2012-07-22

På förekommen anledning: ”kitsch”

Björn Skifs och Agnes framför ”When You Tell The World You're Mine” (kompositör Jörgen Elofsson) i Storkyrkan under Kronprinsessan Victorias bröllop i Stockholm den 19 juni 2010; ett verkligt praktexempel på svensk ädelkitsch – om än på engelska (YouTube):





Den som känner mig vet att jag inte alls är monarkist eller rojalist. Men trots det har monarkin i Sverige varit ett ämne som upptagit mig en hel del genom åren. (Ett exempel på detta från 2000, länk: Monarchy Rules)

I samband med kronprinsessbröllopet 2010 minns jag att jag funderade en hel del över varför kungahuset/monarkin i media framstår som mest bara kitsch numera. Jämför: när Victorias pappa gifte sig för ett antal decennier sedan (1976, närmare bestämt), då var det knappast fråga om någon hämningslös kitschfest. Tråkigare var det nog då den gången, tråkigare rent medialt, rent TV-mässigt. Men den gången slapp bröllopsgästerna åtminstone oförblommerad kitsch under själva bröllopsceremonin. Den gången slapp åtminstone såväl bröllopsgäster som TV-tittare höra Björn Skifs waila i Storkyrkan. Vad har hänt med monarkin? På bara någon generation?

Märk att kronprinsessbröllopets kitschighet inte var något unikum, inte var något undantag från regeln vad kungahuset anbelangar. Bröllopets kitschighet var snarare en ny kulmen på en utveckling i kungahuset och i samhället och i kulturlivet som pågått i åratal, i sekler faktiskt. Att samtidens offentliga ceremonier och riter i hög grad präglas av kitsch (istället för konst) har efter hand blivit vanligare och vanligare. Och om inte ens det svenska kungahuset längre lyckas arrangera stora tilldragelser av ceremoniell eller rituell karaktär utan att allt bara blir till kitsch, vem av alla oss andra kan då förväntas lyckas med en sådan sak även då man gör sitt bästa att undvika alla kitschigheter?

Kitschens hegemoni i samtidens alla offentliga riter och ceremonier är naturligtvis en oundviklig konsekvens av det nya konstbegrepp som formulerades (brukar man säga) på 1800-talet. Konstnären förklarade sig fri. Vad Gud eller prästerskapet eller kungen eller kungahuset tyckte om ens målningar eller romaner eller symfonier spelade inte längre någon roll. Konstnären var inte längre ”bara” en lakej som ”bara” hade som uppgift att glorifiera Gud och kungamakten. Kungen var inte hjältekungen, var inte hjälten längre, konstnären var den nya hjälten. Och konstnären var inte längre intresserad av att gestalta åt kyrka och kungahus.

Med denna konstens och konstnärens frigörelse följde dock, med nödvändighet, att alla de rum och alla de evenemang som var Guds och kungens, och som konstnären tidigare ägnat all sin kraft och all sin sensibilitet att formge och gestalta (palatsarkitektur, gudstjänstmusik, etc.) helt övergavs av konstnären. Kvar i dessa rum och i dessa ceremonier och riter återstod då förstås bara Gud, och kungen, och – kitsch.

Missförstå mig rätt. Jag rodnar visserligen och blir såpass generad å alla inblandades vägnar när jag på YouTube ser Björn Skifs waila i Storkyrkan att jag måste gömma mig bakom en kudde. Men (och det är ett viktigt ”men”) jag är inte nostalgisk, jag längtar inte alls tillbaka till hur det var förr, till hur det var före konstens och vetenskapens frihet. Den frihet som konstnären och vetenskapsmannen vunnit åt sig ska vi alla bara vara glada och tacksamma för. Denna frihet från äldre tiders auktoritära styren är en av Västerlandets stora framgångar inom ramen för moderniteten. Att uppgiften att komponera musik till ett kronprinsessbröllop inte längre är ett ämne för allvarligt sinnade, seriösa tonkonstnärer är naturligtvis bra! Konsten ska inte ägna sig åt att glorifiera monarkin. På sitt vis var Björn Skifs wailande med andra ord en stor seger – för konsten och konstens frihet; för den seriösa konstens frihet från gamla auktoritära maktsystem. Utmärkt att den seriösa konsten och de seriösa konstnärerna inte längre figurerar i sådana sammanhang. (Men desto pinsammare för alla dem som ställer upp.)

Minneskonsert ikväll

Till sist, varför skriver jag om ett två år gammalt kronprinsessbröllop just idag, mer än två år senare? Till viss del för att jag hittills (i åratal!) varit alltför generad å alla inblandades vägnar för att, till exempel, återbesöka sångstunden i fråga på YouTube.

Men den utlösande faktorn, det som fick mig att just idag den 22 juli 2012 dra mig till minnes kronprinsessbröllopet, detta lågvattenmärke i det svenska kulturlivets samtidshistoria, och faktiskt också leta fram videorna med den wailande Björn Skifs på YouTube, det var – tråkigt nog – det faktum att det just idag är på dagen ett år sedan Anders Breiviks besinningslösa bombande och dödande i Oslo och på Utøya. I kväll kommer den som så vill att på svensk TV kunna se en minneskonsert i Oslo med anledning av ettårsminnet. (”Minneskonsert för offren i Oslo och Utøya” i SVT1 ikväll den 22 juli klockan 20.00-21.30.) Ja så var det faktiskt: nyheten om kvällens minneskonsert i Oslo fick mig att tänka på kronprinsessbröllopet i Stockholm för två år sedan.

Jag kommer inte att se minneskonserten i Oslo på TV ikväll. Jag har nämligen en stark föraning om att denna konsert – i likhet med alla andra försök till allvarsamma ceremonier och riter i samtiden, till exempel i likhet med kronprinsessbröllopet i Stockholm 2010 – kommer att präglas av kitsch i så hög grad att jag inte kommer att stå ut med att titta.

Enda anledningen till att jag mer eller mindre tvingade mig själv att se kronprinsessbröllopet på TV då för två år sedan, det var ju det faktum att monarkin i Sverige var ett ämne som redan upptagit mig i många år: ”Naturligtvis måste jag se kronprinsessbröllopet på TV! Även om jag blir jättegenerad å alla inblandades vägnar, även om Björn Skifs wailar för full hals i Storkyrkan!”

Men i fallet Oslo/Utøya föreligger inga dylika skäl som kan få mig att tvinga mig själv att titta. I fallet Oslo/Utøya skulle det vara mig alltför osmakligt att låta minnet av det som skedde där för idag precis ett år sedan störas/smutsas av ett eller annat kitschigt inslag (en wailande norsk popstjärna?) under minneskonserten. Personligen väljer jag att minnas det som skedde i Oslo/på Utøya utan minneskonsert/utan minnesceremoni/utan minnesritual på TV.

Jag kan tycka att det är lite sorgligt med allt detta, jag kan sörja det faktum att vi i samtiden – efter Guds död och Konstens frihet – inte har funnit något sätt att gestalta ceremonier och riter i offentligheten på ett för alla inblandade helt värdigt vis. (Kitsch är alltid föremålen/offren ovärdigt.) Men konsten är nu en gång fri. Ja konsten och vetenskapen måste få vara fria. Så om en återgång till konstens och vetenskapens ödmjuka underkastelse under Gud och under gamla tiders auktoritära styren inte är något alternativ (nej, det är det inte – jämför, länk: Häpp!), då är det kanske snarare dags för oss alla att fråga oss varför vi fortfarande håller på med ceremonier och riter, varför det fortfarande är genom tafatt gestaltade ceremonier och kitschigt utformade riter som vi helst firar vår kärlek och helst väljer att minnas våra döda?

Mer av undertecknad om kitsch:
Det finns ingen religiös arkitektur
Det finns ingen religiös konst
Religion Is Kitsch (Video)