2011-06-23

Är du lycklig?

Den moderna så kallade lyckoforskningen har visat att vi inte är riktigt så lyckliga som vi tror att vi är, eller rättare sagt: inte så lyckade som vi tror att vi är. Lyckoforskning har visat att vi så att säga går omkring och är lyckligare och nöjdare med våra liv än vi egentligen, empiriskt har skäl till.



Människan är ett socialt djur, och i den mån vi alls är lyckliga och nöjda med livet beror mycket av hur omtyckta och/eller respekterade vi är av andra – i kärlekslivet, i familjelivet och/eller på jobbet. Det är bara det att vi, folk i gemen, är övertygade om att vi är mycket mer populära bland, respekterade av och viktiga för våra närmaste och våra vänner och våra arbetskamrater än vi i själva verket är.

Hälsans grumlade blick

En allmän överskattning av sin egen betydelse i tillvaron är alltså normalfallet, inte någon anomali. Forskarna har rent av funnit att om vi inte går omkring med en överdriven bild av vår egen betydelse i tillvaron, om vi inte går omkring och tror oss själva om mer än vi egentligen har täckning för, om vi inte intalar oss att vi är populärare och mer respekterade på jobbet och mer älskade av våra syskon och föräldrar och barn och barnbarn än vi i själva verket är, då blir vi deprimerade av all självinsikt och all objektiv klarsynthet, då blir vi sjuka. Det är ohälsosamt att uppleva omvärlden som den faktiskt är, det är ohälsosamt att vara alltför insiktsfull.

Objektivitet och illusionsfri klarsynthet och genuin insiktsfullhet skulle alltså enligt denna nya forskning vara något så främmande för det mänskliga psyket – och av allt att döma något mycket skadligt för allas vår mentala hälsa – att alla individer som inte går omkring och intalar sig att de är mer fantastiska och mer omtyckta och mer skickliga yrkesmän än de i själva verket är genast får (psykiska) problem. Livet är en bekväm och intagande lögn – en för den enskildes mentala hälsa nödvändig lögn. För att alls fungera som individer och som sociala och professionella varelser kräver det mänskligt psyket självbedrägerier och livslögner av oss.

Depressionens klarsyn

Den allmänt vedertagna uppfattningen att depression/depressivitet kännetecknas av en stor ”svartsyn” skulle därför enligt denna forskning vara en grav missuppfattning. Den deprimerade/den depressive upplever inte tillvaron som svart eller som svartare än den egentligen är. Han upplever i själva verket tillvaron precis som den är. Vilket är smärtsamt: att inte ha några illusioner om sig själv eller om andra människor eller om världen är ett helvete. Det är den deprimerades/den depressives stora klarsynthet och känslighet för (och oförmåga att blunda för) livets realiteter som gör depressionen så tung att bära.

Så långt den moderna lyckoforskningen – som undertecknad förstått den.

På dylika vetenskapliga rön kan man välja att reagera på olika vis: kanske man förnekar blankt att man själv någonsin gjort sig skyldig till minsta självbedrägeri. Eller kanske man fnissar ohejdat åt att ytterligare en av den jordiska tillvarons många underfundiga ironier uppenbarats för en. Eller kanske man frågar sig hur vi i vår tid egentligen drar gränsen mellan friskt och sjukt – om god hälsa och mänskliga framgångar förutsätter en stor lögn, samtidigt som sanning och sanningslängtan per definition är patologiskt.

Diagnosens makt

Att försöka dra en klar en klar och entydig gräns mellan hälsa och ohälsa, i synnerhet mellan mental hälsa och ohälsa, är alltid vanskligt. I den kliniska verkligheten, i sjukvården måste man ändå försöka dra sådana gränser. Man måste ha kriterier för vad vården skall syssla med, och för vad vården inte bör befatta sig med alls. Man måste ha en uppfattning om vilka mentala sjukdomstillstånd som kräver vilka mediciner, och om dessa mediciner kan säljas fritt eller skall receptbeläggas. Och så vidare. Utan kriterier för vad som är friskt och vad som är sjukt kan inte sjukvården fungera.

Vi som lever i det begynnande 21:a århundradet har – och måste ha – en tämligen entydig uppfattning om vad som i sjukvårdens dagliga praktik skall klassas som friskt respektive sjukt. Men debatten kring exakt var sjukvården skall dra gränsen mellan friskt och sjukt pågår ständigt. Denna gräns förflyttar sig och förskjuts därför också ständigt: för hundra år sedan spärrades kvinnor in på mentalsjukhus med diagnoser som nymfomani och hysteri i en utsträckning som inte skulle ske idag. En kvinna som bejakar sin sexualitet betraktas idag inte per definition som sjuk.

Men om det i hög grad var kvinnor som för hundra år sedan behandlades fördomsfullt och orättvist i mentalvården finns det debattörer som hävdar att det idag är män som i mentalvården får betala för allt det positiva som kvinnor vunnit med en mer ”kvinnovänlig” syn inom psykiatrin på vad som är friskt och sjukt: i vår moderna koncensuskultur anses ofta pojkar och unga män vara alltför oroliga, alltför aggressiva och allmänt besvärliga (på dagis, i klassrummet, på arbetsplatsen), klassas som sjuka (bara för att de är män? frågar sig vissa debattörer), och diagnostiseras (överdiagnostiseras? frågar man sig) med diverse mentala åkommor och syndrom som ADHD och DAMP. Detta leder inte sällan till en i vissa läger starkt kritiserad medicinering av minderåriga (övermedicinering? frågar man sig) så att de (pojkarna, männen) blir lättare att hantera av sina (numera allt oftare kvinnliga – och därmed mer konfliktskygga?) dagisföreståndare och lärare och yrkeslivskontakter. Eller som någon uttrycker det i antologin Diagnosens makt, Göteborg 2006 (Gunilla Hallerstedt redaktör):

Old motto: Boys will be boys. New motto: Boys will be medicated.

Det finns alltså de som i debatten hävdar att ideologipendeln inom psykiatrin under de senaste hundra åren svängt från ett allmänt kvinnofientligt till ett allmänt mansfientligt sjukdomsbegrepp. Och vad det inledande exemplet (den nya lyckoforskningen) skulle kunna påstås visa är att synen på melankoli och ruelse – som fordom romantiserades och framställdes som nobla tillstånd – under samma hundraårsperiod förändrats så starkt att vi idag, i en tid då alla går på gym och äter hälsokost och allmänt fördygdigar hälsa och välbefinnande i den allra banalaste mening, klassar melankoli och sanningslängtan som sjukligt, som depressivt.

Kan sanning vara något sjukt? Kan förställning vara friskt? Ja uppenbarligen kan det vara så. Idag är det faktiskt precis så som de flesta av oss ser på hälsa och ohälsa. Det har lyckoforskningen kunnat visa.

Men så kommer det inte alltid att vara. Om det är något vi alls kan vara säkra på i sammanhanget är det att gränsdragningen mellan friskt och sjukt ständigt flyttar på sig. Det som var sjukt igår ses som fullkomligt normalt och friskt idag, och det som anses vara normalt och friskt idag kommer att klassas som sjukt imorgon. Alla försök till entydiga gränsdragningar mellan mental hälsa och mental ohälsa kommer alltid, per definition att förr eller senare befinnas vara dubiösa, oavsett i vilken tid och tidsanda en sådan gränsdragning först sker. Också de klassningar som de flesta av oss tar för självklara idag (”depressivitet är sjukligt och bör medicineras bort”, ”aggressivitet är sjukligt och bör medicineras bort”) kommer i en snar framtid att te sig tendentiösa och svåra att försvara. Alla försök till entydiga gränsdragningar mellan mental hälsa och mental ohälsa kan ju ifrågasättas – och kommer förr eller senare att ifrågasättas.

Men finns det då inget sätt att tala om människans psyke utan att man förr eller senare fastnar i en gränsdragningsfälla?

Psykoanalysens frihetsbegrepp

Låt oss ta en titt på psykoanalysen – om än allmänt misstrodd som objektiv vetenskap numera – och dess inställning till friskt och sjukt. De flesta av oss, folk i gemen, har ju bilden av psykoanalytikern som en person man uppsöker när man är ”sjuk” för att få hjälp att bli ”frisk”. Men varken psykoanalysens teoretiker eller dess praktiker har någonsin egentligen varit särskilt intresserade av att klassa enskilda individer som antingen entydigt ”friska” eller entydigt ”sjuka”. I en psykoanalys aktar man sig normalt för att dra en entydig gräns mellan ”friskt” och ”sjukt”, mellan ”friska” och ”sjuka” individer.

Psykoanalysen är mer intresserad av individens frihet än dennes ”hälsa” i banal mening. Att frigöra (göra fri från tvångshandlingar och handikappande neuroser; göra fri till att ta till vara sin fulla potential som individ) är ett viktigare mål för psykoanalysen än att ”göra någon glad igen”: efter en genomgången psykoanalys är man inte nödvändigtvis ”friskare” än före analysen. Det är inte ens så att man måste vara ”sjuk” för att börja gå i psykoanalys. Också ”helt friska” personer kan gå i analys, och väljer ofta att göra det – av nyfikenhet på det mänskliga psykets natur i allmänhet, eller ens eget psyke i synnerhet, och till syvende og sidst för att man tar självkännedom på stort allvar och är villig att göra stora uppoffringar i sin strävan efter självinsikt.

Terapi och icketerapi

Psykoanalysen bör kanske inte längre (som tidigare) i första hand ses som ”läkekonst” eller ”terapi” i vanlig mening. Psykoanalysen är som verksamhet till sin natur måhända mer besläktat med utövandet av, säg, konst och litteratur och filosofi än regelrätt sjukvård. Man ägnar sig åt analysen för analysens egen skull – i analogi med hur folk ägnar sig åt konst för konstens egen skull.

Det är således inte (längre? om det ens någonsin varit så?) en psykoanalytiker man uppsöker i första hand då man blir akut psykotisk. Men psykoanalysen kan som praktik och teoribildning idag ha ett desto större värde i sin egenskap av (numera) från sjukvården ideologiskt och politiskt fristående och oavhängig verksamhet: eftersom psykoanalysen aktar sig så noga för att klart dra gränser mellan ”friska” och ”sjuka” individer är det svårare för maktens företrädare att utnyttja psykoanalysen för sina egna politiska syften. Den psykiatri som hela tiden måste försöka dra en någorlunda entydig gräns mellan hälsa och ohälsa är desto mer ideologiskt och politiskt utsatt – eftersom det alltid finns partipolitiska intressen som vinner respektive förlorar på en viss gränsdragning, och som kommer att göra sitt bästa för att få psykiatrin att dra om varje gräns.

Psykiatrin kommer alltid att brottas med gränsdragningsproblem. Och engagerar därför alltid politiker och moralister. Psykoanalysen aktar sig för att dra gränser av det slaget – och lämnas därför numera ifred av politiker och moralister. Psykoanalysen kan i samhällsdebatten i framtiden förhoppningsvis fungera som alliansfri och därför desto mer värdefull intellektuell motpol till den (oundvikligen) moraliserande och politiserade psykiatrin.

Lyckans arkitektur

Alltnog. En yrkesgrupp som aldrig tvekat att formulera entydiga recept på människors lycka och hälsa är förstås arkitektkåren. Redan de gamla grekerna och romarna: Vitruvius återkommer ständigt i sin Om arkitektur (Dymlings, Stockholm 2009 – för första gången på svenska), på var och varannan sida faktiskt, till vilket slags byggande som är ”hälsosamt” och vilket som inte är det.

Alla arkitekter har sedan dess ägnat mycket tid åt, och lagt mycken intellektuell tankekraft på att dra gränser mellan ”friskt” och ”sjukt” – och fortsätter göra det in i våra dagar (senare tiders kritik mot 1900-talets modernistiska stadsplaneideologi till trots), vilket postmodernismens uttryckligen trafik- och boendemiljömoraliserande så kallade nyurbanism är ett utmärkt exempel på (”bilar är dumma” – jämför av Mikael Askergren: Ett Stockholm vid historiens slut, arkitekturtidskriften Kritik, #6-2009, finns att läsa på nätet här).

Och så sent som 2006 utkom Alain de Botton: The Architecture of Happiness – utan att någon protesterade mot författarens (med automatik dubiösa?) anspråk på att förbättra världen och att förbättra människorna med arkitektur (finns på svenska: Lyckans arkitektur, Brombergs, Stockholm 2006. Mikael Askergrens kritik av Alain de Bottons bok finns att läsa på nätet här).

Arkitekter verkar kort sagt tänka att även om många modernister misslyckades i sina ambitioner att idka social ingenjörskonst så kan det ju inte vara något fel i sig med själva ambitionen att vilja göra gott. (Jämför resonemanget ”Sovjetsystemet spårade ur men det behöver väl inte betyda att det är något fel med socialismen som sådan?”)

Hur besvärligt måste det inte vara att verka som arkitekt om varje försök att sätta allmänhetens hälsa och välgång som sin främsta ledstjärna per definition kan anses vara dubiös och måste ifrågasättas. (Som vi ju redan sett ovan kan varje försök att dra entydiga gränser mellan friskt och sjukt misstänkliggöras.) Vad finns det då kvar för arkitekter att tro på?

Arkitekturkritik och psykoanalys

Det var inte för inte som jag i det ovanstående föreslog psykoanalysen som tänkbar position ifrån vilken man med viss distanserad affektlöshet och utan vare sig politiserande eller moraliserande kan kritiskt granska det (per automatik) politiserade och moraliserade gränslandet mellan friskt och sjukt inom den moderna psykiatrin: kanske psykoanalysen kan vara utgångspunkt också för en motsvarande icke moraliserande eller politiserande kritisk analys av arkitektur och stadsplanering – såväl klassicistisk som modernistisk och nyurbanistisk sådan.

Visserligen ”får” man inte psykologisera när man diskuterar arkitektur. Men vad annat kan vi göra när vi inte längre kan tro på kommunismens eller nyurbanismens eller någon annan isms recept på vad som är gott och vad som är av ondo, bra och dåligt, friskt och sjukt?

Och om vi inte längre med bibehållen intellektuell trovärdighet kan moralisera över upphovsmännens eller beställarnas eller brukarnas intentioner, då är väl ett psykologiserande perspektiv det enda som återstår: ”Vad är det upphovsmannen velat åstadkomma med sin arkitektur? Vilka har varit hans motiv? Är hans egentliga, djupt liggande motiv desamma som de motiv han intalar sig själv och/eller sin omgivning? I vilken mån är upphovsmannen oärlig mot sin beställare och i vilken utsträckning är han också oärlig mot sig själv? Och – utan att politisera, och utan att moralisera kring vad man i vissa läger anser vara snyggt och i andra läger anser vara fult, politiskt korrekt eller politiskt förkastligt, bra eller dåligt, friskt eller sjukt – kan man säga att upphovsmannen faktiskt har lyckats åstadkomma vad han sagt sig vilja/innerst inne velat åstadkomma?” Och så vidare.

Att ägna en psykologiserande arkitekturkritik åt att sexualisera torn och höga byggnader respektive grottor och slutna rum blir snart tröttsamt. Den närmast tvångsmässiga sexualiseringen av allt och alla hör dessutom till det som man väl allmänt idag är mest skeptisk till i Freuds begreppsbildning. (”Ibland är en cigarr bara en cigarr”, trots allt.)

Men många av de begrepp och tankesätt som förekommer i Sigmund Freud: Vardagslivets psykopatologi (1904) är desto mer användbara i en psykologiserande arkitekturkritik – den så kallade freudianska felsägningen till exempel: ”Var kom den där besynnerliga mockapären ifrån? Har arkitekten begått ett misstag, är det en anomali, eller är det i själva verket så att det är den där besynnerliga mockapären som egentligen avslöjar arkitektens (mer eller mindre undermedvetna) innersta vilja? Den hemliga, upprörande, skamliga innersta vilja som arkitektens medvetna jag inte vill kännas vid? Är den där besynnerliga mockapären i själva verket något av en arkitektonisk Freudian slip?” Och så vidare.

Sammanfattningsvis: om man inte är fri (i psykoanalysens mening, se ovan) att, säg, välja en symmetrisk planlösningsprincip när man ritar hus (för att ”symmetrier är dumma”), då är man i sin ”symmetrineuros” inte heller fri att välja bort symmetrin. Är man då fri över huvud taget i sin verksamhet som arkitekt? Finns det då egentligen några verkliga förutsättningar för att man någonsin som arkitekt alls skall kunna verka i kraft av sin fulla potential?

--

Länkar till de texter av Mikael Askergren som hänvisas till i texten ovan:
Ett Stockholm vid historiens slut
Lyckans arkitektur
Det inexaktistiska manifestet