket är genast får (psykiska) problem. Livet är en bekväm och intagande lögn – en för den enskildes mentala hälsa nödvändig lögn. För att alls fungera som individer och som sociala och professionella varelser kräver det mänskligt psyket självbedrägerier och livslögner av oss.

Depressionens klarsyn

Den allmänt vedertagna uppfattningen att depression/depressivitet kännetecknas av en stor "svartsyn" skulle därför enligt denna forskning vara en grav missuppfattning. Den deprimerade/den depressive upplever inte tillvaron som svart eller som svartare än den egentligen är. Han upplever i själva verket tillvaron precis som den är. Vilket är smärtsamt: att inte ha några illusioner om sig själv eller om andra människor eller om världen är ett helvete. Det är den deprimerades/den depressives stora klarsynthet och känslighet för (och oförmåga att blunda för) livets realiteter som gör depressionen så tung att bära.

Så långt den moderna lyckoforskningen – som undertecknad förstått den.

På dylika vetenskapliga rön kan man välja att reagera på olika vis: kanske man förnekar blankt att man själv någonsin gjort sig skyldig till minsta självbedrägeri. Eller kanske man fnissar ohejdat åt att ytterligare en av den jordiska tillvarons många underfundiga ironier uppenbarats för en. Eller kanske man frågar sig hur vi i vår tid egentligen drar gränsen mellan friskt och sjukt – om god hälsa och mänskliga framgångar förutsätter en stor lögn, samtidigt som sanning och sanningslängtan per definition är patologiskt.

Diagnosens makt

Att försöka dra en klar en klar och entydig gräns mellan hälsa och ohälsa, i synnerhet mellan mental hälsa och ohälsa, är alltid vanskligt. I den kliniska verkligheten, i sjukvården måste man ändå försöka dra sådana gränser. Man måste ha kriterier för vad vården skall syssla med, och för vad vården inte bör befatta sig med alls. Man måste ha en uppfattning om vilka mentala sjukdomstillstånd som kräver vilka mediciner, och om dessa mediciner kan säljas fritt eller skall receptbeläggas. Och så vidare. Utan kriterier för vad som är friskt och vad som är sjukt kan inte sjukvården fungera.

Vi som lever i det begynnande 21:a århundradet har – och måste ha – en tämligen entydig uppfattning om vad som i sjukvårdens dagliga praktik skall klassas som friskt respektive sjukt. Men debatten kring exakt var sjukvården skall dra gränsen mellan friskt och sjukt pågår ständigt. Denna gräns förflyttar sig och förskjuts därför också ständigt: för hundra år sedan spärrades kvinnor in på mentalsjukhus med diagnoser som nymfomani och hysteri i en utsträckning som inte skulle ske idag. En kvinna som bejakar sin sexualitet betraktas idag inte per definition som sjuk.

Men om det i hög grad var kvinnor som för hundra år sedan behandlades fördomsfullt och orättvist i mentalvården finns det debattörer som hävdar att det idag är män som i mentalvården får betala för allt det positiva som kvinnor vunnit med en mer "kvinnovänlig" syn inom psykiatrin på vad som är friskt och sjukt: i vår moderna koncensuskultur anses ofta pojkar och unga män vara alltför oroliga, alltför aggressiva och allmänt besvärliga (på dagis, i klassrummet, på arbetsplatsen), klassas som sjuka (bara för att de är män? frågar sig vissa debattörer), och diagnostiseras (överdiagnostiseras? frågar man sig) med diverse mentala åkommor och syndrom som ADHD och DAMP. Detta leder inte sällan till en i vissa läger starkt kritiserad medicinering av minderåriga (övermedicinering? frågar man sig) så att de (pojkarna, männen) blir lättare att hantera av sina (numera allt oftare kvinnliga – och därmed mer konfliktskygga?) dagisföreståndare och lärare och yrkeslivskontakter. Eller som någon uttrycker det i antologin Diagnosens makt, Göteborg 2006 (Gunilla Hallerstedt redaktör):

Old motto: Boys will be boys. New motto: Boys will be medicated.

Det finns alltså de som i debatten hävdar att ideologipendeln inom psykiatrin under de senaste hundra åren svängt från ett allmänt kvinnofientligt till ett allmänt mansfientligt sjukdomsbegrepp. Och vad det inledande exemplet (den nya lyckoforskningen) skulle kunna påstås visa är att synen på melankoli och ruelse – som fordom romantiserades och framställdes som nobla tillstånd – under samma hundraårsperiod förändrats så starkt att vi idag, i en tid då alla går på gym och äter hälsokost och allmänt fördygdigar hälsa och välbefinnande i den allra banalaste mening, klassar melankoli och sanningslängtan som sjukligt, som depressivt.

Kan sanning vara något sjukt? Kan förställning vara friskt? Ja uppenbarligen kan det vara så. Idag är det faktiskt precis så som de flesta av oss ser på hälsa och ohälsa. Det har lyckoforskningen kunnat visa.

Men så kommer det inte alltid att vara. Om det är något vi alls kan vara säkra på i sammanhanget är det att gränsdragningen mellan friskt och sjukt ständigt flyttar på sig. Det som var sjukt igår ses som fullkomligt normalt och friskt idag, och det som anses vara normalt och friskt idag kommer att klassas som sjukt imorgon. Alla försök till entydiga gränsdragningar mellan mental hälsa och mental ohälsa kommer alltid, per definition att förr eller senare befinnas vara dubiösa, oavsett i vilken tid och tidsanda en sådan gränsdragning först sker. Också de klassningar som de flesta av oss tar för självklara idag ("depressivitet är sjukligt och bör medicineras bort", "aggressivitet är sjukligt och bör medicineras bort") kommer i en snar framtid att te sig tendentiösa och svåra att försvara. Alla försök till entydiga gränsdragningar mellan mental hälsa och mental ohälsa kan ju ifrågasättas – och kommer förr eller senare att ifrågasättas.

Men finns det då inget sätt att tala om människans psyke utan att man förr eller senare fastnar i en gränsdragningsfälla?

Psykoanalysens frihetsbegrepp

Låt oss ta en titt på psykoanalysen – om än allmänt misstrodd som objektiv vetenskap numera – och dess inställning till friskt och sjukt. De flesta av oss, folk i gemen, har ju bilden av psykoanalytikern som en person man uppsöker när man är "sjuk" för att få hjälp att bli "frisk". Men varken psykoanalysens teoretiker eller dess praktiker har någonsin egentligen varit särskilt intresserade av att klassa enskilda individer som antingen entydigt "friska" eller entydigt "sjuka". I en psykoanalys aktar man sig normalt för att dra en entydig gräns mellan "friskt" och "sjukt", mellan "friska" och "sjuka" individer.

Psykoanalysen är mer intresserad av individens frihet än dennes "hälsa" i banal mening. Att frigöra (göra fri från tvångshandlingar och handikappande neuroser; göra fri till att ta till vara sin fulla potential som individ) är ett viktigare mål för psykoanalysen än att "göra någon glad igen": efter en genomgången psykoanalys är man inte nödvändigtvis "friskare" än före analysen. Det är inte ens så att man måste vara "sjuk" för att börja gå i psykoanalys. Också "helt friska" personer kan gå i analys, och väljer ofta att göra det – av nyfikenhet på det mänskliga psykets natur i allmänhet, eller ens eget psyke i synnerhet, och till syvende og sidst för att man tar självkännedom på stort allvar och är villig att göra stora uppoffringar i sin strävan efter självinsikt.

Terapi och icketerapi

Psykoanalysen bör kanske inte längre (som tidigare) i första hand ses som "läkekonst" eller "terapi" i vanlig mening. Psykoanalysen är som verksamhet till sin natur måhända mer besläktat med utövandet av, säg, konst och litteratur och filosofi än regelrätt sjukvård. Man ägnar sig åt analysen för analysens egen skull – i analogi med hur folk ägnar sig åt konst för konstens egen skull.

Det är således inte (längre? om det ens någonsin varit så?) en psykoanalytiker man uppsöker i första hand då man blir akut psykotisk. Men psykoanalysen kan som praktik och teoribildning idag ha ett desto större värde i sin egenskap av (numera) från sjukvården ideologiskt och politiskt fristående och oavhängig verksamhet: eftersom psykoanalysen aktar sig så noga för att klart dra gränser mellan "friska" och "sjuka" individer är det svårare för maktens företrädare att utnyttja psykoanalysen för sina egna politiska syften. Den psykiatri som hela tiden måste försöka dra en någorlunda entydig gräns mellan hälsa och ohälsa är desto mer ideologiskt och politiskt utsatt – eftersom det alltid finns partipolitiska intressen som vinner respektive förlorar på en viss gränsdragning, och som kommer att göra sitt bästa för att få psykiatrin att dra om varje gräns.

Psykiatrin kommer alltid att brottas med gränsdragningsproblem. Och engagerar därför alltid politiker och moralister. Psykoanalysen aktar sig för att dra gränser av det slaget – och lämnas därför numera ifred av politiker och moralister. Psykoanalysen kan i samhällsdebatten i framtiden förhoppningsvis fungera som alliansfri och därför desto mer värdefull intellektuell motpol till den (oundvikligen) moraliserade och politiserade psykiatrin?

Lyckans arkitektur

Alltnog. En yrkesgrupp som aldrig tvekat att formulera entydiga recept på människors lycka och hälsa är förstås arkitektkåren. Redan de gamla grekerna och romarna: Vitruvius återkommer ständigt i sin Om arkitektur (Dymlings, Stockholm 2009 – för första gången på svenska), på var och varannan sida faktiskt, till vilket slags byggande som är "hälsosamt" och vilket som inte är det.

Alla arkitekter har sedan dess ägnat mycket tid åt, och lagt mycken intellektuell tankekraft på att dra gränser mellan "friskt" och "sjukt" – och fortsätter göra det in i våra dagar (senare tiders kritik mot 1900-talets modernistiska stadsplaneideologi till trots), vilket postmodernismens uttryckligen trafik- och boendemiljömoraliserande så kallade nyurbanism är ett utmärkt exempel på ("bilar är dumma" – jämför av Mikael Askergren: Ett Stockholm vid historiens slut, arkitekturtidskriften Kritik, #6-2009, finns att läsa på nätet här).

Och så sent som 2006 utkom Alain de Botton: The Architecture of Happiness – utan att någon protesterade mot författarens (med automatik dubiösa?) anspråk på att förbättra världen och att förbättra människorna med arkitektur (finns på svenska: Lyckans arkitektur, Brombergs, Stockholm 2006. Mikael Askergrens kritik av Alain de Bottons bok finns att läsa på nätet här).

Arkitekter verkar kort sagt tänka att även om många modernister misslyckades i sina ambitioner att idka social ingenjörskonst så kan det ju inte vara något fel i sig med själva ambitionen att vilja göra gott. (Jämför resonemanget "Sovjetsystemet spårade ur men det behöver väl inte betyda att det är något fel med socialismen som sådan?")

Hur besvärligt måste det inte vara att verka som arkitekt om varje försök att sätta allmänhetens hälsa och välgång som sin främsta ledstjärna per definition kan anses vara dubiös och måste ifrågasättas. (Som vi ju redan sett ovan kan varje försök att dra entydiga gränser mellan friskt och sjukt misstänkliggöras.) Vad finns det då kvar för arkitekter att tro på?

Arkitekturkritik och psykoanalys

Det var inte för inte som jag i det ovanstående föreslog psykoanalysen som tänkbar position ifrån vilken man med viss distanserad affektlöshet och utan vare sig politiserande eller moraliserande kan kritiskt granska det (per automatik) politiserade och moraliserade gränslandet mellan friskt och sjukt inom den moderna psykiatrin: kanske psykoanalysen kan vara utgångspunkt också för en motsvarande icke moraliserande eller politiserande kritisk analys av arkitektur och stadsplanering – såväl klassicistisk som modernistisk och nyurbanistisk sådan.

Visserligen "får" man inte psykologisera när man diskuterar arkitektur. Men vad annat kan vi göra när vi inte längre kan tro på kommunismens eller nyurbanismens eller någon annan isms recept på vad som är gott och vad som är av ondo, bra och dåligt, friskt och sjukt?

Och om vi inte längre med bibehållen intellektuell trovärdighet kan moralisera över upphovsmännens eller beställarnas eller brukarnas intentioner, då är väl ett psykologiserande perspektiv det enda som återstår: "Vad är det upphovsmannen velat åstadkomma med sin arkitektur? Vilka har varit hans motiv? Är hans egentliga, djupt liggande motiv desamma som de motiv han intalar sig själv och/eller sin omgivning? I vilken mån är upphovsmannen oärlig mot sin beställare och i vilken utsträckning är han också oärlig mot sig själv? Och – utan att politisera, och utan att moralisera kring vad man i vissa läger anser vara snyggt och i andra läger anser vara fult, politiskt korrekt eller politiskt förkastligt, bra eller dåligt, friskt eller sjukt – kan man säga att upphovsmannen faktiskt har lyckats åstadkomma vad han sagt sig vilja/innerst inne velat åstadkomma?" Och så vidare.

Att ägna en psykologiserande arkitekturkritik åt att sexualisera torn och höga byggnader respektive grottor och slutna rum blir snart tröttsamt. Den närmast tvångsmässiga sexualiseringen av allt och alla hör dessutom till det som man väl allmänt idag är mest skeptisk till i Freuds begreppsbildning. ("Ibland är en cigarr bara en cigarr", trots allt.)

Men många av de begrepp och tankesätt som förekommer i Sigmund Freud: Vardagslivets psykopatologi (1904) är desto mer användbara i en psykologiserande arkitekturkritik – den så kallade freudianska felsägningen till exempel: "Var kom den där besynnerliga mockapären ifrån? Har arkitekten begått ett misstag, är det en anomali, eller är det i själva verket så att det är den där besynnerliga mockapären som egentligen avslöjar arkitektens (mer eller mindre undermedvetna) innersta vilja? Den hemliga, upprörande, skamliga innersta vilja som arkitektens medvetna jag inte vill kännas vid? Är den där besynnerliga mockapären i själva verket något av en arkitektonisk Freudian slip?" Och så vidare.

Sammanfattningsvis: om man inte är fri (i psykoanalysens mening, se ovan) att, säg, välja en symmetrisk planlösningsprincip när man ritar hus (för att "symmetrier är dumma"), då är man i sin "symmetrineuros" inte heller fri att välja bort symmetrin. Är man då fri över huvud taget i sin verksamhet som arkitekt? Finns det då egentligen några verkliga förutsättningar för att man någonsin som arkitekt alls skall kunna verka i kraft av sin fulla potential?

--

Länkar till de texter av Mikael Askergren som hänvisas till i texten ovan:
Ett Stockholm vid historiens slut
Lyckans arkitektur
Det inexaktistiska manifestet

Inte helt hundra

2011-06-01T18:30:00.028+02:00

I kölvattnet efter publiceringen av boken Den motvillige monarken, och i synnerhet efter kungens tv-intervju i måndags (video SVT 30 maj 2011) börjar svenskarna bli mer och mer uppkäftiga gentemot kungahuset, inte sant - följande bild damp ned i min e-postbrevlåda tidigare idag onsdag i ett massutskick:

När jag för några år sedan på mycket stort allvar försökte reda ut det hypermoderna Sveriges och de hypersekulariserade svenskarnas mycket märkliga förhållande till sitt arkaiska kungahus (läs mer här: Monarchy Rules), då smällde monarkins värde som esoterisk instans alltid högre än dess faktiska, politiska funktion. Då skrattade kungahuset alltid både bäst och sist. När vanliga medborgare häcklade monarkin ryckte andra vanliga medborgare ut för att försvara den så till den grad att kungafamiljen aldrig ens själva behövde uttala sig i saken. (Ett av mina exempel på detta då den gången var rapparen Ken Ring som uttalade sig på ett visst sätt om kungahuset i ett visst sammanhang och vars karriär utplånades och liv förstördes i ett nafs - utan att kungahuset behövde lyfta ett finger: skrattar bäst som skrattar sist, som sagt.)

Jag har tidigare trott att kungahuset inte i grunden skulle skakas av boken "Den motvillige monarken". För bara ett halvår sedan, till exempel, då skrev jag fortfarande så här i ett blogginlägg: Monarchy Still Rules

Men nu, efter kungens vän Anders Lettström erkänt sina kontakter med organiserad brottslighet är läget ett annat: video SVT 20 maj 2011

99-kronorssedelns upphovsman är än så länge okänd för undertecknad. Den som känner till vem upphovsmannen är får gärna höra av sig.

Tak över huvudet

2011-01-26T15:57:00.017+01:00

Detta kommer att handla om hus och om gator och torg så småningom. Men låt mig först konstatera att det var med risk för eget liv jag i morse gav mig ut på glashala trottoarer i vinterstockholm för att ta bilderna som illustrerar detta blogginlägg:

Inte nog med att trottoarerna i Stockholm denna vinter har varit halare än någonsin. Denna vinter har man i media börjat rapportera om att istappar allt oftare faller ned från takrännor och träffar intet ont anande förbipasserande i huvudet, inte sällan med dödlig (!) utgång (death by icicle skulle man kunna kalla det).

Den vanligaste förklaringen till denna alarmerande istappsutveckling är som bekant att giriga bostadsrättsföreningar satt i system (och av aningslösa politiker och planerare tillåtits sätta i system) att dra in pengar på att sälja kallvindar till högstbjudande, kallvindar vilka inretts till uppvärmda bostadslägenheter typ vindsvåningar, vilket lett till ökat värmeläckage i de inte alltid helt effektivt värmeisolerade vindsvåningstaken, vilket i sin tur lett till ökad snösmältning på yttertak som tidigare var kalla, vilket i sin tur gett mer istappsbildning i hängrännorna än någonsin tidigare, osv.

Just denna infernaliska vinter 2010/2011 har halkan på trottoarerna plus det ständiga istappshotet ovanifrån fått undertecknad att särskilt uppskatta de hus i staden som utrustats med något slags skärmtak över trottoaren eller liknande - skärmtak som inte bara erbjuder fotgängaren tak över huvudet och skydd från den ostadiga skandinaviska sommarens regn och rusk, utan även erbjuder samma fotgängare skydd vintertid från snöslask, och från fallande istappar förstås. Mera sånt! Fler skärmtak inne i stan!

Det finns visserligen gator i Stockholms innerstad som erbjuder andra former av tak över huvudet för fotgängare, i synnerhet då i form av arkader - det vill säga trottoarer under tak "inne i" husen, "urgröpta ur" själva husvolymen liksom. Men hus med sådana arkader uppskattar jag inte alls lika mycket som hus med skärmtak som kragar ut i gaturummet. I soliga och varma medehavsländer söker man nog gärna skydd från sol och värme i skuggiga arkader, men i det solfattigare norden blir arkader av sydländsk typ bara muggiga och mörka.

Naturligtvis är en arkad inne i en äldre stadskärna ofta fråga om en nödlösning: det är ett sätt att erbjuda fotgängare någonstans att ta vägen när man behöver mer av gatumarken för biltrafiken, exempelvis. Man har inte mycket annat att välja på än att "gröpa ur/bygga in" en arkad för fotgängare "inne i" husen längs den trånga gatan.

Men det finns även - förvånande nog - helt nybyggda arkader i förorterna. Då är det inte utrymmesbrist som tvingat fram dessa mörka och muggiga fotgängarpassager. Då måste det snarare vara ett uttryck för ett drömmeri, ett drömmeri tillbaka till barockens Italien, till pudrade peruker och till ett sydländskt soligt och hett klimat. Sorry, men det blir aldrig någon sydländsk barockkänsla i de där blåsiga och muggiga förortsarkaderna...

Om man skall erbjuda stadens (och förortens) fotgängare tak över huvudet (och varför inte i vårt klimat! Varför inte i ett land där det regnar så ofta om sommaren! Varför inte i en stad med allt fler lyxtakvåningar - och därför med allt fler istappsincidenter och deaths by icicle om vintern!), då föredrar jag för egen del alltid hus med fritt svävande skärmtak som anspråkslöst skjuter ut över trottoaren. Jag föredrar fritt svävande skärmtak framför pelarförsedda arkader som "gröpts ut ur" eller "byggts in i" husen i fråga.

Skärmtak som skjuter rakt ut i gatan i all anspråkslöshet ger till att börja med inte lika muggiga miljöer som arkaderna. Men framförallt är de inte alls anspråksfulla på samma vis som många arkader (i sin pretentiösa fuskbarock). Skärmtak fungerar i all enkelhet som urbana markiser - bara att de är permanenta. De står för ett slags enkelhet i "möblerandet" av gaturummet som tilltalar mig mycket mer än konstfulla arkader.

I dessa tider av glashala trottoarer och istappshot ovanifrån finns det all anledning att fundera kring vad som är verkligt viktiga stadsgestaltnings- och stadsplaneringsfrågor i den omedelbara framtiden. Ett stopp för inredning av kallvindar vore en bra början!!! Istappshotet visar att kallvindar behövs! de fyller en funktion! En livsviktig funktion!

Och dessutom: vi bör inte förlora oss helt och hållet i hur mycket av vattenspegeln man öppnar upp eller inte öppnar upp vid Slussen i framtiden, eller hur mycket av utsikten man bygger för eller inte bygger för vid Slussen i framtiden. Det får bli som det blir med Slussen. Vem bryr sig. (Jag bryr mig inte.) Det skulle nog innebära en mycket större livskvalitetshöjning för alla stockholmare över tid om stockholmaren i gemen sluppe vara rädd för istappar halva året! (Och sluppe regn och rusk sommartid.) Fler skärmtak nu!

Monarchy Still Rules

2010-11-06T14:15:00.026+01:00

In the sensationalist forehand publicity for a recently published, already infamous book about the Swedish king Carl XVI Gustaf, the book's writers and publisher claim to present facts that are supposedly "damaging" to the Swedish king and the institution of monarchy in Sweden.

But I believe columnist Britta Svensson in Swedish tabloid Expressen got it right: the king's press conference in response to the book's publication was by no means a fiasco, it was in fact sheer genius, and Carl XVI Gustaf "still rules". Read her column here: Expressen

Read more by Mikael Askergren (in English) about the Swedish king, about the institution of monarchy in Europe in general, and in Sweden in particular, here: "Monarchy Rules"

Guggenheim Museum/Musei Vaticani

2010-10-10T13:12:00.012+02:00

Left picture: spiral ramp and skylight of Solomon R. Guggenheim Museum in New York, USA, designed in 1943-1959 by Frank Lloyd Wright. Right picture: spiral ramp and skylight of the Vatican Museums (Musei Vaticani) in Rome, Italy, designed in 1932 by Giuseppe Momo.

(Click on images for larger size pics.)

That's not Tudor

2010-08-20T23:24:00.010+02:00

The Tudors is an Irish/Canadian produced historical fiction television series, based loosely upon the reign of English monarch Henry VIII, and is named after the Tudor dynasty, starring Jonathan Rhys Meyers as Henry VIII.

I noticed some time ago that for a brief moment in every episode one sees the top of Stockholm's City Hall tower against a bright orange sky (title sequence).

The thing is that the Swedish capital's City Hall is hardly an example of Tudor architecture: Stockholm's City Hall was designed by 20th century architect Ragnar Östberg, and completed in 1923.

Of course i don't mind the television show's production designer's decision to use the tower's silhouette in this way - but how did such an unlikely thing come about? How on earth did this peculiar and unconventional national romanticist 20th century building (in far away Stockholm, of all places) end up in the opening sequence of that Irish/Canadian television series about the Tudors?

Villa Spies: Buy the Book

2010-08-10T11:17:00.016+02:00

A limited number of copies of the book by Mikael Askergren (published in 1996) about the Villa Spies are now for sale from CINE Arkitektur at this address: info@cinearchitecture.com

The Villa Spies is the futurist summer villa built in 1969 for travel industry tycoon Simon Spies high up on a rock overlooking the many islands of the archipelago just outside the baltic shores of Sweden's capital Stockholm. The book has been out of stock for years. The offer to buy a copy of the book from CINE Arkitektur is a rare opportunity.

Why Religion Facilitates Crime and Immorality

2010-07-04T11:50:00.184+02:00

This summer, i often find myself watching reruns of The Sopranos. In last night's episode, Christopher Moltisanti was in the hospital with a bad gunshot wound, technically dead for about one minute before being resuscitated. Everyone in the extended family, especially Carmela and Tony Soprano, brooded on their relationships to God, to the church, to religion (season 2, episode 9: From Where to Eternity).

The episode concludes with everything returning to "normal": Tony kills somebody, Carmela does nothing. As usual, the occasional onset of moral brooding amongst the members of the Soprano family does not bring about any great changes whatsoever: Tony carries on with his life in crime, Carmela remains at his side, always enabling tony in his career as professional criminal.

One might ask oneself: how is it even possible for tony, Carmela, Christopher, et al to be so deeply religious, to be such hardcore Catholics, to practice such hardcore Catholicism? This is the wrong question to ask oneself. It makes more sense to ask: why do so many of us tend to assume that religion will make people "better"?

Fyodor Dostoyevsky in his novel The Brothers Karamazov famously declared that if there was no God, there would be more immorality and crime, i.e. when people do not fear punishment from God after death, they automatically become immoral killing machines and start murdering off everyone in sight — while in fact, and contrary to what Dostoyevsky would have expected, global secularization in the 20th and 21st centuries has brought more peace and higher moral standards to the world than organized religion was ever able to bring for thousands of years.

Religious people often imply that religious people are morally superior to us nonbelievers. Nothing could be farther from the truth. As it turns out, it's the exact opposite that is true. Religious people are in fact greater "sinners" than nonreligious people. Religion, in fact, facilitates crime and immorality:

Religious people believe that there are entities "above" mere mortals (gods, goddesses) and there are entities "beneath" mere mortals (demons). I imagine that, to religious people, the psychological leap between (a) placing only metaphysical entities above and beneath oneself, and (b) to also start placing other mere mortals above oneself (saints, nuns, priests) as well as beneath oneself (homosexuals, adulterers, thieves, confessors to other religions than one's own, people of other nationalities or races) on the hierarchical steps of that very same metaphysical ladder must be a very short psychological leap indeed.

Once the believer makes this leap, from thinking (a) to thinking (b), the concept of metaphysical hierarchies begins to serve worldly and political and nationalist and racist purposes (for instance). The metaphysics of religion thus not only distills in people the fear of a god, but — extrapolated into the everyday — facilitates despising and debasing and looking down on other people in general as well.

By contrast, the secularized mind has no concept of a metaphysical ladder of hierarchy between entities. The psychological and political and moral leap into placing other mere mortals above or — more alarmingly — beneath oneself is much greater for nonreligious people than for religious people. No wonder secularized people are more likely to actually practice the golden rule, for instance. No wonder secularized nations are more democratic, less corrupt, less violent, more peace loving, etc.

In addition — and contrary to what the nonbeliever might expect — to the believer there never is a clear line drawn between acceptable and unacceptable religious behavior. Being a law-abiding citizen, for instance, is not enough for a religious person. Also the most law-abiding of citizens constantly commit religious infractions of a greater or lesser nature. In the believer's universe, one day does not go by in which a person does not "sin" in one way or other: in the believer's universe, everything is "bad" behavior to a greater or lesser extent.

And if there is no clear line drawn between "good" and "bad" worldly acts (if more or less all acts are more or less "bad" acts, in a religious sense), then no wonder the clear line between secular lawfulness and secular criminality is so easy for religious people to cross. No wonder deeply religious people (like tony and carmela soprano) make such little distinction between petty (?) everyday sins, like cussing, and — well, murder.

By contrast, nonreligious people can live entire lives without ever feeling they are necessarily "bad" people, without feeling they are behaving really "badly" — as long as they do not break the law. In the nonbeliever's universe, there is in fact one clear line drawn between acceptable and unacceptable behavior, i.e. the line between legal and illegal. And therefore, this clear line between legality and illegality in secular society (albeit often making more or less arbitrary distinctions: in some countries it's illegal to drive on the right side of the road, in other countries it's illegal to drive on left side) is really important to nonreligious people. It is in fact more important to nonreligious people than to religious people. To break the laws of secular society and to cross the border into lawlessness is psychologically and morally a very great leap indeed to make for the nonbeliever. Most nonbelievers take pride in being law-abiding citizens. Religious people not so much (!). No wonder secularized peoples and nations enjoy societies that are less crime laden.

In today's infected public debate about the role of religion in modern society (for or against Richard Dawkins, etc.) one often hears to religious people referring to their particular religion or religious denomination as an especially "peace loving" one, thus supposing that those religious individuals who/those religious nations which are actually making war, committing violent acts, and committing acts of terrorism in the name of religion merely are sad exceptions to the (religious) rule of thumb that religious people are "better" than other people. When are religious people going to admit to the world that violence is not an anomaly, but a normal occurrence in religion. Violence is something to be expected from both extremist individuals and organized mainstream religion. I, for one, certainly expect religious people to be prone to violence: if religious people seem peace loving and meek, the way i see it, they simply aren't that much into it; they simply aren't that religious to begin with...

Secular peoples/secularized nations make less war/less violence/less crime than peoples/nations of any — any! — religion. The frequency and amplitude of criminal acts and acts of violence can after all be measured. The statistics all show the same thing: nonreligious people/peoples are more peace loving. Nonreligious people/peoples behave "better!"

Dostoyevsky was obviously wrong. Religious people in general are obviously wrong: religion will never do away with disdain or oppression or violence or crime. Au contraire ma chère; religion facilitates crime: it's easier for religious people than for nonreligious people to behave badly. Religion facilitates double standards and moral ambiguity: it's easier for religious people than for nonreligious people to treat other people like dirt.

People would live happier and better lives — including morally better lives! — if they stopped praying and gave up their religion. Religion is not pretty; religion is certainly not something harmless and cute. Religion is bad for you! Religion is bad for us all.

--

This is a work in progress: first version july 4, latest rewrite november 13, 2010. Thank you, Åke Nygren, for your very helpful comments.

More by Mikael Askergren on religion and morality, and on why art is always secular and why religion always is kitsch: "There Is no Religious Architecture"

Filthy Rich

2010-07-03T17:54:00.002+02:00

A blast from the past: Mikael Askergren's own description of his Filthy Rich proposal for the international Bo 2000 Malmö architecture and urban planning competition (1997):

Experiments are costly, prototypes are expensive. It is always the rich who are the best guineapigs for experiments in technical and/or conceptual development: the rich can afford trying out new technologies and housing concepts that are expensive to finance (and can afford failing at making them work). The general public at large will have to wait for the cheap, massproduced version. Or they will shop second hand.

Experimental social housing for the masses therefore is a contradiction of terms. The best of intentions (ecology, sociopolitics, etc.) do not matter: when one has great restrictions financially (which one always has when one builds social housing for the masses) it's a bit much to ask for the build/the design to be not only cost effective, but technologically experimental and conceptually advanced as well. Because prototypes are so expensive, the only aspects of the financially restricted social housing sector of the building industry that can be made the subjects of experimentation are — experiments in cutting costs: lower ceilings, lower standards, smaller rooms, etc.

At the Bo 2000 Housing Expo in Malmö, Sweden, in addition to the more or less compulsory housing estates for working and middle class (see competition brief), there should — at least as a compliment to the underfinanced (and therefore less experimental) social housing — be a series of large (very large) dwellings/houses. Such houses have greater chances at becoming "interesting" in all respects: technologically, ecologically — and sociopolitically! — and architecturally! — than even the most advanced design for low budget social housing.

Labyrinth

2010-06-28T18:45:00.021+02:00

A blast from the past: a collection of various designs by Mikael Askergren (1992) for a hedge labyrinth/a garden maze at Medevi Brunn, a great private estate in Östergötland (Ostro Gothia), Sweden. Such a hedge labyrinth in the gardens of Medevi Brunn was however never built/planted/realized. (Click on images for larger size pics.)

Ueno

2010-06-20T01:33:00.024+02:00

A blast from the past: installation proposal by Mikael Askergren (1994) for the great rotunda in the Spiral Garden art gallery in Tokyo:

(a) 10 chairs;
(b) 10 business suits;
(c) 10 anonymous men from Iran.

Anonymous Iranians shall remain seated at all times (staff monitor and supervise visits to lavatories, etc.). The dress and appearance of anonymous iranians shall be neat, uniform, and attractive.

Mikael Askergren, Stockholm 1994-10-31.

Footnote (1). The above proposal for a temporary art installation in the great rotunda of the Spiral Garden art gallery in Tokyo, Japan (title of installation: Ueno) was a competition entry by Mikael Askergren for the 4th international Japan Art Scholarship competition 1994. Mikael Askergren's competition entry was rejected by the competition's jury.

Footnote (2). Tokyo's Ueno Park is notorious for its homeless illegal immigrants, many of them from Iran. More about illegal immigrants in Tokyo's Ueno Park (Wikipedia): Iranians in Japan

Münchausen by Proxy

2010-06-16T16:11:00.042+02:00

A blast from the past: proposal by Mikael Askergren (2004) for a warfare memorial in the former fortress and garrison town of Kristianstad, Sweden.

Mikael Askergren: "The ammunition is the thing: the choice between loading and not loading, between firing and not firing, between loose and sharp ammunition, is the choice between the fraudulent lightheartedness of Baron von Münchausen and -- the cruel reality of warfare."

Mikael Askergren, again: "Contemplating all the ammunition loaded and discharged during Kristianstad's long history as fortified garrison town, i hereby propose as warfare memorial in the streets of the former garrison town of Kristianstad a giant piece of metaphorical ammunition - a giant, metaphorical 'cannonball' à la Baron von Münchausen."

Footnote: the proposal above for a warfare memorial in the (former) fortress and garrison town of Kristianstad, Sweden was Mikael Askergren's contribution to an urban sculpture competition in 2004. Mikael Askergren's competition entry was rejected by the competition's jury.

Footnote to image at top of blog entry: Hans Albers as Baron von Münchausen riding his famous cannonball in a German film (1943).

Footnote to title: "[Münchausen syndrome by Proxy, MSBP] is a bizarre variant [of Münchausen syndrome] in which usually a child is used as a surrogate patient. The parent falsifies history and may injure the child with drugs or add blood or bacterial contaminants to urine specimens to simulate disease. The parent seeks medical care for the child and always appears to be deeply concerned and protective. The child is often seriously ill, requires frequent hospitalization, and may die." (From the Merck Manual: www.merck.com)

Peristyle: Östermalmstorg August 1993

2010-03-16T01:15:00.008+01:00

Architectural photographer Johan Fowelin has kindly agreed to let me publish one of his 1993 architectural portraits of the Swedish capital's subway stations (an ongoing project of Fowelin's since 1989).

(Click on image for larger size.)

I have explained elsewhere why the architectural design of this particular 1960s downtown Stockholm subway station interests me - and why I grieve and lament the fact that it no longer looks the same (it was remodeled less than a year ago). More pictures of the Östermalmstorg subway station ticket hall, or what's left of it, here and here (the way it looks today, after the remodeling).

Norrtull: uppmaning till fullmäktige

2010-03-06T14:18:00.066+01:00

Den 15 mars röstar man i fullmäktige om Norra stations framtid. (och om Norrtulls framtid.) därför, varsågoda kära läsare, ett motförslag i elfte timmen.

Jag kommer i det följande inte att polemisera mot den bebyggelse man föreslår på den gamla bangårdsmarken – det finns det andra som gör. Och själv har jag redan på annan plats sagt allt jag har att säga om stadsbyggnadskontorets ständiga tendenser till "stilarkitektur" (jfr begreppet "stilmöbler"). Jag nöjer mig i det följande att diskutera den trafiklösning stadsbyggnadskontoret föreslår för Norrtull: en ny rondell.

(Klicka på bilderna nedan för bilder i större format.)

Det är ju nämligen av allt att döma så att dagens lösning (utan rondell och med Uppsalavägen dragen öster om de båda tullhusen vid Norrtull) redan har kapacitet att ta hand om framtidens trafik förbi Norrtull.

Därför föreligger av allt att döma inte omedelbart några trafikala skäl att bygga en rondell. Det handlar mer om "stil". Man tycker nog att Norrtull av idag är trist. Man tror att det skulle bli "finare" med en (pampig?) rondell. Men personligen är jag starkt misstänksam mot stadsbyggnadskontorets illustrationer (akvareller minsann, för ökad mysfaktor!) som visar Norrtulls framtida rondell som en trevlig park med folk som strosar omkring. (Lika misstänksam som jag är mot de arkitektillustrationer som nyligen försökte få det Nya Brunkebergstorg att se levande och välbesökt och trevligt ut.)

Jag tror snarare att det är symmetridjävulen som varit framme när stadsbyggnadskontoret nu föreslår att Uppsalavägen skall ledas in i symmetriaxeln rakt mot de båda små tullhusen. (Varför det? Varför rakt mot dem?) Trafiken kan dock inte ledas in mellan tullhusen eftersom utrymmet mellan dem inte är brett nog. Därför (!) har man placerat en rondell framför tullhusen (fortfarande i en symmetrisk komposition som utgår från tullhusen och så vidare). Min gissning är att om tullhusen stod längre ifrån varandra skulle man inte alls föreslagit någon rondell just här, då hade man lett trafiken rakt fram in mellan tullhusen och in i en trevägskorsning istället, liknande den som redan finns vid norrtull öster om Tullhusen.

Eftersom dagens lösning (utan rondell, Uppsalavägen leds öster om tullhusen) av allt att döma redan klarar framtidens kapacitetskrav föreslår jag istället att Uppsalavägen inte leds rakt mot tullhusen (som i stadsbyggnadskontorets förslag) utan istället väster om dem. Det finns nämligen stora stadsrumsmässiga vinster att göra av att dra Uppsalavägen just väster om tullhusen (istället för öster om dem, eller rakt mot dem): då förändras nämligen genast i ett slag det "tråkiga" Norrtull och den "tråkiga" södra entrén till Hagaparken i grunden (på ett mycket mer övertygande vis än i stadsbyggnadskontorets förrädiskt idylliska akvareller). Tullhusen står med ens inne i Hagaparken – istället för långt, långt utanför den.

Dela upp norra stationsprojektet

Om fullmäktige skulle vilja hålla möjligheterna öppna för en sådan här lösning (eller någon annan alternativ lösning av norrtull med omgivning) så kan de helt enkelt undanta den östligaste delen av detaljplanen från beslutet, sådant görs med jämna mellanrum – man lyfter bort en del av en detaljplan, och godkänner resten. Jag vill därför uppmana fullmäktige att den 15 mars undanta den östligaste delen av detaljplanen från beslut, för att möjliggöra en annan utformning av Norrtull.

dela norra stationsprojektet i två delar. Behandla bebyggelsen på bangårdsmarken (fastighetsmark) för sig och trafiklösningen för Norrtull (gatumark) för sig.

--

Ovanstående förslag citeras i text och bild på tidskriften Arkitekturs blogg.
Ovanstående text och ovanstående illustrationer har även återpublicerats i sin helhet som krönika på yimby.se.
Se vad yimbys läsare tyckte om förslaget här.
Läs vad som skrivits i SvD nyligen om Norra station och Norrtull här och här och här och här.

"slabbig cafeteria"? nej inte nödvändigtvis

2010-02-21T19:04:00.022+01:00

för någon vecka sedan ondgjorde jag mig över den "slabbiga cafeteria" som stockholms stadsteaters stackars publik får hålla till godo med i mellanakten. dags för ett exempel på motsatsen, en modern teaterbyggnad som erbjuder sina besökare en enkel, avskalad, "demokratistisk", visserligen mycket konventionell men ändå verkligt högklassig foajéupplevelse - deutsche oper, berlin (klicka på bilden för större format):

jag har sagt det förr och säger det igen: kulturhuset vid sergels torg är inte rätt plats för stockholms stadsteater. bygg en ny stadsteater någon annanstans istället. satsa på ett nytt hus åt stockholms stadsteater istället för ett nytt hus åt stockholms stadsbibliotek. och låt sedan stockholms stadsbibliotek ta över hela kulturhuset vid sergels torg när stadsteatern äntligen flyttat till ett välfungerande teaterhus.

slabbig cafeteria

2010-02-14T14:56:00.014+01:00

några bilder från den slabbiga cafeteria som stockhomls stadsteaters stackars publik får hålla till godo med som teaterfoajé. (klicka på bilderna för bilder i större format.)

den minimalistiska och sparsmakade nya uppsättningen på stora scenen av shakespeares hamlet kontempleraras under mellankten i en charmlös bricklunchmiljö (snacka verfremdungseffekt!):

ingen ids flytta undan lunchserveringens slabbiga salladsbar när det är dags för denna slabbiga lunchcafeteria att kvällstid börja fungera som ett slags teaterfoajé:

rullvagnar för bricklunchbrickor och travar av barnstolar längs väggarna - precis det slags miljö man vill uppsöka för att under mellanakten begrunda pågående föreställning:

mer av mikael askergren om problemet med att placera stockholms stadsteater i kulturhuset vid sergels torg, och om den slabbiga cafeteria som utgör teaterns sorgliga publikfoajé: "två tre flugor i en smäll"

nya brunkebergstorg (jag är fortsatt skeptisk)

2010-02-11T17:12:00.032+01:00

mer om stockholms stads nya planer för brunkebergstorg (vilka man nyligen kunnat läsa om i både svd och dn, och som jag själv redan bloggat om för någon vecka sedan), i form av ett utdrag ur en längre, ännu opublicerad text från 1998 om "brunkedoglio" - en text i vilken jag bland annat ägnar mig åt ett närstudium av brunkebergstorgs roll och funktion i stockholm:

[...] det är de planskilda korsningarna och trafiksepareringen mer än något annat som gör city av idag till vad det är – och inte är. tag brunkebergstorg som exempel; en gång "mitt i smeten", idag en ointressant utkant och ett ingenmansland mellan nedgrävda gator och upphöjda viadukter. det är inte sjuttiotalsarkitekturens "fel", det är stadsdelens förändrade topografi som förändrat torgets roll i stadsbilden.

idag "skall" man tycka att arkitekturen runt brunkebergstorg är av låg och oinspirerad kvalitet. torgets arkitektur anses allmänt vara ett "problem". svenska arkitekter "skall" visserligen också samtidigt tycka att riksbanken i torgets norra ända är ett av stans bästa moderna hus. men riksbanken är allt för belamrat med stucco lustro och annat krimskrams för att stå sig som "mästerverk" över tiden. den mer opretentiösa sjuttiotalsarkitektur som flankerar riksbankens affekterade svarta granitkub vinner i längden. den nyligen genomförda men mindre lyckade ombyggnaden av kvarteret wahrenbergs parkeringshus till bostäder förtar inte effekten, eftersom ombyggnaden inte förändrat sjuttiotalsarkitekturen i den formsäkra kontorslänga som kvarteret wahrenberg fortfarande vänder mot torget.

den enhetliga och kolossala arkitekturen kring brunkebergstorg och det smått avsides läget, i ett slags splendid isolation, för tankarna till michelangelos capitolium/campidoglio (latin/italienska) i rom.

både brunkebergstorg och capitolium/campidoglio är långsträckta triangelformade rum med en monumentalbyggnad i fonden längs den sida som utgör triangelns kortaste ben. i båda fallen är arkitekturen på alla tre sidor enhetlig och i samma stil. i fallet rom: såväl det tornförsedda palazzo senatorio som de flankerande museernas fasader har ritats av michelangelo. i fallet stockholm: brunkebergstorg är en väl sammanhållen sammanställning av senmodernistiska byggnader i den abstrakta klassicism som är en av 1900-talets renaste arkitekturstilar; en stil från det sista decennium i vår omedelbara historia då arkitekter och planerare fortfarande åtnjuter ett samhälleligt och kulturellt förtroende samt, inte minst viktigt, visar ett professionellt självförtroende.

båda torgen har händelsevis också en annan sak gemensamt. i båda fallen finns det "bakom ryggen" ett annat, större torgrum (bakom michelangelos palazzo senatorio ligger forum romanum, bakom riksbankens hus ligger sergels torg). i båda fallen befinner sig dessa större stadsrum (forum romanum, sergels torg) topografiskt på en lägre nivå. campidoglio och brunkebergstorg är båda upplyfta, i "förnäm avskildhet", över stadsmassan i övrigt.

i fallet campidoglio förklaras situationen av att anläggningen redan från början byggdes på krönet av en klippa. i fallet brunkedoglio är det topografiska åtskiljandet dock inte alls "naturligt": torget är före cityomdaningen en integrerad del av gatunätet ("integrerad" inte bara i vedertagen mening utan även i den mer exakta betydelse som bill hillier ger begreppet i sin space syntax [...]. i samband med omdaningen skiljs torget från stadslivet för gott därför att resten av staden sänks, grävs ned till en nivå långt under gatunivån i stormaktstidens klarakvarter.

de som kritiserar brunkebergstorg av idag och som saknar det brunkebergstorg som en gång var tycks inte inse att det inte är sjuttiotalsarkitekturens utseende som förorsakat platsens "dödhet". det faktum att brunkebergstorg av idag inte pulserar av trafik och torghandel har ingalunda med husens utseende att göra. "dödheten" är istället en direkt konsekvens av att torget, till skillnad från före regleringen, inte längre utgör en integrerad del av ett gatunät. det är inte när man bygger kvarteret wahrenbergs parkeringshus som brunkebergstorg "dör". platsbildningen framför riksbanken "dör" när man sänker hamngatan utan att samtidigt sänka ned brunkebergstorg. även om alla gamla hus kring torget sparats hade torget idag varit lika "dött", helt enkelt därför att den integrerande fysiska och rumsliga kontakten med stadslivets rörelser och rörlighet skurits av.

det stora argumentet för cityomdaningen var framkomlighet och kommunikation. stormaktstidens gränder var för trånga och kvarteren överstora, hamngatsbacken var för brant, brunkebergsåsen för mycket av ett trafikhinder. paradoxalt nog är det ökad segregering, motsatsen till framkomlighet man åstadkommit: de stora trafiklederna skär av mer än de förenar. brunkebergstorg och trakten kring malmskillnadsgatan kommunicerar inte alls med resten av staden utan är ödsligt avskurna, aborterade, bortopererade. [...] man hade kunnat välja att sänka ned också brunkebergstorg och malmskillnadsgatan till samma nivå som hamngatan och sergels torg. [alla stockholmare] som är gamla nog att minnas den stora s.k. riksgropen vet att rullstensåsen under brunkebergstorg är helt och hållet bortschaktad och har ersatts av underjordiska garage, kulvertar och källare. man hade lika gärna kunnat välja att sänka alla gator och torg i city till en och samma nivå och därmed sluppit planskilda korsningar och motorledsdiken, och sluppit brunkebergstorg som rumslig propp mellan city och norrström. [...]

- så långt utdraget ur min hittills opublicerade text från 1998.

när jag började blogga om planerna för det "nya" brunkebergstorg för någon vecka sedan var min ingång en annan än den i textutdraget ovan. om jag skulle försöka syntetisera dessa två sätt att betrakta "problemet" brunkebergstorg bleve kanske syntesen och slutresultatet något i den här stilen:

vår tids brunkedoglio är alltså inte en "autentisk" plats i ett i övrigt "söndersanerat" södra klara; vår tids brunkedoglio är bara en teatral scenografi, ett slags potemkinkuliss - eftersom brunkebergstorg egentligen grävdes bort helt och hållet i slutet av sextiotalet och försvann i riksgropen som sagt. om man accepterat verkligheten efter cityomdaningen och låtit malmskillnadsgatan korsa hamngatan i samma plan (istället för att höja malmskillnadsgatan igen efter bortgrävandet och leda malmskillnadsgatan på en viadukt över hamngatan), då hade brunkebergstorg varit integrerat på ett helt annat vis i norrmalms gatunät än det är idag. då hade statens fastighetsverk (först, och sedan stockholm stad) förmodligen aldrig känt något behov av att lansera idén om ett "nytt" brunkebergstorg.

jag hävdade för någon vecka sedan att om man förlänger klarabergsgatan västerut på kungsholmen då kommer det med ens finnas förutsättningar för ett mer "levande" folkliv på brunkebergstorg. det är nog en sanning med modifikation: den stora nivåskillnaden mellan brunkebergstorg och sergels torg finns ju kvar, och malmskillnadsgatans viadukt över hamngatan finns ju kvar också efter en förlängning av klarabergsgatan. brunkebergstorg måste nog undantas från de platser i stan som nämnvärt skulle påverkas av ett förverkligande av "den felande länken".

så det kanske inte är för brunkebergstorgs skull vi skall förlänga klarabergsgatan till norr mälarstrand. vi måste visserligen bygga "den felande länken" och förlänga klarabergsgatan om vi vill att stockholms city i allmänhet (och nya västra city i synnerhet) skall fungera någorlunda väl i framtiden. men kanske vi också samtidigt måste acceptera att brunkebergstorg är "förlorat", att varken trottoarkaféer eller ens "den felande länken" hjälper i fallet brunkebergstorg.

statens fastighetsverks och stadsbyggnadsborgarrådet kristina alvendals förhoppningar om ett mer "levande" brunkebergstorg kommer alltså ofelbart att komma på skam. brunkebergstorg kommer aldrig (inte så länge den nuvarande nivåskillnaden mellan brunkebergstorg och city i övrigt består, vill säga) att utgöra ett spontant mål för stadens flanörer. det kommer att förbli en från stadslivet i övrigt isolerad plats, ett brunkedoglio som (likt roms campidoglio) höjer sig över omgivningen i ett slags splendid isolation och som har ett värde (i den mån det har ett värde) som sjuttiotalsmodernistisk stilstudie, som skulptur, som bild, snarare än som ett stockholmarnas vardagsrum.

för att än en gång travestera en känd valaffischslogan: gärna trottoarkaféer på brunkebergstorg, men först en rejäl satsning på att sänka malmskillnadsgatan och brunkebergstorg till hamngatans och sergels torgs nivå!

(klicka på bilderna ovan för bilder i större format.)

nya brunkebergstorg (jag är skeptisk)

2010-02-03T15:02:00.136+01:00

apropå stockholms stads nya planer att omvandla brunkebergstorg till ett "kulturtorg" med utomhusscen för parkteatern och trottoarkaféer: är det bara jag som är skeptisk?

jag är skeptisk eftersom jag till att börja med inte tror på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar i allmänhet, och har svårt att tro på arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar på brunkebergstorg i synnerhet!

jag tror inte på brunkebergstorg som "kulturtorg". jag tror inte på ahrbom & partners nya fina arkitektillustrationer med alla dessa trottoarkaféer och lyckliga människor på brunkebergstorg. eller rättare sagt: det kanske går att få mig att tro på det här - men i så fall har jag ett mycket stort förbehåll. låt mig förklara:

i februari 2009 hade arkitekturmuseet i samarbete med arkitekturmuseets vänner vänligheten att inbjuda mig att komma till moderna museets hörsal och berätta om mitt gaturegleringsförslag för trakten kring stadshuset på kungsholmen i stockholm, det förslag som i december 2008 publicerats i tidskriften arkitektur under rubriken "den felande länken".

vid samma tillfälle berättade white arkitekter om nya kontors- och hotellbygget med adress klarabergsviadukten som döpts till "stockholm waterfront". dessutom redogjorde statens fastighetsverk om en framtida om- och tillbyggnad av kanslikvarteren i södra klara, också det ett projekt bara något stenkast från stadshuset. ingela lindh från stadsbyggnadskontoret skulle också ha varit med, men hon dök aldrig upp. men avgående stadsbyggnadsborgarrådet mikael söderlund var där.

efter projektpresentationerna var det dags för paneldebatt. som jag minns det blev det inte en särskilt intressant frågestund. ingen av oss i panelen sa något värt att återge här: inte heller jag själv bidrog med något minnesvärt.

det var först efteråt, när allt var över och alla redan var på väg hem till sitt som jag kom på vad jag skulle passat på att säga under frågestunden. men då var det försent: l'esprit d'escalier, som fransosen säger.

men nu idag när stockholms stad offentliggjort sina kulturtorgs- och trottoarkaféplaner för brunkebergstorg (till exempel i svd eller dn eller på kristina alvendals blogg) får jag ett osökt tillfälle att försöka förmedla det där jag önskar jag hade fått sagt redan för ett år sedan, i moderna museets hörsal:

både white arkitekter och fastighetsverket visade nämligen också (då, i februari 2009) bilder av hur massor av glada människor, glada flanörer, glada cyklister, glada mammor med barnvagnar, glada unga svärmande par osv. vimlade och nojsade och satt och fikade framför det nya "stockholm waterfront" på klarabergsviadukten respektive på drottninggatan och på brunkebergstorg. (ett mer "levande" brunkebergstorg har alltså varit i säck innan det kom i påse: det är av allt att döma statens fastighetsverks förhoppningar 2009 att göra "sina" regeringskvarter kring drottninggatan och brunkebergstorg trevligare att vistas i som 2010 smittat av sig på stockholms stad och stadsbyggnadskontoret.)

det är mycket vanligt att arkitekter illustrerar sina projekt med sånadäringa bilder, fulla av vimlande och lyckliga människor. det är så vanligt att man nästan inte reflekterar över det. men nu råkade det vara så att jag tidigare samma kväll visat egna bilder av verklighetens klarabergsviadukt som - på klarabergsviaduktens typiska vis - förstås istället var ständigt folktom och öde. det var ju just det min presentation i februari 2009 gick ut på: så länge klarabergsgatan inte dras fram till norr mälarstrand kommer trakten kring sergels torg (och kring klarabergsviadukten och brunkebergstorg) i praktiken vara dömd att ständigt befinna sig i norrmalms utkant, det minst sagt "centrala" läget till trots. sergels torg och södra klara och västra city måste knytas samman med kungsholmen och västra innerstaden lika effektivt som med östra innerstaden (hamngatan-birger jarlsgatan-strandvägen) och norra innerstaden (sveavägen-odengatan) för att trakten kring sergels torg (och brunkebergstorg) skall ha några som helst förutsättningar att bli en "levande" stadsdel. det räcker inte med trottoarkaféer. det räcker inte med 100 nya bostäder vid brunkebergstorg. sergels torg och klarabergsviadukten och brunkebergstorg kommer ha förutsättningar att "leva upp" först då man på ett otvunget vis kan ta sig (bila eller ta bussen eller cykla eller flanera) från nybroplan till fridhemsplan också över sergels torg (och inte bara via tegelbacken eller hötorget eller den långa omvägen via s:t eriksplan).

först då finns det förutsättningar för trottoarkaféer på brunkebergstorg!

vi är så vana vid arkitekters bilder att vi inte ens bryr oss om att invända mot deras förljugenhet. det hör liksom till, att arkitekter försöker få sina projekt att se mer attraktiva ut genom att fylla sina bilder med glada, fria människor (som man innerst inne vet aldrig kommer att söka upp och vistas på platsen i fråga). men i "stockholm waterfronts" och brunkebergstorgs fall skulle arkitekternas överdrivet optimistiska illustrationer med vimlande folkmassor faktiskt kunna utgöra en relativt sann bild av västra citys och brunkebergstorgs framtid! - förutsatt att man (detta är mitt ovan nämnda förbehåll) förlänger affärs- och flanörstråket hamngatan-klarabergsgatan från bolinders plan ned till riddarfjärden.

det var det jag önskade att jag hade fått sagt då den där kvällen i moderna museets hörsal för något år sedan. eller för att travestera en gammal valaffischslogan: gärna trottoarkaféer på brunkebergstorg, men först en rejäl satsning på "den felande länken"!!

(illustrationer: ahrbom & partner på stockholms stads hemsida. klicka på bilderna ovan för bilder i större format.)

--

ovanstående text har återpublicerats i sin helhet som krönika på yimby.se.
se vad yimbys läsare tyckte om texten här.

antanas mockus enrique piñalosa bogotá

2010-02-02T16:31:00.030+01:00

borgmästaren i bogotá, antanas mockus, moonar inför en fullsatt universitetsaula, kastar vatten på presidentkandidater och anställer horder av vitsminkade mimare (!) för att lära det kaotiska bogotás arroganta innevånare att uppföra sig som folk i trafiken och på offentliga platser - och LYCKAS av allt att döma med att sänka trafikdödligheten, mordfrekvensen, osv, osv!

en obetalbar grej i filmen: mockus sitter i en tevestudio med en gigantisk TYGMOROT i famnen (!!) och pratar helt allvarligt (!) om bogotás finanser. och det funkar! (jag försöker tänka mig vår finansminister anders borg i teves morgonsoffa kramandes en jättemorot när han pratar statsbudget.) mockus har universitetsbakgrund och visar med sin stora kramgoa tygmorot att pedagogik och didaktik inte bara är en färdighet, det är tamejfan en KONST.

dokumentären av danske filmaren andreas møl dalsgaard om bogotás två extraordinära borgmästare under 90-talet, antanas mockus och enrique peñalosa, går i repris i kunskapskanalen onsdagen den 3 februari 23.00 samt fredagen den 5 februari 21.00. se den!

se dalsgaards dokumentär på svt play (60min): bogotá
mer om dalsgaards film (danska filminstitutet): här

aleksander wolodarskis ritbiträden: del 3

2010-01-31T00:03:00.017+01:00

under första halvan av 1900-talet var stadsplanering bland det finaste man kunde arbeta med som arkitekt. det var inte för inte som sven markelius, sin tids stora arkitektstjärna, efter andra världskriget gärna blev chef för stockholms stadsplanekontor. han ville som stjärnarkitekt gärna förknippas med planering och folkhemsbyggande. det var minst lika fint för arkitekter att jobba med planering som att rita hus. och gränsen mellan vad som var vad hade dessutom blivit suddig. det ena gled in i det andra. stadsplanering arkitekturaliserades, och tvärtom.

så hände något. på 1980-talet var det med ens ute bland arkitekter att jobba med stadsplanering: proggare var ute, yuppies var inne, kollektivism var ute, individualism var inne. de som under 1980-talet gick ut arkitektskolan ville inte jobba med att som offentliganställda planarkitekter och byråkrater "bara" bestämma hur höga husen skulle få vara. arkitekter som ritade hus "på riktigt" såg ned på dem som "bara" jobbade med stadsplanering. alla nyutexaminerade arkitekter startade helst eget om de kunde.

men skrattar bäst som skrattar sist: offentliganställda planarkitekter ville fr o m 1980-talet också bli husbyggande stjärnarkitekter och individualister.

och tack vare det mandat som de offentliganställda planarkitekterna givits av de folkvalda redan under 1900-talets första hälft (stadsplaneringens arkitekturalisering, arkitekturens planifiering) hade de offentliganställda arkitekterna under 1980-talet mycket större förutsättningar än deras privatpraktiserande kolleger att som egomana individualister faktiskt förverkliga sina arkitekturdrömmar. de privatpraktiserande arkitekter ute på stan som under 1980-talet anlitades för att faktiskt projektera och bygga stockholms nya bostadsområden reducerades som sagt i praktiken till ritbiträden som "bara" hade som uppgift att förverkliga wolodarskis och inghes och andra starka planarkitekters mycket detaljerade "arkitekturvisioner". de mest tongivande "visionärerna" och de mest egomana och individualistiska arkitekterna var i 1980-talets stockholm med ens offentliganställda byråkrater!

snopet inte sant, vilken ödets ironi: under 1980-talet var det de föraktade, de "ofria" offentliganställda stadsplanerarna som egentligen ritade stockholms nya hus, inte de "fria" privatpraktiserande arkitekterna. om man verkligen ville vara säker på att få rita och bygga hus, då skulle man på 1980-talet inte starta eget, då skulle man söka sig till stockholms stadsbyggnadskontor!

bra eller dålig utveckling? bland våra folkvalda och bland stockholmare i gemen finns det nog inte särskilt många som reflekterat över eller ens noterat denna tingens ordning. klart är dock att det bland privatpraktiserande arkitekter i decennier rått ett stort missnöje med den makt offentliganställda arkitekter sedan 1980-talet utövat inte bara över skattefinansierade offentliga anläggningars form och funktion, utan även över enskilda privatfinansierade och av privatpraktiserande arkitekter ritade byggnaders estetiska utformning (ritar man ett hus vill man att huset skall präglas av ens egen estetik, inte någon annans). och själv har jag tidigare formulerat mig såhär om 1980-talets planeringspolitik.

men i det begynnande 2000-talet har läget förändrats och maktbalansen mellan offentliganställda och privatpraktiserande arkitekter förskjutits. det kan man läsa om här: ett stockholm vid historiens slut

(bilden ovan föreställer stockholmsförorten minneberg. planarkitekt: jan inghe-hagström, typiskt 1980-tal.)

aleksander wolodarskis ritbiträden: del 2

2010-01-29T13:07:00.036+01:00

jag har ändrat mig: igår skrev jag om ett beklagligt (?) tryckfel, om hur ritbiträden blev "ritbräden" när natalia kazmierska citerade mig i en artikel om planarkitekten aleksander wolodarski för gratistidningen city 28 jan 2010.

men nu har jag sovit på saken. "feltrycket" kanske blev ganska lyckat ändå. själv tyckte jag först att beskrivningen av de arkitekter som genom åren varit beroende av aleksander wolodarskis välvilja som reducerade till "ritbräden" (istället för reducerade till ritbiträden, som sagt) var en obegriplig metafor. men när jag sovit på saken såg jag med ens för min inre syn en massa arkitekter som står på alla fyra och wolodarski som breder ut ritningar på deras ryggar, som om de vore levande ritbord (det var nog så natalia k menade i sin text).

haha, kinky liksom (jämför av den brittiska popkonstnären allen jones: table, chair, hatstand från 1969, ovan). i så fall kanske "ritbräden" blev ett mycket lyckat olycksfall i arbetet rentav. "ritbräden" à la allen jones kanske bara gjorde citatet bättre. tack, natalia för denna talande inre bild! nu när jag väl sett denna bild för min inre syn kan jag inte utplåna den!

aleksander wolodarskis ritbiträden: del 1

2010-01-28T20:59:00.042+01:00

i det senaste numret av gratistidningen city (torsdag 28 januari 2010), på sidorna 6-7, har natalia kazmierska skrivit om aleksander wolodarski och om hans senaste stadsplaneringsprojekt, norra stationsområdet (precis på stadsgränsen mellan stockholm och solna). wolodarskis planprojekt har uppmärksammats i media framförallt för de två höga torn ("tors torn") som är tänkta att bli områdets signaturbyggnader.

jag intervjuades av kazmierska för denna artikel och citeras på ett par ställen i artikeln - men ett tryckfel har tyvärr insmugit sig i ett av mina citat. det står "ritbräden" på ett ställe. ritbiträden skulle det naturligtvis vara. det borde alltså ha stått:

"stadsbyggnadskontoret skaffade sig under 80-talet en oerhörd makt. de bestämde nu inte bara hur höga husen fick vara, utan styrde allt in i minsta detalj: fönsterspröjsar, fasadfärger. arkitektkontoren som anlitades att förverkliga wolodarskis visioner reducerades i praktiken till ritbiträden, säger mikael askergren."

no problem. shit happens. men bör kanske påpekas.

bilden ovan föreställer aleksander wolodarski på plats vid norra station. bilden illustrerar natalia kazmierskas artikel i city, och publiceras på denna blogg med benäget tillstånd från tidningen.

läs hela cityartikeln här: www.city.se
mer om wolodarski som planerare: problemet med bostadsområdet s:t erik

beka films

2010-01-21T19:41:00.011+01:00

new from beka films; "living architectures" trailer 1:

more trailers from beka films; "koolhaas houseliving" trailers 1+2+3:

nu är det jul igen

2009-12-20T17:39:00.026+01:00

nu är det jul igen, och julhandeln slår som vanligt alla rekord. det betyder också att svenska folket inte bara gör av med mer pengar, svenska folket stressar också mer och får mer ångest inför julen än någonsin tidigare (svt rapport 2009-12-08). varför säger vi varje år att vi inte vill återuppleva förra årets julångest och att vi inte vill fortsätta göda all denna vulgära julkommersialism, men upprepar vår julstress och vår maniska julshopping varje år likafullt?

självmotsägelsen är skenbar. det föreligger i själva verket inte alls någon paradox: det är ju själva poängen med julen – att den kostar en massa pengar, att den är stressig och ångestfylld:

alla religioner har grundats kring offerritualer av ett eller annat slag. (blods-)offret i dessa ritualer svarar mot en djupt mänsklig och psykologiskt rationell impuls: tusen år av kristenhet har inte kunnat utplåna germanernas tradition att årligen, någon gång kring vintersolståndet, ta till ett riktigt rejält midvinterblotande för att blidka gudarna. och även om vi inte längre offrar djur som vi hänger upp i offerlundarnas träd så offrar vi fortfarande – våra pengar och vår tid och vår sinnesfrid och vår bekvämlighet. vi stressar och förköper oss och plågar oss själva på alla upptänkliga vis kring jul: det är en offerrit. den frid och det lugn som vi eventuellt känner på julafton när väl allt julstressande är över handlar inte om något jesusbarn utan står i direkt proportion till hur mycket vi svettats och lidit och spenderat på varuhus dagarna före jul. all denna stress och all denna ångest är rentav en förutsättning för att vi skall kunna må bra och trivas med oss själva – inte bara kring julskinkan utan också under resten av året, ända tills det blir dags för att stressa inför nästa julskinka.

det kan tyckas vara ett irrationellt beteende att stressa så inför julen när vi säger oss att det i själva verket bara är lugn och ro vi vill ha, men om man förstår detta ångestladdade shoppande som en intuitiv impuls att utföra en offerhandling för att blidka gudarna – då framstår beteendet genast som djupt mänskligt och på sitt sätt fullt rationellt: vi mår av allt att döma bättre under julen om vi under julen också ser till att må litet dåligt ibland (må dåligt i lagoma doser vill säga). vi måste rentav må dåligt då och då, vi måste offra något för att annars kunna må riktigt bra. utan offer inget välbefinnande: så är det mänskliga psyket konstruerat. och för att kunna må riktigt, riktigt bra på julafton måste vi allt litet till mans må riktigt pissdåligt dagarna före jul.

julen firas för övrigt med större iver norr om alperna än söder om dem. julen är juligare i norr, trots att kristenheten i norr är yngre än den i söder, och trots att nordeuropa de senaste hundra åren dessutom i allt väsentligt helt sekulariserats: sveriges statskyrka har avskaffats, dess kyrkobyggnader avkristnas (skeppsholmskyrkan i stockholm) eller rivs (maglarps nya kyrka utanför trelleborg), men vi firar ändå mer jul i år än någonsin tidigare, det finns det papper på, det kan vi mäta i kronor och ören (dn 2009-11-26: julhandeln spås finanskrisen till trots omsätta 61,3 miljarder kronor 2009 – vilket är 1,8 miljarder mer än 2008).

dessutom har stockholmarna sedan 1996 på skeppsbron begåvats med världens största utomhusjulgran (se bilden): väldig, spikrak, perfekt konformad. så perfekt konformad att det knappast kan vara en naturlig gran. det är det inte heller. grenar från en stor mängd mindre granar har monterats i förborrade hål i stammen. det är en skulptur, det är byggd arkitektur: med sina diagonala slingor av juleljus som korsar varandra bildas spiralmönster som för tankarna till spolformade swiss re building i london.

världens största utomhusjulgran som sagt – och större än någon gran som någonsin restes under den tid då vi i sverige fortfarande firade julen till minne av jesu födelse (för att travestera allas vår julaftonsfavorit karl-bertil jonssons julafton). och det är ingen tillfällighet med en sådan jättegran just i våra dagar: nu när kristenheten förlorar alltmer mark i samhället får julens egentliga karaktär av offerrit och blot utrymme att (åter) växa till sig: julen växer – följaktligen växer julgranarna ("världens största!"), följaktligen växer julklappsbergen under julgranarna.

den glögg- och granbarrsdoftande julsäsong vars stress och ångest och kostsamhet vi av allt att döma innerst inne (av psykologiska skäl) inte vill vara utan har vi således knappast de kristnas julbudskap att tacka för. vi kommer av allt att döma fira jul också när kristendom inte längre utövas alls i vår del av världen. den dag sverige är helt avkristnat (kristenheten i nordeuropa en tusenårig parentes?) kommer vi av allt att döma fira ännu mer jul än i vi gör idag i vår religiöst halvljumma samtid.

det är inte så otänkbart som det kanske låter: japaner älskar att gifta sig på västerländskt vis i vit brudklänning till orgelmusik – utan att någonsin överväga att för den skull anamma västerlandets kristendom. svenskarna har de senaste åren börjat fira halloween – utan att reflektera över denna helgs religiösa ursprung: svenskarna firar halloween för att det är kul helt enkelt. svenskarna skulle utan problem i framtiden kunna fira jul utan några som helst religiös motiv för vare sig adventsljus, klappar, gran eller skinka. det är det många svenskar redan som gör. det är snarast så att en djupt känd kristen tro snarast står i vägen för att verkligen ta ut de kommersiella svängarna, och för att verkligen ge sig hän i ett allt mer upptrissat hedniskt (psykologiskt rationellt) försoningsblotande under julen.

nu är det jul igen, och i julgranen hänger vi änglar och halmbockar och inte minst blodröda klot i mängder – jämför det hedniska julblotandets blodiga djurlik upphängda i offerlundens träd i gamla uppsala: offerträd som offerträd. när kommer den där mediekoncernen att börja hänga upp blodiga djurlik i granen på skeppsbron, tro? inte i år, eller nästa år förstås, men ...

två tre flugor i en smäll

2009-12-18T11:20:00.035+01:00

två tre förslag till omdaning av stockholms stadskärna: med anledning av att man bestämt att asplunds stadsbiblioteksbyggnad vid observatorielunden ej skall byggas till vill jag bland annat föreslå en utbyggnad av läsesalongen i kulturhuset vid sergels torg som den ideala lösningen på hur man skall lösa stockholms stadsbiblioteks utrymmesbehov i framtiden.

man bör dessutom passa på att - samtidigt som stadsbiblioteket utökar sin verksamhet vid sergels torg - låta verksamheten krympa i motsvarande grad vid observatorielunden, så att det blir möjligt att riva den mindre lyckade tillbyggnaden från 1930-talet. det är nämligen med cylindertrumman helt exponerad och synlig (som den var vid invigningen 1928) som stockholmarna bäst förvaltar arvet efter gunnar asplund för framtiden. läs hela förslaget här: "två tre flugor i en smäll"

there's probably no god

2009-07-10T14:03:00.034+02:00

the atheist bus campaign in london, uk (slogan: "there's probably no god. now stop worrying and enjoy your life.") financed and supported by, among others, famous activist richard dawkins has started an international trend. similar public transport anti-religion advertising campaigns have since appeared in several other cities, in canada and the us, as well as in spain and italy. this summer a similar advertising campaign is seen also in the subway/underground stations in stockholm, the swedish capital:

(click on image for larger size pic.) the swedish slogan "gud finns nog inte" is pretty much a direct translation of the slogan on london's buses. the swedish campaign is organized and financed by, among others, björn ulvaeus, famous former member of pop group abba. he has in recent years made a name for himself in sweden as anti-religion activist. (svenska dagbladet 8 july 2009.)

as an atheist myself, my personal contribution to the current debate is an article i wrote not long ago, "there is no religious architecture:" the atheist's guide to the unholy alliance (so to speak) between organized religion and art in western society, exploring the intellectual and emotional problem of being a firm non-believer while recognizing the historic importance of music and art and (not least) architecture which is labeled "religious," and arriving at the conclusion that labeling magnificent examples of architecture as "religious" is always a misnomer, because even though the experience of great art throughout western history almost always is connected to religious life in a very practical, direct sense, the religious experience and the experience of great art is never the same experience. religion is never art. religion in and by itself is always kitsch.

my article is as of yet published only in swedish, in kritik magazine #3-2008. title in swedish: "det finns ingen religiös arkitektur," read it here.

peristyle: capitals up close

2009-05-11T21:46:00.043+02:00

now that the stockholm city library (as of today monday) has opened its first city library branch ever inside a subway station, i.e. inside the underground ticket hall of stockholm's östermalmstorg station, it is possible to get a really close look at some of the ceiling details of the original architecture, especially of the intricate geometry of the (originally very tall, freestanding) concrete columns' beautifully designed capitals. (click on images for larger size pics.)

continued from "peristyle underground: goodbye old friend"
and from "peristyle underground: capital mistake"

bromma towers

2009-03-12T14:43:00.026+01:00

five cylindrical housing towers on the corner of bällstavägen and spångavägen, bromma, sweden. architect: stockholms stads fastighetskontor, husbyggnadsavdelningens arkitektbyrå, stockholm, sweden, 1952.

none of the original design's small bedsit apartments remain today. they have all been turned into fewer but larger apartments, all with fully equipped bathrooms and kitchens. elevators have been installed in all five apartment towers. the exteriors have not been changed, however. typical vertical section and original floor plan from the public archives of the stockholm planning department.
(click on images for larger size pics.)

den felande länken

2009-01-27T14:04:00.020+01:00

mikael askergren har inbjudits av arkitekturmuseet/arkitekturmuseets vänner att under en debattkväll tisdagen den 3 februari presentera det stadsplaneförslag som nyligen publicerades i tidskriften arkitektur under rubriken "den felande länken":

förslaget går ut på att man på kungsholmen i stockholm länkar samman klarabergsgatans viadukt med norr mälarstrand, se bild ovan samt mikael askergrens hemsida.

samma kväll kommer flera andra aktuella projekt för västra city och södra klara att presenteras - och debatteras. här följer detaljerad information om debattkvällen från arkitekturmuseets hemsida:

samtal stockholm
tisdag 3 februari kl. 18 i auditoriet, fri entré.
stockholm genomgår en ständig förändring. just nu planeras och byggs en rad projekt;
vid centralstationen ett stort konferenshotell; för nya citybanans entré vid vasagatan planeras ett högt markerande hus; staden och statens fastighetsverk studerar ur olika aspekter hur området mellan sergels torg och gustaf adolfs torg kan förvandlas positivt och dessutom öka i volym; samtidigt har ett förslag presenterats hur kungsholmen bättre kan knytas till cityområdet och sergels torg genom en förbindande länk från klarabergsgatan till norr mälarstrand. i samband med dessa projekt bjuder vi in publiken och olika aktörer till ett samtal om stockholm.

- hur förs samtalen om stadens förändring bland olika aktörer?
- vad är möjligt att genomföra?
- vilka är förutsättningarna?

medverkande:
- anders thalberg och bengt svensson, white arkitekter, om stockholm waterfront
- peter ohrstedt, statens fastighetsverk, om departementskvarteren i klara
- ingela lind, stadsbyggnadskontoret, om stadens syn på förändringsarbetet
- mikael askergren om nya samband i staden

ett arrangemang i samarbete med arkitekturmuseets vänförening.

peristyle: capital mistake

2008-12-31T15:38:00.047+01:00

capital: (in this context) distinctively treated upper end of a column.
capital mistake: (in this context) the mistreating of the distinctive geometry of the capitals of the columns that (used to) constitute the imposing peristyle of the "östermalmstorg" subway station ticket hall in stockholm, sweden.

continued from "peristyle underground: goodbye old friend"

ending the year 2008 on a sour note, by watching good architecture disappear: the remodeling of the ticket hall /underground peristyle/ of subway stop "östermalmstorg" in my native stockholm is almost finished. and almost everything about the end result is most irritating. and the most irritating detail of all is what they did to the capitals (distinctively designed upper ends) of the peristyle's columns. the diamond cut geometry with distinctively cut and angled planes used to end in a perfect square at the column's top, where the column "hits" the ceiling. not anymore. this is most irritating because it is all so unnecessary: ruining the distinctive geometry of the capitals (by lowering parts of the ceiling; but only parts) - to achieve what exactly?!
(click on images for larger size pics.)

nanterre towers

2008-11-09T15:16:00.022+01:00

housing towers, nanterre, france.
architect: émile aillaud, 1969-1978.
(click on images for larger size pics.)

eurohus galore

2008-10-27T12:27:00.070+01:00

med anledning av bankmannen jacob palmstiernas nyutkomna memoarer (intervju i svd) finns all anledning att, här på denna blogg, göra ett återbesök i den ökända djursholmsvilla som palmstierna bebodde (och som blev förstasidesstoff) 1989.

1998, nästan tio år efter skandalen och kvällstidningsskriverierna, skrev jag ett par artiklar om fenomenet och varumärket eurohus, i vilka palmstiernas djursholmsvilla (händelsevis just ett kataloghus av fabrikatet eurohus) användes som åskådningsexempel.

(klicka på bilderna för bilder i större format.)

palmstierna anklagades 1989 för skattefusk eftersom han till sin arbetsgivare betalade långt under marknadsvärdet för villan i hyra (således i praktiken en obeskattad löneförmån; svenska skattebetalare subventionerade i praktiken bankmannens privata bostad). i flera veckor figurerade bilder av palmstiernas "lyxvilla" i djursholm (byggd 1978, adress: frejavägen 12) på alla kvällstidningars löpsedlar. och palmstierna förlorade direktörsposten i se-banken.

palmstierna frikändes så småningom. och gjorde så småningom professionell comeback (i en annan bank). men kvällstidningsdrevet och skandalskriverierna 1989 minns folk fortfarande.

frågorna jag ställde mig i mina artiklar från 1998 löd ungefär så här: hur kan det komma sig att medlemmar av sveriges eliter (familjen palmstierna äger och bebor slottet maltesholm i skåne, det blir inte mer elit än så) helt förlorar ansiktet om de anklagas för att fuska med skatten, men inte förlorar någon som helst prestige om de bebor en billig, "ful" katalogvilla? (det var inte för att villan var "ful" som den hamnade på löpsedlarna - skandalen handlade inte alls om arkitektur, bara om finanser.) varför är arkitektritat inte någon självklarhet (längre) när sveriges eliter bygger nytt i tjusiga djursholm? varför är arkitektur (numera) av allt att döma något helt oviktigt för sveriges eliter? (djursholm är fullt av "fula" eurohus.)

mina försök att ge svar på dessa frågor står att läsa i artiklarna som trycktes första gången 1998, och som numera även återfinns på min hemsida [askergren.com], här och här.

i somras, 2008, uppsökte jag åter - på ren impuls - alla de eurohus i djursholm som jag i samband med artikelskrivandet 1998 kartlagt och dokumenterat. jag uppsökte även danderyds kommuns offentliga ritningsarkiv för att titta på ritningarna till villa palmstierna.

en händelse som ser ut som en tanke: min eurohussafari i djursholm sommaren 2008 sammanfaller tidsmässigt ganska väl med utgivningen av palmstiernas memoarer hösten 2008. men jag var faktiskt i somras inte alls medveten om att palmstierna snart skulle komma ut med en memoarbok. men nu när hans memoarer kommit ut anser jag att det finns anledning att här på min blogg återvända till djursholm, till villa palmstierna, samt till mina tidigare artiklar om fenomenet eurohus.

nedan följer fler bilder på eurohus i djursholm, närmaste bestämt nytagna bilder av alla de eurohus i djursholm (utöver villa palmstierna) som (också) avfotograferades för min artikel om eurohusfenomenet för tidskriften bibel 1998. husen har genomgått vissa förändringar i vissa fall (nya fasadfärger, nya takmaterial, etc.) men är i andra fall helt intakta (vitt fasadtegel, svart betongtak).

eurohusens adresser i tur och ordning:

frejavägen 12, djursholm (villa palmstierna)
frejavägen 18a, djursholm
frejavägen 18b, djursholm
friggavägen 1, djursholm
friggavägen 3, djursholm
götavägen 25b, djursholm
lokevägen 12, djursholm
norevägen 4a, djursholm
norevägen 4b, djursholm
svitiodsvägen 4, djursholm

djursholm, sweden

2008-10-26T17:11:00.031+01:00

corner of ragnaröksvägen and bragevägen, djursholm, sweden.
architect: hans jondal, stockholm, sweden, 1969. drawings from the public archives of the danderyds kommun planning department.
(click on images for larger size pics.)

stocksund, sweden

2008-10-14T15:57:00.027+02:00

stockbyvägen apartments, stocksund, sweden.
architect: j. curman arkitektkontor ab, stockholm, sweden, 1968. drawings from the public archives of the danderyds kommun planning department.
(click on images for larger size pics.)

enköping, sweden

2008-09-20T10:51:00.017+02:00

sleek canopy of former inner-city gas station, enköping, sweden. surrounded on all sides by typical swedish small-town mid-century housing.
(click on images for larger size pics.)

turning a corner: bergshamra, sweden

2008-09-14T19:06:00.020+02:00

the inverted corner of the concrete box of the lutheran parish church in bergshamra, sweden serves as bellfry. the church bells placed in the inverted corner are visible through a large window from inside the church.
architect: georg varhelyi, 1960.
(click on images for larger size pics.)

danderyd, sweden

2008-08-26T22:18:00.017+02:00

kevinge highrise apartments, danderyd, sweden.
architect: gunnar jacobson, 1957.
drawings from the public archives of the danderyd planning department.
(click on images for larger size pics.)

huddinge, sweden

2008-07-29T20:40:00.016+02:00

karolinska university hospital, huddinge, sweden.
architect: hlls arkitektkontor, 1971-1975.
(click on image for larger size pic.)

tallinn's got talent: nõmme residence

2008-07-14T23:23:00.016+02:00

concrete villa in the suburb of nõmme, tallinn, estonia.
architect: gert sarv (front architects, 2006)

tallinn's got talent: aaviku housing

2008-07-11T22:28:00.013+02:00

aaviku housing (2003)
address: kakumäe, tallinn, estonia
architect: arhitektbüroo emil urbel oü, tallinn, estonia (indrek erm, emil urbel)
landscaping: oaas arhitektid oü (maria pukk, ivar lubjak)
photographer: kalle veesaar
67 one-family houses 86–140 square metres
450 sqm and 550 sqm plots
(click on images for larger size pictures)

berlin, germany

2008-06-29T01:08:00.015+02:00

snapshots from berlin, germany in december 2000.
(click on images for larger pics.)

berlin, germany

2008-06-25T21:21:00.021+02:00

corner of bismarckstrasse and wilmersdorfer strasse, berlin, germany.
(click on images for larger size pics.)

berlin, germany

2008-06-01T14:17:00.016+02:00

deutsche oper berlin. architect: fritz bornemann (1961). what I especially like about this building is the blank, empty main facade. instead of the expected big windows/glass box lobby of the typical modernist theater building, there's - nothing.

(but there are windows, of course: one has to turn the corner, one has to leave the wide bismarckstrasse avenue and enter either one of the two narrower side streets to discover very generous fenestration indeed, symmetrically, on both side street facades.)

More about this spectacular building, here.

grave matters: part 2

2008-05-27T23:05:00.013+02:00

more pictures from the the "norra begravningsplatsen" cemetery in solna, sweden (stockholm metropolitan area), november 2007:

(click on images for larger size pics.)

continued from: grave matters: part 1

tallinn's got talent: big chip on shoulder

2008-05-17T15:03:00.023+02:00

a really big chip of concrete on the shoulder of the väike-pääsukese road in downtown tallinn, estonia: the museum of the archeological excavations and medieval ruins of the almshouse of st john the baptist. architects: toivo tammik, sven koppel, 2002.

södertälje, sweden

2008-05-12T13:18:00.017+02:00

corner of storgatan and jovisgatan, södertälje, sweden. designed as a multipurpose city hall/civic center in 1963 by architect åke lindqvist. since 1971 the home of södertälje tingsrätt (law courts).

grave matters: part 1

2008-05-02T18:11:00.020+02:00

snapshots of section "14e" at the "norra begravningsplatsen" cemetery in solna, sweden (stockholm metropolitan area), november 2007:

(click on images for larger size pics.)

for some reason, the graves and monuments of the tiny, tiny section "14e" of this huge, enormous cemetery all seem to be erected by romani/gypsy families. in fact, the section "14e" constitutes its own cemetery-within-a-cemetery, so to speak, hidden away, as it were, "somewhere in the back."

why this segregation? muslims and jews creating their own cemeteries in a predominantly christian nation could be expected. but segregating christians from christians? is it the romani community's expressive wish to keep to themselves; to have a mini cemetery of their own? or is it a case of racial/ethnic discrimination?

or could segregating section "14e" have something to do with the fact (?) that the gold-and-polished-granite opulence of romani grave monuments clashes with the more modest tastes of non-romani swedes? is the segregating of romani graves in this particular case "merely" a consequence of the cemetery's own rules for the design of headstones? are there rules which only allow for opulent romani monuments at some distance from the more modest headstones of everyone else? is it "just" a matter of - taste? is it "only" a matter of - style? (comments welcome from anyone who is more in the know than i on the subject of the section "14e" at "norra begravningsplatsen.")

stockholm, sweden

2008-04-29T16:32:00.035+02:00

jagged black balconies (they might look gray in the snapshots below, but they are in fact black): inner city housing designed by architects bentele & co, 1974. address: hornsgatan 148, stockholm, sweden. floor plans from the public archives of the stockholm planning department (click on image for larger size floor plans).

bingbångandes gods

2008-04-26T14:32:00.022+02:00

berglins i svenska dagbladet idag lördagen den 26 april. precis så skulle jag också göra! läs om mina egna planer på ett alldeles eget bingbångandes gods, här: "jag skall bygga mig ett slott" och även här: "arkitektur för rika"

modernism is pop: boobs galore nonstop

2008-04-13T07:18:00.027+02:00

here it is, the video clip which started this whole series of architectural pop videos, "james bond theme (moby's re-version)" from 1997:

this particular video of american recording artist moby, directed by jonas åkerlund, was shot entirely on location in the modernist heart of the swedish capital stockholm. read more about its high-architecture-goes-pop-culture significance both here (blog), and here (web site).

it was as feedback to an earlier (1997) article of mine about moby's and jonas åkerlund's video, published (together with many other earlier texts) on my web site, that lars gezelius recently sent me the hip-hop video clip tip which became the subject of the first post in this video mini-series. thanks again, lars.

(continued from: modernism is pop: hippety hip hop)

modernism is pop: way over the top

2008-04-11T11:44:00.021+02:00

video clip of europe performing their "prisoners in paradise" (1991) inside the institut du monde arabe in paris (jean nouvel, architecture studio, et al 1988).

thank you again, lars gezelius, for sending another (perhaps not "great", but certainly "of interest") architectural pop video tip.

(continued, here)

modernism is pop: bollywood doo wop

2008-04-09T00:12:00.052+02:00

and the beat goes on in the "modernism is pop" series - as a certain bollywood hunk flunks his bunk (i have no idea what that means) in front of gehry, calatrava, and moneo.

as i have already explained, i never much cared for moneo's museum of modern art in stockholm. but i rather like those plain tilted glass boxes of his kursaal cultural center in san sebastián. (see video clip above, and pics below.)

there used to be such a great divide between "what architects like" and ordinary people's tastes. but if a wacky, tacky movie spectacle such as "sivaji" (starring the rather rotund rajanikanth) gladly and exuberantly makes use of the stark and clean architecture of the kursaal as backdrop for the zaniest pop music video imaginable, it must be obvious to each and everyone that the gap between elite and pop is closing fast: because apparently it's not just in the west (as we have already seen in the case of the alkaholiks video mentioned in an earlier posting) that pop culture is getting to be perfectly in sync with the tastes and preferences of the architectural elites: believe it or not, in 2007 (when "sivaji" is made), architectural modernism goes bollywood!

thank you, claes sörstedt, for sending me this delicious youtube tip.

(continued, here)

modernism is pop: hippety hip hop

2008-04-05T11:11:00.041+02:00

thank you, lars gezelius, for this youtube tip: the "flute song" video of los angeles rappers alkaholiks (2006) is filmed against the backdrop of several contemporary architectural landmarks in malmö, sweden - such as the new turning torso housing tower (santiago calatrava 2005), and the recent öresund bridge, which connects malmö/sweden and copenhagen/denmark since 2000. (but also the not quite recent, but all the more classical, high-modernism of malmö's hyllie water tower of 1973 gets to be in the video.)

i just now (april 2008) received this trippy hip-hop clip tip as one reader's feedback to an earlier article of mine - about american recording artist moby's 1997 video for his "james bond theme (moby's re-version)," which - just like the alkaholiks clip - happens to be a pop culture video shot against a backdrop of significant (swedish) modernist architecture; shot entirely on location in and around sergels torg, the modernist downtown district of sweden's capital city (link: "james bond in stockholm").

but if the ten year old example of moby in downtown stockholm was all about a kind of nostalgia for the past; all about - more than 20 years after the fact - rendering the 1970s and 1960s modernist post-war architecture picturesque (after decades of neglect and public disdain), this recent hip-hop example from malmö is an example of today's very different mindset: of how popular culture actually seems to be totally in sync with today's neo-modernist architecture.

modernism used to be elitist, out of sync with the tastes of contemporary society (it took more than 20 years for sergels torg to be "discovered" by moby and video director jonas åkerlund). today it seems architectural modernism (be it modernist classics such as the hyllie water tower, or quite contemporary examples such as the calatrava turning torso) is no longer elitist; today modernism is pop.

(continued, here)

villa spies: this changes everything

2008-03-31T13:21:00.035+02:00

this changes everything: a short film sequence from the 1967 unfunny james bond parody casino royale changes everything i thought i knew about the villa spies (also known as villa fjolle; the futuristic, white, domed villa of danish travel business genius simon spies, at torö, just outside sweden’s capital city stockholm):

in the very last minutes of the long (much too long) film, woody allen in the role of “dr. noah,” james bond’s evil nemesis, and his attractive female hostage step inside a peculiar domed space which in many ways resembles the interior of villa spies, because suddenly, without warning, a circular section of the floor is lifted up towards the ceiling, with woody allen, standing on the platform, making his big nemesis speech as he is lifted higher and higher, and closer and closer to the apex of the shallow white dome. simultaneously appears, from below the soaring platform, a small men’s singing group in dashingly blue tuxedos, surreally accompanying dr. noah’s speech with song. after the speech is finished, the round platform (and the singing group) is lowered into the floor again.

the scene only lasts for a minute, but it changes everything all the same. because it all fits: the time line (the movie came out in 1967, the villa was finished in 1969), the looks (white dome, white furniture), and - not least - the gadgets (a movable platform, for goodness’ sake!). this movie set simply must have been a direct inspiration for the architect and his team - consciously or unconsciously - when designing the remarkable villa spies/villa fjolle. yet, the casino royale movie set was never mentioned by architect staffan berglund when i interviewed him 1995 for my essay pleasure dome, which later would become the backbone of the illustrated architectural monograph, published in 1996.

but, more importantly: nor was this movie set mentioned by architect per reuterswärd when, in 1998, he accused staffan berglund of not paying tribute to, or giving credit to everyone involved in the villa’s design. per reuterswärd, for one, claimed to have been instrumental in shaping the villa. staffan berglund responded to this claim by confirming that reuterswärd was indeed hired as a consultant at one point (arkitekttidningen, no. 12-1998).

however, methinks reuterswärd et al should squabble less between themselves, and instead generously invite some new members into their group; members until now completely unknown to us outsiders, namely the art directors of the 1967 james bond parody. but, just as there were many - too many - directors involved in the filming, there is a confusing number of art directors and designers listed in the film’s credits. so i invite anyone who reads this to enlighten me, and to enlighten us all: who designed this particular set? please write to me. and, who knows, perhaps it was simon spies who went to the movies one night and was inspired by what he saw on the silver screen. perhaps the inspiration from the film came via simon spies himself? does anyone who reads this know? please write to me if you do!

this my very recent discovery (just weeks ago, in early 2008) does not in any way mean that everything that architect staffan berglund told me (in 1995) about the villa’s early history necessarily must be untrue. the way i see it, this discovery of an, until now, unknown pop culture reference merely shines new light on a process (the process of designing a house) which is always complex, and could never be reduced to simple causality and chronology where everything that influences the final design (and everyone) can be accounted for. in fact, my recent discovery only makes the villa’s history and conception richer and more interesting to me.

and - as of today, for the first time ever, read the entire essay from the 1996 book about villa spies/villa fjolle on the web (plus extra material that was never in the book), here: pleasure dome

the big cover-up: sergels torg

2008-03-22T12:18:00.050+01:00

illustrations above: (1) rendering by mikael askergren (1985), showing how "sergels torg" - the sunken pedestrian plaza at the heart of stockholm's modernist downtown - could be lifted to the level of street traffic without compromising the architecture of "kulturhuset." (2) postcard view of sergels torg (1980s), showing "kulturhuset" (the stockholm municipal cultural center, architect: peter celsing), the super ellipse fountain/traffic roundabout, and the sunken pedestrian plaza. (3) newspaper clipping from svenska dagbladet, 3 january 2008, reporting the city government's plans for allowing shop owners in and around sergels torg to take over the entire system of pedestrian underground tunnels, turning them into one big indoor shopping mall - plans which, however, do not include lifting the sunken plaza to street level.

the future of sergels torg

(continued from: the big cover-up: rafael moneo)

if i have argued earlier for restoring and strengthening architectural stature (in the particular cases of certain messed-up and mistreated architectural masterworks) - through the cleaning up and removal of clutter and removal of all kinds of added-on stuff, i.e. through reduction (which i have argued, here, for instance), when it comes to outdoor public spaces where city dwellers lead their normal lives (streets, alleys, squares and outdoor markets), i argue for the opposite: i argue for the intentional weakening of the suffocating hold or grip on the street scape of any personal/artistic/idealist/political "architectural vision" - even when that particular architectural vision must be considered "beautiful" as architecture goes, and pleasing to a city planner's inner eye; even when considered architecturally significant, as in the case of stockholm's downtown pedestrian nightmare in and around sergels torg.

the inner city neighborhoods we all prefer to live in, and shop in, and have a good time in, are all characterized by their architectural insignificance (!); their non-architecture status.

so when it comes to sergels torg: put a lid on it! cover up its big whole-in-the-ground. give up the public underground walkways - which have more to do with the visions of the city planners of a certain era (separating cars from pedestrians at any cost - even at the expense of urbanity), and less with what actually works for people as public, urban spaces. yes, i say, go ahead with the new privatization policy: leave the underground tunnels to shop owners to do what they will with them, but make optimal use of the commercial market forces that are now more than willing to make great financial investments in changing the underground of sergels torg. make use of those market forces to also, while they're at it, finance a "cover-up" of the entire sunken plaza:

go ahead, turn the unpleasant underground outdoor shopping experience into a heated shopping mall, which protects shoppers from the elements during business hours, and closes its doors after business hours - like all commercial shopping malls do. nobody uses those underground walks at night anyway, people prefer staying on top; in spite of the great effort planners once made to make all pedestrians go underground in the entire sergels torg district, people in general prefer strolling through the city on ground level, next to cars and buses - especially after dark.

but, don't stop there: cover the sunken pedestrian plaza with a new one on street level as well. putting "a lid" over the sunken plaza would provide even more surfaces for shopping underground (beneath the "lid" which would cover the sunken plaza), and simultaneously provide an entire new public square in front of peter celsing's cultural megacenter, at little cost - or no cost - for the tax payers. let the underground shop owners pay for it all.

covering up and hiding from view downtown's underground system of pedestrian tunnels will certainly make sergels torg, and the street scape around it, less "architectural" (the original intentions of the planners who designed this section of the city will be less evident to the naked eye). it will, however, make modernist downtown stockholm all the more functional - and pleasant - to the people who use these spaces every day.

i've said it before, again and again: art is reduction. life is addition. life and art are incompatible. architecture is reduction. urbanity is the opposite of architecture; is addition. urbanity and architecture are incompatible. do not confuse the two!!!

this incompatibility between life and art is, as such, in and by itself of course no problem (of course it isn't: it's not a problem for life, nor is it a problem for art). it does however become a problem (often a great problem) when artists get confused about the two. in the streets and alleys and public parks of our cities, where we live and love and work and toil, "life" is more important than art, urbanity is more important than architecture.

illustration above: (4) rendering by mikael askergren (1995), showing how the sunken plaza could be turned into a public park, if used as a "flowerpot," filling the already existing whole-in-the-ground with earth, and with the kind of slender pine trees which are typical for scandinavia, and which would accompany peter celsing's architecture well. read more about this particular pine tree project, here.

the big cover-up: rafael moneo

2008-03-13T19:35:00.047+01:00

i did not expect to be surprised by much of anything when i, in 1998, made my very first visit to the brand new museum of contemporary art in stockholm ("moderna museet"). and for the most part, after having already seen all the floor plans, vertical cuts, and facade elevations published in several architectural magazines, the visit pretty much confirmed my expectations. (that's the boring aspect of learning how to interpret drawings: buildings start to exist predominantly inside your head, and you appreciate the real thing less and less.) but one thing did surprise me - something i had not been able to foretell by just examining the architectural drawings in print:

at first i could not put my finger on why the spanish architect rafael moneo's design had this effect on me - but somehow, once inside the building, i immediately felt transported to somewhere outside the country; outside sweden; outside the realm of the swedish architecture world. like stepping inside the embassy of some foreign nation, and suddenly finding oneself to be - in legal terms - no longer on swedish soil: a place where swedish "architectural law" did not apply: it was as if i no longer was in stockholm.

strange, i thought to myself, what could make this building feel instantly so very "foreign." it could not be its sheer size: there are already other large modern buildings in stockholm. the museum entrance hall resembled any other contemporary museum entrance anywhere: ticket sales, cloak room, book shop, coffee shop. nothing remarkable or "foreign" about that. and as for the red stucco exterior and the blond interiors, everything was fairly predictable for a new building, especially for a new building in stockholm...

to get to the permanent collection exhibit, one had little choice but to start walking, and continue walking, down a very long and wide corridor: a corridor of epic proportions, one might say: more corridor than most other corridors. a corridor filled with very much, distilled, pure "corridor-ness" if you like (main corridor marked pink in floor plan above - click on image for larger size floor plan).

this main corridor was clearly intended by the architect to serve as the central spacial feature of the museum (as central a space for the museum, as the tall rotunda space is central to gunnar asplund's famous city library nearby). and clearly not (i repeat: it was not) designed for exhibiting artworks. the corridor wall was in fact already "finished" (in both meanings of the word). floor-to-ceiling veneer panels (lacquered wood) the full distance of the corridor, from start to finish, made an obvious statement: the wall of the main corridor was not a wall meant to hang pictures against. this was just a wall being a wall, and nothing but a wall. no artworks whatsoever to distract from the corridor's being a corridor - a very "pure" space. (yes, in spite of the perhaps somewhat decadent feel of so much veneered paneling, and other finery, one had no choice but to call such a uniform space quite "purist" all the same.)

if there is such a thing as a swedish national character, it has been suggested that this character consists of, well not being cheap/stingy/miserly/mean about money per se (i.e. not any absolute unwillingness to spend one's money per se), but rather a strong sense of economy and housekeeping. resources have always been scarce up north, days and summers are short, winters long and cold. one makes the most of everything one has just to survive. so it is very "foreign" to us northerners to not use a long corridor wall in a museum for exhibiting art.

and there you have it, the feature which made this building immediately feel so foreign to me: the relative "uselessness" of the main corridor. such a dramatic, elongated space felt "foreign," especially for its programmatic emptiness - an emptiness which of course served the purpose to accentuate and heighten the effect of the innate contrast between the building's monumental aspect (the "empty" main corridor) and its intimate aspect (its labyrinth of smallish, boxlike exhibition spaces, "filled" with artworks).

but such a "foreign" (catholic?) esprit never survives for long up here in the north. the drive to always make as much "use" of everything is too strong. and sure enough: it did not take long before the museum's directors and curators started polluting and corrupting the corridor's original concept of spacial purity/purism.

today, ten years later, the veneer paneling is long since gone. the corridor walls are painted white. and plenty of artworks are now on show: conventional paintings in conventional frames, lit conventionally by spotlights. as well as a big section of andy warhol's "cow" wallpaper, of course. and some freestanding sculpture here and there.

but more importantly - exhibiting a few art pieces was never enough to make everyone feel that proper "use" had been made of the corridor. thus specially designed furniture (to sit on), specially designed magazine racks (to provide reading material to the people who choose to have a sit-down on the specially designed furniture), and new extravagant reading lamps hovering over the specially designed furniture (to provide light for the people who have grabbed some reading material from the magazine racks and have sat themselves down to have a bit of a read) were placed along the full distance of the corridor, all the way, from start to finish.

ironically: it is very uncomfortable to remain seated on the specially designed furniture for any length of time - to read something, for instance. one might occasionally see somebody sit for a minute or so, but one never - never! - sees anyone sit and read. but this fact seems to be of little consequence: the uselessness (!) of all that new furniture seems to be less of a concern to the people in charge than the "uselessness" of an "empty" corridor. making the corridor look useful seems more important than to actually, really, "make use" of it.

it's as if all that clutter of added-on-to furniture is less about providing an opportunity for the museum's visitors to sit down, but instead all about protecting the museum's visitors from the experience of pure, "useless" space.

there you have it: it's a big "cover-up," folks. the furniture and magazines and lamps serve to cover up, to hide away from sight the original "uselessness" which the architect had intended for this space.

the main architectural feature of the museum has disappeared completely over the years: its main corridor's purity of space has become more and more cluttered up. today nothing of that original "foreign embassy" quality remains. none of the original "edginess" remains (if one can ever speak of any "edge" in any of the architecture of rafael moneo's - moneo is certainly not "edgy").

it is ironic how an "un-edgy" architect like moneo (the architectural finishing of floors and doorways and everything else in the museum is much, much too "soft" for my personal taste. as a whole i am in fact not at all a fan of moneo's stockholm museum) managed to spook everyone by instilling into his building the greatest, the "edgiest" provocation imaginable for a museum in stockholm, sweden: the idea of space as "pure" space: the exhilarating luxury (?) of allowing oneself to experience space as "just" space, pure and simple, every now and then.

however: deciding to clutter up the main corridor of "moderna museet" with all that furniture etc. was not just architecture's loss. also art lost out. i would argue that making "better use" of the long, stark, (in a good way) monotone corridor - such as exhibiting even more of what is already exhibited everywhere else in the building - dilutes the effect of not just the architecture on the visitor, but the effect of the art as well. sure, more (a greater number of) artworks can be put on display, but the actual effect of this is the opposite of (the expected?) heightened art experience. the corridor's spacial impact (what's left of it) competes too much for the attention of the museum's visitors to make the corridor a really good space for exhibiting and experiencing art. simultaneously the art on show in the corridor causes a diluting effect on the impact of art on show everywhere else in the building.

but if there is no profit to be gained from messing up the corridor, neither for architecture buffs, nor for art buffs - what is the payoff? why perpetuate behavior without payoff? because it's in our nature; it's in our national character to just not be able to leave architecture alone ("klåfingrighet"). it's contrary to everything we profoundly are and feel to let architecture be, well, architectural. if the question would be put to me "what constitutes swedish-ness in architecture?" i would go for: the constant strive - on the level of a national, collective neurosis - to always compromise and pollute it ("fasa av, trappa ned, lägga till"); to always insist on turning every piece of fine architecture into non-architecture. this always happens here, mostly sooner rather than later, sometimes later rather than sooner, but eventually it always happens.

(continued, here)

the big cover-up: a modest proposal

2008-03-11T13:18:00.075+01:00

(continued from: the big cover-up: gunnar asplund,
and from: the big cover-up: peter celsing)

let's swap. let's change places:

the architectural competition for finding an architect to design an addition to stockholms famous city library just took place, but the result of the competition has been much criticized - and for good reason. instead of building a new main branch for the stockholm municipal public library as an addition to gunnar asplund's famous architectural icon, i agree with the critics:

create a new main library somewhere else, in a setting where all the modern demands of a main library can be met without having to compromise asplund's iconic status. but where?

a new main library needs space. and space is plentiful, at a very good address for a big public library, inside the huge cultural megacenter designed by peter celsing, downtown ("kulturhuset").

the municipal repertory theater company ("stockholms stadsteater") which resides inside the center would have to move out, of course. but perhaps such a move would bring only good things, also to the theater company. i have already argued elsewhere that the theater company's downtown business district location of today is less than ideal for activities that take place predominantly at night: during business hours, when the streets are full of people, the theater is closed. after business hours, when the theater opens, the streets are empty. people commuting from the late night performances simply do not feel entirely safe.

however, the cultural center would function very well indeed if it decided to concentrate on activities that are open during business hours. for instance: the main branch of the public library would be an ideal use for the center in its entirety. the big "black box" cube in the rear, which first was used by the national parliament (as temporary assembly hall), and today is used for the main auditorium/stage of the city theater, has room enough for both the wings, and overhead fly tower, and cellar, and workshops of the city's largest proscenium theater (that's how large that "black box" is!) - and could easily be transformed into an attractive main hall for the library (lit by day from skylights overhead, just like the parliament assembly hall was), plus - below the the floor of the new main library hall - several floors of extensive storage space for books and other media.

as i've explained earlier, the small, mediatech-ish branch of the public library which already functions inside the center is really the only (!) permanent success story of the center since its opening. the library inside the center was always popular. it was popular when the center first opened (library then located on ground level, reachable directly from the piazza). it is popular now (after having moved up two flights of stairs). apparently, ground floor or upstairs does not matter: all parts of the complex would function very well as parts of the new main branch of stockholm's municipal public library.

critics of the recent architectural library competition have suggested the "slussen" neighborhood as the best alternative site in the inner city for a new main library branch (if those in power were to decide to not add to asplund's library at all, and instead go to look for other possible sites in the inner city of stockholm): there is a nice waterfront view, for starters, at slussen. most public buildings look great on the waterfront.

i find "kulturhuset" to be a better choice, better than slussen: not only is kulturhuset already an established, and a popular site for a public library branch (albeit at a modest scale up till now) - relocating to slussen would never (!) work: those of us who have been around a while remember a proposal for a new, larger sized building complex near slussen which was praised for its architectural qualities, but never came to be, anyway: the "mynningsladdaren" project, designed by bengt lindroos (1980s, affectionately called "the cheddar cheese on stilts" in its day). neither was any of the acclaimed designs by sven markelius (1960s and 1970s) for a city theater on the waterfront at slussen ever built. we who remember know that proposing an even bigger building in or near the scenic waterfront setting of slussen would never come to fruition. public opinion, and politics, would reject any such proposal.

but as we've already seen: luckily, the big empty spaces and floor surfaces that a modernized main library branch craves do in fact already exist, at an address we already know functions very well for a library: inside "kulturhuset," the municipal cultural center downtown.

so, if we move the city theater out of the cultural center, where would we move it? would "slussen" be a possibility?

unfortunately the sheer size of a new city theater building, with fly towers and all, would have the same problem coming to fruition near scenic slussen as a library building would. a new theater building at "slussen" would never happen (just like a new public library in slussen would never happen).

in addition, slussen is as problematic a location for a theater (which is really only open at night) as the present location is problematic: slussen is not an attractive spot after business hours. one would prefer for the city theater to get a new home in a part of town where people move in the streets also at night:

please note! it's not the responsibility of the stockholm city repertory theater company to make the downtown business district, or slussen, "come alive" again! let the good people at the city theater focus on doing what they do best: on doing theater, not urban renewal! let the police, and let city planners and politicians worry about dead streets and violence and crime downtown. instead bring the theater to where people would be happy to go, also at night.

so, if there will be no library addition next to asplund's library, then the site next to asplund's can be used for something else:

i propose the plot next to gunnar asplund's iconic library as the new location for the city theater company: the neighborhood is alive night and day. the site is large enough for the city theater. since there would be no need for a new theater complex on this site to connect physically with asplund's library building, the space between existing library and new theater can be cleared, and used for a plaza, or for extending the park landscape that surrounds asplund's library - this possibility will calm anyone who worries about asplund's library's future silhouette being compromised by a new major addition.

(in addition: the steep "observatorielunden" park hill is high and wide enough to hide away the entire proscenium stage, fly towers and all underground, if necessary. this is not what i would personally propose. in my personal opinion there is plenty of room for a theater here, and no reason to hide absolutely everything underground. but the mere fact that such a solution would be possible should calm most of those who fear that a proscenium theater in this location would necessarily turn out to be "too big".)

to sum up:

(1) the big volume of new main branch of the public library fits inside the already existing "kulturhuset" cultural center - no problems with a new building that "looks too big." and the library as institution gains more from such an address downtown than at "slussen," or next to asplund's library for that matter.

(2) when the main library branch relocates downtown, a new proscenium theater for the city theater can be built in the spot first meant for the library extension. the city theater as institution would gain from moving to the neighborhood that surrounds asplund's library, because it is pleasant and safe also at night. the city theater would this way manage - at last - to get away from the dead street scape at night downtown.

(3) when the city theater moves away from the empty streets downtown, something can be done about the awful, ruined interiors inside peter celsing's cultural center. the dignity of "real architecture" can be brought back. the kitsch can be thrown out.

(4) and, as i have already suggested elsewhere: tearing down the first addition to asplund's library, to once again expose the exterior of the rotunda - all the way from the top to the ground - should be made a prerequisite in the reinventing process that will have to take place after the main branch of the library has moved downtown (reinventing asplund's library as - yes what? exciting to toy with ideas such as - a good space for a museum of architecture and/or design? maybe the "functional" days for asplund's icon are over. maybe it's time to let it be "just" architecture). tearing down the fourth side of the square would bring back the architectural drama of the library that has been hidden away ever since the library was added-on-to the first time.

appendix 2008-10-05

it's now official: there will be no addition to gunnar asplund's famous stockholm public library. "too expensive" city officials say. a welcome turn of events: architectural critics rejoice. but the main branch of the stockholm city library still needs a new home. the asplund building is simply too little. this gives us reason to remind ourselves of the following blog posts, from march of this year, in which an alternative future for the main branch of stockholm's city library was presented. in 2 parts:

part 1: the problem with gunnar asplund's library building
part 2: the problem with peter celsing's cultural center

the big cover-up: peter celsing

2008-03-10T19:57:00.022+01:00

(continued from: the big cover-up: gunnar asplund)

stockholm's huge municipal cultural megacenter ("kulturhuset") - a truly majestic modernist public palace, contemporary to, and inspired by the same ideals as, the centre pompidou/beaubourg in paris - was designed by (the late) peter celsing, after having won the 1966 architectural competition.

the center was, however, not opened to the public until much later, in the 1970s, and at first only in part - as the national swedish parliament was also housed in the same building for a transitional period, while awaiting the remodeling of the old parliament building nearby. there was actually plenty of room for both exhibitions and parliament sessions, because a large section of the building complex consisted of a gigantic, empty "black box" space, originally intended for the main auditorium of the city's own municipal, local government run repertory theater company ("stockholms stadsteater"). the parliament, in more desperate need for temporary shelter than the theater company, simply got inside the big empty box before the theater company did.

celsing was commissioned to design a large temporary assembly hall for the national parliament where the theater was supposed to be. and celsing's parliament design was considered so successful that many parliamentarians say they would have preferred to stay for good.

but no such luck. the national parliament and the prime minister's cabinet moved back to the old parliament building after a few years. which was a pity, many say today, because parliament gained nothing from moving back. and, in addition, i personally question the success of the remodeling and reorganizing. in my opinion the public, and the cultural center as institution, lost more than was gained when parliament moved out and the municipal repertory theater company moved in.

stockholm's city theater is arguably the city's most successful one, both when it comes to the size of its audiences (its main auditorium is the largest proscenium theater in town, i believe), and to the level of its artistic achievements (or so i hear - i'm not much of a theatergoer myself).

but for many, many years it had no proper home. until - some ten or fifteen years ago - the entire theater company moved from their temporary space in an inner city basement (albeit a rather large basement) to its new - and supposed to be permanent - home, smack in the middle of downtown stockholm; to its very own new proscenium theater auditorium, inside the very large "black box" cube of the already existing municipal cultural center.

when first i heard of the move, many years ago, i thought this could perhaps be a good idea. because that huge concrete-and-glass behemoth had after parliament moved out not ever been able to really make its mark as a major cultural institution in the swedish capital - in spite of its sheer size. nor had it ever really found a convincing way for profiting from, or serving, its immediate neighborhood. so i honestly believed, then, that moving in the municipal theater company might do the trick.

this meant having to close the whole center down for quite some time. so once the center reopened, the public was very curious to see what had changed inside from before. as was i.

but my first visit after its re-inauguration was a mildly chocking experience. the originally stark, utilitarian, and in their own fashion rather gorgeous late-modern interiors had for some reason been filled with droves of incredibly tacky knickknacks and kitsch (i.e. the adding/sticking pieces of "art" onto a building's walls and floors and ceilings, to "beautify" its interiors and/or exteriors - paid for with public money, as part of a national government policy to "improve" new architecture - i.e. a bad case of "konstnärlig utsmyckning").

all those "works of art" everywhere (especially frequent in the foyers of the brand new theater) were all of them, from what i gathered, produced by painters and sculptors who enjoyed great respect in the art world: experienced professionals, and not by any standard hacks or amateurs. but the total mess to which these participating artists became accomplices when agreeing to attach such masses of weird stick-on "artworks" everywhere - covering up and hiding from view pretty much all of peter celsing's original design - was destructive and, worse, undignified. not a shred of artistic integrity, it seemed to me.

i have pretty much stayed away from the municipal cultural center and its theater ever since. after all, i was never much of a theatergoer in the first place. but just recently, for reasons i will not dwell on in this forum, we decided to pick up some last minute tickets and go see henrik ibsen's peer gynt at the center.

to my horror - amused horror, i should say - i found all those knickknacks still to be around. but worse still - worse than stumbling over bad "sculpture" everywhere - was having to spend the half-hour intermission in the theater's very unglamorous foyer (which doubles in the daytime as a sloppy, depressing public canteen/cafeteria). i swore right then and there never to return again to the stockholm city theater at the center, never again to go see any of their productions. not because sitting through the ibsen performance was any great chore (thanks to ibsen's well documented proto-freudean insights into the human psyche). but because of everything else about that evening out: not least because having to spend intermission in a depressing canteen, surrounded by bad art, was such an insult to one's senses and sensibilities.

in addition, the fact that theater performances take place at night also matters here: the business district where the center is located is totally dead at night. in the evening, when it's time for ibsen, everything else in the neighborhood has closed. once the shops close, the street scape surrounding the center is completely emptied. there is nobody.

the cultural center was built right in the middle of its sad neighborhood for a purpose: to liven up the area, and to provide an alternative to drab commercialism downtown. well, it clearly succeeds better at this task during daylight hours, with those activities that are open (also) in the daytime: such as the intimate and very popular and much visited mediatheque-ish branch of the municipal public library, free and open to all, with magazines and newspapers in every imaginable language, (some books,) and plenty of music to listen to and videos to watch. the success of the city library branch inside the center (the only reliable and constant success since the center opened its doors to the public) proves that the center can function very well, and provide many services to the general public that are much appreciated and really popular - but really only in the daytime, during business hours, when there are people in the neighborhood in the first place. in spite of its hugeness, the center will never be able to "populate" downtown on its own at night. the time for the cultural center to be a safe, pleasant place to visit also at night lies, if anywhere, in the future. the neighborhood has to change first. the center can't in and by itself change the neighborhood.

thus: devoting almost the entire cultural center complex to an activity which mostly takes place at night (theater) was a mistake. add to that the terrible cafeteria, and all that insultingly bad art, and you have to think "what could we change?" because change is of the essence here.

yes, i did indeed promise myself that night never to return, never to ever set foot in that ghastly foyer again, never to go see a play at the city theater again.

such a decision - to completely boycott the stockholm city theater from now on - might sound drastic, after just one bad experience. but my decision will in fact not cause any big changes in my lifestyle, since i rarely visit the center's neighborhood in the first place (wrong part of town, wrong crowd, uninteresting shopping, bad restaurants, etc.), and even less frequently bother to visit the cultural center itself. my life goes on somewhere else, not in that godforsaken part of town.

but on one level, the bad ibsen experience did bring about sentiments that will have a major effect on me from now on: i used to simply not care about the center, or about the city theater. but the overwhelming unpleasantness of having to spend intermission in that awful cafeteria, surrounded by all that really bad art, suddenly made me freak out big time: this must stop! the tacky crap that fills "kulturhuset" from top to bottom has to be cleaned out, trashed, burnt, incinerated, made extinct! bring dignity back to peter celsing's masterpiece! do it now!

so, all in all, it turns out, to redesign the cultural center - to make room inside it for the city's big municipal repertory theater company - was the wrong thing to do, and wrong for oh so many reasons. because (1), generally speaking, without going into matters of personal taste: this is the wrong neighborhood for concentrating on providing a service (theater) which is not available in the daytime (when the area is full of people) and really only available at night (when nobody's around). but also (2), on a more personal note: for having pretty much ruined the interiors (and to some extent affected badly the exteriors as well) of one of northern europe's most magnificent late-modernist buildings.

all that add-on, stick-on "art" is so bad, so awful, and so detrimental to the existing setting, that it makes you wonder how clueless people can be. it makes you think: perhaps it wasn't cluelessness that ruined the place. it's as if ruining the place was the whole point of the exercise! it's as if ruining the place was just what the people involved wanted! it's as if the real reason for remodeling was to find an excuse to get to ruin the building.

why? because, generally speaking, people do not like architecture. the place was ruined - by covering up and hiding from view all imminent architectural qualities of the original design - to "protect" theatergoers, and visitors to the canteen, and visitors to the center's art shows, from spotting even the smallest trace of "real architecture" anywhere: an architectural "hate crime;" a huge, misguided "architecture cover-up."

as i have already explained elsewhere, architecture can be used to ruin architecture. but the example of stockholm's municipal cultural center proves you don't need an architect to ruin a building. you might prefer to use a painter or a sculptor for that purpose instead. it's probably cheaper, for starters, to cover up and hide architecture from view with a few "art pieces" than with more "architecture."

to sum up: i've recently had a major change of hart when it comes to celsing's famous, but mistreated cultural center - i have in fact made a total u-turn: from years of total disinterest, to sudden deep concern. i am now convinced of the absolute necessity for making this cultural travesty stop once and for all (i'm not speaking of the performances on stage, i'm speaking of what to do about the building and its ruined architecture) - and, by golly, i think i now know exactly what to do about the situation.

and what i propose has the advantage of cleaning up another problematic architectural mess in the vicinity as well, thus killing two unattractive birds with one stone. i will make my proposal public in the very near future, right here, on this blog. (and those readers who have already seen the first installment in this "the big cover-up" series - about the mess the recent city library architectural competition left behind - will probably already have an inkling where all this is going.) i shall call it: "a modest proposal." stay tuned!

(continued, here)

the big cover-up: gunnar asplund

2008-03-08T17:56:00.065+01:00

when the famous stockholm city library building - designed by gunnar asplund - was first inaugurated in 1928, it looked quite different from today. only three sides of the square box had walls. the fourth side, in the rear, was left open, thus exposing the tall, slender central cylinder/rotunda from the top all the way to the ground.

somehow i always liked this dramatic "look" better than what the building became a decade later - when a fourth side was built: ever since, the base of the rotunda/cylinder remains all covered-up and hidden from view on all four sides.

still, it was gunnar asplund, the original architect, who himself got the chance to add to his own original design. but, in my opinion, asplund should not have covered the fourth side. he should have tried to find a way to leave the cylinder exposed, also as the needs of the library grew with time.

though i have never, in real life, seen the library the way it looks in early photographs, those early photographs always made me miss the exposed cylinder - if missing something you've never actually experienced is at all possible - when passing right next the building in the street, or when catching a glance of the top of the cylinder from nearby "odenplan" square. or when looking down from the steep, wuthering heights of the "observatorielunden" park next to the library (thinking to myself "what if...").

the recent international architectural competition (for yet another addition to the famous library building) did not result in any suggestions for restoring the 1928 design with exposed rotunda. (i would have suggested this, had i taken part in the competition. which i did not.)

no such proposals among the competition entries, to my knowledge. probably since the library is in lack of floor space anyway: tearing down almost a quarter of its present day volume would require the new addition to be even larger than stated in the competition brief. but, personally, i think making such an addition to the volume of the newest addition would have been advisable - if only to make possible the tearing down of asplund's own (mediocre by comparison) addition; to make exposing the rotunda/drum/cylinder possible again. exposing it again would be so cool.

in the wake of the competition, with the winning design scheme being questioned by just about every critic who reviewed the competition result, the idea of just forgetting the competition ever took place, and start afresh, is suggested frequently.

if a new main building for the city library is in fact built somewhere else in the city, and not as any addition to the old main building (which more and more critics are proposing as the best alternative to erecting the winning proposal. and i have to agree with them all. the jury's efforts and the winning proposal were equally disappointing. i believe reporter elisabet andersson explained it better than anyone else. read her account of what made the competition go all wrong, in this article), then it would actually be possible to tear down the fourth side/the first addition to the library. because asplunds library would no longer have to meet the requirements of the modern main branch for all the many branches of stockholm city library (there are many branches). when time comes to reinvent the library building of gunnar asplund's - after having moved the main library branch somewhere else - exposing the rotunda once again could (should!) be made one of the prerequisites of such a reinvention process.

after all: art is reduction. architecture is reduction. adding more and more to the original design certainly makes it more and more functional - but also diminishes the original's architectural impact more and more with every addition. if the trivial, functional requirements of a main library can be provided for in a better way somewhere else in the city, the architectural impact of asplund's design can again be heightened to the level of its early glory days. by pulling down the fourth side of the square.

so - yes, i say, please find some other place for the future main library branch.

which place, then? the "slussen" district has already been proposed by many critics as a suitable spot.

i myself have another, i think better, idea. i will explain my proposal for cleaning up the city library mess in the very near future, here, on this blog - a proposal which in fact would clean up another mess in the city as well, and thus kill two problematic birds with one stone. stay tuned!

(continued, here)

peristyle: goodbye old friend

2008-03-08T12:47:00.112+01:00

making architecture disappear: i was quite saddened when only the other day i discovered that they are remodeling the ticket hall /underground peristyle/ of subway stop "östermalmstorg" in my native stockholm. i immediately regretted not having photographed this extraordinary and monumental underground hall before they started messing with it. the rather vast hall will, from what i understand, pretty much disappear as the spacious colonnade - with its sophisticatedly designed concrete columns (cross shaped base and shaft/square capital) - is being filled with shops à la shopping mall.

this i found very sad on a personal level, because this is perhaps the one space in my native city where i "discovered" architecture: how it is made, how it works, how it affects one's mind.

i had for years been passing through this space, not really paying attention to it, other than sensing this space to be "different" from other spaces of the stockholm public transport subway system (the "tunnelbana").

but for some reason, one day i came to reflect on why i thought of it as "different". and, presto, i had discovered architecture: hey, wait a minute, i thought to myself, when you walk down the stairs from the street to the underpass level, you only walk one short flight of stairs. the ceiling of the underpass is really low, because the street is just above it. but once you arrive in the ticket hall, it's really spacious all of a sudden. yet i am still as close to the street level as before. there should be no room for such a high ceiling, and such tall columns, when the underpass was dug so shallowly; dug to just below street level.

the rather large volume and columns of the ticket hall must therefore be sticking up somewhere in the city, high over the street level. it should be visible from all around as a blank concrete box sticking up out of the ground. but i had never seen such a thing in the street. where was it hidden?

i was just a kid in middle school, and needed a method to solve this conundrum - but had had no introduction to any such method at my young years. i had to invent my method: i started to in my mind build 3d models, i suppose, combining plan and section/elevation, trying to solve this intricate 3d puzzle.

the solution to the puzzle was simple, of course, once i had figured it out: the underpass was long enough to lead well away from the public street, in under a nearby building. this building which i figured had to be hiding the ticket hall top section from sight, looked normal enough from the street: store fronts, shop windows. but if i should decide to drive a bulldozer right through one of the shops, breaking through the back wall, i would not arrive in a courtyard or parking lot, as expected. i would come crashing through the upper part of the wall of the ticket hall colonnade, i would fall merciless several meters/feet, crashing into the ticket hall floor below, below street/shop level.

but how would the public transport authority get to create such an extraordinary thing? how would they get to use up so much land and space for a vast hall; land and space which the land owner would rather use for something more beneficial to him- or herself personally (a pleasant courtyard garden? a car park? more floor surface for shops to let?). i realized there must have been some sort of deal-making between the public transport authority (i.e. the tax payers) and land owner in question to solve the conflict between public and private interest. or the public sector/government would have had to purchase the entire plot of land. so which was it? i took notice of what kind of offices/activities filled the building on the floors above the normal looking store fronts, and the building seemed to be used exclusively by tax funded things (public health care etc.). i assumed that this particular building - which looked pretty much like all other buildings around it - probably was not privately owned like most of its neighbors. it was probably owned by the stockholm county ("stockholms läns landsting" - which is responsible both for stockholm public transport and public health). ownership certainly made a difference here.

i had thus discovered that architecture works on all possible levels. architecture is not just a visual and spatial experience. architecture - and the visual and spatial experience of it - depends entirely on financial, political, and social factors; depends entirely on ownership, etc. i had learned that a price had had to be payed to make the östermalmstorg station peristyle possible: to raise the ceiling of the ticket hall, floor surface was lost for letting to shops in one of stockholm's busiest shopping districts. and i had also learned that architecture indeed "works" even when people don't pay attention to it: i had after all, on some inarticulate level in my mind, already noticed that this particular ticket hall was "different" from (was "better" than) all other comparable spaces in the city's entire subway system long before consciously reflecting over how such an effect could be achieved by architectural means. it took some figuring out for a middle school kid, without ready tools, just how and why this space was different/better. but the architecture was "working on me" long before i stopped to think about such matters. i had learned that architecture changes things, and affects the lives of people - also when not reflected upon actively by the people experiencing it.

my beloved underground peristyle is going to the dogs: goodbye dear old friend. but, hey, perhaps one day everyone will realize what was lost in the process. and someone will restore the peristyle to its original splendor. goodbye - and see you again sometime?

(the vertical section of the underground peristyle of the östermalm subway station comes from the public archives of the stockholm planning department. the above vintage photograph of the östermalmstorg subway station "peristyle" ticket hall the way it looked originally, before the recent remodeling - with all its tall slender columns still freestanding, uncluttered - published here at askergren.blog by kind permission from spårvägsmuseet, the museum of public transport in stockholm, sweden.)

p.s. does anyone who reads this have more pictures of the östermalmstorg ticket hall colonnade as it was before, in its original splendor? would you consider sending them to me and let me post them on this blog? d.s.

"askergren is back!"

2008-03-03T00:05:00.021+01:00

"askergren is back!" is a quote from the blog of swedish architectural review kritik spreading the word about the return of mikael askergren to blogging.

turning a corner: stockholm, sweden

2008-03-02T18:00:00.023+01:00

corner of biblioteksgatan and humlegårdsgatan, stockholm, sweden.

inner city hotel ("hotell anglais") designed by architect leif damgaard in 1967. the floor plan reveals the reason for those otherworldly, mysterious balconies without windows (they are part of a system of fire escapes for the hotel rooms in the rear, which fire fighters would not be able to reach from the ladder of a fire truck in the street). floor plan from the public archives of the stockholm planning department. click on image for larger size floor plan.

turning a corner: stockholm, sweden

2008-02-27T09:25:00.022+01:00

corner of wallingatan and drottninggatan, stockholm, sweden.

housing/apartment building designed by architect sten ramel in 1965. no longer in use as housing. it is all offices now. floor plan from the public archives of the stockholm planning department. click on image for larger size floor plan.

turning a corner: paris, france

2008-02-27T08:58:00.030+01:00

musée de l'orangerie, paris, france

turning a corner: täby, sweden

2008-02-24T22:45:00.033+01:00

corner of biblioteksgången and nameless alley, täby, sweden

turning a corner: huddinge, sweden

2008-02-24T13:49:00.039+01:00

corner of klintvägen and nameless cul-de-sac, huddinge, sweden (stockholm metropolitan area).

suburban red brick villa designed by architect gösta rönnbäck in 1962. winter garden addition, including indoor swimming pool, designed in 1968 by the same architect. all floor plans from the public archives of the local planning department in huddinge, sweden. click on images for larger size floor plans.

turning a corner: london uk

2008-02-24T10:45:00.069+01:00

corner of bainbridge street and dyott street, london, uk.