2013-06-27

Nej till cykelstaden (del 1)

(Forts.)

Nej till cykelstaden. Redan idag har cyklisterna börjat bli ett jätteproblem i Stockholmstrafiken. Det cyklas mot rödljus, på trottoarer, mot enkelriktat. Det är ett rent elände hur folk beter sig så fort de gränslar en cykel.



Men inte så konstigt egentligen. Cyklister är förstås alltid mer benägna att bryta mot trafikreglerna än vad både bilister och gångtrafikanter är:

När man som cyklist väl fått upp litet fart vill man inte i onödan bromsa, eftersom det är ”jobbigt” att få fart igen. Därför är man som cyklist mer benägen att strunta i rödljus än vad en bilist är. En bilist låter bensinmotorn göra jobbet, det är inte ”jobbigt” för bilisten att stanna och strax åter rulla igång en bil. Fotgängaren kvittar det om han måste stanna upp ett slag, att stanna upp ett slag vid röd gubbe är inte särskilt ”jobbigt”, det kostar inte särskilt mycket extra energi att ”starta” igen när det blir grön gubbe. Men cyklisten förlorar såpass mycket rörelseenergi när han stannar vid ett rödljus, och måste göra av med såpass mycket mer energi när han börjar trampa igen när det slagit om till grönt, att det påverkar omdömet. Det är ”för jobbigt” att hela tiden stanna och starta när man cyklar. Därför är cyklisten benägen att fuska vid rödljus i mycket högre grad än vad både bilisten och fotgängaren är. Därför är cyklisten benägen att rulla på i full karriär när trafikrytmen av en eller annan anledning bromsas upp, till exempel på en gågata.

Att bara cykla där man faktiskt får cykla, det är också ”för jobbigt”, eftersom det innebär att man inte alltid kan cykla den snabbaste, kortaste, rakaste vägen. Om man som cyklist förväntas göra omvägar (på grund av enkelriktning åt ”fel” håll, exempelvis), då kostar det cyklisten mer energi och fler tramp på pedalerna helt enkelt. Det är ”för jobbigt”. Därför är cyklisten benägen att strunta i trafikreglerna och systematiskt cykla mot enkelriktat och på trottoarer och på gågator.

Att cykla i dåligt väder är också ”jobbigt”. Man blir blöt av regn och slask, vilket inte är kul. Därför är man i regn och rusk som cyklist mer benägen att fuska vid rödljus eller när det är enkelriktat åt ”fel” håll än som bilist. Bilisters humör och psykologi och trafikbeteende påverkas inte av vädret på samma sätt som cyklisters. För en cyklist kan dåligt väder i allra högsta grad påverka omdömet i negativ riktning. Och Stockholm är vädermässigt tyvärr en stor del av året en mycket ”jobbig” stad att cykla i. Stockholm kan nog aldrig bli en riktigt bra cykelstad. På grund av skitvädret, om inte annat.

Cyklister är opålitliga, och därför på sitt sätt farligare än vad bilister är. En någorlunda säker trafikmiljö kräver förutsägbarhet, och cyklister är av naturen (!) oförutsägbara. Människor är mer benägna att handla verkligt omdömeslöst om de sitter på en cykel än om de sitter i en bil - det är bara ”mänskligt”. En framtid med allt fler cyklister i Stockholm är således ett mardrömsscenario. En utbyggnad av tunnelbana och annan spårbunden kollektivtrafik är således att föredra framför en utbyggnad av Storstockholms system av cykelbanor.

Mer av Mikael Askergren i ämnet i ett tidigare inlägg på den här bloggen: ”Cykel på tuben” (nedan).
Förresten (september 2014):
”Cyklister mest olycksdrabbade” (SVT Nyheter)
”Cyklister allvarligt skadade av dåliga cykelvägar” (SvD)